Svenska modemagasins vita smala ideal.

Jag har genom åren gång gång påpekat det förjävliga i att modeindustrin och modepressen reproducerar en vit smal kvinnlig kropp som idealet.

Det råder en extrem brist på mångfald när det gäller kroppsstorlek och etnicitet på de modeller som används i visningar, reklam och på modeuppslagen i tidningar.

Ingen av dessa aktörer vill dock ta ansvar för sin del i reproducerandet av dessa exkluderande, normerande och i många fall ohälsosamma ideal.

Modeindustrin, modellagenturerna och modepressen skyller alltid på varandra. Idealen och normerna är alltid någon annans fel. Ingen tar sitt ansvar.

Det står mig upp i halsen.

För vi ska inte tro att vi är särskilt mycket bättre i Sverige. Kolla in de svenska modevisningarna, vilken mångfald syns där? Öppna valfritt svenskt mode- eller tjejmagasin, vilken mångfald syns där?

Jag prenumererar sedan länge på Elle och Damernas Värld. Två trevliga magasin, men som dock är irriterande dåliga på att visa upp en mångfald i kroppar och etnicitet bland de modeller som används.

Så för en vecka sedan fick jag ett infall och twittrade till Elle och Damernas Världs officiella Twitter-konton. För att låta dem veta om min kritik, men också för att se vad de skulle svara.

Jag skrev så här:

”som trogen läsare, @Damernas_se och @ellesverige, varför är ni så hemskt dåliga på att ha mångfald i kroppar och etnicitet hos era modeller?”

”och snälla @Damernas_se och @ellesverige, jag vill inte ha dåliga ursäkter från er, jag vill ha ett löfte om förbättring. för ni kan bättre!”

”för ni har ett ansvar som ledande modetidningar, @Damernas_se och @ellesverige att göra det ni kan för att jobba mot idealen ni är en del av”

”jag lovar er, @Damernas_se och @ellesverige, att ni bara har allt att vinna, kommersiellt som moraliskt, på att jobba för större mångfald.”

En vecka senare har jag fortfarande inte fått något svar från Elle. Inte ett ord. För mig säger det ganska mycket om hur intresserade de är av en sådan här diskussion.

Damernas Värld däremot svarade inom en timme följande:

”Tack @linusfremin ! Vi behöver sådana här frågor då och då. Ja, vi är dåliga på detta och ja, vi ska anstränga oss mer. Ping @ellesverige”

”Vi är väldigt stolt över att vi lyckades få supermodellen Shu Pei på omslaget till DV Mode höst 2011, @linusfremin”

”Jag håller med @linusfremin , vi har allt att vinna! Har tagit upp detta med moderedaktionen. Hoppas snart visa bättring. ping @ellesverige”

Så här svarar en intelligent redaktion som är öppen för kritik och som själva inser att de kan bli mycket bättre.

Jag är dock inte helt förvånad över deras svar då magasinets redaktionschef är duktiga Rebecka Edgren Aldén som länge har varit en klok feminist.

Jag twittrade med henne lite senare samma dag och hon tackade för att jag hade satt press och därmed startat en intressant diskussion på deras redaktion.

Precis vad jag hade hoppats på.

Det här är en diskussion som ständigt måste hållas levande, av oss alla, men framför allt av dessa aktörer.

De måste lära sig att ta ansvar för sin del i reproducerandet av olyckliga och ohälsosamma ideal. Och sedan göra något åt det.

Hur ska vi annars kunna skapa förändring?

16 responses to “Svenska modemagasins vita smala ideal.

  1. En sak som kanske låter knäppt men som är en del i lösningen är att ta fram och lära upp bra modeller i större storlekar. Många tidningar menar att det är svårt att ta in större tjejer för det finns få bra modeller och det blir taffligare modejobb – och det är ju en cirkelgrej, att om man inte får modella kan man inte lära sig och då är man inte särskilt bra och då får man inte modella och kan inte lära sig. Så kanske nåt slags modellskola för andra än vita smala tjejer?

    • linus fremin

      julia, fattar vad du menar. fast jag undrar dock hur mycket av det som är ursäkt från magasinens sida? känns lite som att alla skyller på varandra.

      • Jag tror att det är lite både och. Jag kan absolut tänka mig att man hellre jobbar med modeller som är erfarna och tar bra bilder med minimal ansträngning – sen att man kanske skulle kunna/borde ge dem mer tid och instruktion är en annan sak, men jag tänker att om man gör det enklare för tidningarna har de i alla fall en ursäkt mindre?

      • linus fremin

        julia, ja absolut. detta är modellagenturernas ansvar. att dels jobba för en bredd och mångfald hos sina modeller, samt se till att alla kan sina jobb.

    • Jag tror du har en poäng här. Visst, det kan vara dåliga ursäkter också, från modemagasinens sida… men faktiskt, om en aldrig får lära sig att modella kommer det ju inte att bli särskilt bra bilder. Och mulliga & tjocka tjejer får de facto sällan lära sig att modella, eftersom agenturer, tidningar o.s.v. bara öppnar upp för supersmala modeller med blek hy.

      En av mina drömmar är faktiskt att starta en agentur där alla kroppstyper är välkomna, alternativt att fota modeller i egenskap av professionell fotograf (vill bli fotograf oavsett, liksom). Jag kan ju fota, även om jag behöver mer övning. Så en dag, när jag har råd med studio & bättre objektiv, samt övat upp mig lite vad gäller att fotografera människor, hoppas jag att jag kan göra verklighet av den här drömmen. Ty förutom att det vore kul att arbeta med mitt intresse, vore det också fint att kunna hjälpa även s.k. ”tjockisar” med modelldrömmar på traven. Fast då krävs det ju att fler än bara jag är öppna för detta, men jag kan i alla fall bidra lite genom att låta modeller av olika kroppstyper öva upp sitt posande annat än framför spegeln.

  2. Julia, det där låter som en sanslöst dålig ursäkt. De allra flesta modeller som används i modemagasinen är sk ”new faces” – tjejer i nedre tonåren som håller på att bygga upp sina portfolios, och som fortfarande har chansen att bli ”nästa stora grej”. De har inte gått i modellskola (sådana går bara barn med hysteriska morsor i) och har inte en massa erfarenhet, de ser helt enkelt ut som man ska. Visst blir man en duktigare och mer professionell modell med tiden, men det är inte direkt rocket science det handlar om. Dessutom finns det mängder av duktiga och togsnygga ”peoplemodeller” där ute som knappast skulle tacka nej till ett modejobb i ELLE. Det är snarare så att det inte finns kläder i större storlekar än 34, ibland 36. Eftersom modereportagen plåtas långt innan kläderna finns i butik är det provkollektioner man fotograferar, lånade från märkenas pr-byråer, och de är alla uppsydda i en och samma storlek: ”skitliten”.

    Härom året blev jag fotad för en modetidning som menade att de ville visa upp ett något sundare ideal (jag har storlek 38). Hur bilderna blev? Värdelösa. Jag fick ju för helvete inte på mig kläderna – vilket kanske inte borde kommit som någon enorm överraskning för stylisten, som ju hade alla mina storlekar och mått, men ändå stod där med en hög plagg i storlek 34 och XS – storlekar jag senast kom i när jag var 12.

    Och nu är vi tillbaka vid hönan/ägget-problematiken – är modemagasinen fria från ansvar eftersom det inte ”finns” kläder att fotografera i större storlekar? Knappast. Svenska märken och modeskapare är beroende av att deras kläder plåtas och uppmärksammas – naturligtvis skulle de kunna sy upp fler/större storlekar om det var vad som krävdes. Visst skulle det bli dyrare, men det handlar ju till syvende og sist om prioriteringar. Men det är klart att det är väldigt mycket enklare att bara skylla ifrån sig på alla andra led i kedjan än att faktiskt ta sitt ansvar och få till stånd en förändring.

    • linus fremin

      annika, tack för input från nån som har direkt erfarenhet av branschen!

      håller med dig om att det finns problematik i varje led, och varje aktör kan inte beskyllas för allt, men de kan som sagt ta ansvar för sin del, sätta press på de andra aktörerna och påverka det de kan påverka.

    • Är helt med på att det är bisarrt att låtsas att provkollektioners storlekar är någon naturlag. Ännu mer så när det är modeskaparna själva som säger att de måste ha smala modeller till sina catwalks för att provkollektionen är stl 32, provkollektionen som de själva låtit sy upp.

      Jag försökte bara komma med en tanke utifrån ett klagomål jag hört, som sagt för att ge en ursäkt mindre.

      • Julia, det var väldigt intressant att höra att tidningarna använder sig av den typen av tomma ursäkter! Just den hade jag inte hört förut. Min kommentar var absolut inte menad som kritik mot dig. Jag tycker att du är precis hur grym som helst!

    • För att slå hål på en av de ”mindre” ursäkterna också, så kan jag tillägga såsom designer att det här med att de stora producenternas provkollektioner blir dyrare pga marginalkostnader såsom materialåtgång är lite skrattretande.
      1. De som tar hand om mönsterkonstruktion och syr upp är GARANTERAT de lägst avlönade i hela designprocessen (tänk på inspirationsresor, visningar, eventproduktioner etc. för att inte tala om HD-löner och arvoden, och Head Designer kan, med få undantag, ingenting om det tekniska).
      2. Att köpa in tyger av hög kvalitet för provkollektioner är dyrt oavsett om man beställer 1, 10 eller 20 meter.

      • linus fremin

        katarina, bra skrivet, tack!

      • Tack för att du slår hål på den myten! Dessutom… många utav de större designers har väl redan gott om pengar. Så vad fasiken spelar det för roll att det blir lite dyrare, det är ju inte som om de kommer att gå under av det. En annan intressant grej är att mindre etablerade designers ofta (som jag upplevt det, iaf) skyller ifrån sig med att de faktiskt sytt upp kläderna efter sina egna mått, och de är minsann väldigt smala naturligt så det är inte konstigt att deras kollektioner bara visas i storlek 34. Ja, för det enda alternativet är ju att sy upp kläderna efter sina _egna_ mått. Eh, de flesta äger ju ändå också ställbara provdockor. De skulle alltså lika gärna kunna ställa in sin provdocka på några storlekar större & sedan sy upp efter detta, alternativt be en av sina större kompisar att stå modell (tvivlar liksom på att de endast har kompisar med storlek XS eller S). Ändå väljer de att sy upp dem efter sina egna mått, vilket väl får anses som en ovilja att ta ansvar även från deras sida, samt kassa bortförklaringar. Kanske tycker de själva att storlek 34 is the shit? Jag vet inte, men jag tycker att det låter som väldigt mycket bullshit i de flesta fall.

  3. Awesome Linus! Vilken skillnad du gör i samhället, kan inte säga det nog många gånger.

  4. Jag kan hålla med om att det är bisarrt att modeindustrin alltid skyller på andra. De har ju också ett finger med i spelet. Ett finger alltså, ty jag anser problemet vara betydligt bredare än så. Det är inte bara modeindustrins fel att idealen är snäva & att en del människor påverkas negativt av det, detta är emellertid en attityd jag ser att många har. Precis som modeindustrin bara skyller på en massa andra, så skyller vi ”vanliga” på modeindustrin & blott modeindustrin. Fastän problemet med snäva ideal kommer från fler håll än bara modets. Så varför kan inte alla bara samarbeta för att bredda idealen samt prata om vad de kan anses representera? Istället handlar det ofta om en sorts pajkastning: ”men dom gör ju si” & ”nej, för det är faktiskt ni som gör så”.

    Jag är av den fulla & fasta åsikten att det är _vi_ som tar emot idealen, att det är _vi: som tolkar dem (någonstans tror jag att de av oss som tar till oss dem så lätt, förmodligen håller med om dem). Modeindustrin har egentligen inte bestämt någonting om hur vi bör se ut, det kan dock tolkas så. Men jag tänker också att oavsett tolkningen en kan göra på dessa ideal samt intentionen modebranschen har med idealen, skulle det vara trevligt med variation. Därför är det fint att du sätter press på tidningarna.

    Ärligt talat, det är faktiskt otroligt tråkigt att bara se vita, smala modeller hela tiden. Jag blir inte alls särskilt inspirerad till att köpa produkterna de marknadsför. Variation vore trevligt, om det sedan blir en boost för någon som har problem med sin fysiska självkänsla att se olika kroppstyper & hudfärger är det bara ett plus (även om självkänslan vid ett sunt förhållningssätt inte bara ska vara avhängig vilka ideal som råder).

    • sugarhearted, absolut har fler än modeindustrin skuld för idealen, men det de har till skillnad från de flesta enskilda individer är en helt annan makt. en makt över våra föreställningar. så klart tar vi emot det olika, men det jag vill åt är just deras tolkningsmakt. att jag vill att de ska använda den på bra sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s