En resa över homofobin.

Jag kom hem från Sicilien. Min kropp var i ett stycke, mitt hjärta likaså. Jag rörde mig, som jag är, på främmande mark. Och landade hemma igen utan en skråma.

Det är aldrig en självklarhet. Så fort jag ska lämna gatorna jag brukar vandra, de jag känner till, så måste jag känna efter innan. Studera kartan över homofobin.

Jag kan inte resa vart jag vill, gå vart jag vill, och känna mig trygg.

Bara för att jag är den jag är finns det platser på denna jord som skulle innebära sår, kroppsligt och själsigt, om jag satte min fot där.

Så inför varje resa måste jag kalkylera riskerna.

Så klart undvika alla de länder där politiska, religiösa och juridiska krafter säger att homosexualitet eller ”homosexuella handlingar” ska innebära fängelse, fysisk bestraffning eller döden.

Men också de platser vars allmänna värderingar är så präglade av homofobi sprungen ur religion och konservatism att det skulle vara osäkert att vistas där.

För saken är att jag sticker ut. Jag uppfattas som annorlunda, ofta som just en bög, bara genom att gå på gatan. Min klädstil och sättet jag för mig på skapar reaktioner.

Så jag behöver inte kyssa en annan man för att uppfattas som homosexuell. Som ”avvikande”. Det räcker med att jag är som jag är.

Alternativet är så klart att jag ändrar min personlighet så fort jag reser någonstans och klär mig så beigt hetero jag kan, men efter 28 år i det här skinnet är det inget alternativ.

Jag varken kan eller vill ändra på mig.

Det är världen som måste förändras.

Sedan finns det de platser som vi tror har sopat rent, har förpassat homofobin till historien och nu är öppna för alla. Så som vi tror om Sverige. Om varje svensk småstad. Om gatorna i Stockholm.

Men homofobin finns överallt. Den tar bara olika uttryck.

Stockholm är inte tryggt för mig lika lite som Sicilien var det. När jag gick längs sicilienska Cefalus gator vände sig varenda förbipasserande om och stirrade ut mig.

På lunchrestaurangen såg jag servitörerna stå och peka och skratta. På nattklubben kändes det växande antalet heteromän runt mitt sällkap allt mer hotfullt.

Så var det i Cefalu. Men samma erfarenheter har jag från Stockholm. Mitt hem, min stad. Och tyvärr har det gjort mig så jävla förbannat van.

Min hud är hård. Annars skulle varje hatisk blick få den att blöda.

Även om min vecka på Sicilien var så avslappnad och rolig som jag hade hoppats på så kände jag en enorm trötthet över att inte kunna känna mig oantastad ens tusentals mil bort.

Men den mest sorgsna sanningen är att mitt hem sedan födseln, Stockholm, inte är så mycket bättre. Jag är bara mer van vid de homofoba uttryck som finns här.

Det finns en fara i det.

Advertisements

2 thoughts on “En resa över homofobin.”

  1. å, ledsamt att behöva utsättas för det, att världen faktiskt är så sjuk… Det är klart att det är den som måste förändras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s