Jag längtar efter nya bögserien Looking.

I min senaste text för TVdags.se har jag tagit en första blick på HBO:s kommande bögserie Looking. Den får mig att minnas hur det var att vara 14 år gammal och se Queer as Folk för första gången.

Det är också oron, har inget mer hänt sedan dess? Looking känns vid en första anblick ganska bekant. Samtidigt längtar jag efter en serie där bögarna inte är avvikarna, så jag hoppas Looking är bättre än förväntat.

Läs texten här!

Annonser

Jag joinar Sveriges bästa tv-sajt.

Tv-nörden i mig är väldigt glad över att berätta jag nu har blivit en del av redaktionen för TVdags.se. Den nystartade sajten samlar Sveriges bästa tv-skribenter och ger den mest kompletta och passionerade tv-bevakningen.

Jag kommer att skriva om allt möjligt jag tycker är intressant, men kommer att ansvara för bevakningen av olika realityserier. Allt från X Factor UK till Rupaul’s Drag Race till Life with LaToya.

I min allra första text skriver jag om hur program som Dancing with the Stars och Let’s Dance är mer än bara kändisar som dansar samba. Att de låter utstötta och (ö)kända få en chans till revansch.

Jag tar bland annat upp hur Elizabeth Berkley, stjärnan från kalkonfilmen Showgirls, har fått upprättelse genom sin medverkan i den pågående säsongen av Dancing with the Stars.

Läs texten här!

Bästa bögromansen i en amerikansk såpa.

Den amerikanska evighetssåpan Days of our lives hade inte haft en enda hbt-karaktär i sin 45-åriga historia. Nu har den två i Will och Sonny.

Medan Sonny var öppen och tillfreds med sin homosexualitet från början, har det varit en lång och smärtsam process för Will att acceptera sig själv.

Men nu är han ute och tillfreds, och än mer, han och Sonny har förälskat sig i varandra. Det är, för det mesta, en riktigt fin berättad och ytterst välspelad, kärlekshistoria som långsamt har spelats ut det senaste halvåret.

Dock har det varit vissa delar som har varit svåra att svälja. Som att Will, innan han blev ihop med Sonny, hade sex med sin ex-flickvän.

Visst finns det de bögar, som även efter att de har kommit ut, har sex med kvinnor för att i ett sista desperat försök ”bevisa” sin heterosexualitet och ”normalitet”.

Men problemet var bara att det inte var ångestfyllt sex, utan filmades som riktigt passionerat. Denna scen har sedan kommit tillbaka skrattretande ofta i flashbacks.

Detta då såpan har velat påminna tittarna om sexakten då det nu, så klart, visar sig att Wills ex-flickvän är gravid med hans barn.

Men dessa ständiga flashbacks har samtidigt förringat Wills homosexualitet och misstänkliggjort den vilket är ytterst problematiskt.

Trots dessa negativa delar av historien så är de positiva betydligt fler. För överraskande nog har en homosexuell kärlekshistoria aldrig skildrats bättre i en amerikansk såpa.

Will och Sonny hade i veckan sex för första gången och det skildrades i flera längre avklädda scener. Över huvud taget visas mycket närhet mellan de två. De kramas, hånglar, håller hand, håller om varandra i varje avsnitt.

Det kan låta som ett naturligt beteende för ett nyförälskat par, men tyvärr har tendensen i amerikanska såpor varit att det knappt visas någon närhet alls mellan hbt-personer som är ihop.

Detta för att inte skrämma bort den konservativa publiken.

För bögparet Luke och Noah, som gav amerikansk dagteve dess första kyss mellan två män, i nu nedlagda långköraren As the world turns, blev deras obefintliga närhet så irriterande för fansen att de startade en klocka som räknade ner hur lång tid som hade gått sedan deras senaste kyss.

Och för Kyle och Oliver i nu också nedlagda One life to live fanns det förvisso lite mer kyssar och första sexscenen någonsin mellan två män på dagteve, men efter det var det inte särskilt mycket fysisk närhet mellan de två.

Just därför är det fantastiskt att Days of our lives så självklart visar så mycket kyssar och annan närhet mellan Will och Sonny.

Det tog dem 45 år, men nu fan tar de igen det genom att berätta den bästa homosexuella kärlekshistorien någonsin i en amerikansk såpa.

Torka aldrig tårar och det öppna såret.

Jag blir kär i och har sex med män.

Det kan tyckas vara något privat, men är inte det. Inte då det faktum gör att jag och andra förtrycks, diskrimineras och stereotypiseras på grund av det.

Det hindrar mig även från att ge blod om jag inte slutar ha sex med män i ett år. Även om jag lever i ett monogamt förhållande måste jag avstå från att ha sex för att få ge blod.

Att jag har sex med män är inte privat.

För jag tillhör en högriskgrupp. Det betyder att det är mer troligt att jag får hiv än andra. Just därför är det bra att det tas extra steg för att garantera patientsäkerheten.

Att Socialstyrelsen sedan har regler som bygger lika mycket på fördomar om promiskuösa bögar som på patientsäkerhet är däremot inte alls bra.

Att vara bög är att dras med en historia av fördomar och förtryck och veta att den lever kvar än i dag. Det är därför Jonas Gardells hjärtskärande berättelser om hur hiv/aids drabbade Sverige på 80-talet behövs.

Det han beskriver i boken och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar är ett öppet sår, en skamfläck i Sveriges och världens historia, hur bögar behandlades när hiv/aids kom.

För två år sedan skrev jag en krönika i Frihet om det.

”Jag kommer att dö av aids. Jag kommer att ligga i en sjukhussäng med slangar i kroppen, fallerande organ och ingen ork kvar för den här världen. Jag kommer att dö ensam i den där sjukhussängen. Min döda kropp kommer, precis som många andra aidsfyllda böglik, att viras in i en svart sopsäck så att jag inte smittar några andra. För alla omkring mig är livrädda. På en skrotfirma i Huddinge bränns en Ford Taunus upp för att den är ”aidssmittad”. Begravningsentreprenörer vägrar att hantera personer som dött av ”bögpesten”. En docent i teve säger på bästa sändningstid: ”Isolera aidssmittade i särskilda samhällen”. En läkare i Lund tycker: ”Märk aidssmittade med en tatuering i armhålan.””

Jag skrev också om min oro för att 1980-talets moralpanik har ersatts av 2010-talets likgiltighet och okunskap. Att en undersökning visade att fyra av tio ungdomar inte kunde svara korrekt på hur hiv smittar.

Detta samtidigt som andra undersökningar visar att allt färre regelbundet skyddar sig med kondom och antalet hiv-fall har ökat i Sverige under större delen av 2000-talet.

Att över en miljon människor såg det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar sätter förhoppningsvis ljus på frågor rörande hiv/aids och bristen på kunskap kring det.

Men också att det gör det öppna såret i hbt-historien till hela svenska folkets angelägenhet. Berörs, bli förbannad och gör sedan något av det.

Ser något vackert där jag förut bara såg något fult.

Någon hatar sin mage. Någon annan sina lår. En sjunde sina bröst. Vanliga människor med tyvärr allt för vanliga elaka tankar om sina kroppar.

När jag ser på Trinny & Susannah stylar om Sverige ser jag människor som har glömt bort, blundat för och hatat sig själva och sina utseenden.

Det är hjärtskärande att se. Och lika värmande att se dem förändras lite under programmets gång då de lär sig att se sig själva med andra mer snälla ögon.

Att få känna sig vackra för ett ögonblick.

Det handlar inte om att förändra kropparna, utan om att med hjälp av en ny stil se på dem annorlunda. Tv-programmet visar på en välproducerad timme att det faktiskt är möjligt att se sig själv på ett annat sätt.

Jag känner igen det där. Jag stärks av vad jag har på mig. Visserligen blir jag utsatt då min klädstil anses för ”feminin” och ”bögig”, men sådant bryr jag mig inte om.

När jag klär mig i det jag tycker är snyggt blir min ryggrad rak och min gång självsäker. Alla de elaka tankar om min kropp jag har närt i så många år försvinner för ett tag.

Vissa må tycka att det bara är smink över sår, att det inte åtgärdar något på djupet, men helt ärligt är jag trött på det resonemanget.

Om jag känner mig snygg känner jag mig snygg, oavsett hur jag känner inför min spegelbild senare. Känslor är inte konstanta. De förändras, utvecklas, de kommer och går.

Så var glad att låta de dåliga gå.

Ibland hatar jag fortfarande min spegelbild och kroppen den visar. Skillnaden är att under mina ätstörda år var de tankarna de enda jag hade.

Nu tänker jag även andra bättre tankar om min kropp och mitt utseende, och de är vanligare än de dåliga. För jag ser på mig själv annorlunda.

Jag ser något vackert där jag förut bara såg något fult.

Varje morgon när jag går på t-baneperrongen på väg till jobbet och min blå rock fladdrar i vinddraget känner jag mig befriad från allt det som tryckte ner mig i så många år.

Det må bara vara ögonblick, men tillsammans skapar de en annan verklighet, en annan känsla inför mig själv.

Kläderna gör inte personen, men att se sig själv i ett annat ljus kan det.

Jag #prataomdet på tv förra veckan.

Jag var på tv förra veckan. Plötsligt dök min röst och mitt ansikte upp i ett avsnitt av JustitiaSVT som handlade om sexualbrott.

Jag hade spelat in den intervjun för över ett år sedan. Kom inte ihåg vad jag hade sagt, hur jag såg ut eller hur det skulle användas.

Jag berättade i programmet kort om den gången då min dåvarande pojkvän våldtog mig. Jag har berättat om det många gånger nu, speciellt i samband med #prataomdet.

Det känns fortfarande lika viktigt. Inte bara att prata om just mina erfarenheter, utan om vad de betyder som en del av ett större sammanhang.

Men det är märkligt att se och höra mig själv på tv berätta om något av det värsta jag har varit med om. Det går inte att inte beröras av det.

Men framför allt berörs och upprörs jag över okunnigheten hos ungdomarna som intervjuas i programmet. Att deras syn på våldtäkt verkar vara så skev.

Det finns med andra ord all anledning att fortsätta prata om det.

När unga bögar skildras som annat än problem.

Som ni vet följer jag slaviskt bögkaraktärer i såpor från världens alla hörn. Den senaste tiden har jag börjat följa två nya från våra grannländer Norge och Finland.

Det som är intressant är att de två berättelserna båda handlar om killar runt 15-16 år som inte har några större problem att acceptera sin homosexualitet.

Ett välkommet trendbrott i porträtterandet av hbt-karaktärer.

Den ena storyn följer Måne i den norska såpan Hotel Cæsar. Han kommer med sin tvillingsyster Sol från sina emigrerade föräldrar i Indien för att nu bo i Norge med sin farmor.

Sol, som är mer utåtgående, kärar snabbt ner sig i grannen Tom. Men snart inser Måne att han också har känslor för Tom. För första gången i sitt liv är han kär.

I stället för att göra det till en stereotyp plågsam och utdragen komma ut-berättelse är det i stället en mer realistisk en där en ung kille försöker hantera känslor han aldrig har känt förut,

Han inser snabbt att han är homosexuell och accepterar det utan stor vånda. Och det känns så befriande. För honom och för mig som tittare.

Att se en ung homosexuell kille porträtteras på ett sätt som skickar budskapet till såpans unga tittare att det varken är fel eller behöver vara något dramatiskt med att vara homosexuell.

Den andra storyn följer Elias i den finska såpan Salatut elämät. När vi först träffar honom är han redan öppet homosexuell och stolt över det.

Här slipper vi alltså se en komma ut-berättelse över huvud taget. I stället får vi se en redan öppen och stolt homosexuell kille som vägrar ta skit från någon.

För visst får han gliringar från de coola grabbarna i hockeylaget, men han kastar tillbaka förolämpningar lika hårt då han vägrar bli mobbad bara för att han är bög.

Det är så skönt att se en så ung karaktär få vara homosexuell utan att han porträtteras som att han har problem med det.

Så klart är både Måne och Elias med om händelser som är kopplade till deras homosexualitet, men det är ändå så viktigt att de själva inte ser sin homosexualitet som ett problem.

Det skickar ut ett bra budskap till tittarna, och de är många då båda serier har miljonpublik i sina hemländer, och vad jag vet har det mottagits väl av tittarna i stort sett.

Det är oerhört positivt då både Norge och Finland, precis som Sverige, har långt kvar tills hbt-personer behandlas med den respekt alla människor förtjänar.

En transsexuell yrkesmördare är min nya favorit.

De senaste tio åren har det synts allt fler hbt-karaktärer i tv-serier och det har lett till en större bredd i hur de porträtteras. Men dessa karaktärer har nästan uteslutande varit bögar och flator.

T:et i hbt, transpersoner, har inte fått särskilt mycket större utrymme och tyvärr brukar de skildras på stereotypa sätt när de väl får vara med på ett hörn.

Just därför gläds jag åt den nya brittiska miniserien Hit & Miss där fantastiska Chloë Sevigny spelar yrkesmördaren Mia vars hemlighet är att hon föddes som en man och är i processen att byta kön.

När hennes före detta flickvän skickar ett brev från sin dödsbädd för att berätta att Mia har en son så måste hon lära sig att kombinera sitt farliga yrke med att ta hand om ett barn.

Efter att ha sett det första avsnittet, det enda som har sänts hittills, kan jag konstatera att det sannerligen är en annorlunda berättelse som utmanar stereotypa skildringar av sexualitet och könsuttryck.

Jag gillar till exempel hur Mias könsöverskridande kropp avslöjas i en kort vanlig badrumsscen där hon klär av sig naken och det är en naken kropp som både är en mans och en kvinnas.

Med både kuk och bröst.

Första avsnittet visar också hur känslan att vara fast i fel kropp kan skapa isolation och apati. Att vända en värld ryggen som inte förstår och accepterar en.

Att Mia nu har en son och hans syskon att ta hand om utmanar den isolation och apati hon har blivit så beroende av. Det ser jag som seriens kärna och det blir intressant att följa hur det utvecklas.

Jag tyckte om det första avsnittet då det var välgjort och välspelat, och även om hela scenariot är minst sagt konstruerat, så är det fascinerande att få se en transperson i huvudrollen för en gångs skull.

Ju fler skildringar av hbt-personer desto större variation kommer vi att se i uttrycken. Hit & Miss är förhoppningsvis bara ett av många kommande som lyfter fram transpersoner som huvudkaraktärer.

Slamporna, faderskapstesten och Ricki Lake.

Jag tillhör generationen som växte upp med faderskapstesten på Ricki Lakes pratshow. Varje eftermiddag såg jag män förneka barn och förnedra kvinnorna som burit på dem.

Kvinnorna stämplades ofta som slampor av männen. De anklagades för att knulla runt med halva stan. Ibland var så fallet och älskarna sprang ut en efter en på scenen.

Det kändes som att ett outtalat syfte med många avsnitt av talkshowen var just att måla ut de kvinnliga gästerna som lösaktiga luder, oavsett om de nu ”var” det eller inte.

Visst fick även karlar skit för att de låg runt. För att de inte tog sitt ”ansvar som män”. Men ofta slingrade sig de ur det värsta genom att framställa sig själva som ”players”.

De försökte att framstå som kvinnokarlar. Att det liksom inte var deras fel att de var otrogna. För så är ju män, det är ju i deras dna att knulla runt och så vidare.

Det var en väldigt stereotyp och normerande bild av manlig sexualitet som ständigt presenterades av männen själva och talkshowen. Att den är okontrollerbar och oaptitlig.

Lika problematiskt var just det att kvinnlig sexualitet så ofta presenterades i vad en ansåg var den värsta sortens: lösaktig och frisläppt.

Det som gjorde det än mer problematiskt var att det inte var kvinnan själv som kallade sig för slampa, likt männen kallade sig själva för players, utan det var andra som gjorde det.

Kvinnan hade oftast inget val i frågan. Vad hon var, nämligen en slampa, bestämdes av männen, publiken och av showens producenter.

Som så ofta blev kvinnan och hennes sexualitet något för andra att definiera.

I höst gör Ricki Lake comeback med en ny pratshow. Jag hoppas att hon har lärt sig något med åren och visar upp andra bilder av både kvinnors och mäns sexualiteter.

Vad jag har lärt mig av Days of our lives.

När jag gick i högstadiet brukade jag ibland springa hem när det var håltimme för att kolla på den amerikanska evighetssåpan Days of our lives.

På den tiden var den knasigast av alla såpor. En kvinna blev besatt av djävulen, en annan hade plötsligt två identiska systrar som låtsades vara henne för att förstöra hennes liv.

Drama, drama, drama.

Något jag lärde mig med tiden var att se vilka skådespelare som var såpaveteraner. Det går nämligen att se i hur de handskas med de sista sekunderna av en dramatisk scen.

För när något dramatiskt har sagts eller gjorts i en scen så pausas ofta dialogen och kameran zoomar in på skådespelarens ansikte samtidigt som musik börjar spelas.

Inzoomningsfrekvensen kan pågå i flera sekunder och skådespelaren måste hålla kvar minen och känslan för att hålla uppe spänningen.

De som inte är såpaproffs håller antingen minen stenhårt så att de ser besatta ut eller så ändrar de minspel flera gånger på några sekunder och ser därmed galna ut.

Proffsen däremot slappnar av, rör bara blicken lite, gör en snärp med munnen. Inga stora gester, utan de bara håller i, väntar tills scenen är slut.

Just denna företeelse att scener inte slutar direkt kallas ”tag” och är typiskt för såpor för att få tittaren att vilja se mer efter nästa scen eller reklamavbrott.

Jag vet att det låter lite knäppt, men jag föreställer mig att jag gör en tag de gånger jag vill hindra känslorna från att välla över. Då jag vill behålla mitt lugn.

Det är min version av att räkna tyst till tio.

Min poäng är att vi lär oss sätt att handskas med oss själva från de konstigaste av ställen. Små grejer som gör det lättare att hantera våra känslor.

Jag har aldrig gått till en psykolog. Helt tydligt fann jag det jag behövde i eftermiddags-tv som Days of our lives och Oprah Winfrey i stället.

Allt som hjälper hjälper.