En liten pojke lär sig hata i kyrkan.

En liten pojke sjunger i kyrkan:

”The Bible’s right, somebody’s wrong
The Bible’s right, somebody’s wrong
Romans one, twenty six and twenty seven
Ain’t no homos gonna make it to heaven”

Hela församlingen jublar och klappar händerna och pojkens pappa deklarerar stolt ”that’s my boy”.

Det är så här en liten pojke får lära sig att hata.

Inget gör mig mer upprörd än föräldrar som medvetet lär sina barn hat, intolerans och fördomar. Det går emot allt det som bra föräldraskap bör handla om.

Nämligen att lära barnet att älska både sig själv och andra.

I stället lärs detta oskyldiga ovetandes barn att sjunga texter om att homosexualitet är en synd och genom den starka positiva respons han får från församlingen lär han sig att det är ”rätt”.

Tänk om barnet själv växer upp och inser att han är homosexuell. Hur ska han kunna älska sig själv när hela hans närmaste omgivning har lärt honom att hata homosexualitet?

Jag hoppas nästan att han visar sig vara heterosexuell. Då slipper han i alla fall att hans familj stöter bort honom den dag de inser att han är en ”syndare”.

Tro inte att det här är ett extremt exempel. Många barn växer upp i familjer som på grund av religiösa eller andra skäl uppfostrar dem i intolerans och fördomar. Vare sig det är gentemot hbt-personer eller andra.

Även om kanske få svenska barn sjunger sådana här sånger i kyrkan, så lär de sig liknande dumheter på andra sätt både genom föräldrarna och deras närmaste omgivning.

Och även om föräldrar har ett särskilt ansvar över sina barns utveckling så är ansvaret större än så. Det allas ansvar. Oavsett om vi är en förbipasserande, en lärare i skolan eller en granne.

Vi måste vid alla tillfällen motarbeta den intolerans vi ser.

Det är vårt ansvar som medmänniskor att reagera. Det är vårt ansvar att göra det vi kan för att vi ska leva i ett samhälle som ser värde i alla.

Det är sådan positiv påverkan som kan rädda den lille pojken i videon. Även om hans närmaste omgivning är full av idioter kan han förhoppningsvis få bättre lärdomar från andra människor.

Annonser

Vilka ska förändra om inte de nya generationerna?

Jag och två andra före detta ätstörda deltog i ett konstprojekt i går där en elev på Beckmans intervjuade oss om våra erfarenheter av ätstörningar.

Efteråt blev vi filmade när vi ritade och böjde bestick. Låter kanske konstigt, men projektet skulle mynna ut i att eleven själv skulle formge bestick utifrån vår workshop.

Form utifrån ätstörningar.

Det var verkligen annorlunda att i närmare tre timmar hålla på med bestick och tänka på dem utifrån ens egna erfarenheter av ätstörningar.

Men det som verkligen gjorde hela upplevelsen än mer bisarr var när vi skulle lämna Beckmans lokaler och i foajén såg modestudenter ta kroppsmått på jättesmala modeller som ska bära deras kläder på Stockholm Fashion Week.

Här hade vi suttit två dörrar bort och diskuterat ätstörningar och här stod de och reproducerade det smala kroppsideal som för vissa ätstörda är en faktor till deras insjuknande.

Jag kände mig jävligt förbannad på vägen hem.

Modeindustrin vet vi ju vägrar göra upp med att de producerar och reproducerar smala kroppsideal och de skyller alltid på någon annan.

De har egentligen inga ursäkter, men kör varenda de kan ändå, så länge det gör att de kan fortsätta göra kläder för den lilla del av mänskligheten som har en så smal kropp.

Men vad fan har modeelever för ursäkter? Varför har inte de nya generationerna modedesigners förstått att de kan skapa kläder för andra kroppar än den väldigt smala?

Varför vara kreativ om en bara gör samma sak?

Det provocerar mig oerhört att nya generationer inte lär sig av de misstag deras företrädare har gjort och fortfarande gör. Att de inte ser att de kan skapa något annat, något nytt, bortom idealen och normerna.

I stället står de där med samma jättesmala modeller redan när de går i skolan. Och jag undrar vem fan som kommer utmana det hela om inte ens de nya generationerna vill det.

Allt är stiltje.

Fuck.

Jag pekas ut som fet för att bli medlem i ett gym.

”Hej, ursäkta, jag ser på dig att du borde komma i form, jag kan hjälpa dig!”

Jag vänder mig om på vägen mot centrum och ser en medlemsvärvare från ett gym le åt mig. Jag stirrar henne rakt in i ögonen och svarar:

”Jasså, och vad är det med mig som säger dig det?”

Hennes säljarleende slocknar snabbt.

”Eh, alltså, du ser ut att gå raskt så jag tänkte…”

”Helt seriöst, säg som det är i stället. Du ser någon som du tycker är fet och som därför borde komma i bättre form.”

”Eh…”

”Detta utan att du vet vilken form jag ens är i. För du vet väl inget om hur bra kondition jag har, vilka blodvärden jag har eller hur välutvecklade mina muskler är?”

Jag ser att hon mest av allt vill springa ifrån mig, men jag ger mig inte.

”Tycker du helt ärligt att det är trevligt att försöka värva folk genom att antyda att de är tjocka och därmed är ur form? Vad är poängen med det? Att trycka ner människor för att sedan bygga upp dem igen med hjälp av era jävla spinningklasser? Fy fan.”

Sedan gick jag. När jag vände mig om såg jag att hon tröstades av en kollega.

Jag skiter i att jag fick henne att gråta. Det var nödvändiga tårar i sådana fall, för nu lär hon aldrig försöka värva folk på samma sätt igen.

Jag tolererar inte att människor försöker kränga på mig eller någon annan saker genom att försöka få oss att tvivla på oss själva, vare sig det är våra intellekt eller våra kroppar.

Det finns redan miljardindustrier vars hela existens bygger på att sälja in idén att vi inte duger som vi är och att vi därmed måste korrigera oss själva med hjälp av deras produkter och tjänster.

Jag vägrar köpa det.

Träning är skitbra, men jag accepterar inte att den säljs in på respektlösa sätt som dessutom bygger på fördomar och okunskap om människors kroppar och kopplingarna till hälsa.

Det spelar ingen roll om jag faktiskt ser fet och ohälsosam ut. Jag och alla andra förtjänar respekt oavsett vad det är vi föreslås använda och konsumera för vår ”hälsas” skull.

Varför samarbetar Rihanna med sin misshandlare?

För någon månad sedan dök Rihanna upp med en remix av låten Birthday Cake där hennes ex-pojkvän Chris Brown gästar.

Samma Chris Brown som 2009 misshandlade henne blå och blodig i limousinen på väg till Grammygalan. Han sjunger nu på den sexiga singeln att han vill ”give it to her in the worst way.”

Vad fan?

Rihanna fick mycket, och helt berättigad, kritik för det hela, men det är först nu som hon kommenterar samarbetet. Och hennes försvar? Att hon tänker som en musiker som vill samarbeta med den bästa i branschen.

”It’s music, and it’s innocent.”

Jag vet och har diskuterat att kända kvinnor direkt stämplas som förebilder och att det är orättvist att de ges ett så stort ansvar över att inte påverka andra kvinnor negativt.

Men vad fan.

Detta är ganska så enkel matematik i min bok.

För vad sänder det för budskap att Rihanna samarbetar med mannen som misshandlade henne blå och blodig? Oavsett hennes intentioner, vad tror hon budskapet blir?

Det blir ännu mer osmakligt då det de sjunger om i låten är att ha dominant sex med varandra. För mig finns det inget ”innocent” över det.

Det må kännas ”oskyldigt” för Rihanna, och bra för henne om hon har bearbetat vad som hände så pass att hon samarbetar med mannen som slog henne.

Men kalla det inte oskyldigt när det budskap hon sänder ut, och nu förstärker med sitt uttalande, är att det inte var någon stor grej att hon blev misshandlad.

Att han nu gärna får ”give it to her in the worst way” igen.

Självklart ska människor få gå vidare och förlåta människorna som har gjort dem illa. Självklart ska människor som har gjort andra illa få en chans att bevisa att de har lärt sig bättre beteenden.

Men det är, om jag nu ska tro att det är så, på en annan privat nivå. På denna nivå, som offentlig person, så funkar det inte för mig. Det sänder ut riktigt osmakliga budskap.

Så klart har detta samarbete med pr att göra. Så klart handlar det om att få uppmärksamhet för att på så sätt kränga lite fler skivor.

Och det görs på bekostnad av att Rihanna tappar trovärdighet. Hon sjunger med mannen som misshandlade henne, som om det inte är konstigt.

Självklart ger det en äcklig smak i munnen.

Men.

Även om jag har min åsikt klar i frågan, så är hela situationen, som vi vet väldigt lite om, mer komplex än så. Rebecka Hedström resonerar väldigt bra om det:

”Är det rimligt att, med kunskap om hur dynamiken i våldsamma relationer ofta fungerar, förkasta en kvinna för att hon igen vänder sig mot sin förövare?”

Det är en viktig poäng och jag tycker inte att Rihanna ska bannas för detta. Kritik förtjänar hon, men detta handlar fortfarande om ett offer som har valt att hantera sin situation på detta viset.

Det är en person som samma år som hon misshandlades släppte skivan Rated R där hon sjöng texter om våld och sex som kändes märkliga med tanke på hennes erfarenheter.

Det var så hon valde att hantera det, och må så vara.

Även om jag tycker att detta är ett dumt sätt att skapa pr, vilket Rihanna som största popstjärnan i världen just nu knappast behöver, så är hon fortfarande en människa.

Rebecka Hedström skriver:

”Det är också vanskligt att tillskriva våra förebilder alltför stor påverkan i hur vi hanterar våra personliga relationer och liv. Rihanna har rimligtvis all rätt i världen att hantera sitt liv och sin karriär på det sätt hon själv önskar. Om hon har förlåtit honom är valet att visa det för omvärlden hennes eget, även om det lämnar en bitter eftersmak.”

Dessutom, måste jag lägga till, så är det synd att det alltid bara är Rihannas val som diskuteras, även om det var viktigt i detta fall.

För samtidigt, var är kritiken mot Chris Brown? Den har alltid känts allt för tyst. Han dömdes till löjligt lågt straff i rätten och hans skivförsäljning snarare ökade i och med misshandeln.

Nu är han större än någonsin.

Som om kvinnomisshandel inte är någon stor grej.

Dessutom, när jag har läst och hört intervjuer med honom känns det alltid som att han inte har förstått det hemska han gjorde. Hans ånger känns ofta falsk och framtvingad av pr-människor.

Han har kunnat glida genom det hela utan en skråma.

Det kan jag tyvärr inte säga om Rihanna.

Människor är alltid värre än monster.

Jag är av övertygelsen att verkligheten alltid är värre än fiktionen. Det spelar ingen roll hur hemska monster populärkulturen skapar.

Människor kommer alltid att vara värre.

På annonssajten Craigslist dök en annorlunda annons upp för några år sedan:

”Need a real aggressive man with no concern for women.”

Bakom annonsen sade sig en kvinna vara vars foto även syntes i annonsen. Hon ville att någon skulle bryta sig in hos henne och våldta henne.

Detta ledde till att en man en vecka senare accepterade erbjudandet, trängde sig in i kvinnans lägenhet och våldtog henne under knivhot.

”I’ll show you aggressive.”

Folk får ha vilka sexuella fantasier de vill så länge båda är med på det. Men problemet i det här fallet var att kvinnan inte hade skrivit annonsen.

Det var hennes ex-pojkvän som hade gjort det.

Han ville helt enkelt att hans ex skulle utnyttjas, slås och våldtas av en främling. En främling som var övertygad om att han bara uppfyllde kvinnans våldtäktsfantasi.

Jag såg senare en liknande historia berättas i tv-showen Law & Order SVU. De hade helt enkelt inspirerats av den verkliga händelsen.

De flesta av den tv-seriens avsnitt bygger på verkliga händelser, vilket är vanligt hos många andra kriminalserier också.

Verkligheten är värre än fiktionen.

Under min uppväxt var det en stor diskussion om hur data- och tv-spel influerar våldsbrott. I och med den tekniska utvecklingen och explosionen av data- och tv-spel växte den diskussionen för varje år.

Och den har fortsatt även i år.

Killarna bakom skolskjutningarna i Columbine sades till exempel vara inspirerade av filmer som Natural Born Killers, tv-spel som Doom och musik som Rammstein.

Sådana förklaringar är dock alldeles för simpla.

Visst kan någon sorts inspiration komma från kulturens värld, men om fröet till destruktion inte finns där från början så skulle det inte ha någon verkan.

Folk vill bara finna enkla förklaringar till obegripliga tragedier. Snabba svar. Snabb tröst. Något som gör allt lättare att hantera.

I stället för att inse att det är felen i oss själva och i de samhällen vi har skapat som är roten till de onda handlingarna.

Och vi vet ju vad vi kan göra åt det. Jobba med oss själva, från insidan ut i samhällskroppen.

Vi är monstren vi måste bekämpa.

Extrema uttryck för könat föräldraskap.

En pappa lämnar sin 10-åriga son ute i kylan och tvingar honom att gå hem från Uppsala till Stockholm efter en bandyturnering.

Pappa tyckte sonen hade ”spelat för jävla dåligt och kunde gå hem.”

En mamma ger sin 7-åriga dotter presentkort till en framtida bröstförstoring i födelsedagspresent och en framtida fettsugning i julklapp.

Mamman, som själv har lagt över åtta miljoner kronor på sina egna plastikoperationer, försvarar presenterna till dottern:

”I see these vouchers as investing in her future, like saving money for her education.”

Det är till synes två olika händelser, men de har mer gemensamt än bevis på fruktansvärt dåligt föräldraskap.

Jag ämnar inte förklara eller ursäkta dessa två allvarliga händelser, utan jag menar att de är intressanta exempel att diskutera på ett mer allmänt plan.

Jag menar att de båda händelserna, om än på extrema sätt, kan ses som exempel på hur olika flickor och pojkar behandlas och uppfostras.

Pojken ska lära sig att prestera och bli bäst. Han ska bli stark och framgångsrik. När han inte visar upp det beteendet straffas han av pappan.

För i pappans ögon har pojken misslyckats i sin manlighetssträvan.

Flickan däremot ska lära sig att det är utseendet som är det som ska betyda allt för henne. Hon ska ställa in sig på att skapa och upprätthålla ettperfekt yttre.

För det är utseendet, som mamman uttrycker det, som ska ge dottern lycka i form av kändisskap och en fotbollsspelande make.

Så mamman uppmuntrar redan från början kvinnlighetens krav på utseendefixering.

Båda exempel visar också de könskodade kraven, i detta fall som sagt extrema krav från uppenbarligen dåliga föräldrar, på att sträva mot perfektion.

I pojkars fall handlar det ofta om en strävan efter perfekta prestationer. I flickors fall en strävan efter ett perfekt yttre. Både i princip omöjliga krav att leva upp till.

För dessa ramar, för vilka beteenden som är de eftersträvansvärda beroende på om du är en pojke eller flicka ,minskar barns livsutrymmen och vilka de kan vara.

De här två föräldrarna är inte representativa för de flesta föräldrar, inte det minsta, och mitt resonerande ska som sagt inte ses som ett sätt att förklara deras beteende.

Men när jag läser om dem så tycker jag att deras extrema handlingar så övertydligt visar på de könsstrukturer som kan finnas inom föräldraskapet.

De här händelserna får fungera som en påminnelse om att försöka vara medveten om sitt eget och andras beteende gentemot barn, på flera nivåer.

”Gucci-Helle” och mediers objektifiering.

Danmark fick i slutet av förra veckan sin första kvinnliga statsminister när Socialdemokraternas partiledare Helle Thorning-Schmidt kunde utropa det röda blocket som segrare.

Det är självklart glädjande att Danmark nu lägger tio år av borgerlig politik och inflytande av rasistiska Dansk Folkeparti bakom sig. Hur stor politisk förändring det blir beror på hur stark den på pappret skakiga röda koalitionen blir.

Med Helle Thorning-Schmidt sållar sig Danmark till de tre andra nordiska länderna, Norge, Finland och Island, som alla har haft kvinnliga statschefer. Den enda nordiska landet som inte har haft det är Sverige.

Det är något att vara jävligt fundersam över.

Det är alltid symboliskt viktigt när ett land får sin första kvinnliga statschef, oavsett vad man tycker om personen i fråga. Det öppnar dörrar för andra kvinnor, om än bara i tanken.

Men samtidigt ser jag samma gamla misogyna tecken i pressen som alltid har funnits kring kvinnliga politiker. Helle Thorning-Schmidt kallas nämligen för ”Gucci-Helle” då hon tydligen gillar märkeskläder.

Inom feministisk medieforskning har man kunnat konstatera att det är något återkommande i mediernas beskrivning av kvinnliga politiker, att de tilltalas utifrån yttre attribut.

Till exempel kan medierna kommentera hur snygga ben en kvinnlig politiker har, hur hennes sminkning ser ut eller hur hon är klädd. Manliga politikers utseenden eller kroppar kommenteras däremot ytterst sällan.

Detta är ett sätt att konservera könsstereotypa föreställningar, menar forskarna. Och det är bara att hålla med. För vi såg det också när Mona Sahlin var S-ordförande.

Vem minns inte vad hennes rosa handväska skapade för rubriker?

Att kvinnliga politikers yttre kommenteras är ett sätt att objektifiera dem och därmed distrahera från vad de faktiskt säger och gör. Det är patriarkala strukturer som upprätthålls.

Och som med alla strukturer gör de människors, och i detta fall kvinnliga politikers, handlingsutrymmen mindre.

Detta är vad som sker med Helle Thorning-Schmidt i de flesta svenska medier. Jag har sett det i allt från Aftonbladet och Rapport till TT. ”Gucci-Helle” reproduceras om och om igen, till synes utan eftertanke, och politiken hamnar i skymundan.

Och det jag undrar är ju självklart vad fan hennes yttre har med saken att göra? Är det ens något dessa redaktioner har reflekterat över? För det de sprider är misogyn dynga som feministisk medieforskning har tusen exempel på.

Självsanera er, nyhetsredaktioner, för ni gör det tydligt varför vi inte har haft en kvinnlig statsminister än.

(Se för övrigt gårdagens Agenda där Mona Sahlin och Maud Olofsson diskuterade just de villkor kvinnliga politiker jobbar under.)

Hat och hot mot kvinnor för att de är kvinnor.

Isabella Löwengrip skriver om hur hon inte kan sova längre. Ända sedan hon fick ett hotbrev där en person skrev att han ville stycka henne och äta upp hennes kroppsdelar vaknar hon två tre gånger varje natt.

”Man går och känner på dörren jämt, när man duschar så måste man vara vänd mot dörren, när man ska gå och lägga sig så är lampan tänd och man kan bara sova på ena sidan så att man ser och man blir kräkfärdig när man hör något ljud som man inte vet vad det är. Jag får acceptera att jag är låg nu. Psyket inte är så starkt för den här typen av påfrestningar. Men det ska bli bra och jag ska känna mig trygg förr eller senare!”

Den där rädslan, den där oroligheten i kroppen, och i hjärtat. Den tvingas många offentliga personer, de allra flesta av dem kvinnor, bära.

Brevet som Isabella Löwengrip fick har även modebloggaren Tyra Sjöstedt och Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir fått. Och de är inte ensamma om att få hotbrev. Ana Gina berättade här om veckan om hur hon kallas slampa och får mordhot.

Det är viktigt att vi pratar om vad det här ingår i för mönster.  För kvinnor behöver inte ha kontroversiella åsikter eller göra något uppseendeväckande för att bemötas av hat, ilska och hotfulla kommentarer.

Det räcker med att de är kvinnor.

Ja, även män utsätts för hot och hat, men inte på samma sätt och inte i samma utsträckning just för att de är män. Det här hotet och hatet är ett ytterligare uttryck som patriarkatet tar, denna gång genom tangentbord och anonyma hotbrev.

Det är allvarligt, mycket allvarligt, detta kvinnohat.

För det är en sak att bombarderas av äckliga och vidriga nätkommentarer. Att få hotbrev i posten är en helt annan, och mycket allvarligare, sak. Att tvingas åka taxi vart man än ska för att man inte känner sig säker i kollektivtrafiken är en annan sak.

Vi måste se att hatet och hoten går att koppla till större strukturer som handlar om att försöka kontrollera kvinnors livsutrymmen. Det är en del av strukturer där kvinnor ständigt ska sättas på plats, där de ska skrämmas tillbaka till skuggan igen.

Vi måste se det här som ännu ett patriarkal uttryck att bekämpa.

Hon blir sidekick bara för att hon har tuttar.

TV4:s karaoketävling Idol började i söndags. Orkar inte gå in på hur mycket jag ogillar det programmet, dess provocerande kreativa lathet och trånga stereotypa människosyn.

Men det är väldigt uppenbart att det är ett oerhört konservativt program i sin syn på vem som duger som ”idol”. Lika uppenbart konservativt är det även i valet av vem som får leda programmet.

För det ses inte som en kvinnas uppgift, uppenbarligen.

Efter fyra säsonger med Peter Jidhe valde de en till man, Pär Lernström. Inget ont om honom, han är säkert trevlig och duktig, men han känns ju mest som Jidhes något yngre kopia.

Men varför klagar jag? Idol har ju stoppat in en kvinna i produktionen. Cecilia Forss, Guldbagge-nominerad skådespelerska och känd som den enda kvinnan i Icas reklamsåpa, är ju med på ett hörn.

Men som sidekick.

Hon är alltså inte programledare, utan sidekick. Helt enkelt för att hon har tuttar. Och det är det som irriterar mig. Som vanligt är hon som kvinna sidekick till mannen med ”det stora uppdraget”.

Jag är jävligt trött på att kvinnor ständigt får agera sidekicks till män. De får en mindre och mer undanskymd roll i skuggan av mannen. För helvete heller att de ska sno för mycket av männens rampljus.

Idol och tv-världen är knappast det enda exemplet på det här. Vi kan se det på många områden. Inte minst inom politiken.

Jag skrev tidigare i år hur tröttsamt det var att Socialdemokraterna återigen valde en manlig medelålders man till partiledare med en lite yngre kvinnlig sidekick som partisekreterare.

Ingvar Carlsson hade Mona Sahlin som sidekick. Göran Persson hade Marita Ulvskog. Och nu fick Håkan Juholt sin i Carin Jämtin. Och samma sak har vi sett i de andra partierna.

Jag skulle inte ha ett problem med det här om det var så att det var lika vanligt att män agerade sidekicks till kvinnor. Men det är ju ytterst ovanligt. I stället har i sådana fall männen fått samma titel, utrymme och makt.

Kvinnan som den eviga sidekicken blir därför ett så tydligt exempel på patriarkala strukturer där kvinnor ges lite rampljus och lite makt, så att hon åtminstone ska känna sig representerad, men aldrig så mycket att hon kan utmana mannen.

Kan inte något förändras i denna värld?

Inte censur att radera hatet i kommentarsfälten.

Både Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter har i dagarna ändrat sin kommentarspolicy på sina nätsajter vilket gör att inga kommentarer publiceras utan att godkännas i förhand.

Anledningen till den nya policyn är att det var för mycket hatiska kommentarer att hålla reda på.

Jag tycker att de gör helt rätt. Jag tycker att publikationer bör rensa bort hatiska och kränkande kommentarer. De fyller ingen funktion förutom att förstöra.

Om en tidning inte hinner moderera i efterhand är det enda alternativet att moderera innan kommentarerna publiceras. Så enkelt är det för mig.

Jag ser det inte som att man hotar varken yttrandefriheten eller samtalsklimatet. Snarare ställer man krav på dem båda, vilket bara är nyttigt och nödvändigt.

Möjligheten till anonymitet på nätet är en viktig demokratisk rättighet, något som blev tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden. Men det är inte frågan här.

Att kräva inloggning på en tidningssajt är inget hot mot det.

För det första handlar det om gott redaktörskap. För det andra går det fortfarande att vara anonym. För det tredje finns det miljontals andra ställen på nätet där man kan hata anonymt om man nu vill det.

Jag tänker tillbaka på när jag jobbade på tidningen Resumé. Under mitt första år där kunde vem som helst kommentera. Så när min chef dagligen la ut bilder på mig och mina roliga outfits i sin blogg fick jag följande kommentarer:

”Mannen på bilden är nya modellen för Mamma Scans köttbullar. Budskapet är ”Man är aldrig för mätt för en köttbulle från Mamma Scan””

”Tjock och glad. Och såååååååå snäll!”

”Grattis! till graviditeten Linus. Hoppas det blir ett barn med kön. Härligt att se en gravid mage!”

”Han är rund som en bulle i ansiktet”

”Mmm…tänker han. Vad kan jag äta när jag kommer hem. Hmm..kanske en gräddtårta och några wienerbröd. Mums!”

”Linus blir mer och mer lik Marit Paulsen. Ni vet den gamla damen från Folkpartiet med runda kinder som värnade om grisar och bönder. EU nästa för Linus?”

”Är det könshår eller frisyr han/hon har?”

”Kan inte praon blogga om hur det är att vara överviktig och ful? Hade varit skoj. Ser ut som en överviktig tant. men vi gillar honom och hans underlagskräm. fortsätt så !!!!

”Snälla. kan inte praon spy på nästa bild. hade varit skönt att se honom som överviktig spy över hela konceptet! han måste verkligen ÄLSKA sötsaker och fett, eller vad säger Viggo?”

”Man kan dra tanten i den lila blusen i skägget om man vill. Men där sitter säkert en stor klump med smör i och för sig.”

”Han är rund som en bulle i ansiktet. Det är kul att se att ni matar er prao!”

Jag tog helt ärligt inte åt mig av kommentarerna. Trots att detta bara var ett år efter att jag hade lämnat min bulimi bakom mig skrattade jag mest åt det.

Men jag undrade också hur de visste om min akilleshäl. Varför gick alla på mitt ”tjocka” yttre? Och framför allt, varför var jag tvungen att utsättas för det?

Ska jag tvingas att stå ut med sådana kommentarer varje dag bara för människor ska ha rätt att kränka anonymt? Nej, jag tycker inte det. Och tidningarna har ett ansvar att se till att det inte är så.

Resumé tog sitt ansvar och gjorde om sin kommentarspolicy så att det krävdes inloggning för att kommentera. Helt plötsligt försvann de här kommentarerna. Folk kunde fortfarande vara anonyma, men gick de över gränsen raderades deras användarkonto.

Anonymitet fyller verkligen en viktig funktion på nätet, inte minst i diktaturer, men också i demokratier för att granska makten. Men på tidningssajter är det just upp till de ansvariga att ta ansvar för vilken nivå kommentarerna ska ha.

Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Snarare finns det andra saker som bör diskuteras ännu mer. Som Sofia Mirjamsdotter skrev här om dagen:

”Hoten mot yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och källskyddet är betydligt allvarligare än dessa så kallade troll, som en nyhetssajt dessutom enkelt kan välja att inte publicera. Det är inte censur, det är redaktörskap.”