Det höga pris som homopar får betala.

6,5 miljoner kronor i värsta fall. 570 000 kronor i bästa fall.

Det är de summorna som ett homosexuellt par i USA får betala för att leva tillsammans ett helt liv utan att ha fördelarna och rättigheterna som ett äktenskap innebär.

I en artikel i New York Times för några år sedan gjorde de en grundlig och imponerande uträkning, och kunde konstatera:

”Nearly all the extra costs that gay couples face would be erased if the federal government legalized same-sex marriage.”

De har kollat på faktorer som kostnader för sjukförsäkringar, skatter, pensionsavtal och andra områden som är en del av varje medborgares, och pars, ekonomi.

Deras uträkningar visar svart på vitt vilken ekonomisk nitlott det innebär för samkönade par att inte få och erkännas som gifta.

Det är otroliga siffror. 6,5 miljoner.

Men det är inte lika lätt att värdera hur det känslomässigt måste kännas att inte kunna ha det lika lätt, och billigt, som det heterosexuella grannparet.

Undersökningen ger dock upphov till en lika stor kritik mot hur det amerikanska samhället är uppbyggt som att könsneutrala äktenskap inte är tillåtet på de flesta håll.

USA är uppbyggt på ett sätt som går ut på att individen får klara sig så gott den kan på egen hand. En solidarisk, rättvis och betryggande politik är långt borta, oavsett vem som styr i Vita huset.

Trist, men sant.

Artikeln gav, när den kom, nya argument i kampen för könsneutrala äktenskap. Money talks i USA, som vi vet. Men inte ens det är ett argument som biter.

För det är ju inte den heterosexuella majoriteten som får betala 6,5 miljoner kronor extra.

Så länge som den rådande attityden är att diskriminering av vissa folkgrupper är ok så kommer inte mycket att hända. För konservativa lyssnar inte, de tror.

Och de tror på vad som står i en tusenårig skönlitterär bok, eller i alla fall på de stycken i boken som de vill tro på. Selektiv tro, helt enkelt.

Det sker på bekostnad, bokstavligen, av samkönade pars rätt att leva sina liv under de former de vill.

Annonser

Svårt att skaffa ett andra hem utan ett första.

Jag sitter en hel eftermiddag och kollar på tv-program där engelsmän får hjälp att hitta semesterhus runt om i Europa.

De har alltid en mängd önskemål. Till exempel att det ska ligga nära havet, ha minst tre sovrum, ha en stor trädgård och så vidare.

Och de är villiga att lägga flera miljoner på det.

Sådana här tv-program handlar mer om eskapism än om praktisk information. För få av oss som ser på programmen skulle själva ha råd med ett hem, och i detta fall ett andra hem, för några miljoner kronor.

För kontrasten är stor till den verklighet jag lever i. I min verklighet räcker det för mig att gå in på Facebook för att dagligen se en handfull människor efterfråga lediga bostäder.

Det finns nämligen inte tillräckligt med bostäder i storstäderna, och än mindre billiga hyresbostäder för de som inte har tillgång till miljoner, antingen genom familjen eller banken.

För dessa människor, som är många och lär bli fler, finns det ingen tanke på ett andra hem. De skulle ju gärna vilja ha ett första hem först av allt.

Ett första eget hem i stället för att tvingas bo hemma hos föräldrar, hos kompisar eller i osäkra och dyra andrahandsboenden. Men alternativen är få för den som inte har tillgång till miljoner.

Jag har turen att ha ett förstahandskontrakt ute i min förort, och det är jag oerhört tacksam för. Men jag är alldeles för ensam om att ha ett i min ålder i Stockholm.

Så när jag ser på dessa tv-program ser jag det som ett sätt att fantisera mig bort. Precis som jag gör när jag läser bostadsrättsannonser i tidningen.

För mig och många med mig är det just bara fantasier som aldrig kommer att bli verklighet. Det är upp till politikerna att förändra det och skapa förutsättningar för alla de som inte har tillgång till miljoner.

För det svårt att skaffa ett andra hem utan ett första.

USA och Hillary Clinton skapar hbt-historia.

Jag har ofta kritiserat Barack Obama för att han har infriat så få av alla de fina löften han gav till hbt-personer innan valet 2009. Han har ofta känts feg och ointresserad.

Det har helt enkelt gått alldeles för långsamt att riva upp de diskriminerande lagar som hbt-personer lever under i USA och många kvarstår. Men långsamt har Obama-administrationen tagit kliv åt rätt håll.

I går togs det största klivet hittills då Barack Obama i ett historiskt direktiv gav order om att USA ska kämpa för och värna om hbt-rättigheter internationellt.

”The struggle to end discrimination against lesbian, gay, bisexual, and transgender persons is a global challenge, and one that is central to the United States’ commitment to promoting human rights.”

USA är långt ifrån perfekta själva när det gäller hbt-rättigheter och en stor del av det amerikanska folket motsätter sig det. Att då ta ett historiskt starkt ställningstagande för hbt-rättigheter är en viktig markering.

En viktig markering både gentemot den inhemska konservativa oppositionen, men också gentemot alla de stater runt om i världen som systematiskt kränker hbt-personers rättigheter.

Enligt det direktiv som Obama-administrationen la fram i går ska alla de som är utsända av den amerikanska regeringen runt om i världen jobba efter följande direktiv:

”- Combat the criminalization of LGBT status or conduct abroad.
– Protect vulnerable LGBT refugees and asylum seekers.
– Leverage foreign assistance to protect human rights and advance nondiscrimination.
– Ensure swift and meaningful U.S. responses to human rights abuses of LGBT persons abroad.
– Engage International Organizations in the fight against LGBT discrimination.
– Report on progress.”

Det är oerhört glädjande att Obama-administrationen gör detta ställningstagande då många hbt-personer förtrycks, förföljs, diskrimineras, misshandlas, torteras och till och med dödas runt om i världen.

Ibland av sina egna stater.

Även om det är bra att Barack Obama har tagit detta beslut, så överskuggas han ännu en gång av sin utrikesminister Hillary Clinton när det gäller hbt-frågor.

I går höll hon nämligen ett historiskt och suveränt tal inför FN:s råd för mänskliga rättigheter där hon underströk vikten av att kämpa för hbt-personers mänskliga rättigheter.

”No practice or tradition trumps the human rights that belong to all of us, and this holds true for inflicting violence on LGBT people. It is a violation of human rights when people are beaten or killed because of their sexual orientation, or because they do not conform to cultural norms about how men and women should look or behave.”

Hon gjorde det genom att också erkänna och påtala att även USA ligger efter i att säkra rättigheter för hbt-personer. Men hon menade att det nu är dags för alla världens länder att ta steg i rätt riktning.

Det är ett tal som kommer att gå till historien för att det är första gången en så högt uppsatt person deklarerar inför världssamfundet vikten av hbt-rättigheter.

Det är inte förvånande att det kommer från just Hillary Clinton.

Hillary Clinton har hela tiden drivit på Barack Obama i hbt-frågor och har gjort dem till en självklar del av sitt eget utrikespolitiska arbete. Med det här talet visar hon återigen varför hon är så viktig i den amerikanska regeringen.

Se och läs talet här.

Efter att tårarna har torkat måste vi agera.

Videon ovan har spridits över nätet de senaste dagarna. Jag ser den och gråter. Jag gråter över den smärta Jonah berättar om.

Hur han skurit sig själv sedan första klass. Hur han har mobbats hela sin skoltid. Hur han inte orkar mer.

Tårarna vill inte sluta komma. För jag blir så berörd av hans mod. Att han vågar sätta ord på sina smärtor. Och att han trots allt känner att han har miljoner saker att leva för.

Men när jag har torkat mina tårar så tänker jag på vad den här videon borde ses som: ett vittnesmål om ett samhälle som behöver förändras.

För till skillnad från många av kommentarerna videon har fått så tvivlar jag på att Jonah har gjort videon för att folk ska tycka synd om honom.

Snarare vill han visa hur smärtsamt det är att bli mobbad. Att hatas för den du är. Och hur den smärtan kan bli överväldigande och destruktiv.

För Jonah är långtifrån ensam. Han finns i varenda skola. Vi minns alla någon från vår skoltid som mobbades och frystes ut för att hen sågs som annorlunda, fel och mindre värd.

Kanske var du själv den personen.

Precis som jag har skrivit om It gets better-kampanjen, projektet som ville nå alla de tusentals unga hbt-personer som funderar på att ta livet av sig, så får det inte stanna vid att vi bara blir berörda.

Självklart kommer det att bli bättre för all världens Jonahs, men under tiden måste alla vuxna som jobbar med barn och ungdomar, förskole- och skolpersonal, fritidsledare, rektorer, göra sina jobb.

Det är de som har vuxenansvaret för vad som pågår på skolgårdarna, fritidshängen och på dagisen. Föräldrar ska uppfostra och disciplinera sina ungar så att de inte behandlar andra illa.

Men i skolan och på förskolan är inte de närvarande. Där ligger ansvaret för respekt och schysst beteende på personalen som jobbar där. Det är de som har möjligheten att se och reagera när mobbning förekommer.

Det är de som måste behandla varenda mobbad unge med tillräcklig respekt för att hjälpa dem. För vi vet hur lätt ens hjärta kan gå sönder i den åldern.

Vi måste se till att göra det vi kan för att inga hjärtan ska gå sönder och om det sker ändå ge de unga redskapen att pussla ihop sina hjärtan igen.

Visst blir det bättre, men under tiden måste alla som jobbar med barn och ungdomar ta sina ansvar. Föräldrar måste göra sitt för att se och stärka sina barn.

Och vi alla måste agera som medmänniskor.

Jonah mår bättre nu och har överväldigats av all den positiva feedback han har fått. Det är verkligen glädjande. Men det ska inte krävas en video för att en mobbad ungdom ska få höras.

För att få det bättre.

Det kräver något av oss alla. Att vi själva behandlar andra med respekt. Och att vi har nolltolerans gentemot de som inte gör det.

Så kan vi försöka öka kännedomen om hiv/aids.

I dag är det World AIDS Day. Det är en dag då vi bör minnas alla de som har avlidit i aids. Det är en dag då vi bör uppmärksamma hur det är att leva med hiv.

Det är en dag då vi bör samtala om hur vi bryter tystnaden och stigmat som fortfarande omgärdar hiv/aids. För tystnaden om hiv leder bara till fortsatt okunskap vilket ökar risken för att hiv sprids än mer.

Omkring 5 800 personer lever med hiv i Sverige i dag och 465 nya fall av hiv-smittade rapporterades förra året.

Det kan tyckas vara få av de 30 miljoner människor som har hiv runt om i världen. Men det är för många och de kommer bara att bli fler om kunskapen om hiv/aids inte blir större hos fler.

Förra veckan bad jag om era tankar om hur ni tror kännedomen och kunskapen kring hiv/aids kan öka. Nedan är era svar och mina kommentarer till dem.

Matilda Flodin skriver:

”Jag har testat mig för HIV ett par gånger på kvinnokliniken i min stad. Varje gång har det varit samma sak ”Nej men DET måste du inte testa mot såvida du inte haft sex med någon i riskgruppen!”. Precis som att det syns på mig vilken typ av människor jag legat med och precis som att BARA de i riskgruppen har hiv!
Det har gjort att jag ibland känt ”Nej men inte ska väl jag besvära dem med att testa lilla mig.” och det är ju helt uppåt väggarna.
Om jag ska överföra det till en politisk handling vill jag ge i uppdrag till de som jobbar inom vården, om det bara är i detta landsting det sker eller överallt, att testa alla som vill utan att ifrågasätta om det verkligen behövs. Förutom att det kan hindra en smittad att testa sig skickar det signalen att vissa ör säkra att ligga med utan kondom, vara de inte är i riskgruppen.”

Sådant beteende är oacceptabelt från vårdens sida. Tyvärr har jag hört om liknande fall. Alla som vill måste få testas och det utan fördömanden. I stället borde de som testar sig uppmuntras.

De gör det mer säkert även för oss andra.

Martha skriver:

”Jag är förvånad över att inte alla vet hur HIV smittar. Det bore vara lika självklart som att Cancer inte smittar. Kanske skulle någon figurera i en tv-serie, idol, bonde söker fru,osv, och beratta inför kameran, någon som vågar säga ”jag har HIV” och dessutom berätta hur det smittar. Det skulle ge löpsedlar. Kanske skulle HUR också fastna.”

Andreas Lundstedt var modig när han gick ut med att han lever med hiv. Tyvärr tror jag att det faktum att han är homosexuell gör att vissa inte kan identifiera sig med honom och viftar bort hiv som en bögsjukdom.

Absolut kan det hjälpa att kända personer vågar vara öppna med det. Samtidigt krävs det mycket av dem, och kunskapsspridningen måste ske genom andra kanaler också.

Krille skriver:

”Det är lite moment 22. Idag finns en skam & ett stigma kring sjukdomen, därför ser vi få som vill/vågar #PrataOmHiv vilket gör att skammen / stigmat lever kvar.

Det är därför alla har ett ansvar att börja #PrataOmHiv så att fördomar kan bemötas, skam och stigma kan minska.

Vi måste prata om att hiv kan drabba alla, vi måste prata om vad det får för inverkan på livet att leva med bromsmediciner, att inte kunna träffa nya partners lika lätt, att inte kunna skaffa barn lika lätt osv.

Speciellt HBT-rörelsen borde bli aktiva igen. Trots allt är en absolut majoritet av inhemskt smittade bögar. Antalet nysmittade har varit på en fortsatt rekordhög nivå de senaste 4 åren på grund av tystnad när hiv-preventionen skurits ned i hela landet och man dessutom av någon anledning slutat rikta insatser mot riskgrupperna.”

Jag håller helt med. Vi måste alla våga prata om det. För just tystnaden och stigmat är lika farliga som okunskapen.

Jag håller även med om att hbt-rörelsen har ett ansvar och jag tycker att de organisationer som finns gör sitt allra bästa. Tyvärr verkar det vara svårt att nå framför allt män som har sex med män.

Jag tror att det beror på ett glapp mellan generationerna där min och yngre generationer är de första som växer upp utan att ha bevittnat vad hiv gjorde med hbt-kulturen när viruset blev känt på 1980-talet.

Det glappet måste överbryggas.

Svalin skriver:

”HBTQ-rörelsen är intresserad av att göra något åt problemen med hiv men RFSL kommer inte få bidrag för att göra det arbetet längre. I många informationsbroschyrer om könssjukdomar finns inte ens information till transpersoner med. http://debatt.svt.se/2011/11/23/hivspridningen-okar-nar-landstingen-struntar-i-transpersoner/”

Det viktiga du påpekar är att det krävs finansiella medel för att bedriva opinions- och kunskapsbildning på ett omfattande och bra sätt. I slutändan handlar det om hur viktig politikerna tycker frågan är, och där finns det mycket att önska.

Lillen skriver:

”Jag går tredje året på gymnasiet och har aldrig fått någon vettig information om HIV/Aids i skolan. Det är en uppenbar travesti som dagligen pågår i våra skolor. För att höja medvetenheten så måste skolan ta ett ansvar för att undervisa barn och unga lär sig sånt här – utöver alla andra könssjukdomar en bör skydda sig mot. Förutom skolan så tror jag att en välriktad reklamkampanj är väldigt nyttig. Man kan exempelvis ta de pengarna från de pengar som krigsministeriet lägger på sin trupprekrytering.

Jag tror att den höjda medvetenheten är nyckeln. Om folk blir mer medvetna om riskerna så kommer folk på alla nivåer i samhället att prioritera HIV-prevention högre. I ett exempel ovan beskrivs hur en förfrågan om ett test blir ifrågasatt. Det är inte okej och så ska vi inte ha det på 2000-talet. Det är ovärdigt oss.”

Jag håller med om att skolan har ett enormt ansvar i att utbilda alla unga. För om du tidigt lär dig hur hiv smittas och hur du kan skydda dig, så lever det förhoppningsvis kvar resten av livet.

Tyvärr är sexualundervisningen i skolan relativt dålig överlag. Vad finns det för riktlinjer egentligen? Och vems ansvar är det att kunskapen förbättras? Både politikers och skolans.

Johanna skriver:

”4 ggr har jag fått aha-upplevelser kring hiv. Berg flyttar in hos Andreas Lundstedt är ett av dom tillfällena. Önskar att fler pratar om det. På ett sånt avslappnat icke-skamset sätt, men med en allvarlig underton. En andra gång är på en utbildning där vi prata om barn och hiv. I skolsituation och hur det ser ut i Stockholm idag. Det gav mig en funderare på hur vi pratar i skolvärlden. Tredje i fjärde tillfället är på Mvc. Första barnet och jag gör mitt FÖRSTA hiv-test 29 år gammal. Hur kan det komma sig att duktiga och hypokondriska jag helt struntat i både kondomer och test? När jag väntar barn 3 erbjuds jag inte test bara en fråga om jag har samma man…

Vet det är en kostnadsfråga men att mer systematiskt genomföra tester. Inte bara på riskgrupper. Tror jag att man skulle komma närmare att prata om det. Som någonslags screening tätare vid sexdebutålder men såklart även senare.”

Jag tror många kan känna igen sig i din beskrivning. Många går halva livet utan att hiv-testa sig. Men det är det främsta du kan göra som privatperson förutom att skydda dig med kondom.

Jag vet också att hiv-test kostar pengar, men det får det vara värt. Om du inte har sex med en massa med olika partners eller utsätter dig för andra potentiella risker så krävs det inte att du testar dig ofta.

Det viktiga är att alla gör det regelbundet.

Slutligen. Tack alla ni som kommenterade! Jag tycker ni alla tog upp olika, men likaviktiga, tankar som visar hur komplex denna fråga är. Men det är inte en omöjlig fråga.

Den kräver bara eftertanke och aktion.

Jag vill avsluta med att citera vad Johan Carlson, generaldirektör Smittskyddsinstitutet och Christina Franzén, förbundsordförande Hiv-Sverige, tycker det behövs för åtgärder. Håller med om dem alla:

”- Förbättra uppföljningen av stigmatisering och diskriminering av personer som lever med hiv genom intervjuer och enkäter riktade till hivinfekterade
– Fler asylsökande och anhöriginvandrare bör erbjudas hälsokontroller och dessutom i nära anslutning till ankomsten till Sverige
– Öka kondomanvändningen och minska riskbeteende bland ungdomar genom att aktivt arbeta med att höja kunskapen och förändra beteende och attityder
– Förbättra möjligheterna för missbrukare att få tillgång till rena sprutor
– Genomföra relevanta och effektiva informationsinsatser riktade till riskgrupper”

(Som jag lovade förra veckan skulle jag lotta fram en vinnare bland de som har kommenterat. Vinnaren får en halsduk designad av Acne från Smittskyddsinstitutet / Hiv-Sverige. Jag lottade och vinnaren är: Matilda Flodin! Grattis! Jag mejlar dig om kontaktuppgifter.)

Politisk journalistik som sensationsjournalistik.

Jag tänker på legendariska Helen Thomas, som i över fem decennier fram till 90 års ålder var Vita huset-korrespondent, och som följde varenda amerikansk president från John F. Kennedy till Barack Obama.

Hon satt alltid där på första raden och fick alltid ställa första frågan till presidenten. Den traditionen tog slut när hon uttalade sig om George W. Bush: ”I’m covering the worst president in American history.”

Då blev hon förflyttad till raden längst bak.

”They don’t like me, I ask too mean questions” var hennes förklaring. Men när Barack Obama hade sin första presskonferens som president satt hon återigen på första raden och Obama utbrast:

”Helen. I’m excited, this is my inaugural moment.”

Och Helen Thomas status var återställd.

Att jag tänker på Helen Thomas är för att hon är ett utmärkt exempel på den knaggliga relationen mellan politiska journalister och makthavarna som de bevakar. Hur du måste hålla tungan rätt i mun som politisk journalist.

Objektivitet må vara idealet, men det existerar bara i teorin. Det handlar egentligen bara om att fejka så bra som möjligt. Gräva ner sina personliga åsikter i sanden och hoppas att vågorna inte spolar fram dem.

Men än mer måste politiska journalister bli bättre på att lära sig klassiska journalistiska principer, framför allt om källkritik. För tyvärr har svensk politisk journalistik varit på bottennivåer ganska länge.

I stället för att jobba med källkritik och grundlig research sysslar svenska politiska journalister allt för ofta med spekulationsjournalistik där partiska anonyma källor får utgöra hela källmaterialet.

Det är en oroande trend då det skapar en journalistik som bygger på rykten och lögner, och inte på understödda och bekräftade sanningar och fakta.

Men så finns det tillfällen då jag får hopp om svensk politisk journalistik. Som här om dagen då Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten försökte ljuga. Eller om hon nu var okunnig.

Vet inte vad som är värst.

Hon och partiet försökte skriva om historien genom att påstå att Moderaternas moderparti en gång i tiden kämpade för fri och lika rösträtt, för jämställdhet och mot apartheid.

Inget av det stämmer.

Men det fanns ett ljus i denna pinsamma soppa. Det var Dagens Nyheters reporter Jenny Stiernstedt som var så otroligt bra och hård när hon ställde Sofia Arkelsten mot väggen:

”Ni var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan.

– Nej nej nej, det där är inte korrekt. Vi var ju med och genomförde det, säger hon till DN.se.

Det var ni inte. Ni var inte med och genomförde lika rösträtt för 90 år sedan.

– Vänta ett tag så ska vi se här.

– Jag kan ha … Det går ju en del olika Youtubefilmer och liknande med fullständigt osanna argument. Vi har naturligtvis fakta på det. Låt mig skicka det till dig så kan vi ta ett samtal efter det…”

Läs hela intervjun för partisekreteraren lyckas helt enkelt inte ljuga sig ur situationen och var till slut tvungen att ta tillbaka sina uttalanden.

Det är så en bra journalist ställer en makthavare mot väggen.

Det gav mig hopp om en journalistik som sysslar med annat än sensationsrubriker. En journalistik som har förstått hur den bör bevaka makthavare.

Med fakta, en klar blick och en bandspelare.

Att inte se hemlösa som människor.

Jag brukar nästan varje morgon stöta på en hemlös man som sitter i en av datasalarna ute på universitetsområdet. Han sitter alltid på samma plats, morgon efter morgon.

Det var först förra veckan som jag insåg att han inte har någon inloggning till datorerna. Han sitter alltså bara där, stirrar in i dataskärmen. Det måste han ha gjort varenda morgon.

Jag fann det oerhört sorgligt. Det bara knep till i hjärtat. För det blev som en symbol för hur han inte är inkopplad till samhället. Bokstavligen. Men det är inte bara en symbol, utan han är faktiskt utanför, precis som de flesta hemlösa.

Jag har sett hur människorna som ser honom reagerar. Hur så många rynkar på näsan, hur vissa lämnar salen. Jag har sett det, och gått vidare varje morgon.

Men det går inte att gå vidare från att det är så många i vårt land som står utanför. Utan hem, utan stöd, utan solidaritet. Det går inte att bara gå vidare från det.

I förorten jag bor i sitter det varje dag en tiggare utanför köpcentrumet, utanför mataffären.Vvid rulltrapporna säljer en hemlös Situation Sthlm.

Jag går förbi minst en hemlös person varje dag. Ibland köper jag en tidning, ibland ger jag mynten jag har i fickan. Aldrig tänker jag på dem sekunden efter att jag har sett dem. För jag har mitt liv, jag går vidare med mitt liv.

Till mitt tak över huvudet.

Men måste jag tänka på dem mer för att kunna klappa mig själv på huvudet? Nej, det handlar inte om antalet tankar, utan om vilken människosyn man har och vilka uttryck den tar.

Om man ser hemlösa som människor som behöver samhällets, det vill säga ens egen, hjälp eller om man bara ser dem som irritationsmoment i sin annars prydliga vardag.

För tidigare i år ville Sala kommun införa tiggeriförbud, Sverigedemokraterna förordar samma sak i sitt partiprogram och ett antal moderata politiker har genom åren uttryckt samma önskan.

De vill det för att slippa se eländet, istället sopa det under mattan.

Det är en sådan människosyn som absolut inte får prägla politik utformad för att hjälpa hemlösa. Att ge en slant till en hemlös är en extremt kortsiktig hjälp som på sin höjd ger personen ett mål mat för dagen.

Det behövs mer långsiktig politisk hjälp för att bygga ihop ett liv och den hjälpen måste utgå från en solidarisk människosyn som inte avhumaniserar människor som kämpar för sin överlevnad utanför samhället.

Jag vill inte operera mig till kvinna, men…

 

Jag vill inte bli kvinna. Det vill säga, jag vill inte operera om mina könsorgan. Jag må klä mig som en tant, men jag har aldrig känt att jag skulle känna mig mer hel i en kvinnokropp.

Men det är just för att jag klär mig som jag gör som jag regelbundet får frågor om jag vill byta kön. Jag är ganska så trött på den frågan. För jag tycker att den är dum.

Men den är också ett bevis på det könsbundna samhälle vi lever i.

Jag har de senaste tio åren läst, diskuterat och tänkt mycket på föreställningar kring kön. Det är en hängivelse som utgår från den frigörelse jag ser i det feministiska projektet.

Det är därför jag är feminist. För att jag vill frigöra mänskligheten från alla de föreställningar om kön som förtrycker, minimerar och hindrar oss och våra tankar om oss själva och omvärlden.

Men hur mycket jag än läser om olika föreställningar om kön, vet jag inte hur det känns att vilja byta kropp och biologiskt kön. Jag kan bara försöka att förstå.

Det enda jag vet är att transpersoner är en förtryckt grupp i samhället. Såväl inom det heteronormativa majoritetssamhället som inom hbt-kulturen.

Det är därför av vikt som feminist och hbt-aktivist att synliggöra det förtrycket och försöka hitta strategier för förändring.

Det handlar bland annat om att kritisera den sinnessjuka lagstiftningen som tvingar transpersoner att sterilisera sig vid könsbyte. Att sätta press på regeringen att köra över Kristdemokraterna som hindrar en lagändring.

Det handlar även om att hjälpa till att krossa fördomar och myter kring transpersoner. Där har Chers son Chaz Bono varit en inspirerande förkämpe.

Han har i sevärda dokumentären Becoming Chaz delat med sig om sin resa. Och nu deltar han i Dancing with the Stars, den amerikanska motsvarigheten till Let’s Dance, som dess första transsexuelle deltagare.

Det krävs mod att i ett så fruktansvärt inskränkt land som USA våga ställa sig i strålkastarljuset för att försöka utmana fördomar och öppna dörren till större förståelse för transpersoner.

Det är sådant mod som inspirerar. Men han, och alla andra modiga transpersoner som höjer rösten, ska inte behöva kämpa ensamma. Kampen för förtryckta gruppers rättigheter ska inte behöva föras endast av dem själva.

”Gucci-Helle” och mediers objektifiering.

Danmark fick i slutet av förra veckan sin första kvinnliga statsminister när Socialdemokraternas partiledare Helle Thorning-Schmidt kunde utropa det röda blocket som segrare.

Det är självklart glädjande att Danmark nu lägger tio år av borgerlig politik och inflytande av rasistiska Dansk Folkeparti bakom sig. Hur stor politisk förändring det blir beror på hur stark den på pappret skakiga röda koalitionen blir.

Med Helle Thorning-Schmidt sållar sig Danmark till de tre andra nordiska länderna, Norge, Finland och Island, som alla har haft kvinnliga statschefer. Den enda nordiska landet som inte har haft det är Sverige.

Det är något att vara jävligt fundersam över.

Det är alltid symboliskt viktigt när ett land får sin första kvinnliga statschef, oavsett vad man tycker om personen i fråga. Det öppnar dörrar för andra kvinnor, om än bara i tanken.

Men samtidigt ser jag samma gamla misogyna tecken i pressen som alltid har funnits kring kvinnliga politiker. Helle Thorning-Schmidt kallas nämligen för ”Gucci-Helle” då hon tydligen gillar märkeskläder.

Inom feministisk medieforskning har man kunnat konstatera att det är något återkommande i mediernas beskrivning av kvinnliga politiker, att de tilltalas utifrån yttre attribut.

Till exempel kan medierna kommentera hur snygga ben en kvinnlig politiker har, hur hennes sminkning ser ut eller hur hon är klädd. Manliga politikers utseenden eller kroppar kommenteras däremot ytterst sällan.

Detta är ett sätt att konservera könsstereotypa föreställningar, menar forskarna. Och det är bara att hålla med. För vi såg det också när Mona Sahlin var S-ordförande.

Vem minns inte vad hennes rosa handväska skapade för rubriker?

Att kvinnliga politikers yttre kommenteras är ett sätt att objektifiera dem och därmed distrahera från vad de faktiskt säger och gör. Det är patriarkala strukturer som upprätthålls.

Och som med alla strukturer gör de människors, och i detta fall kvinnliga politikers, handlingsutrymmen mindre.

Detta är vad som sker med Helle Thorning-Schmidt i de flesta svenska medier. Jag har sett det i allt från Aftonbladet och Rapport till TT. ”Gucci-Helle” reproduceras om och om igen, till synes utan eftertanke, och politiken hamnar i skymundan.

Och det jag undrar är ju självklart vad fan hennes yttre har med saken att göra? Är det ens något dessa redaktioner har reflekterat över? För det de sprider är misogyn dynga som feministisk medieforskning har tusen exempel på.

Självsanera er, nyhetsredaktioner, för ni gör det tydligt varför vi inte har haft en kvinnlig statsminister än.

(Se för övrigt gårdagens Agenda där Mona Sahlin och Maud Olofsson diskuterade just de villkor kvinnliga politiker jobbar under.)

Hur nära är du att gå in i väggen?

Jag blir nästan aldrig sjuk. Jag har aldrig riktigt förstått varför. För jag rör på mig för lite, äter dåligt, röker, super, klär mig i för tunna kläder och använder offentliga toaletter om jag måste.

Jag borde vara sjuk ganska ofta, och inte bara en gång i halvåret.

Men i veckan råkade jag ut för en helvetesförkylning. Den däckade mig totalt. Mitt huvud var fullt av snor och slem. Det var nog första gången på flera år som jag var sjuk på grund av en riktig influensa.

För jag har upptäckt med åren att jag bara blir sjuk, får huvudvärk, feber och illamående, när min kropp vill säga i från. Det är när jag har stressat, nojat, arbetat för hårt som kroppen säger i från.

Den vill göra mig medveten om att jag håller på att springa in i en vägg.

Jag vet inte hur många jag känner som har eller har varit nära att gå in i väggen. Stressade, utarbetade och jävligt trötta. Till slut bryter både kroppen och huvudet ihop.

Jag vet inte hur många artiklar och inslag som har beskrivit hur många sjukpensionärer vi har i det här landet. Artiklar och inslag som beskriver hur vanligt det är att människor sjukskrivs för att de är utarbetade.

Om ungdomar som förtidspensioneras.

Trots all alarmerande statistik som finns är det knappt någon som lyfter frågan om arbetshälsa i det här landet. Facken har länge försökt kämpa för  ”det goda arbetet” och ”det hållbara arbetet”, men i samhällsdebatten har dessa frågor sedan länge varit i tystnad.

Om jag tar min egen bransch som exempel. I mediebranschen lever man ofta deadline till deadline. Det är ett högt tempo och det är alltid något som snabbt måste skrivas ihop för att det ska ut fort som fan.

Konkurrensen tidningar emellan är dödlig och den som är sist med en nyhet är en förlorare. Så är mentaliteten på många nyhetsredaktioner. Folk jobbar över, jobbar 16 timmar i sträck, utan pauser och lunchen framför datorn.

Dag ut och dag in tills något går sönder.

När jag jobbade på Resumé, som ändå var en veckotidning, var jag redaktör för flera uppslag i varje tidning, redaktör för andra projekt inom förlaget, höll i flera kvällsmöten varje vecka samtidigt som jag uppdaterade min blogg minst tre gånger per dag.

Jag jobbade extremt mycket, men tänkte aldrig på hur det påverkade min hälsa. Det var först år efteråt som jag insåg att de få gånger jag blev sjuk under den tiden berodde på att jag var två centimeter från att gå in i väggen.

Jag var överstressad och överarbetad, utan att jag ens insåg det då. Och det är det som är det farliga. Man vet inte att man är på väg in i väggen förrän man har gått in i den. Och skadan är redan är skedd.

Vi måste därför prata mer om de villkor vi jobbar under och hur det påverkar vår hälsa och i slutändan hela samhällets hälsa.

Vi måste prata om den underbetalda och slutkörda sjuksyrran. Vi måste prata om direktören som jobbar 16 timmar varje dag. För risken är stor att om inte de jobbar under mer rimliga arbetsförhållanden så kommer de att jobba sönder sig själva.

Vi måste prata om företagens skyldighet att se till att deras anställdas hälsa sätts i första rummet. Vi måste prata om hur god hälsa, och inte konkurrens, är det bästa för samhällsekonomin.

Vi måste prata om de villkor som frilansare och småföretagare jobbar under, ofta utan sjukförsäkring och hjälp. Vi måste prata om den stress som skapas av att veta att man inte kan betala hyran om man är för sjuk för att göra veckans frilansjobb.

Och vi måste prata om hur vi skapar den bästa politiken för bättre folkhälsa både på och utanför arbetsplatsen. För som S-kvinnors nyvalda ordförande Lena Sommestad har skrivit:

”Ingenting är viktigare för individen än god hälsa, men faktum är att ingenting heller är viktigare för samhället. God hälsa borde stå i fokus för den ekonomiska politiken, i stället för konkurrens och privatiseringar. Hälsan är nyckeln till ett hållbart samhälle.”