Sluta fråga om mitt kärleksliv.

Ofta när jag träffar en bekant, vän eller släkting som jag inte har sett på länge får jag frågan om hur mitt kärleksliv ser ut.

Jag frågas ofta om huruvida jag är singel, ihop med någon eller mitt emellan. De som frågar gör det av välmening och för att de är intresserade av mitt liv.

Men det stör mig ändå.

För den frågan är också ett tecken på hur stark tvåsamhetsnormen är. För inte frågar personen mig om hur det står till med mina vänskaper till exempel.

Det som intresserar folk först är hur det står till med mitt kärleksliv just för att vi lever i ett samhälle där tvåsamhetsnormen lär oss att en stor del av vår lycka ligger i att hitta en partner.

Jag menar så klart inte att vi ska sluta fråga varandra om våra kärleksliv. Jag menar bara att vårt intresse för den sortens relationer är överordnade alla andra och det är på grund av tvåsamhetsnormen.

Att hela vår bild av hur vi ska ordna våra relationer är en heteronormativ bild av att vi ska vara två, att vi ska vara två av olika kön och att vi är mindre värda om vi inte uppnår eller åtminstone strävar efter det.

Jag skriver återkommande om det då jag menar att denna samhälleliga norm, att vi ständigt ska ha eller sträva mot en parrelation, gör att vi nedvärderar andra relationer och annat som kan ge oss lycka.

Jag försöker därför medvetet att undvika att ställa frågor om folks kärleksliv det första jag gör. Snarare låter jag personen själv ta upp det i samtalet om den själv vill det.

Låta den själv bestämma hur viktigt det är för den att prata om.

Det kan tyckas vara en skitsak, men jag försöker att se över hur jag själv bidrar till att reproducera normer och det kräver en medvetenhet om sakers tillstånd.

Jag måste utmana normer i mitt eget liv för att kunna utmana dem överallt.

Annonser

Förväntningarna att hitta en livspartner.

Jag lyssnar på den fina lilla låt som Alanis Morissette skrev till sin make på deras bröllopsdag förra året. Jag tänker på hur långt hon har färdats, och jag med henne.

Hon som en gång sjöng ”are you thinking of me when you fuck her?” sjunger nu ”out comes friendship unlike any I have known.”

Allt det där oförklarliga som drar två människor till varandra. Som får dem att känna sig älskade med bara en blick. Och ett helt liv tillsammans formas.

Jag blir lika glad varje gång jag känner av en sådan kärlek mellan människor. För vad som än händer med deras relation så hade de alltid kärleken en tid av sina liv.

Och den gjorde dem lyckliga.

Jag ska inte ljuga, jag vill ha den sortens kärlek när jag inte har den. Jag vill ha den sortens relation med någon. Jag tror att det gör mitt liv lite bättre. För kärlek är ju jävligt fint.

Men.

Jag tycker, som jag har skrivit förr, att det är sorgligt att så många av oss har svårt att känna lycka och tillfredsställelse med våra liv när vi inte har en partner. Att vi känner att något saknas oss.

Vi lever i ett samhälle som bygger på heteronormativ tvåsamhet. Det är det som vi förväntas sträva efter. Det är levnadsformen som vi har lärt oss är den som ger lycka.

Det är inte något naturligt, utan en norm vi alla måste förhålla oss till.

Jag har aldrig haft svårt för att leva på egen hand. Snarare tvärtom. Jag verkligen behöver självständigheten och friheten som det innebär att leva utan partner.

Det är just därför jag sällan aktivt söker eller ens vill ha någon om jag lever på egen hand. Jag vet dessutom att kärlek sällan är något jag kan styra över och planera in. Den bara händer,

Men trots det känner jag alltid alltid förväntningarna och förhoppningarna från omgivningen att jag bör ha eller leta efter en partner. Det är där olyckan kommer för mig.

Att det liksom inte är ok att vara utan partner.

Jag förnekar inte den lycka som kommer av att ha någon så nära. Av att leva med någon som älskar en. Den närheten och kärleken är fantastisk.

Men grejen är att många av oss kommer att leva större eller mindre delar av våra liv på egen hand. Är det verkligen meningen att all den tiden, alla de åren, ska ses som att de saknar något?

Att all den tiden inte kan vara lycklig?

Varför måste lyckan bero på huruvida en har en partner eller inte?

Jag finner det ett sorgligt sätt att se på livet. För lycka kommer från många håll. Från att förverkliga sig själv och sina drömmar. Från att umgås med vänner och familj.

Från självutveckling.

Singel betyder inte att du är ensam. Det betyder inte att du är olycklig. Vi har bara lärt oss att tro det. Men det går att lära om. Det går att se bortom tvåsamhetsnormen.

Jag tror det om något skulle göra många av oss lite lyckligare.

Jag har valt min familj.

Jag har valt min familj. Eller snarare har jag kompletterat min biologiska familj med alla de människor, alla de vänner, som jag skulle vara förlorad utan.

Som håller mitt hår när jag spyr upp kvällens misstag. Som skrattsjunger stämmor med mig till My Heart Will Go On. Som tröstar mig i mörka sovrum på någon fest.

Som alltid svarar när jag ringer.

Jag har haft så många vänskaper genom åren som har varit mer tärande än givande. Vänner som trodde att jag ville sabotera deras liv genom att ställa den enkla frågan ”är du lycklig?”

Vänner som aldrig någonsin frågade hur jag mådde. Vänner som bara var intresserade av mitt sällskap tills någon ny kom genom dörren.

Nej tack.

Tennissystrarna Venus och Serena Williams har alltid sagt att deras framgångar beror på att de insåg att de var tvungna att omge sig av positiva människor för att lyckas.

Människor som ville se dem lyckas.

Jag har med åren försökt att göra samma sak. För jag vill bara omge mig av människor som stärker mig. Alla de som ser mig för mig, och älskar det de ser.

Men det svåra är egentligen inte att säga nej tack till människor. Det är ja tack som är så jävla svårt.

Att göra någon till en del av sin valda familj betyder samtidigt att om den personen går förlorad, så gör även en liten bit av ens hjärta det.

Men det är så värt det. Tack vare min valda familj är jag den jag är. Alla mina jävla fel rättar de, eller försöker åtminstone.

Det är som Marianne Faithfull sjunger:

”My friends have many highways where I can find my way back home again.”

Jag har inte hiv, har du?

Jag hiv-testade mig nyligen. Det gör jag regelbundet. Inte för att jag tror risken är särskilt stor att just jag har fått viruset, utan för att det inte skadar att veta med säkerhet.

Och att det skulle kunna skada om jag inte visste med säkerhet.

Jag som bög tillhör en högriskgrupp. Det har jag vetat i hela mitt sexuella liv. Jag har därför vidtagit de åtgärder jag kan för att skydda mig och mina sexpartners.

Jag använder alltid kondom och jag hiv-testar mig regelbundet, speciellt efter en ny sexuell kontakt. Och jag ser till att fråga de jag har sex med om de gör samma sak.

För mig handlar det om ett självklart ansvar för min och andras hälsa.

Tyvärr tänker inte alla så. Men det finns som tur är eldsjälar som gör sitt bästa för att sprida mer kunskap om hiv/aids så att fler människor göra kloka val och skyddar sig.

I veckan kontaktade en pr-byrå mig och undrade om jag hade lust att skriva något om Smittskyddsinstitutet / Hiv-Sveriges kampanj inför World AIDS Day den 1 december.

Jag blir kontaktad av pr-byråer hela tiden som vill att jag skriver om allt möjligt, men jag tackar alltid nej med anledningen att jag inte vill kränga deras budskap om jag inte själv tror på dem.

Men den här gången handlar det om en samhällsfråga som jag tycker är viktig så jag lyfter gärna kampanjen. Framför allt då jag tycker att den är bra.

Den tar ner något som i Sverige kan vara så ogreppbart och lägger det på en vardagsnivå. Genom att bli vän på Facebook med tre verkliga personer som alla lever med hiv på något sätt blir det så mycket mer verkligt.

Hur lever människor med hiv i Sverige? Vad är jobbigt? Hur bemöts de av andra? Vad tänker de kring att vara hiv-positiva? Och vad krävs för att kunna leva öppet med det?

Det finns fortfarande så stor okunskap och så många fördomar kring hiv/aids. Ungdomar vet inte hur det smittar. Människor med hiv stigmatiseras. Det är ledsamt att mer inte har hänt sedan 1980-talet.

Jag blev tillfrågad av pr-byrån om jag ville tävla ut en röd halsduk (se bild ovan) från Smittskyddsinstitutet / Hiv-Sverige designad av Acne.

Varför inte?

Det enda jag vill är att ni i kommentarerna skriver om hur ni tror kännedomen och kunskapen kring hiv/aids kan öka. Vad kan göras på en individnivå och på en politisk nivå?

Det är en svår fråga, och jag är inte ute efter mirakellösningar, bara era tankar kring det. Tillsammans kanske vi kan komma en bit på vägen.

Om inte annat göra oss själva mer medvetna.

Jag tänker inte utse den som skrev det bästa förslaget. I en sådan här viktig fråga är alla seriösa förslag bra förslag. Därför kommer jag att lotta ut halsduken bland de som har gett seriösa svar.

Det känns mest rättvist.

Se det som en anledning att tänka ett varv till och få en bonus för det.

På World AIDS Day den 1 december lottar jag sedan fram vinnaren och samlar ihop alla era förslag i ett inlägg. Så ni har fram tills dess på er att kommentera och samtidigt ha chansen att vinna halsduken.

Och kolla in kampanjen här.

Tvåsamhet är inte för alla, men för mig.

Han har handen på mitt lår. På hans t-shirt ler Charlie Sheen. Nattklubben är i mörker och om jag ansträngde mig skulle jag kunna hitta ett hörn att hångla med honom i. Och ingen skulle märka något.

Men jag vill inte.

För jag är redan tagen. Jag är upptagen. Jag är ett, och ett + ett blir två.

Min andra hälft väntar på mig när jag kommer hem. Han kan lukta på mina kläder och känna hur många cigaretter jag har rökt.

Jag berättar om killen som la sin hand på mitt lår. Hur det kändes. Min andra hälft hämtar en öl ur kylskåpet och vi sitter på hans balkong och ser solen gå upp. Sedan somnar vi under samma täcke.

Att vara i en relation är för mig att endast vara med den personen. Det är vad som känns rätt för mig. Att leva i monogam tvåsamhet. För andra är det inte självklart.

Tvåsamhet är inte för alla.

Tvåsamheten är dock normen. Vi förväntas att älska, ha sex med och leva ihop med endast en person. Just för att tvåsamheten är norm så görs alla andra sorters relationer till udda, felaktiga och konstiga.

Det är så klart dumt att det är så. Människor ska få leva efter sina hjärtan, efter sin egna beslut, utan fördömanden och pekpinnar från andra som faktiskt inte har med det att göra.

Vi ska ordna vår kärlek som vi vill. Om det är att leva i ett monogamt parförhållande, i ett öppet eller polyamoröst förhållande eller något annat, ja det ska inte spela roll.

Vi ska älska i de konstellationer som känns rätt för oss. Vi ska veta att vi själva bestämmer, och inte bara låta normen bestämma åt oss. Vi måste våga se bortom tvåsamheten för att upptäcka det.

Även om det betyder att vi hamnar tillbaka där vi började.

När jag var yngre hade jag ett förhållande som var öppet. Det var min pojkväns idé. Jag försökte i teorin komma överens med tanken att vi skulle vara med andra. Och i teorin gick det.

Men i praktiken, nej. Jag ville aldrig vara med någon annan än min pojkvän. Min pojkvän däremot var med en på ett tåg, med en annan uppåt landet och den tredje förälskade han sig i.

Det var med ett krossat hjärta som jag lämnade den relationen. Och jag insåg att ett öppet förhållande inte var för mig. Inte bara på grund av den hemska erfarenheten av det, utan för att det aldrig hade känts rätt.

Så för mig är tvåsamheten mitt sätt att ordna min kärleksrelation. Men bara för att jag själv väljer att leva i tvåsamhet så betyder inte det att min kritik mot tvåsamheten som norm är mindre.

Min poäng är att vi ska älska i de konstellationer som känns rätt för oss.

Det var därför jag lämnade den där handen på mitt lår, och åkte hem till den som får ha händerna över hela min kropp. Det var så jag somnade lycklig, den natten också.

Att stå i vännens ljus och inte i dens skugga.

Alla som kan något om Oprah Winfrey vet att hennes allra bästa vän sedan 35 år är Gayle King. De är så nära vänner att de i alla år har misstänkts vara lesbiska, vilket jag har skrivit om här.

Det intressanta med deras vänskap, precis som med Oprahs förhållande med sin man Stedman Graham, är att de ständigt får frågan om hur det är att vara nära någon som är så populär och framgångsrik som Oprah.

Att det måste vara svårt att aldrig få komplimanger för sina egna prestationer, utan endast benämnas som Oprahs bästa vän eller Oprahs pojkvän. Att de aldrig är sina egna personer.

Men jag tyckte att Gayle King sa det så fint nu under våren när hon gjorde sitt allra sista framträdande i The Oprah Winfrey Show. Hon fick frågan om det har känts som att stå i Oprahs skugga.

”I’ve said this, and I really do genuinely feel this: I don’t see myself standing in her shadow. I really do see myself standing in her light.”

Hon sa att hon kunde känna så för att hon alltid har varit nöjd med sig själv och sitt eget liv. Att det har gjort att hon aldrig någonsin har missunnat sin bästa vän något. Tvärtom.

”I just want to cheer her on.”

Jag tycker det är så fint. Och själva essensen i en vänskap. Att man känner det som att sin väns framgång, lycka och välmående också är ens egens framgång, lycka och välmående.

Om man inte känner så i en relation är det ingen bra relation, för någon av parterna. Självklart har man sina dåliga dagar, men i grunden måste hjärtat slå rätt för personen.

Jag känner igen det där. Jag har haft fina vänner som jag har skrattat och gråtit med, som har betytt extremt mycket för mig, men där det där prestigelösa och reservationslösa inte fanns.

Detta ledde till slut till svartsjuka, bitterhet och kommunikationsproblem. Helt plötsligt var vänskapen något som fick mig att må dåligt istället för bra. Jag försökte rädda det hela, satte in återupplivningsmaskinen.

Men till insåg jag att det var lika bra att dra ur sladden. Att bara låta vänskapen dö ut. För den var inte längre byggd på några av de värden jag behöver för att en vänskap ska vara bra för mig.

Numera har jag bara vänskaper som jag verkligen känner är bra för mig, som är byggda rätt och där grundförutsättningen är att den enas lycka även är den andres.

Det hela låter ju självklart, men det tog många år innan jag fattade det här. Och det var i takt med att jag också fann mig själv, mitt eget självvärde och min egen lycka. Allt det hör ihop, precis som Gayle King säger.

Om man inte vet hur man gör sig själv lycklig vet man inte hur man gör andra lyckliga.

Då vet man inte hur man finner den andres ljus.

Allt börjar i en själv.

Hennes dödsannons sitter på min kylskåpsdörr.

I slutet av månaden är det Mors dag och i år firar jag den på ett speciellt sätt. Inför sitt majnummer frågade nämligen M-Magasin mig om jag ville skriva en text om min relation till min mamma.

Det ville jag så klart. Även om jag har skrivit om henne flera gånger på den här bloggen så har jag aldrig skrivit en längre text om henne som har publicerats i en tidning. Så jag kände mig ärad att få göra det.

Jag såg det som fin gest till min mamma och minnet jag har av henne. Det var också en chans att tillåta mig själv att gräva lite djupare för att analysera en relation till någon som har varit död större delen av mitt liv.

Jag känner mig väldigt stolt över resultatet och skulle så klart tycka det vore kul om ni ville köpa M-Magasin och läsa artikeln. Om den fick Amelia Adamo att gråta när hon läste den, så kanske den kan beröra även er.

Och få er att uppskatta era egna mammor.

Det här är första raderna ur texten:

”Hennes dödsannons sitter på min kylskåpsdörr. Bredvid inköpslistor och vykort. Mitt bland allt det vardagliga finns beviset på att hon faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka. Varje gång jag ska öppna kylskåpet ser jag hennes namn, Charlot Fremin, och det där lilla korset bredvid datumet, 13/2 1997.”

Att kunna förändra liv genom att prata om det.

Jag ska vara ärlig och öppen. Det är jag alltid med er läsare. Och det är inte alltid helt lätt. Att våga vara öppen med det mest privata i ens liv är inte enkelt. Det kan vara jävligt tungt ibland.

Även om jag alltid är öppen av en anledning, för att lyfta och problematisera ett ämne, så kommer det alltid med en baksida. Den baksidan utgörs främst av alla de elaka ord och kommentarer jag får ta emot.

Som jag har skrivit förut har jag aldrig fått motta så vidriga påhopp som jag fått i samband med #prataomdet. Jag har raderat fruktansvärda och äckliga bloggkommentarer och mejl.

Jag är van. Jag har fått skit så länge jag har skrivit. När man skriver om feministiska och hbt-frågor så blir man automatiskt ständigt påhoppad av idioter.

Men nästan tio år av hemska kommentarer bleknar jämfört med dem som jag har fått i samband med de texter och det arbete jag lagt ner med #prataomdet.

Jag är bra på att inte ta åt mig, men det har varit jävligt tufft emellanåt. Det har aldrig fått mig att tänka på att sluta skriva, men det har gjort att jag har undrat hur mycket jag ska behöva tåla.

Jag delar med mig av egentligen en enda anledning. Att om det bara skulle hjälpa en enda person att känna sig lite mindre ensam, se saker på ett nytt sätt eller få inspiration till förändring genom att läsa en text jag har skrivit så kommer jag att fortsätta dela med mig.

Då biter inte allt hat i världen på mig.

Jag fick en sådan bekräftelse i helgen. Jag fick ett mejl som fick mig att storgråta. Med mejlskrivarens tillåtelse publicerar jag det här.

Jag ser det som ett bevis på att det jag och alla andra i #prataomdet-rörelsen har gjort faktiskt har förändrat människors liv. Att allas vårat mod att prata om det har förändrat människors liv.

Inget slår det.

”Hej Linus

Jag skriver till dig då jag känner att du borde veta vilken förändring du har gjort i mitt liv. Jag känner inte dig, men på ett sätt känns det som att jag gör det genom att läsa dina texter. Så jag vill bara berätta och tacka dig.

Jag följde #prataomdet när det begav sig i vintras. Jag läste många intressanta och tänkvärda texter, men jag kände mig inte personligen träffad av någon av dem. Det var lätt för mig att tänka att det där är deras problem, det rör inte mig. Men så ramlade jag över din text och den träffade mig rakt i hjärtat. Så pass att jag mådde fysiskt illa. För det var mitt liv du beskrev.

Jag har i tre år levt ihop med en man. När vi träffades trodde jag att jag hade träffat mannen jag skulle dela resten av mitt liv med. Jag hade aldrig tidigare varit så kär. Allt gick väldigt fort och redan efter ett halvår flyttade vi ihop i hans lägenhet. Jag vet inte när det började gå snett, men en natt vaknade jag av att han hade penetrerat mig. Analsex kan ju göra jävligt ont om man inte förbereder sig innan, så när han körde in gjorde det ont om fan. Jag skrek och sparkade bort honom. Sprang in i badrummet. Han bankade på dörren och skrek förlåt.

Jag var chockad, satt bara där på toalettstolen och stirrade in i väggen. Jag tänkte sen att jag hade överdrivit, det var väl bara sexigt att vakna upp med att ens kille har sex med en? Det var så jag tänkte. Så jag gick ut och lät honom omfamna mig. Han fick stånd igen och jag lät honom ha sex med mig där mot väggen. Bara fem minuter efter att jag sparkat bort honom. Jag ville det inte, men kände att jag var ”skyldig” honom det. Det gjorde ont, men jag stirrade bara in i väggen.

Precis som du skrev i din text så tänkte jag inte på det som ett övergrepp då. Och även jag fortsatte ha sex med honom när han ville. Jag ville det sällan. Men jag bara gjorde det. Tänkte hela tiden att jag vore en dålig pojkvän om jag inte ställde upp. Sex blev plötsligt inte det minsta lustfyllt. Det hände regelbundet att han hade analsex med mig när jag sov. Jag började sova med ryggen mot väggen, men då bara vände han på mig. Och jag sa ingenting. Bara lät honom.

Så här var det i tre år och jag tänkte knappt på det. Men när jag läste din text var det en lampa som tändes. För det var som att läsa någon beskriva mitt liv. Det var som en våg av känslor kom över mig. Jag satt och grät i timmar. Jag insåg hur jag hade skitit i min egen sexualitet, mitt eget värde för hans skull. Jag hade förlorat mig själv. Din text fick mig att inse det och också att jag ville förändra det.

Efter att ha gråtit och gråtit packade jag en väska och lämnade hans och mitt hem. Jag flyttade in hos en kompis. Det var för tre månader sen nu och jag känner mig bättre än på många år. Det finns mycket kvar att arbeta med hos mig själv och jag måste få tag på bostad och sånt. Men killen är ute ur mitt liv. Han dök upp och skrek några gånger. Jag har inte orkat ta en diskussion om allt det här med honom. Kanske gör jag det en dag, jag vet inte. Vi får se. Jag är bara glad att jag lämnade honom.

Jag vill med detta mejl bara berätta vilken stor skillnad du har gjort för mig. Och jag vill tacka dig för att du vågade skriva din text. Vet inte vad ditt syfte var, men den räddade i alla fall mig ur en dålig relation jag annars troligtvis fortfarande skulle vara kvar i nu. Så tack!

Med vänlig hälsning.

A.”

Tack själv, A. Så jävla stort tack.

Är det sexet som gör en relation värd något?

Jag ser att kvällspressen matar ut rubriker om att Oprah är i tårar och förnekar att hon är lesbisk.

Vi som känner Oprah (jag ser mig som bästisen hon aldrig träffat) fattar direkt att det är fel. Vi som dessutom har sett intervjun i fråga vet ju att hon inte gråter för att folk tror att hon är lesbisk.

Hon gråter av kärlek till sin bästa vän Gayle King.

Jag har sett Barbara Walters timlånga intervju med Oprah som handlar om vad hon ska göra när hennes show säger farväl nästa år. Och det är verkligen något väldigt berörande med den intervjun.

I intervjun säger Oprah att det enda som irriterar henne med lesbianryktena är att folk tror att hon ljuger när hon säger att hon är hetero. Hon säger också, precis som hon har gjort förut, varför är det något hon ens skulle vilja dölja?

Det är tydligt att folk inte riktigt kan förstå en sådan nära vänskap som Oprah och Gayle har. Att det är därför de har omgärdats med ryktena om att de är lesbiska.

Som om alla relationer måste vara sexuella för att vara värda något. Eller för att anses vara trovärdig.

Det är uppenbart att många har svårt att förstå riktiga nära relationer som inte är sexuella. Det är uppenbart att det är få som har eller uppfattar sina vänskapsrelationer på samma sätt som Oprah gör.

Jag tycker att det är fantastiskt att Oprah hyllar sin bästa vän så. Oftast är det kärlekspartnern som får alla lovord. Oprahs mångårige partner Stedman får också många fina ord, men det är uppenbart att den allra viktigaste relationen för Oprah är den med Gayle.

”She is … the mother I never had. She is … the sister everybody would want. She is the friend that everybody deserves. I don’t know a better person. I don’t know a better person.”

Jag har skrivit om synen på andra relationer än kärleksrelationer tidigare. I en värld där monogam tvåsamhet ses som det enda värt nog att eftersträva när det gäller relationer är det skönt att ibland höra de som prioriterar annorlunda.

Som har insett att även andra relationer kan vara lika nära och betydelsefulla som en partnerrelation.

Att vara ensam mitt i Ikeas stora kärnfamilj.

Jag åkte till Ikea i går. Helt själv. Med bussen. Nej, två bussar. Stod och frös ihjäl mig i busskurer med ciggen i käften som om den skulle värma mig. Jag tänkte: jag vänder tillbaka, åker hem igen.

Men jag hade ju kommit halvvägs redan.

Jag skulle bara köpa en del billiga skitgrejer. En billig lampa till hallen, ett överkast att klä om den slitna soffan med, lågenergilampor, nya tallrikar. Saker som knappt kostar något på Ikea.

Det är ju därför alla svenskar åker dit.

När jag äntligen kom fram med min stelfrusna kropp ångrade jag mig. De enda som var där var de som alltid brukar vara där. Kladdiga småbarnsfamiljer som alltid ställer sig mitt i vägen. Verkar vara en sport det där.

Se hur många människor runt en man kan göra på dålig humör.

Det är den ena sorten. Den andra är kladdiga nyförälskade par. Sådana som för länge sedan slutade se söta ut i all sin nyförälskelse, och som nu bara hånglar med tungorna utanför bara för att de kan.

Grattis, antar jag. Men när man försöker komma fram med vagnen full av porslin och ett par stannar framför en gång på gång för att sleva med tungorna i varandra, då är ingenting med det sött.

Snarare är det något att köra in sin kundvagn i, vilket jag också gjorde. Här ska jag fram, sa jag, och pressade mig mellan deras särade läppar.

Nä. Att vara på Ikea på egen hand gör att man känner sig jävligt ensam även om man utanför varuhuset egentligen inte är det.

För allting och alla runt en på Ikea är så jävla mycket kärnfamilj och tvåsamhet att man känner sig helt jävla misslyckad för att man tog bussen själv dit för att köpa lågenergilampor.

Men jag hittade i alla fall allt jag ville ha.

Till och med en sådan där rislampa som jag minns att jag hade i taket när jag var liten. Det gjorde mig så pass nostalgisk att jag sket i att jag skulle vara tvungen att koppla ihop sladdarna själv på något vis.

Väl hemma satt jag då där med en rislampa, sladden till den och sedan kontakten. Tre olika delar skulle jag få ihop till en. Jag som är genuint urblåst när det gäller allt tekniskt fick ihop lampan på tre minuter.

Till min stora jävla förvåning.

Men jag tar det som ett tecken på att ibland klarar man sig faktiskt bäst själv. För inte skulle jag ha fått ihop den om jag hade haft en liten unge springandes vid fötterna eller min partner med tungan i mitt öra.

Ibland är det de små sakerna i livet som berättar för en att man är precis där man ska vara. Att ens liv faktiskt lyser jävligt fint, även om det är för sig självt ett tag.