En knuff på vägen.

När jag var åtta år ville jag bli modell. Antagligen såg jag coola människor på tv och i magasin som jag ville efterlikna. Men framför allt tyckte jag om hur jag såg ut. Jag minns verkligen att jag gjorde det.

Sedan kom sorgen, och ätstörningarna i tonåren. Mitt utseende blev ett slagfält för min smärta och mina osäkerheter. Jag hatade det jag såg i spegeln. Jag synade varje del av min kropp och såg bara fel, fel, fel. Egentligen såg jag allt genom sjukdomens ögon. Det var som att kolla på sig själv i de där speglarna i Lustiga huset på Gröna Lund.

Ätstörningarna gjorde min kroppsuppfattning helt skev, och även om jag nu har varit nykter ätstörd i närmare tio år så har det varit en av de största mentala kamperna. Att se på mig själv och inte hata det jag ser. Det är fortfarande en kamp ibland.

I dag skulle jag dock säga att jag är ganska ok med hur jag ser ut. Jag har mina sämre dagar, men för det mesta är jag vänligt inställd till vad jag ser i spegeln. Och det har jag faktiskt delvis mina selfies att tacka för.

Jag har länge hatat att se mig själv på bild, men när jag skaffade Instagram för några år sedan började jag att ta selfies för att försöka förändra hur jag såg på mig själv. Jag fotade mig själv på sätt som gjorde att jag faktiskt gillade det jag såg.

Det låter ytligt, och det är ytligt. Det är inget som förändrar självkänslan i grunden, men ändå. Det har gjort och gör fortfarande skillnad för mig. Att jag varje dag kan ta och se bilder på mig själv där jag gillar vad jag ser.

Att vara nykter ätstörd har lärt mig att allt som gör att jag mår lite bättre är något att fortsätta med. Vare sig det är lite smink, kläder eller selfies. Sedan måste jag ständigt jobba med mina känslor på ett djupare plan för att skapa större förändring i mig själv.

En snygg selfie är bara en positiv knuff på vägen.

Låt fler berättelser än min komma fram.

Om en googlar mitt namn är det två saker som kommer högt upp i träfflistan: att jag har haft bulimi och att jag har blivit utsatt för sexuellt våld. Det är nämligen två ämnen som jag har diskuterat i offentligheten i ganska många år nu. Jag har delat med mig av dessa två smärtsamma erfarenheter då det är mitt sätt att skapa något bra utav dem. Det har känts viktigt att lyfta frågor som tenderar att försvinna i det offentliga samtalet.

Båda ämnen har det gemensamt att det är något som många inte förknippar med män. Att män inte har ätstörningar eller inte kan bli våldtagna. Jag har velat rätta till den okunskapen och har på grund av att jag har varit relativt ensam som man att öppet prata om sådana här erfarenheter fått vara med i många olika sammanhang under åren: tidningar, radio, tv, böcker, uppsatser, filmer.

Att jag får vara med överallt handlar inte om att min historia är speciellt spektakulär, utan att den är så ensam i medieflödet. Journalister hittar få andra män att intervjua och därmed vänder de sig ofta till mig. Jag tackar ja så länge jag har tid och sammanhanget känns vettigt.

Även om jag alltid är tacksam till de som lyfter dessa två ämnen, så är jag i ständig konflikt med mig själv om att delta. För jag ser två baksidor av det. Dels att min historia riskerar att bli normerande då jag till exempel är relativt ensam om att prata om våldtäkt som man. Min historia är bara min och den kan inte representera alla manliga våldtäktsoffers erfarenheter. Risken är dock, när den allmänna okunskapen är så låg och det råder brist på mångfald gällande berättelserna, att min historia blir mer än bara min. Att den blir en representation. Jag är obekväm med den tanken.

Den andra baksidan är att jag inte vill riskera att bli likgiltig inför mina egna erfarenheter. Många i min närhet brukar berömma mig för att jag vågar prata om något så privat och smärtsamt. Men grejen är att jag har berättat om mina erfarenheter så många gånger att det känslomässiga inte finns där längre. På ett sätt är det bra, att jag har distans till smärtan och är i ett läge där jag kan prata utan att bryta ihop. Men å andra sidan vill jag inte att det slår över åt andra hållet. Att jag får så mycket distans till min egen historia att jag förminskar den enorma effekt den har haft på mitt liv. Det är fortfarande min historia.

Det är min kropp som bär ärren, mitt hjärta likaså. Ärren måste kännas som mina, trots allt.

Jag har all respekt för att män med erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld inte vill prata om det i offentligheten. Ingen ska någonsin känna press eller stress över att göra det. Samtidigt finns det så lite kunskap och forskning kring exempelvis våldtagna mäns erfarenheter just för att få män berättar om vad de har varit med om. Mörkertalet gällande våldtagna män är massivt. Samtidigt ser jag ett skriande behov av kunskapshöjning gällande våldtagna män inom vården och andra samhällsinstanser. Därför ställer jag upp i intervjuer för att på något sätt lyfta frågan. Jag önskar bara att min historia inte var den enda. Varje våldtäktsoffers erfarenheter är bara deras egna, så även mina erfarenheter.

Så, min uppmaning till journalister som vill intervjua mig om mina erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld: försök hitta någon annan att intervjua innan ni frågar mig. Det behövs en mångfald av historier och perspektiv, så låt oss försöka göra fler röster hörda. Om det inte går så ställer jag gärna upp, men målet måste vara att försöka få fram fler berättelser.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Jag har ett nytt hem. Alldeles nyligen flyttade jag till något större och finare. Jag lämnade bakom mig mitt eget förfall. Resterna av ett brustet hjärta.

Mitt hjärta hade brustit av att säga hejdå till mitt livs största kärlek. Den sortens förjävliga farväl som inte finns i romantiska filmer för att det skulle få biopubliken att förlora allt hopp om kärleken.

Jag var otröstlig på det vidrigaste sätt. Livet hade lämnat mig och kvar var bara en skugga av den jag brukade vara. Utåt sett var det som att det inte gjorde ont. Men inuti rasade allt.

Det bara rasade.

Jag gjorde som jag alltid har gjort. Bar smärtan själv. När någon frågade sa jag bara en del av sanningen för att jag inte ville att de skulle oroa sig. Jag grät tårarna när ingen såg.

Utåt sett levde jag som vanligt. Arbetade, roade mig och skrattade. Jag gav all energi för att orka med dagen. För att inte rasera allt. Hålla ihop fasaden medan det bakom rämnar.

Så fort jag kom innanför ytterdörren mötte jag en lägenhet i totalt kaos. En spegling av mitt inre. Jag hade inte ork med det vardagliga. Jag hade inte ork med mig själv.

I mitt liv har min bästa vän i mörkret varit min ätstörning, Och den tog min hand igen. Jag spydde aldrig upp, men hetsåt emellanåt. Sedan gick jag flera dagar utan att äta.

Jag var tillbaka i det som höll mig fången i tio år av mitt liv. Det som förstörde mig och som jag ägnat åren efteråt att göra helt. Återigen blev det destruktiva det som höll mig på fötter.

Efter ett tag såg jag dock mönstret och bröt det. Det är ändå den stora skillnaden från förr. Nu kan jag se snedstegen och hitta rätt igen. Nu kan jag släppa handen i mörkret.

Jag har tvingats inse att jag ibland fortfarande gräver hål så djupa och mörka att jag har svårt att ta mig ur dem på egen hand. Därnere måste jag sträcka mig efter hjälp.

Det måste jag lära mig.

Jag skulle kunna skämmas för att jag tog ett så stort kliv bakåt. Men det finns ingen mening med det. Mitt enda livsmotto är Oprah Winfreys: ”If you know better, you do better”.

Nu vet jag att när sorgen blir för tung så är det fortfarande ätstörningen jag stöttar mig mot. Det måste jag bryta. I vardagen, när bröstkorgen inte är full av sorg, är det ätstörda hanterbart.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Det måste jag bryta.

Och det kan jag nu när jag ser sanningen. Jag kan ta stegen jag behöver. Jag har redan tagit några. Jag har lämnat kaoset bakom mig, bokstavligen. Jag har en ny plats att kalla mitt hem.

Sorgen är kvar, men känns inte lika tung längre. Jag håller på att tejpa ihop det brustna. Det gör inte lika ont längre.

Ett nytt år, det kan bara bli bättre.

Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad.

Jag har tappat några kilo den senaste tiden. Jag lägger dock ingen vikt vid det, bokstavligen. Jag har inte vägt mig på flera år.

Men jag känner det i min ätstörda reptilhjärna. Jag känner det då vissa kläder sitter lösare än vad de gjorde tidigare.

Jag har inte medvetet, varken på ett ätstört eller hälsosamt sätt, försökt gå ner i vikt. Det är resultatet av månader av hårt arbete, stress och dåliga matvanor.

Inte så bra det heller.

I så många år var just denna känsla, att känna att fettet lämnar kroppen, den jag levde för. Det var den som fick smärtan att hålla käft ett tag. Det var den som fick ångesten att släppa, om än bara för en kort stund.

Men nu känner jag ingenting. Det är inte som att jag gör volter för att jag älskar min kropp så mycket, men den är heller inte alls så viktig för mig som den var förut.

Jag kan gå upp eller ned i vikt, och kommer likt de flesta också göra det resten av mitt liv, men jag är av övertygelsen att det inte ska spela någon roll för mitt liv.

Jag vill göra det jag vill i livet, i relationer och karriärsmässigt utan att tankar om min kropp ska stå i vägen. Och så känner jag faktiskt nu för tiden.

Min kropp och tankarna står inte i vägen för mitt liv. De är bara en del av det, precis som så mycket annat.

Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad. Fan vad skönt det är att känna så. Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad.

Ser något vackert där jag förut bara såg något fult.

Någon hatar sin mage. Någon annan sina lår. En sjunde sina bröst. Vanliga människor med tyvärr allt för vanliga elaka tankar om sina kroppar.

När jag ser på Trinny & Susannah stylar om Sverige ser jag människor som har glömt bort, blundat för och hatat sig själva och sina utseenden.

Det är hjärtskärande att se. Och lika värmande att se dem förändras lite under programmets gång då de lär sig att se sig själva med andra mer snälla ögon.

Att få känna sig vackra för ett ögonblick.

Det handlar inte om att förändra kropparna, utan om att med hjälp av en ny stil se på dem annorlunda. Tv-programmet visar på en välproducerad timme att det faktiskt är möjligt att se sig själv på ett annat sätt.

Jag känner igen det där. Jag stärks av vad jag har på mig. Visserligen blir jag utsatt då min klädstil anses för ”feminin” och ”bögig”, men sådant bryr jag mig inte om.

När jag klär mig i det jag tycker är snyggt blir min ryggrad rak och min gång självsäker. Alla de elaka tankar om min kropp jag har närt i så många år försvinner för ett tag.

Vissa må tycka att det bara är smink över sår, att det inte åtgärdar något på djupet, men helt ärligt är jag trött på det resonemanget.

Om jag känner mig snygg känner jag mig snygg, oavsett hur jag känner inför min spegelbild senare. Känslor är inte konstanta. De förändras, utvecklas, de kommer och går.

Så var glad att låta de dåliga gå.

Ibland hatar jag fortfarande min spegelbild och kroppen den visar. Skillnaden är att under mina ätstörda år var de tankarna de enda jag hade.

Nu tänker jag även andra bättre tankar om min kropp och mitt utseende, och de är vanligare än de dåliga. För jag ser på mig själv annorlunda.

Jag ser något vackert där jag förut bara såg något fult.

Varje morgon när jag går på t-baneperrongen på väg till jobbet och min blå rock fladdrar i vinddraget känner jag mig befriad från allt det som tryckte ner mig i så många år.

Det må bara vara ögonblick, men tillsammans skapar de en annan verklighet, en annan känsla inför mig själv.

Kläderna gör inte personen, men att se sig själv i ett annat ljus kan det.

Att prioritera senaste modet över att äta sig mätt.

En ung modebloggerska säger i en intervju i en tjejtidning att hon ”prioriterar kläder över mat”. Att hon hellre äter nudlar i en månad för att kunna köpa ett par skor för några tusenlappar.

Det spelar ingen roll vem modebloggerskan är då hon bara är en av många som uttrycker liknande saker. Att de hellre konsumerar mode än äter ordentligt.

Som före detta bulimiker stör jag mig på det budskap sådana här uttalanden sänder. Att det liksom inte är någon big deal att svälta sig själv lite för att ha råd att konsumera kläder.

Jag förstår att det är uttalanden som ska visa hur stor passion och intresse personen känner för mode. Att de lider för konsten och så vidare. Men det är inte mode de svälter för.

Snarare är det för att konsumera och hänga med.

Jag funderar ofta på hur alla tusentals unga modebloggare i det här landet orkar hänga med i alla trender och hur de har råd att konsumera tillräckligt för att visa att de har det senaste.

För det är ju så de får och behåller bloggläsare: genom att konsumera det senaste och det rätta inom mode. Och det kostar, oavsett om det är second hand, billighetsbutiker eller finare märken.

För att ha råd verkar i vissa prioritera bort viktiga saker i sina liv, så som mat, för att hänga med den lilla klick som faktiskt har råd att konsumera i den takten som krävs för att hålla läsarna nöjda.

Jag tycker det här egentligen bara är exempel på den djupt problematiska konsumtionshets och statusjakt som tar sig allt fler uttryck i vårt samhälle.

Den konsumtionshets och statusjakt som leder människor bort från viktigare saker i livet och leder vissa rakt ner i skuldfällor och andra eländen.

Så när jag läser ytterligare en ung modebloggerska skryta om att hon svälter sig själv för modets skull tänker jag bara på att hon svälter sig för ingenting.

Jag tänker att hon skulle vara lyckligare både med mat i magen och fina kläder som hon faktiskt har råd med. Jag tänker att många skulle må bättre om de slutade försöka hänga med.

För det tar aldrig slut. Det kommer alltid nya trender och nya saker att konsumera. Ha gärna passion för mode eller whatever, men låt det inte ge dig varken kroppsliga eller ekonomiska skulder.

Det som håller en vid liv känns som att det dödar en.

Alla ni unga ätstörda som så ofta mejlar mig för att berätta, fråga, be om hjälp. Jag önskar att jag kunde göra er alla friska, men det kan bara ni själva göra. Med lite hjälp.

Jag vet att det gör ont, så ont. Varje liten tugga gör ont. För varenda nerv i kroppen säger nej. Det som håller en vid liv känns som att det dödar en.

Det är så det kan kännas. Och det är en smärta som lever i ensamheten. I skuggan av den en kunde bli. Och jag orkade till slut inte leva där. För jag levde inte.

Min resa från att ha spytt upp efter måltider till att inte, den var min. Allas resor är olika. Det viktiga är bara att börja färdas.

För mig var viljan avgörande.

Jag ville bli frisk. Eller åtminstone lite bättre. Jag vet att det låter så simpelt, och det var verkligen inte så enkelt, men jag orkade inte låta tankarna om mat och min kropp styra mitt liv.

Så jag började tvinga mig själv att äta utan att spy upp. Jag berättade för människor i min omgivning om hur jag mådde. Sträckte ut en hand ur mörkret.

Jag föll tillbaka många gånger, men det var ok, för jag visste att det inte fanns någon återvändo egentligen. Vägen skulle leda mig framåt i mig själv.

Jag hade tagit beslutet att rädda mitt liv.

Jag tog mig igenom mörkret för att jag hade hittat min röst. Det är den ni hör nu. Alla dessa ord är min räddning. Mitt sätt att artikulera en väg framåt.

Med de yttrade orden kunde jag till slut bli fri.

Hitta era sätt att bli och förbli fria. Men gör det inte ensamma. Ni behöver hjälp för att orka. Yttra orden. Det räcker med den närmast er, och be sedan en professionell hjälpa er framåt.

Sträck ut en hand, och någon kommer att ta den.

Om du känner dig svag så vet du att vi är många som vet hur det känns. Om du känner dig svag, låt proffsen leda dig rätt. Om du känner dig svag, låt någon annan bära dig ett tag.

Du är snart fri.

En gång i tiden tyckte jag om mitt utseende.

På lördag ska jag delta i ett panelsamtal på Norrköping Pride. Jag och Hanna Kihlander från Anorexi/Bulimi-Kontakt ska diskutera ätstörningar ur ett normkritiskt perspektiv.

I förberedelserna till det har jag hela tiden kommit tillbaka till tanken om hur det var innan ätstörningen blev en så stor del av mitt liv.

Jag ägnade tio år att förstöra min kropp genom hetsätning och bulimi. Nu har jag ägnat de senaste sex åren med att prata och skriva om det. Det är många år av mitt liv.

Men jag minns en tid innan dess.

Jag minns när jag var runt tio år. Jag brukade kolla på mitt ansikte i spegeln. Några år senare skulle mina ögon se alla fel, alla bristningar, allt fett.

Men då genom mina tioåriga ögon såg jag något annat.

Jag såg en vacker pojke.

När folk frågade vad jag ville bli när jag blev stor ljög jag bara ihop något. Ibland polis. Ibland lärare. Ibland djurskötare. Det spelade ingen roll, allt jag sa var lögner.

För det enda jag ville bli var modell.

Jag vågade dock aldrig säga det, för jag visste på något sätt att det inte passade sig för en ung grabb. Så jag ljög ihop mer accepterade svar.

Men när jag var ensam såg jag på mitt ansikte i spegeln, och drömde om hur jag fotades och visade upp kläder. Jag vet faktiskt inte var jag fick de här tankarna ifrån.

Det känns konstigt att minnas. För efter att ha haft sådana elaka tankar om mig själv och mitt utseende i större delen av mitt liv känns det som att det alltid har varit så.

Att jag alltid bara har sett fulheten.

Det känns trösterikt att veta att jag en gång i tiden älskade mitt utseende. Att jag visste om det, var medveten om det. Tänkte göra en karriär av det till och med.

Att jag en gång i tiden fortfarande var opåverkad av förväntningar, krav och ideal.

Jag behöver inspireras av mitt tioåriga jag.

Att läsa att du är vacker kan göra dig vacker.

För några år sedan besökte jag en butikskedja som sålde smink och andra skönhetsprodukter. Vid kassan kunde kunderna ta ett reklamblad med en lång lista med positiva tankar:

Jag är vacker.

Jag duger som jag är.

Jag har en underbar kropp.

Butikskedjan uppmanade sina kunder att sätta upp texten i badrummet ovanför handfatet så att det var det första och sista de såg varje dag.

Med tiden upptäckte jag att många av mina närmaste vänner hade texten uppe i sina badrum. De flesta har det än i dag.

Även jag hade den uppe på spegeln i mitt tonårsrum, så att jag alltid skulle se orden bredvid min spegelbild.

Jag minns hur jag tryckte i mig godsaker samtidigt som jag tittade på texten och min spegelbild. Jag minns hur jag stoppade två fingrar i halsen och spydde i en tom påse.

Lyfte huvudet och tittade på texten bredvid min spegelbild.

Jag läste ”jag har en underbar kropp”, kände lukten av spya om fingrarna, kände smaken i munnen. Jag hade ingen underbar kropp.

Jag såg den inte hur mycket jag än läste meningen om och om igen.

Snarare hånade orden mig. Som om det var ord jag inte kunde översätta. Att de var jävla franska verb som jag inte kunde böja.

Men nu, många år senare, ser jag hur orden kan göra skillnad. Jag förstår vikten av positiva tankar. Att mörkret i ens huvud blir mindre kännbart.

Kanske hjälper det inte alla att läsa ”jag är vacker” för att känna sig vacker. Men positiva tankar, jag behöver fler av dem.

Vi behöver fler av dem.

För allt det här med hur vi ser på våra kroppar och utseenden sitter ju bara i våra egna huvuden. Vi väljer att se fettet, bristningarna, felen.

Jag har gjort det större delen av mitt liv.

En lapp med positiva meningar påminner mig om just det. Att allt sitter i huvudet, i tankarna. Och tankar kan ersättas av andra, av nya.

Av bättre, snällare tankar om sig själv, sin kropp och sitt utseende.

Det går att inse sitt eget värde. Det är aldrig för sent.

Och det är aldrig för tidigt, som videon nedan visar. I den rabblar en liten flicka upp allt hon gillar med sitt liv. Positiva tankar yttrade framför badrumsspegeln.

Jag blir lite tårögd. För hon kommer att växa upp till en grym människa som har insett sitt eget värde redan från början.

”I can do anything good! Yeah, yeah, yeah, yeah. I can do anything good, better than anyone, better than anyone.”

Mitt ätstörningsreportage finns nu ute på nätet.

Nu finns mitt reportage om män och ätstörningar, som jag gjorde för Aftonbladet Söndag, uppe på nätet. Läs artiklarna här, här och här.

Eftersom Aftonbladet Söndag inte har en egen ämnesflik, sorteras alla artiklar därifrån under andra flikar. Mitt reportage har därför sorterats in under hälsa.

Det kan ju tyckas vara helt rätt, och det är det, men jag blir fundersam när jag läser de andra artiklarna. Titta bara på dessa rubriker från hälsas förstasida:

”Fetma minskar hjärnans storlek”

”Därför går du upp efter viktnedgång”

””Bilringarna” kan vara livsfarliga”

”Osams med mamma? Kan bli fett jobbigt…”

”Här opererar sig Ingela smalare – allt fler tar till kniven mot fetman”

”Slank, sexig & sextio – så gick Kirstie Alley ner 45 kilo”

””Så fick jag Fight Club-kroppen””

”Så länge måste du träna – för att bränna en bit pizza”

”Hitta drömvikten med Viktklubb.se”

”Så hjälper du mulliga barn”

Visst finns det flera andra sorters hälsoartiklar om allt från allergier till sömnproblem på sajten, men det jag reagerar på är att i princip varje artikel som handlar om kroppens utseende handlar om olika sätt att gå ner i vikt.

Det finns knappt någon artikel på förstasidan för fliken hälsa, i alla fall inte när jag kollade, som problematiserar vikt, ideal och normer kring kroppen.

Endast två hittade jag, ”Vi matas med feta faktafel” och ””Så sjuk blir du av LCHF-dieten””. Det intressanta med den sista rubriken är att den är inom citattecken.

Aftonbladet, som annars slår fast allt möjligt i sina rubriker som självklara fakta, skriver för en kritisk artikel mot en bantningsmetod rubriken inom citattecken.

Jag tycker att det är ganska avslöjande. Helt plötsligt vill de inte basunera ut något som fakta, utan som någons påstående. Det är minst sagt talande.

Det känns som att mitt reportage behövs i den där smeten.