Army of Lovers räddade mig, del 2.

Svenska folket må inte ha förstått briljansen med Army of Lovers bidrag i Melodifestivalen. Och trots min initiala enorma bitterhet över detta känner jag nu bara lättnad.

För Army of Lovers ska aldrig bli folkkära eller rumsrena. De ska inte omfamnas och åka på allsångsturnéer i folkparkerna. De ska störa, reta och politisera.

Det var precis det de gjorde på scenen i lördags.

De ställde upp med en elak barnramsa som påminde om deras mest okonventionella poplåtar i slutet av 80-talet. De lyckades hålla sin stolta mimtradition levande i en sångtävling.

De har nog aldrig varit snyggare. La Camillas kors mellan benen och guldkrona på huvudet. Alexander Bards röda rysskägg. Jean-Pierre Bardas fantastiska ben.

När de äntrade Melodifestivalens catwalk till dånande musik och med en voiceover där de deklarerade att de är hbt dog både jag och mitt yngre jag en lycklighetsdöd.

Tack.

Det här är större än Rihanna och Chris Brown.

Rihanna bekräftar i en intervju med Rolling Stone att hon har återförenats med sin ex-pojkvän Chris Brown. Samma Chris Brown som i februari 2009 grovt misshandlade henne i en bil efter ett bråk i centrala Los Angeles.

I polisrapporten kan en läsa om hur han dunkade hennes ansikte mot bilens instrumentpanel. Hur han ströp henne tills hon tappade medvetandet. Hur han skrek att han skulle döda henne.

Han dömdes senare i rätten till fem års villkorlig dom och ett halvårs samhällstjänst. Inte mycket för en sådan grov misshandel, men är mannen känd så är han tydligen inte lika ansvarig för sina brott.

I intervjun med Rolling Stone säger Rihanna:

”When you add up the pieces from the outside, it’s not the cutest puzzle in the world. But it’s different now. We don’t have those types of arguments anymore. We talk about shit. We value each other. We know exactly what we have now, and we don’t want to lose that.”

Och om han skulle bli våldsam igen skulle hon gå direkt, menar hon.

”He doesn’t have the luxury of fucking up again. That’s just not an option. I can’t say that nothing else will ever go wrong. But I’m pretty solid in the knowing that he’s disgusted by that.”

Rihanna menar vidare att Chris Brown har gjort ett misstag som han han nu har betalat för och att ”sometimes people need support and encouragement, instead of ridicule and criticism and bashing.”

Jag tänker inte säga något om Rihannas val, för det är hennes val, det är hennes liv. Jag har sagt allt jag vill säga om hennes del i det hela många gånger tidigare och önskar henne bara väl.

För den som borde ställas till svars är Chris Brown.

Vad har han gjort dessa fyra år som gör att Rihanna nu ser en förändrad man? Hur har han gått från att ha slagit sin flickvän sönder och samman till att nu aldrig tänkas göra det igen?

För det jag har kunnat läsa under de här åren är att han är en man som har slagit sönder loger när han får frågor om misshandeln och som regelbundet hamnar i bråk med andra artister.

Jag har inte sett en förändrad man. Jag har sett en man med ett hett humör och aggressiva tendenser. Och det är bara från den offentliga bilden jag har tillgång till.

Vad händer bakom låsta dörrar?

Jag vet inte. Inte du heller. Men jag vet att jag känner mig obekväm med alla som går tillbaka till en partner som har misshandlat dem grovt. Speciellt till en som inte visar några tecken på förbättring.

För risken är stor att det sker igen.

Jag hoppas därför att diskussionen inte nu stannar vid att folk konstaterar: ”Rihanna har kommit över det. Hon har förlåtit honom. Hon har gått vidare. Vi borde göra detsamma.”

För det här har alltid varit större än Rihanna och Chris Brown.

Det är större än Chris Brown eftersom han inte uppfann kvinnomisshandel. Det är större än Chris Brown då han inte är ansvarig för alla de miljontals fall av kvinnomisshandel som sker varje år världen över.

Det är bara att kolla på statistiken för att förstå hur jävla vanligt detta scenario är. För tänk, 2011 anmäldes enligt BRÅ 28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Det är 76 om dagen.

Kvinnomisshandel är ett stort samhällsproblem och jag vet att det är därför jag och många andra blir så engagerade i öden som Rihannas. Ingen av oss vill att vare sig hon eller någon annan hamnar i en situation där den blir slagen igen.

Det är därför detta bör handla om att vi måste fortsätta diskutera hur vi kan förhindra kvinnomisshandel och allt våld i nära relationer. Det är därför det inte går att släta över ett enda fall av kvinnomisshandel.

Och det är därför Chris Brown, med sitt stora inflytande på sina unga fans, borde vara den som krävs på en förklaring till hur han, enligt Rihanna, inte längre är en kvinnomisshandlare.

Men ingen verkar bry sig om att fråga Chris Brown något. Det är inte han som gång på gång tvingas förklara och försvara. Allt ljus riktas i stället mot offret Rihanna, att hon ska förklara sina beslut. Just att den manlige förövaren slipper de jobbiga frågorna är också ett tecken på något allvarligt.

Den här ständiga förskjutningen av skuld från den manliga förövaren till det (oftast) kvinnliga offret. Hur förövaren skyddas och offret skuldbeläggs eller osynliggörs. Hur det ofta blir till att kvinnan får skylla sig själv om hon går tillbaka.

Det är det som måste diskuteras här.

En liten reklamgest som går mot normen.

Jag har jobbat flera år på en tidning som bevakar reklambranschen och har därför sett och analyserat mycket reklam.

Även om Sverige har gjort sig känt för kreativ och innovativ reklam internationellt sett, så är mycket tyvärr ganska normativt och stereotypt.

Det är vita snygga smala människor som uppvisar heterosexuella relationer och beteenden utefter könsnormativa mönster.

Kvinnorna städar och tvättar, männen skruvar och hamrar.

När en minoritet väl används är det allt för ofta i en stereotyp roll där den personens sexualitet, etnicitet, handikapp och så vidare är själva poängen.

Det blir så jävla tröttsamt.

Just därför krävs det så lite för att göra mig glad. Det krävs bara en liten gest som är mot normen för att jag ska vakna till liv.

Som Vings senaste reklamfilm. Den använder den vita snygga smala heterosexuella familjen, men visar en son som gillar att klä sig i prinsesskläder.

Men det finaste är föräldrarnas tydliga acceptans för att sonen går emot vad som förväntas av honom utifrån hans könsroll.

Jag blir berörd då jag vet hur många barn som skräms tillbaka in i könsnormen av föräldrar som är rädda för att inte uppfostra sina barn till ”riktiga” män och kvinnor.

Jag blir berörd för att jag vet hur många barn som i ung ålder lär sig att förtrycka sig själva på grund av föräldrarnas förtryck av dem.

Jag tänker att en sådan här liten reklamfilm kanske kan få någon att tänka efter lite.

Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad.

Jag har tappat några kilo den senaste tiden. Jag lägger dock ingen vikt vid det, bokstavligen. Jag har inte vägt mig på flera år.

Men jag känner det i min ätstörda reptilhjärna. Jag känner det då vissa kläder sitter lösare än vad de gjorde tidigare.

Jag har inte medvetet, varken på ett ätstört eller hälsosamt sätt, försökt gå ner i vikt. Det är resultatet av månader av hårt arbete, stress och dåliga matvanor.

Inte så bra det heller.

I så många år var just denna känsla, att känna att fettet lämnar kroppen, den jag levde för. Det var den som fick smärtan att hålla käft ett tag. Det var den som fick ångesten att släppa, om än bara för en kort stund.

Men nu känner jag ingenting. Det är inte som att jag gör volter för att jag älskar min kropp så mycket, men den är heller inte alls så viktig för mig som den var förut.

Jag kan gå upp eller ned i vikt, och kommer likt de flesta också göra det resten av mitt liv, men jag är av övertygelsen att det inte ska spela någon roll för mitt liv.

Jag vill göra det jag vill i livet, i relationer och karriärsmässigt utan att tankar om min kropp ska stå i vägen. Och så känner jag faktiskt nu för tiden.

Min kropp och tankarna står inte i vägen för mitt liv. De är bara en del av det, precis som så mycket annat.

Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad. Fan vad skönt det är att känna så. Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad.

Torka aldrig tårar och det öppna såret.

Jag blir kär i och har sex med män.

Det kan tyckas vara något privat, men är inte det. Inte då det faktum gör att jag och andra förtrycks, diskrimineras och stereotypiseras på grund av det.

Det hindrar mig även från att ge blod om jag inte slutar ha sex med män i ett år. Även om jag lever i ett monogamt förhållande måste jag avstå från att ha sex för att få ge blod.

Att jag har sex med män är inte privat.

För jag tillhör en högriskgrupp. Det betyder att det är mer troligt att jag får hiv än andra. Just därför är det bra att det tas extra steg för att garantera patientsäkerheten.

Att Socialstyrelsen sedan har regler som bygger lika mycket på fördomar om promiskuösa bögar som på patientsäkerhet är däremot inte alls bra.

Att vara bög är att dras med en historia av fördomar och förtryck och veta att den lever kvar än i dag. Det är därför Jonas Gardells hjärtskärande berättelser om hur hiv/aids drabbade Sverige på 80-talet behövs.

Det han beskriver i boken och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar är ett öppet sår, en skamfläck i Sveriges och världens historia, hur bögar behandlades när hiv/aids kom.

För två år sedan skrev jag en krönika i Frihet om det.

”Jag kommer att dö av aids. Jag kommer att ligga i en sjukhussäng med slangar i kroppen, fallerande organ och ingen ork kvar för den här världen. Jag kommer att dö ensam i den där sjukhussängen. Min döda kropp kommer, precis som många andra aidsfyllda böglik, att viras in i en svart sopsäck så att jag inte smittar några andra. För alla omkring mig är livrädda. På en skrotfirma i Huddinge bränns en Ford Taunus upp för att den är ”aidssmittad”. Begravningsentreprenörer vägrar att hantera personer som dött av ”bögpesten”. En docent i teve säger på bästa sändningstid: ”Isolera aidssmittade i särskilda samhällen”. En läkare i Lund tycker: ”Märk aidssmittade med en tatuering i armhålan.””

Jag skrev också om min oro för att 1980-talets moralpanik har ersatts av 2010-talets likgiltighet och okunskap. Att en undersökning visade att fyra av tio ungdomar inte kunde svara korrekt på hur hiv smittar.

Detta samtidigt som andra undersökningar visar att allt färre regelbundet skyddar sig med kondom och antalet hiv-fall har ökat i Sverige under större delen av 2000-talet.

Att över en miljon människor såg det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar sätter förhoppningsvis ljus på frågor rörande hiv/aids och bristen på kunskap kring det.

Men också att det gör det öppna såret i hbt-historien till hela svenska folkets angelägenhet. Berörs, bli förbannad och gör sedan något av det.

Ser något vackert där jag förut bara såg något fult.

Någon hatar sin mage. Någon annan sina lår. En sjunde sina bröst. Vanliga människor med tyvärr allt för vanliga elaka tankar om sina kroppar.

När jag ser på Trinny & Susannah stylar om Sverige ser jag människor som har glömt bort, blundat för och hatat sig själva och sina utseenden.

Det är hjärtskärande att se. Och lika värmande att se dem förändras lite under programmets gång då de lär sig att se sig själva med andra mer snälla ögon.

Att få känna sig vackra för ett ögonblick.

Det handlar inte om att förändra kropparna, utan om att med hjälp av en ny stil se på dem annorlunda. Tv-programmet visar på en välproducerad timme att det faktiskt är möjligt att se sig själv på ett annat sätt.

Jag känner igen det där. Jag stärks av vad jag har på mig. Visserligen blir jag utsatt då min klädstil anses för ”feminin” och ”bögig”, men sådant bryr jag mig inte om.

När jag klär mig i det jag tycker är snyggt blir min ryggrad rak och min gång självsäker. Alla de elaka tankar om min kropp jag har närt i så många år försvinner för ett tag.

Vissa må tycka att det bara är smink över sår, att det inte åtgärdar något på djupet, men helt ärligt är jag trött på det resonemanget.

Om jag känner mig snygg känner jag mig snygg, oavsett hur jag känner inför min spegelbild senare. Känslor är inte konstanta. De förändras, utvecklas, de kommer och går.

Så var glad att låta de dåliga gå.

Ibland hatar jag fortfarande min spegelbild och kroppen den visar. Skillnaden är att under mina ätstörda år var de tankarna de enda jag hade.

Nu tänker jag även andra bättre tankar om min kropp och mitt utseende, och de är vanligare än de dåliga. För jag ser på mig själv annorlunda.

Jag ser något vackert där jag förut bara såg något fult.

Varje morgon när jag går på t-baneperrongen på väg till jobbet och min blå rock fladdrar i vinddraget känner jag mig befriad från allt det som tryckte ner mig i så många år.

Det må bara vara ögonblick, men tillsammans skapar de en annan verklighet, en annan känsla inför mig själv.

Kläderna gör inte personen, men att se sig själv i ett annat ljus kan det.

Jag #prataomdet på tv förra veckan.

Jag var på tv förra veckan. Plötsligt dök min röst och mitt ansikte upp i ett avsnitt av Justitia på SVT som handlade om sexualbrott.

Jag hade spelat in den intervjun för över ett år sedan. Kom inte ihåg vad jag hade sagt, hur jag såg ut eller hur det skulle användas.

Jag berättade i programmet kort om den gången då min dåvarande pojkvän våldtog mig. Jag har berättat om det många gånger nu, speciellt i samband med #prataomdet.

Det känns fortfarande lika viktigt. Inte bara att prata om just mina erfarenheter, utan om vad de betyder som en del av ett större sammanhang.

Men det är märkligt att se och höra mig själv på tv berätta om något av det värsta jag har varit med om. Det går inte att inte beröras av det.

Men framför allt berörs och upprörs jag över okunnigheten hos ungdomarna som intervjuas i programmet. Att deras syn på våldtäkt verkar vara så skev.

Det finns med andra ord all anledning att fortsätta prata om det.

Det manliga objektet.

I min senaste krönika för Frihet diskuterar jag sexualisering av män och använder soulartisten D’Angelo som exempel på hur även män kan drabbas.

Jag diskuterar hur sexualisering är en del av kvinnors vardag i vårt patriarkala samhälle, medan sexualisering av män inte är lika vanligt och tar inte samma uttryck.

”Kvinnor påminns ständigt av samhället, och av enskilda män, att en av deras viktigaste uppgifter som kvinnor är att vara attraktiva. För kvinnor är denna sexualisering vardag, medan det för D’Angelo räckte med några månader av det för att han skulle falla sönder och skaffa sig både missbruk och övervikt.”

Läs resten av krönikan här.

Sluta fråga om mitt kärleksliv.

Ofta när jag träffar en bekant, vän eller släkting som jag inte har sett på länge får jag frågan om hur mitt kärleksliv ser ut.

Jag frågas ofta om huruvida jag är singel, ihop med någon eller mitt emellan. De som frågar gör det av välmening och för att de är intresserade av mitt liv.

Men det stör mig ändå.

För den frågan är också ett tecken på hur stark tvåsamhetsnormen är. För inte frågar personen mig om hur det står till med mina vänskaper till exempel.

Det som intresserar folk först är hur det står till med mitt kärleksliv just för att vi lever i ett samhälle där tvåsamhetsnormen lär oss att en stor del av vår lycka ligger i att hitta en partner.

Jag menar så klart inte att vi ska sluta fråga varandra om våra kärleksliv. Jag menar bara att vårt intresse för den sortens relationer är överordnade alla andra och det är på grund av tvåsamhetsnormen.

Att hela vår bild av hur vi ska ordna våra relationer är en heteronormativ bild av att vi ska vara två, att vi ska vara två av olika kön och att vi är mindre värda om vi inte uppnår eller åtminstone strävar efter det.

Jag skriver återkommande om det då jag menar att denna samhälleliga norm, att vi ständigt ska ha eller sträva mot en parrelation, gör att vi nedvärderar andra relationer och annat som kan ge oss lycka.

Jag försöker därför medvetet att undvika att ställa frågor om folks kärleksliv det första jag gör. Snarare låter jag personen själv ta upp det i samtalet om den själv vill det.

Låta den själv bestämma hur viktigt det är för den att prata om.

Det kan tyckas vara en skitsak, men jag försöker att se över hur jag själv bidrar till att reproducera normer och det kräver en medvetenhet om sakers tillstånd.

Jag måste utmana normer i mitt eget liv för att kunna utmana dem överallt.

Att prioritera senaste modet över att äta sig mätt.

En ung modebloggerska säger i en intervju i en tjejtidning att hon ”prioriterar kläder över mat”. Att hon hellre äter nudlar i en månad för att kunna köpa ett par skor för några tusenlappar.

Det spelar ingen roll vem modebloggerskan är då hon bara är en av många som uttrycker liknande saker. Att de hellre konsumerar mode än äter ordentligt.

Som före detta bulimiker stör jag mig på det budskap sådana här uttalanden sänder. Att det liksom inte är någon big deal att svälta sig själv lite för att ha råd att konsumera kläder.

Jag förstår att det är uttalanden som ska visa hur stor passion och intresse personen känner för mode. Att de lider för konsten och så vidare. Men det är inte mode de svälter för.

Snarare är det för att konsumera och hänga med.

Jag funderar ofta på hur alla tusentals unga modebloggare i det här landet orkar hänga med i alla trender och hur de har råd att konsumera tillräckligt för att visa att de har det senaste.

För det är ju så de får och behåller bloggläsare: genom att konsumera det senaste och det rätta inom mode. Och det kostar, oavsett om det är second hand, billighetsbutiker eller finare märken.

För att ha råd verkar i vissa prioritera bort viktiga saker i sina liv, så som mat, för att hänga med den lilla klick som faktiskt har råd att konsumera i den takten som krävs för att hålla läsarna nöjda.

Jag tycker det här egentligen bara är exempel på den djupt problematiska konsumtionshets och statusjakt som tar sig allt fler uttryck i vårt samhälle.

Den konsumtionshets och statusjakt som leder människor bort från viktigare saker i livet och leder vissa rakt ner i skuldfällor och andra eländen.

Så när jag läser ytterligare en ung modebloggerska skryta om att hon svälter sig själv för modets skull tänker jag bara på att hon svälter sig för ingenting.

Jag tänker att hon skulle vara lyckligare både med mat i magen och fina kläder som hon faktiskt har råd med. Jag tänker att många skulle må bättre om de slutade försöka hänga med.

För det tar aldrig slut. Det kommer alltid nya trender och nya saker att konsumera. Ha gärna passion för mode eller whatever, men låt det inte ge dig varken kroppsliga eller ekonomiska skulder.