Att prioritera senaste modet över att äta sig mätt.

En ung modebloggerska säger i en intervju i en tjejtidning att hon ”prioriterar kläder över mat”. Att hon hellre äter nudlar i en månad för att kunna köpa ett par skor för några tusenlappar.

Det spelar ingen roll vem modebloggerskan är då hon bara är en av många som uttrycker liknande saker. Att de hellre konsumerar mode än äter ordentligt.

Som före detta bulimiker stör jag mig på det budskap sådana här uttalanden sänder. Att det liksom inte är någon big deal att svälta sig själv lite för att ha råd att konsumera kläder.

Jag förstår att det är uttalanden som ska visa hur stor passion och intresse personen känner för mode. Att de lider för konsten och så vidare. Men det är inte mode de svälter för.

Snarare är det för att konsumera och hänga med.

Jag funderar ofta på hur alla tusentals unga modebloggare i det här landet orkar hänga med i alla trender och hur de har råd att konsumera tillräckligt för att visa att de har det senaste.

För det är ju så de får och behåller bloggläsare: genom att konsumera det senaste och det rätta inom mode. Och det kostar, oavsett om det är second hand, billighetsbutiker eller finare märken.

För att ha råd verkar i vissa prioritera bort viktiga saker i sina liv, så som mat, för att hänga med den lilla klick som faktiskt har råd att konsumera i den takten som krävs för att hålla läsarna nöjda.

Jag tycker det här egentligen bara är exempel på den djupt problematiska konsumtionshets och statusjakt som tar sig allt fler uttryck i vårt samhälle.

Den konsumtionshets och statusjakt som leder människor bort från viktigare saker i livet och leder vissa rakt ner i skuldfällor och andra eländen.

Så när jag läser ytterligare en ung modebloggerska skryta om att hon svälter sig själv för modets skull tänker jag bara på att hon svälter sig för ingenting.

Jag tänker att hon skulle vara lyckligare både med mat i magen och fina kläder som hon faktiskt har råd med. Jag tänker att många skulle må bättre om de slutade försöka hänga med.

För det tar aldrig slut. Det kommer alltid nya trender och nya saker att konsumera. Ha gärna passion för mode eller whatever, men låt det inte ge dig varken kroppsliga eller ekonomiska skulder.

Det sorgliga med att mina kjolshorts upprör.

I veckan hade jag för första gången på mig mina nya shorts. Eller egentligen är de snarare kjolshorts då de har så vida ben och låg gren att de nästan ser ut som en kjol.

Eftersom jag har klätt mig i vad som anses vara kvinnliga kläder så länge tänker jag inte ens på att andra kanske finner det märkligt.

Men när jag gick ut i mina kjolshorts såg jag hur småungar pekade, ungdomar skrattade och medelålders män ge mig onda ögat. Det var så tydligt att jag inte kunde ignorera det.

Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om min klädstil. Om jag brydde mig skulle jag ge upp och se ut som varenda beigebärande kille i landet.

Men det som stör mig är dels folks uppenbara respektlöshet, men framför allt att intoleransen för det som är annorlunda fortfarande är så stark.

Tiderna förändras och vi med dem, men det skapar också en illusion om hur mycket mer toleranta och öppensinnade vi numera är. Vi är inte något av det.

Eller rättare sagt, allt för få av oss är det. Om fler av oss vore toleranta och öppensinnade skulle till exempel inte främlingsfientliga partier få så många röster.

Då skulle hatbrotten mot hbt-personer vara betydligt färre. Då skulle diskrimineringen av och hatet mot alla utanför den vita manliga heterosexuella normen inte vara lika utbrett.

Jag går i mina kjolshorts för att jag tycker att de är snygga och bekväma. Det är så jag tänker kring allt jag klär på mig. Men sedan vet jag att dessa små beslut utmanar normen.

Mina klädval är bara klädval, men de får i förlängningen, eftersom de är kvinnligt kodade plagg på en manligt kodad kropp, även en politisk funktion.

Och den politiska funktionen är viktig.

De där pekande barnen, skrattande ungdomarna och ondögda medelålders männen berör kanske inte mig, men de berör troligen någon annan med sin intolerans och respektlöshet.

För alla vi som går utanför normen får veta det av de som försöker hålla sig inom den. Och det är jobbigt att orka alla gånger. Varenda jävla dag.

Men jag tror och hoppas att för varje gång de ser mig nöter jag ner en pytteliten bit av deras motstånd till det annorlunda. Varje gång utmanar jag deras grepp om normen.

En dag pekar de inte längre.

De kanske vinkar.

Vilka ska förändra om inte de nya generationerna?

Jag och två andra före detta ätstörda deltog i ett konstprojekt i går där en elev på Beckmans intervjuade oss om våra erfarenheter av ätstörningar.

Efteråt blev vi filmade när vi ritade och böjde bestick. Låter kanske konstigt, men projektet skulle mynna ut i att eleven själv skulle formge bestick utifrån vår workshop.

Form utifrån ätstörningar.

Det var verkligen annorlunda att i närmare tre timmar hålla på med bestick och tänka på dem utifrån ens egna erfarenheter av ätstörningar.

Men det som verkligen gjorde hela upplevelsen än mer bisarr var när vi skulle lämna Beckmans lokaler och i foajén såg modestudenter ta kroppsmått på jättesmala modeller som ska bära deras kläder på Stockholm Fashion Week.

Här hade vi suttit två dörrar bort och diskuterat ätstörningar och här stod de och reproducerade det smala kroppsideal som för vissa ätstörda är en faktor till deras insjuknande.

Jag kände mig jävligt förbannad på vägen hem.

Modeindustrin vet vi ju vägrar göra upp med att de producerar och reproducerar smala kroppsideal och de skyller alltid på någon annan.

De har egentligen inga ursäkter, men kör varenda de kan ändå, så länge det gör att de kan fortsätta göra kläder för den lilla del av mänskligheten som har en så smal kropp.

Men vad fan har modeelever för ursäkter? Varför har inte de nya generationerna modedesigners förstått att de kan skapa kläder för andra kroppar än den väldigt smala?

Varför vara kreativ om en bara gör samma sak?

Det provocerar mig oerhört att nya generationer inte lär sig av de misstag deras företrädare har gjort och fortfarande gör. Att de inte ser att de kan skapa något annat, något nytt, bortom idealen och normerna.

I stället står de där med samma jättesmala modeller redan när de går i skolan. Och jag undrar vem fan som kommer utmana det hela om inte ens de nya generationerna vill det.

Allt är stiltje.

Fuck.

Problemet med att retuschera modeller större.

Veckorevyn ska börja retuschera bilder av de smalaste catwalkmodellerna, eller ”feta” dem som de uttrycker det, och märka ut dem så att läsarna ska veta att bilderna har manipulerats.

Det här är inget nytt. Många utländska tidningar har gjort detta i många år. Jag skrev om ett brittiskt exempel för två år sedan där en tunn modell hade retuscherats större.

Jag har en kluven inställning till Veckorevyns initiativ. Å ena sidan är det bra att en tjejtidning faktiskt gör något över huvud taget för att lyfta frågan om ohälsosamma smalhetsideal.

Det här kan leda till att unga läsare blir mer medvetna om att bilder på modeller och andra kända kvinnor retuscheras och att bildmanipulation är mer vanligt än ovanligt.

Veckorevyn har sedan tidigare även sin egen size hero-modellagentur där ”vanliga” kvinnor används som modeller för att skapa en större mångfald av kroppar i tidningen.

Även det är hedervärt.

Men å andra sidan gör detta inget åt grundproblemet: att ohälsosamt smala modeller används och att denna smalhet ständigt reproduceras som norm i mode, reklam och medier.

Jag tycker ju att det bästa skulle vara att använda en på riktigt kurvig modell än att retuschera någon kurvigare. Att ta tag i problemet i stället för att retuschera bort det.

Det är här vi kommer till vad varje aktör faktiskt kan styra över.

Veckorevyn vill faktiskt lyfta fram olika modellkroppar genom sin egen agentur. Hur de efterföljer det vet jag inte då jag inte läser tidningen regelbundet, men de vill åtminstone göra det.

Det Veckorevyn som aktör har svårare att styra över är hur modellerna ser ut på catwalk-bilder som de köper in från andra länder. Deras val är då att antingen inte köpa in bilderna eller att påpeka att vissa modeller är ohälsosamt smala.

Med andra ord gör Veckorevyn ganska mycket utifrån sin roll i systemet, och det ska de ha kredd för. Frågan är dock hur de kommer gå till väga när de ”fetar” modellerna på bilderna.

För det är viktigt att påpeka att när tidningar pratar om att ”feta” bilder på modeller så handlar det sällan om att göra modellerna kurvigare och mer ofta om att retuschera bort modellens benighet.

Vi får se hur Veckorevyn gör.

Men två saker kan jag redan konstatera. För det första att detta som sagt inte kommer att retuschera bort varken vissa smala modellers ohälsa eller normen som de är en del av.

För det andra är detta, oavsett den goda intentionen, ännu ett exempel på hur svårt mode- och tjejtidningar har för att visa kvinnor som de verkligen ser ut.

Kvinnorna är antingen för tjocka eller för smala, för fräkniga eller för rynkiga, för sminkade eller för ”naturliga”. Det finns alltid något som måste korrigeras på kvinnokroppen.

Hur sorgligt är inte det?

Det farligaste som finns verkar fortfarande vara den verkliga kvinnans utseende.

Han blir mindre man, och därmed mindre värd.

På väg hem från festligheter. Klockan är fem på morgonen och jag sitter på en folktom tunnelbaneperrong och röker. Efter ett tag kommer en jämnårig kvinna och sätter sig bredvid mig.

Vi börjar prata om varandras kläder. Om mina platåskor, om hennes sneakers. Om min handväska, om hur hon inte har en. Om min capeliknande jacka, om hennes baseballjacka.

Vi konstaterar att jag klär mig traditionellt kvinnligt och hon traditionellt manligt. Skillnaden är dock att jag har fått ta mycket mer kritiska blickar och kommentarer än vad hon har fått.

Även om även hon har fått veta när hon klätt sig ”för” mycket så kallat manligt, det vill säga när det hotar att ta över det så kallade kvinnliga vilket är tänkt definiera hennes kön, så är det sällan något som har fått folk att stirra ohämmat.

För det är mer ok för en tjej att klä sig som en stereotyp kille än för en kille att klä sig som en stereotyp tjej. Hon kan gå runt med sina ”pojkvänsjeans” och då vara trendig, medan en kille med dinglande örhängen pekas ut.

Det är som i Madonnas låt What It Feels Like For a Girl där Charlotte Gainsbourg citeras från filmen The Cement Garden:

”Girls can wear jeans and cut their hair short, wear shirts and boots cause it’s ok to be a boy. But for a boy to look like a girl is degrading, cause you think that being a girl is degrading.”

Det är det som är kärnan. Att det som anses vara kvinnligt ses som mindre värt och så fort en man klär på sig stereotypa kvinnliga attribut nedvärderar han sig själv.

Han blir mindre man, och därmed mindre värd.

Det är nästan lustigt att kvinnor har mer utrymme att klä sig som de vill än män, men att de har det just för att det så kallade kvinnliga ses som mindre värt och avskräcker män från att iklä sig det.

Patriarkatet syns även i kläderna.

Jag har aldrig brytt mig om att försöka leva upp till någon slags normativ mansroll. Arbetet det skulle kräva skulle förgöra mig. Det skulle radera mig.

I stället är jag den jag är. Även om det betyder att mina klackar är högre än en främmande tjejs klockan fem på morgonen på väg hem efter festligheter.

Svenska modemagasins vita smala ideal.

Jag har genom åren gång på gång påpekat det förjävliga i att modeindustrin och modepressen reproducerar en vit smal kvinnlig kropp som idealet.

Det råder en extrem brist på mångfald när det gäller kroppsstorlek och etnicitet på de modeller som används i visningar, reklam och på modeuppslagen i tidningar.

Ingen av dessa aktörer vill dock ta ansvar för sin del i reproducerandet av dessa exkluderande, normerande och i många fall ohälsosamma ideal.

Modeindustrin, modellagenturerna och modepressen skyller alltid på varandra. Idealen och normerna är alltid någon annans fel. Ingen tar sitt ansvar.

Det står mig upp i halsen.

För vi ska inte tro att vi är särskilt mycket bättre i Sverige. Kolla in de svenska modevisningarna, vilken mångfald syns där? Öppna valfritt svenskt mode- eller tjejmagasin, vilken mångfald syns där?

Jag prenumererar sedan länge på Elle och Damernas Värld. Två trevliga magasin, men som dock är irriterande dåliga på att visa upp en mångfald i kroppar och etnicitet bland de modeller som används.

Så för en vecka sedan fick jag ett infall och twittrade till Elle och Damernas Världs officiella Twitter-konton. För att låta dem veta om min kritik, men också för att se vad de skulle svara.

Jag skrev så här:

”som trogen läsare, @Damernas_se och @ellesverige, varför är ni så hemskt dåliga på att ha mångfald i kroppar och etnicitet hos era modeller?”

”och snälla @Damernas_se och @ellesverige, jag vill inte ha dåliga ursäkter från er, jag vill ha ett löfte om förbättring. för ni kan bättre!”

”för ni har ett ansvar som ledande modetidningar, @Damernas_se och @ellesverige att göra det ni kan för att jobba mot idealen ni är en del av”

”jag lovar er, @Damernas_se och @ellesverige, att ni bara har allt att vinna, kommersiellt som moraliskt, på att jobba för större mångfald.”

En vecka senare har jag fortfarande inte fått något svar från Elle. Inte ett ord. För mig säger det ganska mycket om hur intresserade de är av en sådan här diskussion.

Damernas Värld däremot svarade inom en timme följande:

”Tack @linusfremin ! Vi behöver sådana här frågor då och då. Ja, vi är dåliga på detta och ja, vi ska anstränga oss mer. Ping @ellesverige”

”Vi är väldigt stolt över att vi lyckades få supermodellen Shu Pei på omslaget till DV Mode höst 2011, @linusfremin”

”Jag håller med @linusfremin , vi har allt att vinna! Har tagit upp detta med moderedaktionen. Hoppas snart visa bättring. ping @ellesverige”

Så här svarar en intelligent redaktion som är öppen för kritik och som själva inser att de kan bli mycket bättre.

Jag är dock inte helt förvånad över deras svar då magasinets redaktionschef är duktiga Rebecka Edgren Aldén som länge har varit en klok feminist.

Jag twittrade med henne lite senare samma dag och hon tackade för att jag hade satt press och därmed startat en intressant diskussion på deras redaktion.

Precis vad jag hade hoppats på.

Det här är en diskussion som ständigt måste hållas levande, av oss alla, men framför allt av dessa aktörer.

De måste lära sig att ta ansvar för sin del i reproducerandet av olyckliga och ohälsosamma ideal. Och sedan göra något åt det.

Hur ska vi annars kunna skapa förändring?

Män får se ut att åldras, kvinnor får det inte.

En reklamannons för skönhetsmärket L’Oreal med skådespelerskan Rachel Weisz förbjuds i Storbritannien av reklamorganisationen Advertising Standards Authority.

Organisationen menar att reklambilden på Weisz, för anti-rynkkrämen Reviatalift 10, helt enkelt är för snygg och att den har manipulerats för att framställa skådespelerskans hud som mer mjuk och jämn.

Så klart har den manipulerats. Det är standard i denna typ av reklam. Men främst undrar jag hur någon kan förväntas tro på att Rachel Weisz ens har använt sig av krämen?

Ska vi som konsumenter på riktigt tro att dessa skönheter till modeller, artister och skådespelerskor har använt dessa anti-rynkprodukter så pass länge att de har gett den effekt reklamens slogan säger?

Så klart är det inte så.

Då skulle vi ju få se före- och efterbilder, och det kommer vi aldrig att få se. För aldrig i livet att ett skönhetsmärke skulle visa upp en kvinna med rynkor.

I stället använder de sig av yngre kända kvinnor som låtsas ha fått bort sina ”rynkor” med mirakelkrämen i fråga. Det är falsk marknadsföring som har blivit standard för den här sortens produkter.

Det är nästan först när det ställs mot en kontrast som det absurda i det verkligen syns. Till exempel mot den nya reklamkampanjen för David Beckhams underklädessamarbete med H&M.

I centrum för kampanjen är Beckhams lättklädda kropp.

Och hans rynkor.

När jag såg bilderna slog det mig att just hans rynkor nästan är en lika stor fokuspunkt som hans avklädda kropp. Nästan som att allt det har överdrivits i bilderna.

Det är som om rynkorna ska ge ett intryck av auktoritet och styrka, signalera livserfarenhet´och manlighet, precis som alla hans tatueringar.

Tydligare än så här blir inte skillnaden i hur kvinnor och mäns utseenden skildras i reklamsammanhang. Oavsett vad det är för mode- eller skönhetsprodukt det gäller.

För även om David Beckham inte promotar en anti-rynkkräm så skulle det vara omöjligt för en kvinna att vara lika rynkig som honom och sälja underkläder.

Hon skulle ljussättas, sminkas och retuscheras så att inte en enda rynka, om det nu fanns någon på hennes unga ansikte, syns på reklambilderna.

I kvinnans fall ses nämligen rynkor som tecken på en förlorad ungdom, en förlorad sexighet, en förlorad skönhet. Mannens rynkor däremot ses som positiva tecken på manlighet och livserfarenhet.

Män får helt enkelt se ut att åldras, kvinnor får det inte.

Det sjuka i att tejpa vita modeller asiatiska.

Det är oerhört svårt för mig att gilla modeindustrin. Av många anledningar. Men framför allt på grund av att kommersiella och normerande intressen fullständigt dominerar över de konstnärliga och kreativa.

Det bästa exemplet på det är den smala vita modellen. Ingen förkroppsligar det bättre. Hur trång den norm är som modeindustrin producerar och reproducerar.

Det är bara att titta på statistiken. På New York Fashion Week i år var 84,8 procent av modellerna vita. Svarta modeller utgjorde 7,3 procent, asiatiska modeller 6,2 procent och mörkhyade latinamerikanska modeller endast 1,5 procent.

Modeindustrin utgår alltså från den vita smala kvinnokroppen. Så pass mycket att när de vill visa något icke-vitt så sminkar de vita modeller mörkhyade, eller som på bilden ovan och i videon nedan, tejpar upp ögonen på dem så att de ser asiatiska ut.

Till och med för en asiatisk influerad plåtning för Vogue Japan så använder man sig inte av asiatiska modeller, utan låter stötande nog vita modeller tejpas och sminkas så att de ska se asiatiska ut.

Det här, och alla andra exempel på där vita modeller görs om till andra etniciteter, handlar i grunden enbart om att befästa vitheten som norm. Att befästa vitheten som norm för vad som anses vara vackert.

Andra etniciteters attribut, som hudfärg eller formen på ögonen, används som vilka andra verktyg som helst från modelådan. Det är stötande, respektlöst och framför allt en del i rasistisk diskurs där vitheten som norm ständigt upprätthålls.

Motståndet till det ligger i att diskutera det och låta de som håller på med det veta att det inte är acceptabelt genom att inte konsumera deras produkter. För då modeindustrin styrs av kommersiella intressen verkar det bara som att det är i deras plånbok de skulle känna något.

Om ens där.

Vad gör dagens outfit för ens kroppssyn?

Aldrig förr i världshistorien har vi vetat så mycket om hur andra människor klär sig. På var och varannan blogg fotar människor sig själva varje dag och visar världen. Dagens outfit har blivit en maktfaktor i modesammanhang.

Nu är jag ganska så ointresserad av dessa människors kläder. De gör ingenting för hur jag väljer ut och ser på kläder. Desto mer intressant finner jag dock själva fotandet, själva uppvisandet av sig själv.

Jag tycker inte särskilt mycket om att bli fotograferad. Det bottnar i min tid som bulimiker. Jag klarade inte av tanken på att det fanns foton på mig därute där jag kanske såg fet ut. För det var det jag var rädd för.

Min feta kropp för världen att se.

Sedan mina bulimikerdagar har det varit en process att faktiskt låta mig själv bli fotograferad och att se något annat än det värsta tänkbara när jag ser på fotot. Jag har kommit en bra bit på väg, men det är fortfarande en process.

Jag tänker därför på hur det är för alla dessa människor som fotar sig själva varje dag. Vad gör det med hur de ser på sina kroppar, sina utseenden, sina jag?

Blir det kanske som att avdramatisera bilden av sig själv?

Blir det att man slutar tänka så allvarligt på sin kropp och hur den ser ut eller blir det ännu tydligare att man faktiskt är sin kropp, sitt utseende? Att bilden av sig själv blir viktigare?

Jag undrar också över alla dessa mediekvinnor och män som regelbundet agerar modeller till modereportage, bylinebilder och omslagsbilder. Gör det en skillnad att ständigt klä på sig de vackraste kläderna och stylas så snygga som möjligt?

Ta till exempel Ebba von Sydow, Elin Kling och Sofi Fahrman. Hur påverkar deras ständiga modellande, i publikationer med deras egna namn i titeln dessutom, hur de ser på och tänker kring sina utseenden och kroppar?

Har det gjort en skillnad?

Jag har faktiskt ingen större teori om det annat än att det faktiskt måste påverka en på något sätt, åt något håll. För jag tror inte att jag är den enda som har en komplicerad relation till bilder av mig själv och min kropp.

Är det någon av er läsare som lägger ut bilder på er själva? Hur har det påverkat er, om alls?

Slipsen – manlighetens övertydliga snara.

 

Det finns vissa saker och företeelser som jag verkligen inte förstår. Så jag tänkte göra en liten bloggserie om dem.

Först ut: slipsar.

Jag fattar verkligen inte grejen. Varför bär män en hängande tygbit runt halsen och varför har den tygbiten fått en sådan maktstatus?

Efter en snabb googling får jag veta att slipsens syfte i början, liksom flugan, var att hålla ihop kragöppningen. Knappar någon?

Vi kan ju konstatera att den rent praktiska betydelsen numera är obefintlig. Nu har slipsen blivit något annat. Något som har blivit synonymt med manlighet och makt.

Knappt någon man, i maktposition eller inte, inom politik och näringsliv går utan en slips till skjortan och kavajen. Det är oftast ett krav, en klädkod. Denna manliga maktkostym har blivit symbolen för en patriarkal världsordning.

Och dens början kan, om man så vill, kanske lokaliseras i den manlighetsrit där pojkar blir män genom att lära sig att knyta en slips av sina fäder. Pojkar får med tiden lära sig att slipsen är förknippad med manlighet och makt.

Att den lilla tygbiten runt halsen är ett måste för att slå sig fram i karriären och livet. Att den är ett tecken och en symbol för att man är 1) en man och 2) har makt. Och den reproduceras återigen.

Men. De senaste tio åren har fler företag och andra institutioner släppt lite på kraven på slips. Det har blivit mer ok att gå utan. Samma sak kan kanske sägas om manligheten, som har vidgats en smula, de senaste åren.

Ett sammanträffande? I think not.

En sista undran: kanske beror min falerade manlighet på att jag fortfarande inte kan knyta en slips?

(Ps. Upptäckte lustigt nog att jag för exakt ett år sedan skrev om slipsen och manlighet, fast ur en annan synvinkel. )