Därför vill jag hellre se mediemän vika ut sig nakna.

Amelia Adamo gör det nästan årligen, Veckorevyns hela redaktion har gjort det och nyligen gjorde Isabella Löwengrip det på omslaget på sin egen tidning.

De har alla kastat kläderna och fotats nakna eller nästan intill nakna. De har prytt omslag och uppslag i tidningarna med sina avklädda kroppar.

Alla av dem säger sig ha gjort det för att visa hur en ”vanlig”, ”riktig”, ”äldre” och så vidare, kvinna ser ut. Det är bilder med rubriker som ”kroppsstolhet” och ”size me”.

Mediekvinnorna står där välsminkade och nyfriserade i skonsamt ljus och är ”vanliga” medan en proffsfotograf tar bilder av dem i smickrande och sexiga poser.

Det här har länge varit ett beprövat tilltag av tidningar riktade till kvinnor och tjejer. Att ibland vilja visa upp kroppar i olika former för att få kvinnor att känna sig mer bekväma med sina egna kroppar.

Jag förstår att det finns en god tanke bakom, och jag uppmuntrar arbete mot ideal och normer, men varför är det så att mediekvinnor så ofta vill bekämpa osunda skönhetsideal genom utvik?

För genom dessa utvik och artiklarna om dem uppmanas ännu en gång kvinnor att bli medvetna om sina kroppar, och alla dess för- och nackdelar.

Ännu en gång uppmanas kvinnor att koppla sina kroppar till sin identitet.

Ännu en gång fotas mediekvinnan i en stereotypt sexig pose som ett stereotypt avklätt sexobjekt i tron att det ska utmana skönhetsideal och könsnormer.

Jag är så jävla trött på det. Jag vill inte se en enda till mediekvinna kasta kläderna i ett försök att säga att om hon duger så duger alla andra kvinnor också.

Suck.

Det enda som faktiskt skulle göra just utvik intressant är om mediemän gjorde det. Vad jag vet har ingen man på en manstidning kastat kläderna för att få män att trivas bättre med sina kroppar.

Så klart beror det på att det inte har funnits samma extrema kroppsfixering hos män som det finns hos kvinnor. Män har generellt inte pålagts lika höga krav på att vara snygga och sexiga.

Skönhetsidealen och de kulturella normerna kring kroppen har inte varit lika starka för män som för kvinnor, och de uteblivna diskussionerna bland män är resultatet av det.

Det har helt enkelt inte funnits en tillräckligt stor eller relevant anledning för mediemän att försöka få sina manliga läsare att tänka mer positivt om sina kroppar.

Men, allt håller på att förändras.

Skönhetsidealen för män har de senaste tio åren blivit allt tydligare, ätstörningar bland män blir allt vanligare och det har även skapats större business för företag som vill utnyttja mäns osäkerheter.

Just därför finner jag tanken på mediemäns utvik som något  intressant att åtminstone föreställa sig. Vad skulle få dem att göra det? Hur skulle de rama in det?

Vilka diskussioner skulle de föra om sina och andra mäns kroppar? Hur ser de själva på idealen och normerna? Känner de av dem? Vad kan ett utvik göra för skillnad?

Och hur skulle dessa bilder och diskussioner mottas av läsarna och allmänheten?

Det är så mycket mer intressant att faktiskt få höra män prata om dessa frågor, som nästan aldrig diskuterar det i vanliga fall, än att se ännu en mediekvinna kasta kläderna.

Med det sagt vill jag inte bara slå ner på de mediekvinnor som försöker göra gott. Men min poäng är: bekämpa skönhetsideal och normer, men tänk på hur det görs och vilka budskap det sänder.

Problemet med att retuschera modeller större.

Veckorevyn ska börja retuschera bilder av de smalaste catwalkmodellerna, eller ”feta” dem som de uttrycker det, och märka ut dem så att läsarna ska veta att bilderna har manipulerats.

Det här är inget nytt. Många utländska tidningar har gjort detta i många år. Jag skrev om ett brittiskt exempel för två år sedan där en tunn modell hade retuscherats större.

Jag har en kluven inställning till Veckorevyns initiativ. Å ena sidan är det bra att en tjejtidning faktiskt gör något över huvud taget för att lyfta frågan om ohälsosamma smalhetsideal.

Det här kan leda till att unga läsare blir mer medvetna om att bilder på modeller och andra kända kvinnor retuscheras och att bildmanipulation är mer vanligt än ovanligt.

Veckorevyn har sedan tidigare även sin egen size hero-modellagentur där ”vanliga” kvinnor används som modeller för att skapa en större mångfald av kroppar i tidningen.

Även det är hedervärt.

Men å andra sidan gör detta inget åt grundproblemet: att ohälsosamt smala modeller används och att denna smalhet ständigt reproduceras som norm i mode, reklam och medier.

Jag tycker ju att det bästa skulle vara att använda en på riktigt kurvig modell än att retuschera någon kurvigare. Att ta tag i problemet i stället för att retuschera bort det.

Det är här vi kommer till vad varje aktör faktiskt kan styra över.

Veckorevyn vill faktiskt lyfta fram olika modellkroppar genom sin egen agentur. Hur de efterföljer det vet jag inte då jag inte läser tidningen regelbundet, men de vill åtminstone göra det.

Det Veckorevyn som aktör har svårare att styra över är hur modellerna ser ut på catwalk-bilder som de köper in från andra länder. Deras val är då att antingen inte köpa in bilderna eller att påpeka att vissa modeller är ohälsosamt smala.

Med andra ord gör Veckorevyn ganska mycket utifrån sin roll i systemet, och det ska de ha kredd för. Frågan är dock hur de kommer gå till väga när de ”fetar” modellerna på bilderna.

För det är viktigt att påpeka att när tidningar pratar om att ”feta” bilder på modeller så handlar det sällan om att göra modellerna kurvigare och mer ofta om att retuschera bort modellens benighet.

Vi får se hur Veckorevyn gör.

Men två saker kan jag redan konstatera. För det första att detta som sagt inte kommer att retuschera bort varken vissa smala modellers ohälsa eller normen som de är en del av.

För det andra är detta, oavsett den goda intentionen, ännu ett exempel på hur svårt mode- och tjejtidningar har för att visa kvinnor som de verkligen ser ut.

Kvinnorna är antingen för tjocka eller för smala, för fräkniga eller för rynkiga, för sminkade eller för ”naturliga”. Det finns alltid något som måste korrigeras på kvinnokroppen.

Hur sorgligt är inte det?

Det farligaste som finns verkar fortfarande vara den verkliga kvinnans utseende.

Svenska modemagasins vita smala ideal.

Jag har genom åren gång gång påpekat det förjävliga i att modeindustrin och modepressen reproducerar en vit smal kvinnlig kropp som idealet.

Det råder en extrem brist på mångfald när det gäller kroppsstorlek och etnicitet på de modeller som används i visningar, reklam och på modeuppslagen i tidningar.

Ingen av dessa aktörer vill dock ta ansvar för sin del i reproducerandet av dessa exkluderande, normerande och i många fall ohälsosamma ideal.

Modeindustrin, modellagenturerna och modepressen skyller alltid på varandra. Idealen och normerna är alltid någon annans fel. Ingen tar sitt ansvar.

Det står mig upp i halsen.

För vi ska inte tro att vi är särskilt mycket bättre i Sverige. Kolla in de svenska modevisningarna, vilken mångfald syns där? Öppna valfritt svenskt mode- eller tjejmagasin, vilken mångfald syns där?

Jag prenumererar sedan länge på Elle och Damernas Värld. Två trevliga magasin, men som dock är irriterande dåliga på att visa upp en mångfald i kroppar och etnicitet bland de modeller som används.

Så för en vecka sedan fick jag ett infall och twittrade till Elle och Damernas Världs officiella Twitter-konton. För att låta dem veta om min kritik, men också för att se vad de skulle svara.

Jag skrev så här:

”som trogen läsare, @Damernas_se och @ellesverige, varför är ni så hemskt dåliga på att ha mångfald i kroppar och etnicitet hos era modeller?”

”och snälla @Damernas_se och @ellesverige, jag vill inte ha dåliga ursäkter från er, jag vill ha ett löfte om förbättring. för ni kan bättre!”

”för ni har ett ansvar som ledande modetidningar, @Damernas_se och @ellesverige att göra det ni kan för att jobba mot idealen ni är en del av”

”jag lovar er, @Damernas_se och @ellesverige, att ni bara har allt att vinna, kommersiellt som moraliskt, på att jobba för större mångfald.”

En vecka senare har jag fortfarande inte fått något svar från Elle. Inte ett ord. För mig säger det ganska mycket om hur intresserade de är av en sådan här diskussion.

Damernas Värld däremot svarade inom en timme följande:

”Tack @linusfremin ! Vi behöver sådana här frågor då och då. Ja, vi är dåliga på detta och ja, vi ska anstränga oss mer. Ping @ellesverige”

”Vi är väldigt stolt över att vi lyckades få supermodellen Shu Pei på omslaget till DV Mode höst 2011, @linusfremin”

”Jag håller med @linusfremin , vi har allt att vinna! Har tagit upp detta med moderedaktionen. Hoppas snart visa bättring. ping @ellesverige”

Så här svarar en intelligent redaktion som är öppen för kritik och som själva inser att de kan bli mycket bättre.

Jag är dock inte helt förvånad över deras svar då magasinets redaktionschef är duktiga Rebecka Edgren Aldén som länge har varit en klok feminist.

Jag twittrade med henne lite senare samma dag och hon tackade för att jag hade satt press och därmed startat en intressant diskussion på deras redaktion.

Precis vad jag hade hoppats på.

Det här är en diskussion som ständigt måste hållas levande, av oss alla, men framför allt av dessa aktörer.

De måste lära sig att ta ansvar för sin del i reproducerandet av olyckliga och ohälsosamma ideal. Och sedan göra något åt det.

Hur ska vi annars kunna skapa förändring?

Att outa personer är steg mot mer oetisk media.

I gårdagens Kobra diskuterade Kajsa Bergqvist hur hon tvingades komma ut med att hon numera lever med en kvinna på grund av att medierna vägrade låta henne vara.

Hon beskriver hur rykten började florera om deras relation och att hon fick många samtal från medier.

”De sa: ”Vi vet hur det ligger till, vi har bilder, vi kommer att trycka det ändå, vi går i tryck i morgon. Det här är en chans för dig att få kommentera.””

I ett halvår jagade medierna henne intensivt. De ringde Unicef där hon hade varit ambassadör och hem till hennes föräldrar och låtsades vara någon annan för att lura fram information.

Men så länge Kajsa Bergqvist inte kommenterade uppgifterna skrev de ingenting.

Det är ett faktum att svenska medier, till skillnad från brittiska och amerikanska, har en oskriven regel om att inte outa någon som homosexuell utan att personen i fråga själv har bekräftat det.

Kajsa Bergqvist hade hoppats att det skulle göra att medierna väntade tills hon själv kände sig redo och bekväm med att bekräfta uppgifterna.

Om hon nu ens ville över huvud taget.

Men Se & Hör valde att publicera uppgifter utan hennes bekräftelse och bröt därför mot den oskrivna regeln. Några veckor senare kände Kajsa Bergqvist sig tvungen att själv gå ut med uppgifterna.

Se & Hörs chefredaktör Carina Löfkvist säger till Kobra att hon inte tycker att de gjorde något fel.

”Här fanns ett stort allmänintresse och jag tyckte inte att vi skadade Kajsa. Vi hade hett Kajsa och Måns tillfälle att kommentera det.”

Hans ShimodaHänt Extra är inne på samma spår när han menar att kändisar ”får ta” att tidningarna ringer om saker som de inte vill prata om.

Det är utan tvekan så att både Löfkvist och Shimoda har helt fel. De har gått över en gräns, en oskriven regel, som fanns där av en anledning. För att låta människor ha sitt mest privata i fred.

Det sket dessa medier i för att sälja lösnummer. Och tyvärr lät Kobra de komma undan utan några kritiska frågor.

För just denna oskrivna regel att inte outa någon är extremt stark inom svenska medier. Den har gjort att de inte ens efter en persons död kommenterar dennes homosexualitet om den inte hade bekräftat den själv innan sin död.

Ta exemplet med den sedan några år avlidne manlige programledaren. Han kom aldrig ut med sin homosexualitet, utan levde i vad jag kallar glasgarderoben.

Det vill säga att det var en öppen hemlighet.

Han levde i många år med en annan man. Men deras lägenhet, som innan hade varit två, hade två ytterdörrar. En med programledarens namn och en med hans sambos.

Det var så de valde att leva sina liv gentemot omvärlden, och det respekterade medierna. Det handlade inte om att ljuga för deras skull, utan om respekt.

Den gränsen har nu för första gången överträtts i svensk media i och med mediernas hantering av Kajsa Bergqvist. Det är mycket allvarligt.

Även om jag många gånger har skrivit om vikten av att människor vågar vara öppna med vilka de är, så har jag understrukit att det ska ske först när de själva är redo för det.

Det var inte Kajsa Bergqvist.

Men för att undvika skvallret som hade växt sig ännu värre annars, så var hon tvungen att tala ut. Det är det som är det hemska.

Jag hoppas att mediebranschen verkligen förstår varför det är hemskt. För jag vill inte se tillbaka till denna tid och inse att det var då vår resa mot amerikanska och brittiska skandalmedier började.

För det är inte bara den medieetiska gräns som har passerats. Se bara på hur vissa medier jagar privatpersoner i sorg, hänger ut misstänkta brottslingar och publicerar lösa rykten.

Vad gör vi åt det?

Jag väntar på att Playboy går i graven.

Jag ser på en naken Lindsay Lohan i Playboy. Som så många före henne försöker hon se ut som en modern Marilyn Monroe.

Men hon ser mest naken ut.

Det är inte särskilt konstigt att Lindsay Lohan viker ut sig i Playboy. Med karriären åt helvete behöver hon både pengarna och pr för annat än fajterna med lagen och missbruken.

Desto konstigare i min bok är varför Playboy ens existerar fortfarande.

Inte bara för att jag hatar det tidningen står för, utan för att dess innehåll inte längre är särskilt unikt i en internettid som vår.

De senaste åren har också tuttidningen tvingats rädda sig själv då de numera verkar i en tid då det avklädda, nakna och skrevande har spritt sig i hela samhället.

Tuttidningarna äger inte längre de nakna tjejerna. Deras hallickdagar är över. Skönt på ett sätt, på andra sätt ännu mer sorgligt. Framför allt är det oundvikligt.

De svenska motsvarigheterna, som Café och Slitz, har de senaste åren satt på sig lite mer kläder. Nu ska det handla mer om mode och livsstil än bärs och rakade brudar.

Dagens män vill inte ha tuttar upptryckta mot en vägg, påstår tidningsmakarna. Männen vill i stället hellre veta vilken färg kavajen ska ha i vår.

Det där är givetvis en lögn.

Heterosexuella män vill säkerligen se tuttar upptryckta mot en vägg, men de vill inte nödvändigtvis se det i en tidning eller betala för det.

Det räcker för dem att googla tuttar och vägg så har de fått sitt.

Även om Playboy, Café och Slitz gör sitt bästa för att göra sig själva lite mer städade, för att rädda sig själva, för att rädda pengarna, så betyder inte det att deras gamla läsare har ändrat beteende.

De läsarna surfar fritt på nätet i stället. För på nätet finns det miljontals tuttar ett mustryck bort. Och där är det inte några redaktionella övervägningar som står i vägen.

Där döljer ingen de mesta privata delarna på kvinnorna med strategiskt placerad rekvisita, utan där visas hela härligheten i närbild. I extrem närbild om en så vill.

Allt finns på internet. Det var ju inte som att jag köpte Playboy för att se Lindsay Lohan naken, det gjorde jag gratis på nätet. Det är ett problem inte bara Playboy har, utan hela medievärlden.

Varför betala för det som är gratis?

Just det har dödat många publikationer redan, och förhoppningsvis kommer det att döda Playboy en dag. Även om det då bara skulle då vara som att kapa monstrets arm, så är det bättre än inget.

Män får se ut att åldras, kvinnor får det inte.

En reklamannons för skönhetsmärket L’Oreal med skådespelerskan Rachel Weisz förbjuds i Storbritannien av reklamorganisationen Advertising Standards Authority.

Organisationen menar att reklambilden på Weisz, för anti-rynkkrämen Reviatalift 10, helt enkelt är för snygg och att den har manipulerats för att framställa skådespelerskans hud som mer mjuk och jämn.

Så klart har den manipulerats. Det är standard i denna typ av reklam. Men främst undrar jag hur någon kan förväntas tro på att Rachel Weisz ens har använt sig av krämen?

Ska vi som konsumenter på riktigt tro att dessa skönheter till modeller, artister och skådespelerskor har använt dessa anti-rynkprodukter så pass länge att de har gett den effekt reklamens slogan säger?

Så klart är det inte så.

Då skulle vi ju få se före- och efterbilder, och det kommer vi aldrig att få se. För aldrig i livet att ett skönhetsmärke skulle visa upp en kvinna med rynkor.

I stället använder de sig av yngre kända kvinnor som låtsas ha fått bort sina ”rynkor” med mirakelkrämen i fråga. Det är falsk marknadsföring som har blivit standard för den här sortens produkter.

Det är nästan först när det ställs mot en kontrast som det absurda i det verkligen syns. Till exempel mot den nya reklamkampanjen för David Beckhams underklädessamarbete med H&M.

I centrum för kampanjen är Beckhams lättklädda kropp.

Och hans rynkor.

När jag såg bilderna slog det mig att just hans rynkor nästan är en lika stor fokuspunkt som hans avklädda kropp. Nästan som att allt det har överdrivits i bilderna.

Det är som om rynkorna ska ge ett intryck av auktoritet och styrka, signalera livserfarenhet´och manlighet, precis som alla hans tatueringar.

Tydligare än så här blir inte skillnaden i hur kvinnor och mäns utseenden skildras i reklamsammanhang. Oavsett vad det är för mode- eller skönhetsprodukt det gäller.

För även om David Beckham inte promotar en anti-rynkkräm så skulle det vara omöjligt för en kvinna att vara lika rynkig som honom och sälja underkläder.

Hon skulle ljussättas, sminkas och retuscheras så att inte en enda rynka, om det nu fanns någon på hennes unga ansikte, syns på reklambilderna.

I kvinnans fall ses nämligen rynkor som tecken på en förlorad ungdom, en förlorad sexighet, en förlorad skönhet. Mannens rynkor däremot ses som positiva tecken på manlighet och livserfarenhet.

Män får helt enkelt se ut att åldras, kvinnor får det inte.

Att göra en nyhet av sin homosexualitet.

För ett tag sedan intervjuades jag i tidningen Lundagård om kändisar som kommer ut, varför dessa händelser blir nyheter och ansvaret att vara öppen som hbt-person.

En poäng jag gör där är att det ofta glöms bort att det alltid, i alla fall i Sverige där medierna sällan outar någon som inte vill det, finns människor som tillhandahåller medierna med komma ut-berättelserna.

Vi kan med rätta fråga oss, som Lundagård-artikeln gör, varför det blir en nyhet när en person kommer ut som homo- eller bisexuell. Men vi bör även fråga oss varför dessa personer själva gör en nyhet av det.

Det är sällan kända personer bara nämner i förbigående att de är ihop med någon av samma kön. Den enda jag kommer på är Mariette Hansson som när hon var med i Idol inte gjorde någon grej av att hennes flickvän satt i publiken.

Många kända personer som kommer ut pryder i stället QX:s omslag, vilket sedan ger eko i resten av medievärlden. Magnus Carlsson har gjort det, den där killen fråm Idol har gjort det och Kajsa Bergqvist har gjort det.

Jag är av uppfattningen att varje öppen hbt-person är viktig och jag tycker att alla som är öppna med sin sexualitet i sin umgängeskrets också kan vara det offentligt.

Det jag ifrågasätter är tendensen att dessa hbt-personer väljer att själva göra nyheter av sin sexualitet, i stället för att bara hantera den som en del bland andra i ens offentliga person.

I Lundagård-artikeln uttrycker jag att jag i Kajsa Bergqvists fall förstår varför hon gjorde som hon gjorde, eftersom det var det bästa sättet att slippa skvallret bakom ryggen.

Så visst finns det anledningar till varför kända personer slår på stora trumman när de kommer ut. För vissa är det till och med en del av en pr-strategi.

Men det är ändå problematiskt då det göder ett heteronormativt medietänk där homo- och bisexualitet görs till nyheter eftersom det fortfarande ses som det udda, det annorlunda.

Jag menar att vi bör sträva efter att vara öppna med vilka vi är, men utan att behöva göra nyheter av det. Vi behöver inte spela med i det heteronormativa mediespelet om vi inte tvingas till det.

När vi har val bör vi välja de bästa.

Osminskade kändiskvinnor är oigenkännbara.

Jag kan förstå tjusningen med smink. Att måla på sig ett helt nytt uttryck, ett helt nytt ansikte. Eller kanske snarare en ny version av sig själv.

Själv använder jag endast foundation för att se lite mindre röd ut i ansiktet. För mig skapar den där krämen en lite bättre version av mitt utseende.

Men under vet jag att det är jag. Det syns, det är jag.

Men tydligen är det något helt annat med kvinnliga kändisar. För ständigt skriver skvallertidningar att en kvinnlig kändis är ”oigenkännbar” bara för att hon är osminkad.

Som denna artikel om sångerskan Vanessa Paradis:

”The French beauty was barely recognizable without a scrap of make-up as she shopped at The Grove in Los Angeles with her daughter Lily-Rose.”

Men vem som helst ser ju att det är hon!

Skvallerblaskorna vill också gärna påpeka att kvinnliga kändisar ser trötta och slitna ut utan smink. Vanessa Paradis ser tydligen ”tired and miserable” ut till exempel.

Det är så klart ett större gap mellan hur en Hollywoodsminkad stjärna ser ut jämfört med sitt vardagliga jag. Om vi dessutom lägger till all den retuschering de utsätts för blir gapet ännu större.

Jag fattar det och det är ju en del av problemet.

Att med denna hårdsminkade retuscherade ”perfekta” version av den kvinnliga kändisens utseende skapas även behovet av att repa den perfekta ytan.

Att peka på felen som egentligen bara uppstår på grund av det där gapet mellan den där perfekta versionen och den vanliga vardagliga.

Det är så här den kvinnliga kändisen ständigt behandlas. Hennes utseende ska ständigt kommenteras och värderas.

Dels ska hon hyllas och göras till ideal, dels ska hon pekas ut som för fet, för smal, för osminkad, för mycket.

Hon är alltid dålig på något sätt, kändiskvinnan.

Att som journalist möta ett nerkissat golv.

Jag har ägnat två hela veckor av mitt yrkesliv till att bedriva lokaljournalistik. Två veckors praktik belägen vid en av pendeltågens slutstationer.

Mitt största knäck var att jag försökte haffa människor som olagligt stod på handikapplatser vid Ica. Åh, spännande.

Det värsta ögonblicket var när jag åkte hem till en rullstolsburen man som skulle vara knäckets case.

När han öppnade dörren kände jag direkt stanken av urin. Han ursäktade det med att hans stomipåse hade gått sönder över hela vardagsrumsgolvet.

Jag blev helt jävla ställd.

Frågade om han ville ha hjälp att torka upp det. Men han sa att hemtjänsten var på väg. Så jag gjorde min intervju och fotade honom där mitt i allt kiss.

Som tur var brydde han sig inte om att tycka det var pinsamt. Själv svor jag att aldrig arbeta på en lokaltidning igen.

Jag har hållit mitt ord.

Men med det sagt så uppskattar jag faktiskt den charmiga nyhetsvärdering som bara finns i riktiga lokaltidningar. Den som bara går ut på att folk ska klaga över dumma saker.

Det skildrar med all tydlighet bloggen Lokaltidningsbesvikelse. Den lägger helt enkelt upp de mest triviala nyheterna från Sveriges alla hålor.

Nyheter om folk som är sura över att det var kö i skidliften, att de blev avsläppta vid fel busshållsplats eller fastnade i centrumets elektriska dörrar.

Nyheter om sur köttfärs, om att få tillbaka en  falsk tjugolapp i växel och om för ”höga” filmjölkspaket som inte går att få in i kylskåpet (ni måste läsa den!)

Det är på riksnivå riktiga icke-nyheter som säger absolut ingenting av värde. Men på lokalnivå är det riktiga rättviseproblem.

Just därför är det en sådan stor humor!

De tunna kvinnorna och muskulösa männen.

De kvinnliga nakenmodellerna har allt mer blivit som Barbie. Ett lågt BMI, smala höfter, stora bröst och ett hårlöst könsorgan.

Det slår forskare vid Indiana University fast. De har undersökt de fysiska proportionerna och genitala utseendena hos Playboys utvikningsbrudar mellan åren 1953 till 2007.

Och resultatet är föga förvånande.

Men det är inte bara de kvinnliga nakenmodellernas utseende som har förändrats med tiden. En liknande utveckling syns i en analys gjord på utvikningsgrabbarna i Playgirl.

Ett team av psykologer har räknat ut BMI hos 115 Playgirl-modeller och de har kommit fram till att även deras kroppar har förändrats med åren.

Men i stället för att bli tunnare har de blivit mer muskulösa.

En annan intressant studie, där 1578 bilder av män i de amerikanska bögtidningarna Advocate och Out har analyserats mellan år 1967 och 2008, visar även den att männen har blivit mer muskulösa.

Men den visar också att i bögtidningarna så har männen en tunnare midja samtidigt som de har stor muskelmassa. Det finns alltså här flera olika ideal som samspelar samtidigt.

Nu är ju jag oerhört kritisk till användandet av BMI som mätinstrument, men jag tycker ändå att det finns något att reflektera över i de resultat som dessa forskare har kommit fram till.

För det ligger i linje med den ökade utseendefixeringen hos män, och hos vissa av dem, utvecklingen av ätstörda beteenden. Det blir bara vanligare och vanligare.

Många män ser musklerna och tvättbrädorna på tv, i tidningar, filmer och medier precis som många kvinnor ser den smala kvinnokroppen. Och de vill ha det.

De vill leva upp till det.

Parallellt med denna negativa utveckling har de senaste åren flera viktiga rörelser startats där kvinnliga röster höjts för mer kroppsacceptans och att en mångfald av former och storlekar borde uppskattas mer.

Men det finns få män som höjer rösten.

Kanske är det inte så konstigt då den manliga utseendefixeringen inte har lika många år på nacken och då den kvinnliga utseendefixeringen oftast tar sig fler och mer otäcka uttryck.

Kanske är det inte så konstigt då det i den manliga könsrollen finns inskrivet att aldrig prata, bry sig eller tänka så mycket om utseende och kropp.

Än mindre att utveckla en besatthet vid det.

Men är det inte dags att även män börjar höja rösten för större kroppsacceptans? För lika lite som kvinnor ska behöva utveckla skeva kroppsuppfattningar och ätstörda beteenden, så ska män behöva göra det.

Eller hur?