Jag har inget att berätta.

När min mamma dog när jag var 12 år förändrade sorgen mig fullständigt. Jag vände inåt, jag gick in i mig själv, då det inte fanns någon annanstans att ta vägen när världen omkring mig rämnade.

Jag märkte av det tidigt. Jag gjorde få andra saker än att gråta, kolla på tv och klappa min katt Stina. Jag umgicks inte med någon. Jag var bara inne i mitt eget huvud, inne i min sorg. Det gjorde att jag missade de första tonåren.

Jag saknar dem fortfarande.

Jag minns att min närmsta vän berättade om fyllor, förälskelser och tonårsdumheter. Jag hade inget att berätta. Det gav mig alltid en sådan fruktansvärd ångest. Att aldrig ha något att berätta, då ingenting hände i mitt liv.

Usch, vilken ångest.

I vuxen ålder känner jag ingen ångest längre, men att berätta om vad som händer i mitt liv kommer fortfarande inte naturligt. De som känner mig flyktigt tänker att jag tar plats, hörs och syns i de flesta rum. De som känner mig väl vet dock att jag hellre lyssnar på andra än pratar om mig själv. Det är så präglad jag är av de tidiga tonåren.

Det är nog därför skrivandet blev så viktigt för mig redan när jag var ung. Det var där jag kunde säga allt jag ville säga. Det var där jag kunde dela med mig av tankar och känslor, på mina egna villkor. Så är det fortfarande. Jag uttrycker mig bäst i text.

Det är bara där jag har något att säga.

Annonser

Varje slut är en ny början.

bakversion1

Under många år tyckte jag saker. Jag skrev krönikor, bloggade regelbundet och twittrade intensivt. Sedan tog det stopp. Kanske var det samtidigt som de bruna vindarna började vina, trollen började bli fler och debattklimatet blev outhärdligt dumt. Jag tröttnade helt enkelt på att ständigt uttrycka en åsikt om allt som hände varje dag.

Sedan några år tillbaka skriver jag inte krönikor, jag bloggar inte och Twitter använder jag mest för att diskutera Melodifestivalen och tv-serier. Jag är mycket lyckligare så.

Men jag saknar att skriva. Eller, jag arbetar ju heltid med att skriva och gör det större delen av min fritid också. Men jag saknar att skriva i mitt alldeles egna forum. Där jag inte känner några förväntningar överhuvudtaget. Där det är mitt utrymme, som jag kan göra vad jag vill med. Jag har saknat det.

Så jag tänker ta upp bloggen ett tag igen. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag kommer nog inte orka tycka en massa med saker. Snarare vill jag reflektera över saker som händer mig och världen. Bara skriva av mig när andan faller på. Som en nystart har jag gett bloggen en ansiktslyftning. Rensat bort allt krafs.

Varje slut är en ny början.

Det hänger skärvor från mitt hjärta.

Det hänger skärvor från mitt hjärta. Bakom det spruckna finns bara rester kvar. Det som aldrig verkar kunna bli riktigt helt igen. Det är inget för någon.

Kärleken har slagit mig. Lämnat mig darrande inför varje beröring. Jag ryggar tillbaka av att ha en annan människa nära. Jag reser upp en vägg, en värld, emellan.

Jag kan inte gå med på den sårbarhet kärleken kräver av mig. Hur den vill att jag öppnar bröstkorgen endast med hoppet om att rovfåglarna inte ska cirkulera ovanför.

Allt för att jag saknar honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand genom hela livet. Nu är han ett hav, och miljontals ögonblick, bort. Jag vårdar minnet av oss som den sista strimman ljus.

Samtidigt, livet vi kunde ha haft tillsammans är en mörk skugga över varje steg. Det är så svårt att älska igen när en redan har älskat sig sönder och samman.

Det brustna måste sluta skramla i min bröstkorg så fort någons blick nuddar mig. Hjärtat måste släppa sitt grepp om det som var och aldrig blev.

En dag kommer jag att berätta varför jag är lycklig.

Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.

Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.

Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.

Den tystnaden ekar i mig fortfarande.

Den blöder i mig.

Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Åh, jag kan inte se henne alls ibland.

Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.

Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.

När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.

Den slår sönder mig.

Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd.

I stället alla flyktvägar. Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.

Sprickorna som sprack.

De har räddat mig ändå.

För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.

Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.

Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.

Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.

Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.

Ingen än.

Tidigt på morgonen lämnade jag hans sovande kropp.

Lämnade den utan att känna värmen från hans hud.

Tårarna blötte ned varje steg innan jag tog dem.

Blicken fäst vid sträckorna den ännu inte såg.

Vem är jag utan honom, vem är jag utan någon.

Oroar mig inte.

Jag är ingen än.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Jag har ett nytt hem. Alldeles nyligen flyttade jag till något större och finare. Jag lämnade bakom mig mitt eget förfall. Resterna av ett brustet hjärta.

Mitt hjärta hade brustit av att säga hejdå till mitt livs största kärlek. Den sortens förjävliga farväl som inte finns i romantiska filmer för att det skulle få biopubliken att förlora allt hopp om kärleken.

Jag var otröstlig på det vidrigaste sätt. Livet hade lämnat mig och kvar var bara en skugga av den jag brukade vara. Utåt sett var det som att det inte gjorde ont. Men inuti rasade allt.

Det bara rasade.

Jag gjorde som jag alltid har gjort. Bar smärtan själv. När någon frågade sa jag bara en del av sanningen för att jag inte ville att de skulle oroa sig. Jag grät tårarna när ingen såg.

Utåt sett levde jag som vanligt. Arbetade, roade mig och skrattade. Jag gav all energi för att orka med dagen. För att inte rasera allt. Hålla ihop fasaden medan det bakom rämnar.

Så fort jag kom innanför ytterdörren mötte jag en lägenhet i totalt kaos. En spegling av mitt inre. Jag hade inte ork med det vardagliga. Jag hade inte ork med mig själv.

I mitt liv har min bästa vän i mörkret varit min ätstörning, Och den tog min hand igen. Jag spydde aldrig upp, men hetsåt emellanåt. Sedan gick jag flera dagar utan att äta.

Jag var tillbaka i det som höll mig fången i tio år av mitt liv. Det som förstörde mig och som jag ägnat åren efteråt att göra helt. Återigen blev det destruktiva det som höll mig på fötter.

Efter ett tag såg jag dock mönstret och bröt det. Det är ändå den stora skillnaden från förr. Nu kan jag se snedstegen och hitta rätt igen. Nu kan jag släppa handen i mörkret.

Jag har tvingats inse att jag ibland fortfarande gräver hål så djupa och mörka att jag har svårt att ta mig ur dem på egen hand. Därnere måste jag sträcka mig efter hjälp.

Det måste jag lära mig.

Jag skulle kunna skämmas för att jag tog ett så stort kliv bakåt. Men det finns ingen mening med det. Mitt enda livsmotto är Oprah Winfreys: ”If you know better, you do better”.

Nu vet jag att när sorgen blir för tung så är det fortfarande ätstörningen jag stöttar mig mot. Det måste jag bryta. I vardagen, när bröstkorgen inte är full av sorg, är det ätstörda hanterbart.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Det måste jag bryta.

Och det kan jag nu när jag ser sanningen. Jag kan ta stegen jag behöver. Jag har redan tagit några. Jag har lämnat kaoset bakom mig, bokstavligen. Jag har en ny plats att kalla mitt hem.

Sorgen är kvar, men känns inte lika tung längre. Jag håller på att tejpa ihop det brustna. Det gör inte lika ont längre.

Ett nytt år, det kan bara bli bättre.

Det vackra i sorgen är kärleken.

Han känner med fingrarna över gravstenen som bär hans namn, men inte hans dödsdatum. När fingrarna når hans frus namn faller tårarna.

Han är 87 år och blind. När hans fru gick bort kände han fortfarande efter henne. ”Om hon var kvar i sängen.”

I SVT-serien ”Sveriges bästa äldreboende” har en fått lära känna några personer på ett äldreboende i Lycksele. Deras livsöden, deras tankar. Deras vilja och ovilja att dö.

Som den 89-årige mannen som visar upp ett foto där han håller sin frus hand för sista gången. ”Hon hade varit död i en kvart. Hon var varm ännu.”

Jag föreställer mig den ålderns höst. När de andra årstiderna av mitt liv har fallit med bladen. Vad som är kvar, vad som är kvar då.

Hur många gravstenar med mina älskades namn på.

Döden viskar i mitt öra ibland. Jag vaknar med ett skrik i bröstkorgen. Som aldrig når min hals, som aldrig lämnar min kropp. Det stannar därinne. Ordlösheten över att förlora ytterligare en.

Om jag bara vågade skulle jag hålla mina älskade närmare. Trycka deras öron mot min bröstkorg. Så att de hör hur mitt hjärta endast slår för dem. Men ett sådant mod lever inte i mig.

Det lever inte i mig.

Istället, rädslan för alla gravstenar med mina älskades namn på.

Jag står ständigt på kanten till att förlora allt. Alltid med ena foten i luften. Alla jag någonsin älskat. Det strypgreppet. Var är andan. 16 år och var är andan. Den är inte här.

Åh.

Åh.

Åh, släpp taget.

Jag måste finna modet igen. Jag måste det. Annars kommer jag inte ha ett foto där jag håller min älskades hand. Varken ett första eller sista.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars kommer mina utsträckta armar aldrig att öppnas. Telefonsamtalen kommer att bli färre. Till slut inga alls.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars älskar jag ingen mer än att jag tror det. För kärlek är ett verb. Kärlek är det jag gör.

Så gör.

Och minns.

Det vackra i sorgen är kärleken, och den dör aldrig.

Uppleva tonårsdramat som kallas kärlek.

Åh, jag kan ångra att jag aldrig var kär som 14-åring.

För när en som jag visste att jag inte hade en chans på någon av de söta killarna så dog fjärilarna i magen innan de ens hann börja fladdra med vingarna.

Kvar blev bara en tonårig kåthet. Ofrivilliga stånd i omklädningsrummet. Ständiga ursäkter till att inte duscha med de andra killarna. Där fanns inget utrymme för några kärlekskänslor.

Så jag vet inte riktigt hur den känslan känns.

Jag blev kär senare. Flera gånger till och med. Men undrade alltid hur det hade känts att faktiskt ha fått bli kär tidigare, fått fråga chans, kanske knulla på någon ff-fest.

Mitt kärleksliv hade inga tonår.

Kanske besparade det mig bara sorg.

För det brustna hjärta min bröstkorg har hållit. Alla år det slogs sönder och samman. Alla år jag hörde det skramla. Alla år jag lät det vara.

Jag tänkte att det skulle bli helt bara jag la ögonen på någon som jag inte kunde släppa med blicken. Tänkte att bara om han eller han la sina händer på min kropp så.

Men de lämnade bara smutsiga fingeravtryck på min hud.

Jag blir inte hel av en främmande kuk i mig.

Jag blir inte ens varm.

Sedan, den stora kärleken. Hur den lyste upp allt. Att bara kunna se in i hans ögon och känna hur alla av dagens bördor föll av mig. Hur det var en kärlek värd ett helt livs väntan.

Jag tog igen allt. Blev kär, frågade chans, knullade på någon ff-fest.

Men så kom allt komplicerat i vägen. Sådant som en inte behöver bry sig om som 14-åring. Alla drömmar, karriärmål, ekonomiska och praktiska faktorer, som komplicerar kärleken.

Det är då jag saknar minnen av något enklare. Något som inte har vuxit upp än. Men jag vet, det är knappast okomplicerad kärlek mitt bland tonårshormoner och osäkerheter heller.

Men jag saknar minnen av att inte vara så jävla ensam.

Att ha fått uppleva tonårsdramat som kallas kärlek. Lärt mig och ifrågasatt att jag är åtråvärd, älskvärd, mycket tidigare i livet. Kunnat öva, om inte annat. Öva mig i kärlek.

Lärt mig att skydda hjärtat mot de som inte vill det väl.

Jag har henne ingen annanstans än härinne.

I dag skulle hon ha fyllt 66 år. Men hennes liv slutade vid 49.

Och mitt vid 12.

En i min närhet har en mamma som ligger för döden. Jag sa att sorgen blir lättare att bära med tiden. Att den till slut släpper sitt grepp om halsen.

Jag ljög.

Eller, sorgen känns inte lika tung en vanlig dag. Men en sådan här dag sjunker jag genom marken. Hjärtat sjunker.

Jag känner fingrarna runt halsen. Trycket över bröstet.

Det enda jag vill ha är en till kram från henne. Bara det. Känna tryggheten som jag inte har känt på över 16 år. Bara det.

Min hud känns så ensam nu. Jag känner mig så ensam.

Nej, det finns ingen rättvisa. Ingen alls. Sorgen jag, min syster, min bror, min familj, känner. Det finns ingen rättvisa. Ingen alls.

Döden tar oss alla. Men varför var hon så långt fram i kön.

Varför.

Hon är bara minnen. Som hur jag klämde en pormask bakom hennes öra. Det var så äckligt. Hur den bara åkte ur huden. Lämnade ett litet hål.

Jag skulle göra allt för att få göra det igen.

Det är de små sakerna. Hur de blir så stora när en inte har dem längre.

Jag har henne ingen annanstans än härinne.

Så jag viskar till mig själv. Grattis, mamma. Grattis, finaste mamma.

Åh, vad jag saknar dig.