En till bra bögfilm: Yossi.

Yossi (Israel)

Yossi & Jagger, den israeliska film som ligger högt upp på min lista över världens bästa bögfilmer som jag sammanställde för två år sedan (och håller på att uppdatera), har fått en uppföljare i Yossi.

Först kändes det bara märkligt att regissören Eytan Fox ville göra en uppföljare, som vi alla vet blir de ofta så mycket sämre än originalet.

Men Yossi är ett undantag. Oavsett om en har sett Yossi & Jagger innan eller inte, så är det en riktigt bra och berörande film.

I den nya filmen har Yossi, återigen briljant spelad av Ohad Knoller, blivit äldre, fetare och lever ett ensamt och sorgset liv som läkare.

Det är som att han efter Jagger inte har gått vidare ett steg. Fortfarande fast i sorgen, går genom vardagen utan en känsla förutom den.

Men så träffar han ett gäng unga soldater och inser att tiderna har förändrats. Allt han inte kunde vara då kan han vara nu. Om han själv vill.

Det är den känslomässiga resan en får följa. Vissa blinkningar till den första filmen är lite övertydliga, men annars är det ett subtilt spel med känslorna.

Framför allt känns Yossis fortsatta liv trovärdigt. Hans gråa sorgsna vardag och hur lite det till slut krävs för att kunna ta ett steg därifrån.

Dessutom innehåller den en av de mest berörande sexscenerna jag sett på film. Så sorgset, så vackert, så naket.

Tveklöst en av 2012 års bästa bögfilmer, om inte den bästa.

Annonser

En till bra bögfilm: Skoonheid.

Skoonheid (Sydafrika)

François (Deon Lotz) är en gift, vit, medelålders man boendes i en konservativ stad i Sydafrika. Han har vuxit upp under apartheidsystemet och kämpar för att hålla kontroll över sin livslögn.

Att han är homosexuell.

Han genomlever sitt tråkiga liv genom att ibland samlas med andra medelålders män i ett hus där de har sex med varandra. Detta trots att ingen av dem vill se sig som homosexuell.

En dag träffar han på den nu vuxna sonen till en gammal vän och blir direkt förtjust i den vackre unge mannen. En besatthet startar och François börjar följa efter den unge mannen.

Till slut är katastrofen ett faktum.

Skoonheid är afrikaans för skönhet, men det här är ingen vacker film. I alla fall inte när det kommer till handlingen. Det är en extremt jobbig film att se.

Med ett vackert filmspråk väver filmen samman ett porträtt av en man vars besatthet av den vackre yngre mannen gör att han går djupare och djupare in i mörkret.

Det är det som är filmens styrka. Att den genom långa och tysta tagningar skapar en allt mer obehaglig stämning som gör att jag som tittare bara sitter och väntar på det oundvikliga brutala slutet.

Det är en film som med all tydlighet visar hur destruktivt självhat är och speciellt när självhatet bygger på avsky till sin egen sexualitet.

Det gör att sexscenerna, så ovanliga som grafiska sexscener mellan medelålders feta män, spelar en viktig roll för att se när självhatet tar sexuell form.

Men filmen lyckas främst tack vare utmärkt skådespel och regi. Det gör den till en obehaglig men intressant film för den med is i magen.

En till bra bögfilm: Weekend.

Weekend (Storbritannien)

Russel (Tom Cullen) och Glen (Chris New) träffas på en klubb och går efter en blöt natt hem tillsammans. Det som först var ämnat som ett one night stand utvecklas snart till något mer betydelsefullt.

De närmaste två dygnen spenderar männen all tid tillsammans, vilket gör det oundvikliga farvälet svårare.

Weekend sållar sig till en brittisk tradition av realistiskt berättande som regissörer som Ken Loach och Mike Leigh har varit fanbärare för.

Filmer som nästan känns mer dokumentära än spelade då känslorna känns så trovärdiga och nära. Weekend har samma kvaliteter, men skiljer sig då den på ett realistiskt sätt skildrar två homosexuella mäns korta och intensiva relation.

Och det är just realismen som är filmens styrka.

Den försöker inte få Russel och Glens relation till att vara någon mellan själsfränder, utan de är två människor vars korta möte sår frön till större känslor.

Filmen skildrar även sexet på ett föredömligt realistiskt sätt med små detaljer som ger stor trovärdighet. Som att torka bort sperma från magen med hushållspapper.

Den här sortens bögfilm har gjorts tidigare, men då med betydligt sämre regissör, manus och skådespelare. I Weekend fungerar allt, speciellt Tom Cullen i huvudrollen är fantastisk.

Jag kan tycka att det filmen saknar för min del är att den inte grabbar tag i mig känslomässigt. Den underhåller och fascinerar, men den grabbar inte tag i hjärtroten.

Men det är nog för att den skildrar en relation som jag bara kan vara åskådare till. Som att få vara med bakom kulisserna när paret man ser på klubben går hem tillsammans.

Det känslomässiga efterspelet av det.

Det räcker gott och väl, speciellt när filmen är så här välgjord.

(Weekend visas på filmfestivalen Cinema Queer i Stockholm den 11-13 maj.)

En till bra bögfilm: Stadt Land Fluss.

Stadt Land Fluss (Tyskland)

På en lantbruksskola utanför Berlin är det ett lugnt och monotont liv Marco (Lukas Steltner) lever medan han lär sig allt om bondelivet. Han är en tillbakadragen kille som helst är för sig själv.

Plötsligt en dag dyker den mer utåtriktade och mer äventyrslystna Jacob (Kai Michael Müller) upp, med ambitioner att förändra sitt trista liv jobbandes på en bank.

Han och Marco finner snart varandra och vad som börjar som vänskap utvecklas snart till något djupare. Mitt i det dagliga lantbrukarlivet förälskar de sig i varandra.

Det här är en film som går varsamt fram. Vi får följa livet på lantbruksskolan och bit för bit, scen för scen, går det att se hur Marcos och Jacobs relation växer fram.

Det är ingen film med stora kärleksförklaringar eller chockerande vändningar. Det är en film som i sitt skildrande av en vardag nästan skulle ha kunnat vara en dokumentär.

Den dokumentära känslan förstärks av det faktum att endast de två huvudrollerna spelas av riktiga skådespelare. Alla andra på lantbruksskolan är riktiga elever och lärare.

Detta plus ett varsamt bildspråk och två utmärkta skådespelare i huvudrollerna skapar en trovärdighet som gör att det lilla drama som är två blickar som möts plötsligt blir så mycket större.

Stadt Land Fluss undviker även de flesta stereotypa och normerande klichéer som allt för många bögfilmer annars använder.

Det finns inga komma ut-scener, konflikterna kretsar egentligen inte kring sexualiteten och det sker inga hatbrott eller liknande.

I stället är det en film som på ett hudnära sätt visar hur en kärlekshistoria kan uppstå mellan traktorer och åkrar, mellan två unga hjärtan, mellan två människor längtandes efter någon att vara sig själv med.

Det är den här sortens lågmälda drama jag älskar. Där små detaljer är det som berättar den stora historien. Och just denna är en mycket bra en.

(Stadt Land Fluss visas på filmfestivalen Cinema Queer i Stockholm den 11-13 maj med den engelska titeln Harvest.)

En bra bögfilm: Somewhere I Have Never Travelled.

Somewhere I Have Never Travelled (Taiwan)

Filmen handlar om tonåringen Ah-hsian (Lin Bo-hong) och hans yngre systerdotter Ah-gui (Yu Shin) och deras relation. De har en nära vänskap trots att de är olika gamla.

Men med åren förändras den relationen, speciellt då Ah-hsian börjar utforska sin sexualitet och därmed börjar intressera sig för annat än sin yngre systerdotter.

Filmen skildrar allt lite utifrån systerdotterns barnperspektiv. och hon ser hur Ah-hsian förälskar sig så mycket varje gång han träffar en kille att han helt går upp i förälskelsen.

Som om han hoppas den ska fixa allt.

Det är det jag gillar med filmen. Ah-hsians homosexualitet görs inte till problemet, utan det faktum att han blir så inne i de killar han är kär i att det nästan blir skadligt för honom själv.

Det är den här destruktiva kärleken som kan vara ganska vanlig just bland unga som inte har så stor erfarenhet av alla de känslor som kommer med kärlek.

Det är det som gör filmen annorlunda och intressant. Den undersöker känslorna i vad det innebär att växa upp. Alla nya känslor som kommer och överväldigar en.

Det är ingen livsomvälvande film, men en intressant som visar upp en ung killes homosexualitet ur ett annorlunda perspektiv.

En till bra bögfilm: Ga-myeon.

Jag har bestämt mig för att det är dags att uppdatera min lista över världens bästa bögfilmer som jag satte ihop för två år sedan.

Jag har sedan dess redan skrivit om tre filmer som tveklöst kommer att hamna på den uppdaterade listan: Plan B, Contracorriente och A Single Man.

Jag ska de kommande månaderna då och då skriva om fler filmer som slutligen ska sammanställas i en ny uppdaterad lista. Så låt oss börja.

Ga-myeon (Sydkorea)

Ga-myeon, eller Rainbow Eyes i engelsk översättning, handlar om polisen Cho Kyung-yon (Kim Kang-woo) och hans polispartner Park Eun-Ju (Kim Gyu-ri) som utreder ett grymt mord på en homosexuell gymägare.

Samtidigt tvingas Cho Kyung-yon ta itu med sitt förflutna när systern till hans barndoms bästa vän ber honom om hjälp att hitta brodern som har försvunnit.

Mer än så kan jag faktiskt inte avslöja om handlingen då det skulle förstöra spänningen i den här snygga och välgjorda sydkoreanska thrillern.

Det är en film som, på typiskt sydkoreanskt filmmanér, överraskar i sina vändningar samtidigt som den lyckas berätta en smått vidunderlig kärlekshistoria.

Det är en film som dock måste kritiseras för sitt ibland extremt stereotypa sätt att framställa vissa hbt-karaktärer. Det är störande i en film som på andra sätt försöker att vara progressiv.

Men trots det tycker jag att det är en annorlunda och underhållande thriller med hbt-tema, som kommer att få de flesta tittare att åtminstone tänka efter ett extra varv.

En till bra bögfilm: Plan B.

Plan B (Argentina)

Bruno (Manuel Vignau) blir dumpad av sin flickvän. Även om han inte verkar bry sig vill han hänmnas på henne. Hon har en ny pojkvän, Pablo (Lucas Ferraro), och Bruno planerar att bli vän med honom och få honom intresserad av en annan kvinna.

Men när han får höra av en kompis att Pablo en gång hade ett förhållande med en man ändrar Bruno sin plan och ska nu själv försöka förföra bort Pablo från sin ex-flickvän. Men istället händer något annat.

Det här är en film som låter betydligt larvigare än vad den är. Det är istället ett väldigt lågmält och enkelt relationsdrama som ställer frågor om kön och sexualitet på sin spets.

Och jag älskar verkligen den här filmen. Några av er kanske kommer att tycka att den är långsam, tråkig eller förvirrande. Och jag skulle förstå varför ni gjorde det. Men jag älskar den.

För det är ytterst sällan jag har sett en relation växa fram så organiskt och naturligt i en film. Detta trots den på pappret larviga historien. För i filmen är det inget som känns larvigt, tvärtom.

Det är istället en varm och smart studie i hur föreställningar om kön och sexualitet styr vår syn och handlingar gentemot andra människor, men också om att kärleken är det som kan omkullkasta allt det.

Att filmen lyckas beror helt och hållet på skådespelarna i huvudrollerna. De är så jävla knäckande bra. Så naturliga och självklara i sina roller och i interaktionen med varandra.

Det är ovanligt med ett sådant oförställt skådespeleri.

Det intressanta med filmen är att man även kan analysera den utifrån vad man tror att de manliga huvudkaraktärerna egentligen vet om varandras uppsåt och när de vet det. När inser de sina egna känslor och varandras?

Och Brunos försök att få Pablo att bli kär i honom för att han ska lämna flickvännen, handlar det mer om en egenkonstruerad ursäkt för att tillåta sig själv att utforska attraktionen och dragningen till en annan man?

Vad man än själv tror är Plan B en film som på ett oerhört lyckat sätt visar hur en relation växer fram mitt bland alla föreställningar om kön och sexualitet som vi alla har att relatera till.

Jag hoppas att ni ger den en chans.

En till bra bögfilm: Eyes Wide Open.

Eyes Wide Open (Israel)

Aaron (Zohar Shtrauss) är en medelålders slaktare och familjeman som bor i ett ultraortodoxt judiskt kvarter i Jerusalem där han lever ett konservativt liv i sin strikta religiösa gemenskap.

När Aaron förlorar sin far behöver han en ersättare i slakteributiken. Valet faller på den unge studenten Ezri (Ran Danker) som en dag besöker affären. Till en början uppstår vänskap, men snart utvecklas det till något mer.

Det här är märkligt nog en väldigt konventionell böghistoria om man strippar bort den ultraortodoxa judiska kontexten som gör den ny och intressant.

För det är ännu en medelålders man som har tryckt undan sin homosexualitet hela livet, skaffat den förväntade heterosexuella idealfamlijen och därmed levt upp till det han tror hans samhälle och religion förväntar sig av honom.

Men så träffar han en ung homosexuell man som är mer fri i sin sexualitet och personlighet och som visar honom hur riktig passion och kärlek känns. Som får Aaron att tvivla på valen han har gjort i sitt liv.

Nej, det här är inget nytt under bögsolen. Det nya är just inramningen. Men det blir samtidigt tydligt att detta djupt konservativa leverne i religionens namn är detsamma oavsett om det rör sig om kristna, judar, muslimer eller hinduer.

Dessa extremt konservativa religiösa människor finns i alla religioner och de delar alla samma avsky för allt det de anser är annorlunda. De tolkar sina skrifter utefter vad som upprätthåller deras egen normalitet.

Jag har väldigt lite tålamod med sådana människor.

Även om filmen är både välgjord och välspelad, så berättar den i grunden ingenting nytt. Men för de som vill se en film där konflikten mellan sexualitet och religion ställs på sin spets bör gilla Eyes Wide Open.

Sedan vill jag bara säga att jag är lite less på alla dessa filmer, hetero som homo, där man förväntas tro på att en snygg 20-åring kille eller tjej förälskar sig i en medelålders relativt oattraktiv gubbe.

Det är få historier som lyckas göra det trovärdigt.

En till bra bögfilm: A Single Man.

A Single Man (USA)

A Single Man som bygger på en roman av Christopher Isherwood utspelar sig i Los Angeles 1962 där vi får följa collegeläraren George (Colin Firth) under ett dygn. Hans möjligen sista dygn.

Vi kastas mellan dagen i fråga och till gamla minnen av livskamraten Jim (Matthew Goode) som hade dött i en bilolycka. För George är varje dag en sorg att kämpa sig igenom.

Det är en stilig film. Det är nog det bästa sättet att beskriva en film gjord av modeskaparen Tom Ford. Det är stilsäkert, coolt och vackert. Det är mycket yta och estetik.

Tyvärr gör det att känslorna och djupet får lida. Christopher Isherwoods vackra roman har tappat lite av sin själ i filmversionen. Det jag har svårt att bestämma mig för är om det gör något eller inte.

För jag tycker ändå om filmen. Jag gillar att den är strikt, genomtänkt och just stilig. Och det är inte som att Colin Firth och de andra skådespelarna inte gör sitt bästa för att fylla varje scen med  känslor.

Men problemet med stiliga filmer är just att det finns ytterst lite utrymme för det kantiga, det yviga, det råa. Inte ett hårstrå får hamna fel trots att karaktärens värld håller på att gå under. Det gör att filmens påverkan blir därefter.

Det jag ändå gillar mest med filmen är att huvudkaraktärens sexualitet inte är en särskilt stor grej, trots att filmen utspelar sig i början av 1960-talet. Det känns skönt att filmen koncentrerar sig på den universella sorg och saknad de flesta känner efter att någon har dött.

Så jag väljer att se filmen som en annan sorts version än boken. En där stiligheten får vara ett plus, och där själen återfinns på boksidorna när jag behöver den.

En till bra bögfilm: Broderskab.

Broderskab (Danmark)

Den danska filmen Broderskab handlar om hur en förbjuden kärlekshistoria utvecklas mellan två män som är medlemmar i samma nynazistiska organisation.

Jimmy (David Dencik) är nynazisten som slår ner bögar på stan. Lars (Thure Lindhardt) har blivit ombedd att lämna militären efter att blivit anklagad för att ha haft ihop det med killar underställda honom i rang.

När Lars träffar på den nynazistiska gruppen, där Jimmy är vice ordförande, går han med trots att han egentligen tycker att de är idioter.

Direkt slår det gnistor mellan Jimmy och Lars, och de slåss mot den, tills de inte kan längre. Självklart får deras kärlek komplikationer för deras ställning i broderskapet, i organisationen som älskar att knacka bögar.

Broderskab är tyvärr ingen vidare bra berättad historia. Den vill visa hur homosexuell kärlek yttrar sig i ett sammanhang där homosexualitet hatas med våldsam kraft

Men filmen misslyckas totalt i att få mig att förstå varför huvudkaraktärerna ens är med i en nynazistisk organisation. Varför de hatar människor med utländsk härkomst så mycket att de vill slå ihjäl dem.

Jag anar att filmen vill få det till klassikern att Jimmy och Lars hatar andra bögar för att de hatar bögen inom dem själva. Men det håller inte, det förklaras inte tillräckligt.

Det finns inget djup, ingen trovärdighet.

Men det är verkligen inte skådespelarnas fel. De är alla utmärkta och gör det bästa av det lilla de har fått. För det är just själva kärlekshistorien som räddar filmen. Den är trovärdig, den sprakar av förbjuden lust och förlösande lycka.

Den lyckas blotta den eviga kampen mellan att ge efter för sin åtrå och kärlek eller att ge in för det heteronormativa samhället som inte tillåter dem friheten att älska vilka de vill bara för att de älskar någon av samma kön.

Kanske hade jag för höga förväntningar på filmen, men tyvärr är den stundtals upplagd som en sämre sortens amerikansk tv-film med överdriven dramatik och förutsägbar handling.

Men tack vare den fina men sorgliga kärlekshistorien är den ändå sevärd.