Jag har stöttat ett stillsamt queert drama.

För nästan exakt ett år sedan bidrog jag till en Kickstarter-kampanj för att den argentinske regissören Marco Berger skulle kunna spela in sin nya långfilm Hawaii.

Jag älskade Marco Bergers första långfilm, Plan B, och tyckte även mycket om hans andra, Ausente. Så jag bidrog med några hundralappar till den nya filmen, som spelades in för mindre än 200 000 kronor, mot att jag fick ett tack i eftertexterna.

I dag fick jag äntligen möjlighet att se filmen och jag tyckte glädjande nog väldigt mycket om den.

Hawaii är ett stillsamt drama om två barndomsvänner som möts igen i vuxen ålder och då långsamt upptäcker nya känslor för varandra. Det är bara de två i fokus i hela filmen och Manuel Vignau och Mateo Chiarino är utmärkta i huvudrollerna.

Marco Bergers filmer har alla ett queert tema då han undersöker mäns attraktion till varandra på ett sätt som utmanar normer kring manlighet och sexualitet. Och han gör det med så lätt hand.

Han har verkligen en förmåga att långsamt mejsla fram relationer mellan människor. Med knappt med något som för handlingen framåt annat än små detaljer som utbytta blickar, tystnader och vardagligheter.

Det är de stora känslorna i de små gesterna. Känslor som vi som åskådare kanske ser innan karaktärerna själva är medvetna om dem. För mig är det en konst att så trovärdigt skildra hur en förälskelse växer fram.

Det finns inget mer berörande att följa än en förälskelse, och det är något få filmer lyckas skildra på ett bra sätt.

Att Marco Bergers filmer är så långsamma och finkänsliga gör att de inte passar alla åskådare. Jag förstår de som tycker att de är tråkiga eller inte fattar grejen. Jag däremot älskar den här typen av filmskapande.

Jag finner något speciellt i att hans berättelser ständigt sker mellan män som utforskar känslor de har för varandra. Det är något som sällan sker på film, och när det görs så är det sällan på ett trovärdigt sätt.

Jag tycker också om Marco Bergers filmer för att han lämnar så mycket åt mig som åskådare att tolka in i de små ögonblick jag ser och allt det jag inte får se.

Med Plan B ledde det till 15 sidors universitetsanalys. På engelska dessutom. Det kommer jag inte att göra med Hawaii, men även den är en film där jag kommer att upptäcka något nytt varje gång jag ser om den.

Jag känner en stolthet att på mitt pyttelilla sätt ha möjliggjort en film som berikar hbtq-filmskapandet. När jag läser mitt namn i eftertexterna så känns det stort.

Annonser

En liten film om kärlek.

Den här kortfilmen om en kille som inser att han är kär i sin bästa kompis är så fruktansvärt fin. Den är skriven och spelad av blott 17-årige Kim Ho. Vilken talang.

Jag älskar den här meningen om folks attityder till homosexuella:

”You always hear people saying it’s ‘weird’ and ‘just not normal’. But isn’t that the point of love? To transcend normalness and become something special?”

En resa över homofobin.

Jag kom hem från Sicilien. Min kropp var i ett stycke, mitt hjärta likaså. Jag rörde mig, som jag är, på främmande mark. Och landade hemma igen utan en skråma.

Det är aldrig en självklarhet. Så fort jag ska lämna gatorna jag brukar vandra, de jag känner till, så måste jag känna efter innan. Studera kartan över homofobin.

Jag kan inte resa vart jag vill, gå vart jag vill, och känna mig trygg.

Bara för att jag är den jag är finns det platser på denna jord som skulle innebära sår, kroppsligt och själsigt, om jag satte min fot där.

Så inför varje resa måste jag kalkylera riskerna.

Så klart undvika alla de länder där politiska, religiösa och juridiska krafter säger att homosexualitet eller ”homosexuella handlingar” ska innebära fängelse, fysisk bestraffning eller döden.

Men också de platser vars allmänna värderingar är så präglade av homofobi sprungen ur religion och konservatism att det skulle vara osäkert att vistas där.

För saken är att jag sticker ut. Jag uppfattas som annorlunda, ofta som just en bög, bara genom att gå på gatan. Min klädstil och sättet jag för mig på skapar reaktioner.

Så jag behöver inte kyssa en annan man för att uppfattas som homosexuell. Som ”avvikande”. Det räcker med att jag är som jag är.

Alternativet är så klart att jag ändrar min personlighet så fort jag reser någonstans och klär mig så beigt hetero jag kan, men efter 28 år i det här skinnet är det inget alternativ.

Jag varken kan eller vill ändra på mig.

Det är världen som måste förändras.

Sedan finns det de platser som vi tror har sopat rent, har förpassat homofobin till historien och nu är öppna för alla. Så som vi tror om Sverige. Om varje svensk småstad. Om gatorna i Stockholm.

Men homofobin finns överallt. Den tar bara olika uttryck.

Stockholm är inte tryggt för mig lika lite som Sicilien var det. När jag gick längs sicilienska Cefalus gator vände sig varenda förbipasserande om och stirrade ut mig.

På lunchrestaurangen såg jag servitörerna stå och peka och skratta. På nattklubben kändes det växande antalet heteromän runt mitt sällkap allt mer hotfullt.

Så var det i Cefalu. Men samma erfarenheter har jag från Stockholm. Mitt hem, min stad. Och tyvärr har det gjort mig så jävla förbannat van.

Min hud är hård. Annars skulle varje hatisk blick få den att blöda.

Även om min vecka på Sicilien var så avslappnad och rolig som jag hade hoppats på så kände jag en enorm trötthet över att inte kunna känna mig oantastad ens tusentals mil bort.

Men den mest sorgsna sanningen är att mitt hem sedan födseln, Stockholm, inte är så mycket bättre. Jag är bara mer van vid de homofoba uttryck som finns här.

Det finns en fara i det.

En homo hockeykille, so what?

Det går inte att förneka att idrottsvärlden, och då framför allt den manliga, dras med homofoba strukturer. De sitter i väggarna och golven på de flesta omklädningsrum, arenor och planer.

Det är ingen slump att det finns så få öppna hbt-personer inom den manliga idrottsvärlden. De har känt av homofobin hela sina liv och vet vad de skulle tvingas utstå om de var öppna.

Det finns så jävla mycket kvar att göra.

Att då få se en reklamfilm som visar en annan verklighet, en där den manliga hockeyspelarens homosexualitet inte är en big deal alls, är minst sagt hoppfullt.

Vi behöver se hur det borde vara. Vi behöver se hur det kan vara. Det betyder inte att den bistra verkligheten förnekas, utan att vi kan ta oss an den lite mer inspirerade.

Vi behöver mer av det här. Skildringar av en verklighet befriad från sexism, rasism och homofobi. I vår långa och mödosamma kamp mot dessa förtryck behöver vi påminnas om vad vi kämpar för.

Då känns inte målet lika långt bort.

Army of Lovers räddade mig, del 2.

Svenska folket må inte ha förstått briljansen med Army of Lovers bidrag i Melodifestivalen. Och trots min initiala enorma bitterhet över detta känner jag nu bara lättnad.

För Army of Lovers ska aldrig bli folkkära eller rumsrena. De ska inte omfamnas och åka på allsångsturnéer i folkparkerna. De ska störa, reta och politisera.

Det var precis det de gjorde på scenen i lördags.

De ställde upp med en elak barnramsa som påminde om deras mest okonventionella poplåtar i slutet av 80-talet. De lyckades hålla sin stolta mimtradition levande i en sångtävling.

De har nog aldrig varit snyggare. La Camillas kors mellan benen och guldkrona på huvudet. Alexander Bards röda rysskägg. Jean-Pierre Bardas fantastiska ben.

När de äntrade Melodifestivalens catwalk till dånande musik och med en voiceover där de deklarerade att de är hbt dog både jag och mitt yngre jag en lycklighetsdöd.

Tack.

En till bra bögfilm: Yossi.

Yossi (Israel)

Yossi & Jagger, den israeliska film som ligger högt upp på min lista över världens bästa bögfilmer som jag sammanställde för två år sedan (och håller på att uppdatera), har fått en uppföljare i Yossi.

Först kändes det bara märkligt att regissören Eytan Fox ville göra en uppföljare, som vi alla vet blir de ofta så mycket sämre än originalet.

Men Yossi är ett undantag. Oavsett om en har sett Yossi & Jagger innan eller inte, så är det en riktigt bra och berörande film.

I den nya filmen har Yossi, återigen briljant spelad av Ohad Knoller, blivit äldre, fetare och lever ett ensamt och sorgset liv som läkare.

Det är som att han efter Jagger inte har gått vidare ett steg. Fortfarande fast i sorgen, går genom vardagen utan en känsla förutom den.

Men så träffar han ett gäng unga soldater och inser att tiderna har förändrats. Allt han inte kunde vara då kan han vara nu. Om han själv vill.

Det är den känslomässiga resan en får följa. Vissa blinkningar till den första filmen är lite övertydliga, men annars är det ett subtilt spel med känslorna.

Framför allt känns Yossis fortsatta liv trovärdigt. Hans gråa sorgsna vardag och hur lite det till slut krävs för att kunna ta ett steg därifrån.

Dessutom innehåller den en av de mest berörande sexscenerna jag sett på film. Så sorgset, så vackert, så naket.

Tveklöst en av 2012 års bästa bögfilmer, om inte den bästa.

Bästa bögromansen i en amerikansk såpa.

Den amerikanska evighetssåpan Days of our lives hade inte haft en enda hbt-karaktär i sin 45-åriga historia. Nu har den två i Will och Sonny.

Medan Sonny var öppen och tillfreds med sin homosexualitet från början, har det varit en lång och smärtsam process för Will att acceptera sig själv.

Men nu är han ute och tillfreds, och än mer, han och Sonny har förälskat sig i varandra. Det är, för det mesta, en riktigt fin berättad och ytterst välspelad, kärlekshistoria som långsamt har spelats ut det senaste halvåret.

Dock har det varit vissa delar som har varit svåra att svälja. Som att Will, innan han blev ihop med Sonny, hade sex med sin ex-flickvän.

Visst finns det de bögar, som även efter att de har kommit ut, har sex med kvinnor för att i ett sista desperat försök ”bevisa” sin heterosexualitet och ”normalitet”.

Men problemet var bara att det inte var ångestfyllt sex, utan filmades som riktigt passionerat. Denna scen har sedan kommit tillbaka skrattretande ofta i flashbacks.

Detta då såpan har velat påminna tittarna om sexakten då det nu, så klart, visar sig att Wills ex-flickvän är gravid med hans barn.

Men dessa ständiga flashbacks har samtidigt förringat Wills homosexualitet och misstänkliggjort den vilket är ytterst problematiskt.

Trots dessa negativa delar av historien så är de positiva betydligt fler. För överraskande nog har en homosexuell kärlekshistoria aldrig skildrats bättre i en amerikansk såpa.

Will och Sonny hade i veckan sex för första gången och det skildrades i flera längre avklädda scener. Över huvud taget visas mycket närhet mellan de två. De kramas, hånglar, håller hand, håller om varandra i varje avsnitt.

Det kan låta som ett naturligt beteende för ett nyförälskat par, men tyvärr har tendensen i amerikanska såpor varit att det knappt visas någon närhet alls mellan hbt-personer som är ihop.

Detta för att inte skrämma bort den konservativa publiken.

För bögparet Luke och Noah, som gav amerikansk dagteve dess första kyss mellan två män, i nu nedlagda långköraren As the world turns, blev deras obefintliga närhet så irriterande för fansen att de startade en klocka som räknade ner hur lång tid som hade gått sedan deras senaste kyss.

Och för Kyle och Oliver i nu också nedlagda One life to live fanns det förvisso lite mer kyssar och första sexscenen någonsin mellan två män på dagteve, men efter det var det inte särskilt mycket fysisk närhet mellan de två.

Just därför är det fantastiskt att Days of our lives så självklart visar så mycket kyssar och annan närhet mellan Will och Sonny.

Det tog dem 45 år, men nu fan tar de igen det genom att berätta den bästa homosexuella kärlekshistorien någonsin i en amerikansk såpa.

Torka aldrig tårar och det öppna såret.

Jag blir kär i och har sex med män.

Det kan tyckas vara något privat, men är inte det. Inte då det faktum gör att jag och andra förtrycks, diskrimineras och stereotypiseras på grund av det.

Det hindrar mig även från att ge blod om jag inte slutar ha sex med män i ett år. Även om jag lever i ett monogamt förhållande måste jag avstå från att ha sex för att få ge blod.

Att jag har sex med män är inte privat.

För jag tillhör en högriskgrupp. Det betyder att det är mer troligt att jag får hiv än andra. Just därför är det bra att det tas extra steg för att garantera patientsäkerheten.

Att Socialstyrelsen sedan har regler som bygger lika mycket på fördomar om promiskuösa bögar som på patientsäkerhet är däremot inte alls bra.

Att vara bög är att dras med en historia av fördomar och förtryck och veta att den lever kvar än i dag. Det är därför Jonas Gardells hjärtskärande berättelser om hur hiv/aids drabbade Sverige på 80-talet behövs.

Det han beskriver i boken och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar är ett öppet sår, en skamfläck i Sveriges och världens historia, hur bögar behandlades när hiv/aids kom.

För två år sedan skrev jag en krönika i Frihet om det.

”Jag kommer att dö av aids. Jag kommer att ligga i en sjukhussäng med slangar i kroppen, fallerande organ och ingen ork kvar för den här världen. Jag kommer att dö ensam i den där sjukhussängen. Min döda kropp kommer, precis som många andra aidsfyllda böglik, att viras in i en svart sopsäck så att jag inte smittar några andra. För alla omkring mig är livrädda. På en skrotfirma i Huddinge bränns en Ford Taunus upp för att den är ”aidssmittad”. Begravningsentreprenörer vägrar att hantera personer som dött av ”bögpesten”. En docent i teve säger på bästa sändningstid: ”Isolera aidssmittade i särskilda samhällen”. En läkare i Lund tycker: ”Märk aidssmittade med en tatuering i armhålan.””

Jag skrev också om min oro för att 1980-talets moralpanik har ersatts av 2010-talets likgiltighet och okunskap. Att en undersökning visade att fyra av tio ungdomar inte kunde svara korrekt på hur hiv smittar.

Detta samtidigt som andra undersökningar visar att allt färre regelbundet skyddar sig med kondom och antalet hiv-fall har ökat i Sverige under större delen av 2000-talet.

Att över en miljon människor såg det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar sätter förhoppningsvis ljus på frågor rörande hiv/aids och bristen på kunskap kring det.

Men också att det gör det öppna såret i hbt-historien till hela svenska folkets angelägenhet. Berörs, bli förbannad och gör sedan något av det.

Den homofoba baksidan av fotbolls-EM.

Trots att jag inte kunde bry mig mindre så har även jag ryckts med i EM i fotboll och sett ett par matcher. De har mestadels påmint mig om varför jag tycker fotboll är en fruktansvärt trist sport.

Men ändå går det inte att sluta fascineras över vad som manifesteras på och utanför fotbollsplanen.

På planen gör vältränade män sitt bästa för att leva upp till en stereotyp machomansroll. Samtidigt ramlar de och grinar illa var femte sekund.

Som om de väntar på att deras morsor ska springa ut på plan och sätta ett plåster på deras skrapsår. Det är just denna uppvisning av en ramlande maskulinitet som är fascinerande.

Samtidigt utanför fotbollsplanen finns supportrarna som ibland verkar gå in i en masspsykos i hejandet på sitt landslag. Glädje, ilska och tårar om vartannat.

Och så homofobin. Homosexuella fotbollssupporters har varnats för att vara öppna med sin homosexualitet i värdlandet Ukraina.

Dels för att vissa fotbollshuliganer ofta riktar in sina attacker på hbt-personer, men också då ukrainsk polis är känd för att själva misshandla och attackera hbt-personer.

För någon månad sedan var en parad för hbt-rättigheter i huvudstaden Kiev tvungen att avbrytas efter att nynazister hade börjat attackera deltagarna.

Som de flesta vet är fotbollsvärlden tyvärr känd för den homofobi som florerar i många delar av den. Både på planen, i omklädningsrummen och på läktarna.

Allt det blir bara ännu tydligare när Ukraina är ett av värdländerna.

I annonsen ovan, som togs fram av en tysk organisation när Tyskland höll i VM i fotboll 2006 och som har spridits igen nu under EM, frågar de:

”Would you also beat up your favorite player for this?”

Det är en väldigt bra annons då den dels tar den homoerotiska underton som fotbollsspelare uppvisar ett steg längre, men också för att den verkligen kan utmana fotbollssupporters homofoba föreställningar.

Vi får inte glömma i allt hejande att baksidan av hela detta ståhej är en mörk en. Homofobin måste bekämpas var den är. Oavsett om den kommer klädd i landslagströja eller polisuniform.

När unga bögar skildras som annat än problem.

Som ni vet följer jag slaviskt bögkaraktärer i såpor från världens alla hörn. Den senaste tiden har jag börjat följa två nya från våra grannländer Norge och Finland.

Det som är intressant är att de två berättelserna båda handlar om killar runt 15-16 år som inte har några större problem att acceptera sin homosexualitet.

Ett välkommet trendbrott i porträtterandet av hbt-karaktärer.

Den ena storyn följer Måne i den norska såpan Hotel Cæsar. Han kommer med sin tvillingsyster Sol från sina emigrerade föräldrar i Indien för att nu bo i Norge med sin farmor.

Sol, som är mer utåtgående, kärar snabbt ner sig i grannen Tom. Men snart inser Måne att han också har känslor för Tom. För första gången i sitt liv är han kär.

I stället för att göra det till en stereotyp plågsam och utdragen komma ut-berättelse är det i stället en mer realistisk en där en ung kille försöker hantera känslor han aldrig har känt förut,

Han inser snabbt att han är homosexuell och accepterar det utan stor vånda. Och det känns så befriande. För honom och för mig som tittare.

Att se en ung homosexuell kille porträtteras på ett sätt som skickar budskapet till såpans unga tittare att det varken är fel eller behöver vara något dramatiskt med att vara homosexuell.

Den andra storyn följer Elias i den finska såpan Salatut elämät. När vi först träffar honom är han redan öppet homosexuell och stolt över det.

Här slipper vi alltså se en komma ut-berättelse över huvud taget. I stället får vi se en redan öppen och stolt homosexuell kille som vägrar ta skit från någon.

För visst får han gliringar från de coola grabbarna i hockeylaget, men han kastar tillbaka förolämpningar lika hårt då han vägrar bli mobbad bara för att han är bög.

Det är så skönt att se en så ung karaktär få vara homosexuell utan att han porträtteras som att han har problem med det.

Så klart är både Måne och Elias med om händelser som är kopplade till deras homosexualitet, men det är ändå så viktigt att de själva inte ser sin homosexualitet som ett problem.

Det skickar ut ett bra budskap till tittarna, och de är många då båda serier har miljonpublik i sina hemländer, och vad jag vet har det mottagits väl av tittarna i stort sett.

Det är oerhört positivt då både Norge och Finland, precis som Sverige, har långt kvar tills hbt-personer behandlas med den respekt alla människor förtjänar.