Läs min långa intervju med Maria Sveland.

Jag har gjort en lång intervju med författaren Maria Sveland i dagens DN Söndag. I den pratar hon om hur ett mordhot förändrade hela hennes tillvaro, men också fick henne att vilja slå tillbaka.

Resultatet är boken Hatet – en bok om antifeminism.

I boken försöker hon genom intervjuer och egna reflektioner skapa en mer heltäckande bild av hur antifeminismen har växt fram och hur den ser ut i dag.

”Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett att det har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet. Det är många av oss feminister som har undrat vad det är som har hänt. Jag försöker att ge några svar.”

Läs hela intervjun här.

Vikten av att representeras.

För tre år sedan skrev jag om ett nystartat projekt som jag då såg som ett av de viktigaste för att skapa jämlikhet. Det tycker jag fortfarande.

Rättviseförmedlingen har med sin enkla men geniala idé fått tusentals organisationer, företag och medier att tänka i nya, mer jämlika, banor.

Rättviseförmedlingen har fått över 36 000 personer att samarbeta i sociala medier för att ideellt hjälpa projekt, organisationer och medier att hitta kompetens som hamnat i skymundan på grund av stereotypa föreställningar om exempelvis kön, ursprung och fysiska förutsättningar

För mig som anser att ett av feminismens främsta mål är att skapa och presentera alternativ till de strukturer, ordningar och praktiker som den anser vara dåliga så är Rättviseförmedlingen ett lysande exempel på det.

Det är därför jag känner mig ärad att ha fått och tackat ja till en förfrågan om att delta i Rättviseförmedlingens expansionsråd. Det är ett nystartat projekt där jag och andra intressanta personer ska utbyta erfarenheter och diskutera olika frågor för att föra Rättviseförmedlingens arbete framåt.

För det handlar inte om siffror och procentsatser, utan om vikten av social representation, värdet av att inkludera uteslutna grupper och den symboliska betydelsen av vem som är närvarande.

Precis som statsvetaren Anne Phillips har skrivit i sin bok Närvarons politik anser jag att alla idéer inte kan vara demokratiskt och rättvist representerade när alla de som får representera dem i stor utsträckning är vita heterosexuella män från medel- eller överklass.

Ett argument för social representation menar Phillips är att exempelvis ett lands parlament bör spegla befolkningen för att på så sätt se till att handla för flera olika grupper. Annars är risken att den grupp som dominerar politiken får allt för stort genomslag för sina erfarenheter och intressen.

Samma sak gäller organisationer och företag.

Alla människors erfarenheter, intressen och identiteter måste på ett rättvist sätt få höras, tas på allvar och få vara med att ta beslut, oavsett om det är i en ledningsgrupp, i riksdagen eller på ett redaktionsmöte.

Och icke att förglömma: en inkludering av exempelvis kvinnor har relevans och betydelse även om det visar sig att det inte har några påtagliga följder för de beslut som kan komma att tas.

Det är fortfarande viktigt symboliskt sett då det bereder vägen för fler.

Det är det jag kommer att kämpa för.

Att ge barn styrkan att vara annat än kön.

En liten pojke, Vincent 2 år, dansar och sjunger framför spegeln till Loreens Euphoria. Han gör det så jävla bra. Med inlevelse och en imponerande skicklighet för en sådan ung ålder.

Det märks att han har kollat på Loreens framträdande många gånger. Lärt sig vartenda steg, varenda tonartshöjning. Det märks att han är lycklig.

Det gör mig lycklig.

Jag skrattar när jag ser klippet, samtidigt hugger något i hjärtat. Den starka känslan av att han måste få fortsätta vara just så här. Att han inte ska hindras för att vissa, och de finns där, tycker att det är ”bögigt” eller att ”pojkar inte ska göra så”.

Det är barnen som ges friheten att vara mer än vad föreställningarna om kön tillåter dem som får blomstra i sin kreativitet och utveckling. Även om de känner av att resten av världen tycker att de är konstiga och fel har de tillräckligt med styrka i sig att skita i det.

Det är den styrkan människorna runt barnet måste bygga upp hos det. Ett sätt är att ge den friheten att vara människa, och inte tvingas in i normativa föreställningar och krav på hur en pojke eller flicka ska vara.

Jag vet hur det känns att få veta att jag är annorlunda, fel och inte passar in. Jag får veta det nästan dagligen. Det är livet för den utanför normen. Att de som tror sig tillhöra normen drar gränsen kring vilka som platsar och vilka som inte gör det.

Jag har aldrig platsat. Och vill det inte heller.

Jag har styrkan nog att inte bry mig. Jag har livserfarenhet nog att veta att hatet människor visar mig tillhör dem, och inte mig. Det är något jag har tvingats bygga upp den hårda vägen.

Tänk om ens barn kunde få den styrkan utan att behöva lida för att bygga upp den?

Att vara annorlunda är tufft, oavsett hur mycket bättre samhället blir. Livet är förjävligt, många människor likaså, men med en grundstyrka inom sig får det inget fäste. Lyckan är inte beroende av det.

Det är därför feminismen är ett sådant viktigt frigörelseprojekt. Att leva och lära bortom normer och föreställningar om kön och sexualitet frigör oss att vara människor, att vara oss själva.

Det är vad jag önskar Vincent, och oss alla.

Det manliga objektet.

I min senaste krönika för Frihet diskuterar jag sexualisering av män och använder soulartisten D’Angelo som exempel på hur även män kan drabbas.

Jag diskuterar hur sexualisering är en del av kvinnors vardag i vårt patriarkala samhälle, medan sexualisering av män inte är lika vanligt och tar inte samma uttryck.

”Kvinnor påminns ständigt av samhället, och av enskilda män, att en av deras viktigaste uppgifter som kvinnor är att vara attraktiva. För kvinnor är denna sexualisering vardag, medan det för D’Angelo räckte med några månader av det för att han skulle falla sönder och skaffa sig både missbruk och övervikt.”

Läs resten av krönikan här.

Att jag får mer beröm för att jag är man och feminist.

Framför alla andra ideologiska och politiska ismer är jag feminist.

Det är feminismen, som självklart korsar och korsbefruktas av andra politiska teorier och aktivismer, som är mitt främsta sätt att analysera världen.

Som feminist ser jag det av största vikt att även analysera och begrunda sin egen position i hierarkierna och strukturerna.

När jag gör det med mig själv är det lätt att konstatera att jag är och ses som en man i dessa hierarkier och strukturer. Jag är feminist och man.

Det finns mycket att säga om det, vilket jag har gjort tidigare, men en sak vet jag och det är att jag ibland får extra beröm bara för att jag är en man som säger något feministiskt.

Det är inte för att jag säger något som egentligen är smartare eller bättre än någon annan feminist, utan för att det fortfarande anses ovanligt att en man säger något feministiskt över huvud taget.

Just därför får jag ibland extra applåder, då jag kan tyckas vara en ovanlig bärare av det feministiska budskapet. Och det är problematiskt.

Så klart förtjänar jag beröm om folk tycker att jag uttrycker något klokt, men det extra berömmet bara för att jag är en man som säger det gör att kvinnor som säger samma sak förminskas.

Det handlar om att vara medveten om hur en reagerar och varför en reagerar mer positivt när en man säger något feministiskt än när en kvinna gör det.

Och vad får det för konsekvenser?

Det är också problematiskt att jag är ovanlig. Att vissa känner att det finns så få manliga feminister som gör sig hörda att de tycker att jag därmed är ett välkommet undantag.

Visst finns det duktiga och vältaliga män som är feminister, men ärligt talat är de alldeles för få och de tar sällan särskilt stort utrymme i det offentliga.

Jag för ut feministiska tankar och åsikter på min pyttelilla plattform då feminismen är min främsta övertygelse. Det är den som driver mitt politiska och samhälleliga engagemang.

Men jag försöker samtidigt att inte glömma bort eller ignorera den överordnade position jag har som man i den patriarkala ordning som genomsyrar hela samhället.

Om jag glömmer det kan jag inte längre kalla mig feminist med gott samvete.

Därför behöver även bilder genusanalyseras.

sajten Genusfotografen analyserar och visar fotografen Tomas Gunnarsson på ett väldigt övertygande sätt hur kvinnor och män porträtteras olika på bild och varför det är problematiskt.

Han tar exemplet med Sveriges Mästerkock Louise Johansson som i tidningen Arlanda Express piffas upp i märkesklänning intill en intervju med henne om hennes karriär som kock.

Där står hon i vacker klänning i konstiga modeposer, visserligen i ett kök, men inget annat visar på att hon faktiskt är en duktig kock.

Genusfotografen skriver:

”Bredbent, rak i ryggen, visar duktigt upp sin fina klänning. Kvinnor infantiliseras ofta på bild, genom att se oskuldsfulla och naiva ut, gömma sig under hår, ha fingret på läppen, fotas uppifrån (om man också tittar på retuscheringsprocessen för reklambilder så förminskar man ofta näsor och förstorar ögon = klassiska barnproportioner). Samtidigt är de, allt som oftast, rejält sexualiserade.”

Om jag tjatar om att hur vi använder språket är en maktutövning, så gäller samma sak med hur vi använder bildspråk. Och även där är tendensen att kvinnor på olika sätt förminskas och sexualiseras.

Sexualisering behöver inte alltid vara av ondo, men oftast är den det då den reducerar kvinnor till att bara vara objekt, vilket gör att alla deras andra färdigheter och kvaliteter raderas.

Det gör sexualisering till ett av patriarkatets mest effektiva verktyg för att förtrycka kvinnor. För det är fortfarande så att det nästan alltid är kvinnor som sexualiseras av män.

Som med exemplet med Louise Johansson. Hon sexualiseras på ett sätt som raderar hela hennes yrkesroll som kock, medan en manlig kock intervjuas i samma tidning och på bilden av honom står han i vit kockmundering.

Så tydliga är skillnaderna.

Och det visar hur viktigt det är med fotografer som Tomas Gunnarsson som genom sitt arbete visar hur viktigt det är att ha en genusanalys även när det gäller bildspråk.

Som han själv skriver:

”Vi har gott om bilder av hur könsrollerna ”ska” spelas. Bilder som begränsar oss. Som begränsar vår fantasi, våra föreställningar om vilka vi kan vara. Men vi kan skapa nya regler. Vi är mer formbara och föränderliga än vi tror. Att visa att det är möjligt ser jag som min främsta uppgift som genusfotograf. Att kittla fantasin.”

Slamporna, faderskapstesten och Ricki Lake.

Jag tillhör generationen som växte upp med faderskapstesten på Ricki Lakes pratshow. Varje eftermiddag såg jag män förneka barn och förnedra kvinnorna som burit på dem.

Kvinnorna stämplades ofta som slampor av männen. De anklagades för att knulla runt med halva stan. Ibland var så fallet och älskarna sprang ut en efter en på scenen.

Det kändes som att ett outtalat syfte med många avsnitt av talkshowen var just att måla ut de kvinnliga gästerna som lösaktiga luder, oavsett om de nu ”var” det eller inte.

Visst fick även karlar skit för att de låg runt. För att de inte tog sitt ”ansvar som män”. Men ofta slingrade sig de ur det värsta genom att framställa sig själva som ”players”.

De försökte att framstå som kvinnokarlar. Att det liksom inte var deras fel att de var otrogna. För så är ju män, det är ju i deras dna att knulla runt och så vidare.

Det var en väldigt stereotyp och normerande bild av manlig sexualitet som ständigt presenterades av männen själva och talkshowen. Att den är okontrollerbar och oaptitlig.

Lika problematiskt var just det att kvinnlig sexualitet så ofta presenterades i vad en ansåg var den värsta sortens: lösaktig och frisläppt.

Det som gjorde det än mer problematiskt var att det inte var kvinnan själv som kallade sig för slampa, likt männen kallade sig själva för players, utan det var andra som gjorde det.

Kvinnan hade oftast inget val i frågan. Vad hon var, nämligen en slampa, bestämdes av männen, publiken och av showens producenter.

Som så ofta blev kvinnan och hennes sexualitet något för andra att definiera.

I höst gör Ricki Lake comeback med en ny pratshow. Jag hoppas att hon har lärt sig något med åren och visar upp andra bilder av både kvinnors och mäns sexualiteter.

I Hollywood är åldrandet det fulaste som finns.

I min senaste krönika i Frihet skriver jag om hur känsligt ålder är Hollywood. Jag gör kopplingar mellan Soap Opera Rapid Aging Syndrome och filmbranschens fobi mot äldre kvinnor.

För det är speciellt kvinnliga skådespelare som drabbas av ålderssexismen i Hollywood. Så fort de når en viss ålder får de färre erbjudanden och yngre kvinnliga skådespelare tar över även de äldre kvinnorollerna.

”Ta storfilmen ”Alexander” från 2004 som exempel. Där spelar den då 28-åriga Angelina Jolie mamma till den då 27-årige Colin Farrell. I verkligheten skulle hon alltså ha varit tre månader gammal när hon blev gravid med honom. Men inte i Hollywood. Där har det blivit logiskt att så fort en kvinnlig skådis fyller 40 år kan hon få spela mamma till den manlige skådis som för några år sedan spelade hennes pojkvän.”

Läs hela krönikan här.

Därför vill jag hellre se mediemän vika ut sig nakna.

Amelia Adamo gör det nästan årligen, Veckorevyns hela redaktion har gjort det och nyligen gjorde Isabella Löwengrip det på omslaget på sin egen tidning.

De har alla kastat kläderna och fotats nakna eller nästan intill nakna. De har prytt omslag och uppslag i tidningarna med sina avklädda kroppar.

Alla av dem säger sig ha gjort det för att visa hur en ”vanlig”, ”riktig”, ”äldre” och så vidare, kvinna ser ut. Det är bilder med rubriker som ”kroppsstolhet” och ”size me”.

Mediekvinnorna står där välsminkade och nyfriserade i skonsamt ljus och är ”vanliga” medan en proffsfotograf tar bilder av dem i smickrande och sexiga poser.

Det här har länge varit ett beprövat tilltag av tidningar riktade till kvinnor och tjejer. Att ibland vilja visa upp kroppar i olika former för att få kvinnor att känna sig mer bekväma med sina egna kroppar.

Jag förstår att det finns en god tanke bakom, och jag uppmuntrar arbete mot ideal och normer, men varför är det så att mediekvinnor så ofta vill bekämpa osunda skönhetsideal genom utvik?

För genom dessa utvik och artiklarna om dem uppmanas ännu en gång kvinnor att bli medvetna om sina kroppar, och alla dess för- och nackdelar.

Ännu en gång uppmanas kvinnor att koppla sina kroppar till sin identitet.

Ännu en gång fotas mediekvinnan i en stereotypt sexig pose som ett stereotypt avklätt sexobjekt i tron att det ska utmana skönhetsideal och könsnormer.

Jag är så jävla trött på det. Jag vill inte se en enda till mediekvinna kasta kläderna i ett försök att säga att om hon duger så duger alla andra kvinnor också.

Suck.

Det enda som faktiskt skulle göra just utvik intressant är om mediemän gjorde det. Vad jag vet har ingen man på en manstidning kastat kläderna för att få män att trivas bättre med sina kroppar.

Så klart beror det på att det inte har funnits samma extrema kroppsfixering hos män som det finns hos kvinnor. Män har generellt inte pålagts lika höga krav på att vara snygga och sexiga.

Skönhetsidealen och de kulturella normerna kring kroppen har inte varit lika starka för män som för kvinnor, och de uteblivna diskussionerna bland män är resultatet av det.

Det har helt enkelt inte funnits en tillräckligt stor eller relevant anledning för mediemän att försöka få sina manliga läsare att tänka mer positivt om sina kroppar.

Men, allt håller på att förändras.

Skönhetsidealen för män har de senaste tio åren blivit allt tydligare, ätstörningar bland män blir allt vanligare och det har även skapats större business för företag som vill utnyttja mäns osäkerheter.

Just därför finner jag tanken på mediemäns utvik som något  intressant att åtminstone föreställa sig. Vad skulle få dem att göra det? Hur skulle de rama in det?

Vilka diskussioner skulle de föra om sina och andra mäns kroppar? Hur ser de själva på idealen och normerna? Känner de av dem? Vad kan ett utvik göra för skillnad?

Och hur skulle dessa bilder och diskussioner mottas av läsarna och allmänheten?

Det är så mycket mer intressant att faktiskt få höra män prata om dessa frågor, som nästan aldrig diskuterar det i vanliga fall, än att se ännu en mediekvinna kasta kläderna.

Med det sagt vill jag inte bara slå ner på de mediekvinnor som försöker göra gott. Men min poäng är: bekämpa skönhetsideal och normer, men tänk på hur det görs och vilka budskap det sänder.

Jag applåderar ett könsneutralt barnprogram.

Jag minns inte så många tv-program eller böcker från min barndom. Mitt minne är fullt av annat än min barndoms somrar. Den enda karaktär jag minns att jag älskade var Pippi Pelikan.

Jag minns att jag ville vara som henne. För det var en hon. Jag minns att det var något spännande med att det var en tjejpelikan som betedde sig på det där sättet.

Nästan alla barn-program, då och nu, är könade. Till och med djurkaraktärerna har stereotypa könsattribut för att inte ”förvirra” barnen.

Samma uppdelning syns sedan i leksaksaffären, på förskolorna, hemma. Det är en värld full av föreställningar om kön vi lever i och som våra barn växer upp i.

Där det finns få fristäder från de normerande könspraktikerna.

Men det finns som tur är undantag. Människor som skapar alternativ. Till exempel Jesper Lundqvist som tidigare i år skapade stor uppmärksamhet med barnboken Kivi och Monsterhund.

Den skapade stor uppmärksamhet då den sägs vara den första svenska barnboken som använder det könsneutrala pronomet hen genom hela boken.

Jag applåderar verkligen honom för det.

Nästa som nu förtjänar en applåd är Andreas Johansson, tillika en av mina allra bästa vänner, som har skapat, skrivit och filmat det nya barnprogrammet Blubbla för SVT.

De små fina kortfilmerna, riktade till de allra yngsta, sänds varje helg och har den rullstolsburna apan Blubbla i huvudrollen.

Blubbla är en speciell serie av många anledningar.

Dels är den gjord i så kallad stop motion, vilket betyder att tusentals stillbilder har satts ihop till rörliga bilder. Dels skildrar den en karaktär med funktionshinder, vilket inte är så vanligt.

Men det främsta är att Blubbla är en könsneutral karaktär. Det finns ingen rosa rosett på dens huvud eller andra liknande könsattribut.

Blubbla är medvetet en hen.

Även om jag är smått partiskt i detta fall så skulle jag, oavsett vem som hade gjort det, tyckt att det är behjärtansvärt att någon ser bortom könen, låter fantasin ta över och skapar något nytt.

Barn utsätts för så mycket normerande föreställningar om kön och sexualitet som det är. De behöver därför få slippa det ibland, tillåtas se bortom könen, inse att det finns något annat bortom dem.

De ges då ett utrymme att vara annat än könen alla andra vill att de ska vara.