15: En låt som beskriver mig.

15. En låt som beskriver mig.
Lucinda WilliamsWest.

I ständig rörelse, med saknaden i bröstkorgen. Det är så jag skulle beskriva mig själv. Jag vill ständigt veta bättre för att göra bättre. Jag vill släppa mina demoner, och kunna fungera utan dem.

Det är en kamp mot spöken och minnen. Mot alla sorger som har präglat mitt liv. Det är en kamp för att omvandla allt det mörka till något ljust. Jag blir bättre på det för varje dag.

Jag lägger ner mina bördor, en efter en.

I Lucinda Williams fantastiskt vackra låt West sjunger hon om det. Att ha funnit en plats där hon har lagt ner sin bördor. Där hon har släppt oron, sorgen och smärtorna.

En plats där hon är tillfreds med sig själv.

”Come out west and see
The best that it could be
I know you won’t stay permanently
But come out west and see”

En plats där hon har accepterat det hon kan förändra, och det som är bortom henne. För hon saknar, hon älskar, men hon klarar sig själv. Hon har hittat lyckan, och vet att om den delas så blir den större.

Jag vill finna den platsen.

Och jag kommer.

Annonser

14: En låt som ingen tror att jag skulle älska.

14. En låt som ingen tror att jag skulle älska.
Metallica feat. Marianne FaithfullThe Memory Remains.

Åh, det är dags att fortsätta med 30 låtar. För jag älskar hur mycket musik kan påverka ens liv, ens känslor, ens tankar.

En låt som ingen kan tro att jag älskar är svårt, för jag har en ganska eklektisk musiksmak. Men om jag skulle välja en som jag tror att de som känner mig skulle bli lite chockade över att jag gillar så är det denna.

Metallicas låt The Memory Remains. Kanske är det inte helt chockande då en av mina favoritröster i denna värld är Marianne Faithfulls som gästar på denna låt.

Men jag har oftast väldigt svårt för denna typ av hårdare rock som jag tycker mest är mer oväsen än musik. Men just det att Mariannes trasiga röst nynnar i låten gör det storslaget sönderfallet bra.

Åh, Marianne.

13: En låt som är ett guilty pleasure.

13. En låt som är ett guilty pleasure.
Bonnie TylerTotal Eclipse of the Heart.

De som känner mig väl vet att min favoritlåt att sjunga karaoke till är just denna. Den är fullständigt briljant. Den har så mycket power att det inte går att önska annat än att man hade Bonnie Tylers stämband.

Guilty pleasure brukar betyda att man gillar något som är väldigt poppis och cheesy som nästan är pinsamt att gilla. Så är inte fallet med denna låt. Utan vad jag anser är ett ett guilty pleasure:

Det svulstiga, det överdramatiska.

Och det är vad jag vill sjunga. Där jag tar i från tårna. Dessutom inbillar jag mig ibland att jag låter som Bonnie Tyler efter några öl och cigg.

Man kan ju alltid drömma.

12: En låt av ett band jag hatar.

12. En låt av ett band jag hatar.
The BeatlesHelp.

Ok. Jag vet. The Beatles är hos många oantastbara. Inte hos mig. Jag står helt ärligt inte ut med deras musik och har aldrig gjort.

Jag tycker att det är förvisso catchiga låtar de har gjort, men än mer är de enerverande och fåniga. Det är ganska dumma låtar överlag i mina öron.

Och jag klarar inte av dumma låtar. Jag har inget tålamod med dem. Jag vill bara stänga av skiten varenda gång någon sätter på en av deras låtar.

De får mig alltid på dåligt humör, varenda en.

Sedan att The Beatles har betytt mycket för många inom musiken och för många fans därute, ja det ifrågasätter jag inte. Kul för er.

Men jag klarar inte av att lyssna på det.

11: En låt av mitt favoritband.

30 låtar igen!

11. En låt av mitt favoritband.
Jesse Sykes & The Sweet HereafterReckless Burning.

Jag har alltid inspirerats av låttexter i mitt skrivande. De kan vara så poetiska samtidigt som de har ett ändamål. Att göra resan från örat till hjärtat. Det är syftet med det mesta jag skriver.

Resan.

Den bästa textförfattaren i världen är enligt mig Jesse Sykes. Hon lyckas skapa poesi i varenda låt hon skriver. Så vackert, så spökande, så verkligt.

De texterna sjungs sedan av hennes mörka, raspiga röst till världens vackraste alt-country-komp. Det gör Jesse Sykes & The Sweet Hereafter till mitt absoluta favoritband.

De har hittills släppt fyra skivor som alla är utmärkta. Men titellåten från första skivan kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Så många gånger jag har gråtit till den, tröstats av den.

”Pretty thing, I’ve got you
Right where this trouble lands
With reckless burning
I have been charged again”

10: En låt som får mig att somna.

Nu är det dags att fortsätta med 30 låtar igen!

10. En låt som får mig att somna.
Toni ChildsDreamer.

Jag har i många många år haft problem att somna. Ögonlocken kan vara hur tunga som helst, men det tar ändå en timme för mig att somna. Varje kväll.

I mitt huvud går jag igenom dagen, och nästa dag. Analyserar, vänder på varenda tanke. Det är så jag har kommit att släppa dagens bördor för att låta morgondagen starta utan.

De enda gångerna jag somnar direkt är när någon jag älskar ligger bredvid. När jag hör andningen från en annan i mörkret. När jag känner värmen från en annan kropp mot min.

I mitt huvud spelas då Toni Childs vackra Dreamer.

”You’re the weight of a dream, of a life, come true.”

9: En låt jag kan dansa till.

Känns som att det passar att fortsätta med 30 låtar så här när det snart är helg igen.

9. En låt jag kan dansa till.
MadonnaRay of Light.

När jag var i mina tidiga tonår vågade jag aldrig dansa. Jag tyckte att jag dansade fult och dåligt. Så jag stod mest i ett hörn och stampade i takt.

Men med åren hände något och jag började att inse att dans inte behöver handla om att kunna flest moves eller ens ha någon taktkänsla.

Det handlar bara om ge hän för känslor.

Så jag började att dansa mer och har dansat sedan dess. Jag dansar varken särskilt avancerat eller snyggt. Jag bara dansar. Jag bara dansar.

Och ofta gör jag det till en Madonna-låt.

Jag älskar mycket av den musik Madonna har gjort under sin långa karriär. Men likt de flesta popartister har låtar snarare än hela album varit Madonnas styrka. Men med albumet Ray of Light gjorde Madonna slutligen sitt mästerverk.

Ett ytterst personligt och unikt popalbum.

Bland många guldkorn på det albumet är titelspåret det allra bästa. Jag fullständigt älskar Ray of Light. Det bästa med den är att den under sina nästan fem minuter hela tiden ökar i energi, i intensitet.

Precis som en bra danslåt ska göra.

Det är dessutom en låt som passar mitt sätt att dansa. Det vill säga helt planlöst tills jag blir helt svettig.

Satsar på det i helgen igen.

8: En låt som jag kan hela texten till.

Ännu en röd dag, men the show must go on med 30 låtar:

8. En låt som jag kan hela texten till.
Fleetwood MacLandslide.

Jag var på en fest med goda vänner. Musik, öl och rökning på balkongen. Min typ av fest. Som vanligt var jag en av dem som stannade kvar längst.

I soffan hade festens värd somnat, bredvid henne en annan kompis med drinken kvar i handen. Det var en perfekt avslutning på en perfekt fest.

Kvar var jag och en person som på snabb tid hade blivit en av mina bästa vänner. Jag har många fina vänner, men bara ett fåtal som jag kallar mina bästa då de är som en del av min familj.

Min valda familj.

Den här personen och jag hade funnit varandra på jobbet och inom några veckor hade jag insett att jag hade träffat en av världens bästa personer. En sådan som grät med mig i nedsläckta sovrum på fester.

Som hade samma snuskiga och olämpliga humor. Som jag kunde ge en blick till från andra sidan rummet och han förstod precis. Som jag kunde berätta mina innersta fel och misstag för och han lyssnade.

Som alltid hade sin axel ledig att luta mig mot.

Och som visste precis vilken låt han skulle sätta på där i festens allra sista timme. Han satte på Fleetwood Macs vackra Landslide, en av världens allra bästa låtar. Och där och då visste jag att han var en del av min valda familj.

Jag satt där på golvet och sjöng med i låtens alla ord, precis som jag har gjort så många gånger tidigare. För jag kan låten ord för ord, ackord för ackord. Den sitter i ryggraden. Och precis som med alla min vänner, gör även han det.

Min valda familj, det är Landslide för mig.

7: En låt som påminner mig om ett visst tillfälle.

I dag firar vissa påsk. Jag firar lördag. Vilket som fortsätter jag med 30 låtar:

7. En låt som påminner mig om ett visst tillfälle.
Gillian WelchI Dream a Highway.

Jag satt på tåget. Bort från staden som aldrig hade blivit min vän. Bort från pojkvännen som hade slagit kärleken ur mig. Jag var på väg hem. Framför mig, mil av längtan.

Efter ett nytt liv.

Utanför fönstret såg jag landskap, åkrar och träd. Fina små hus med flaggstänger i trädgården. Ett sliskigt pittoreskt Sverige. Solen lyste över en värld jag inte hade sett på länge.

Istället bara mörkret.

Det är något med att resa. Att resa sig upp igen, i alla fall försöka. En resa tillbaka till sig själv, inåt. För jag hade förlorat mig själv i en främmande stad. Jag hade förlorat mig själv i en kärlek.

Jag satt på tåget hem till staden jag var född i. Till staden där alla jag älskar bodde. Det var ett farväl till ett gammalt liv, till ett gammalt jag. Jag grät av lättnad, och av förväntan.

Jag lyssnade på Gillian Welchs nästan 15 minuter långa mästerverk I Dream a Highway. Och jag grät hela låten igenom. För också jag drömde om en väg tillbaka. Till mig själv. Jag ville så gärna dit.

Men det tog år, den resan. Och den pågår fortfarande.

Men vid just det tillfället kände jag bara att det var en början. En början på ett nytt liv, ett bättre, ett fyllt av allt möjligt. Möjligheterna kändes i kroppen, i tårarna. För jag visste, jag visste.

Varje slut är en ny början.

5: En låt som påminner mig om någon.

30 låtar får försöka ta oss över påsken:

5. En låt som påminner mig om någon.
Sun Kil MoonMoorestown.

Jag vet inte hur många ord och texter jag har ägnat åt mitt livs största kärlek. Kanske för många, men antagligen alldeles för få.

Jag är ingen romantisk person. Jag är ingen kramig person. Närhet är inget som kommer särskilt naturligt eller enkelt för mig. Jag behöver tas i handen. Att den läggs om midjan på min älskade.

Det var just det han gjorde.

Han låg i min säng och spelade spel på mobilen. Plink plonk, plink plonk. Jag satt och skrev och lyssnade på Mark Kozelek. Låt efter låt. Han suckade efter varje. För han gillar hiphop och skit.

Men så satte jag på Moorestown.

Han reste sig plötsligt upp mitt i spelet. Jag minns det där ljudet när mobilspelsmusiken plötsligt tystnade. Och jag bara hörde Mark Kozelek sjunga ”Our love grew more one summer there.”

Att texten egentligen inte alls handlade om något nära oss spelade ingen som helst roll. För han tog min hand. La den om sin midja och plötsligt stod vi där i mitt lilla vardagsrum och dansade.

Jag la mitt huvud mot hans axel. När gitarrsolot kom kände jag hur mina rysningar fördes över till hans kropp. Att håren på hans rakade skalle stod upp. För jag kände dem under mina fingrar.

Aldrig har jag dansat tryckare med någon jag har älskat.

Förutom honom.

Jag minns att en tår föll på hans axel, men när låten var slut hade den torkat. Jag sa aldrig något om den för jag ville inte skrämma bort honom med all jävla kärlek som vällde över inuti min bröstkorg.

Jag sa bara: ”Det här borde vara vår låt.”

När han sa ja visste jag att han älskade mig.