Det sorgliga med att mina kjolshorts upprör.

I veckan hade jag för första gången på mig mina nya shorts. Eller egentligen är de snarare kjolshorts då de har så vida ben och låg gren att de nästan ser ut som en kjol.

Eftersom jag har klätt mig i vad som anses vara kvinnliga kläder så länge tänker jag inte ens på att andra kanske finner det märkligt.

Men när jag gick ut i mina kjolshorts såg jag hur småungar pekade, ungdomar skrattade och medelålders män ge mig onda ögat. Det var så tydligt att jag inte kunde ignorera det.

Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om min klädstil. Om jag brydde mig skulle jag ge upp och se ut som varenda beigebärande kille i landet.

Men det som stör mig är dels folks uppenbara respektlöshet, men framför allt att intoleransen för det som är annorlunda fortfarande är så stark.

Tiderna förändras och vi med dem, men det skapar också en illusion om hur mycket mer toleranta och öppensinnade vi numera är. Vi är inte något av det.

Eller rättare sagt, allt för få av oss är det. Om fler av oss vore toleranta och öppensinnade skulle till exempel inte främlingsfientliga partier få så många röster.

Då skulle hatbrotten mot hbt-personer vara betydligt färre. Då skulle diskrimineringen av och hatet mot alla utanför den vita manliga heterosexuella normen inte vara lika utbrett.

Jag går i mina kjolshorts för att jag tycker att de är snygga och bekväma. Det är så jag tänker kring allt jag klär på mig. Men sedan vet jag att dessa små beslut utmanar normen.

Mina klädval är bara klädval, men de får i förlängningen, eftersom de är kvinnligt kodade plagg på en manligt kodad kropp, även en politisk funktion.

Och den politiska funktionen är viktig.

De där pekande barnen, skrattande ungdomarna och ondögda medelålders männen berör kanske inte mig, men de berör troligen någon annan med sin intolerans och respektlöshet.

För alla vi som går utanför normen får veta det av de som försöker hålla sig inom den. Och det är jobbigt att orka alla gånger. Varenda jävla dag.

Men jag tror och hoppas att för varje gång de ser mig nöter jag ner en pytteliten bit av deras motstånd till det annorlunda. Varje gång utmanar jag deras grepp om normen.

En dag pekar de inte längre.

De kanske vinkar.

11 responses to “Det sorgliga med att mina kjolshorts upprör.

  1. Jag upphör nog aldrig att förvånas över saker folk orkar lägga sig i. Vad andra har på sig angår väl ingen annan, såvida de inte kliver in i ridkläder direkt från stallet på typ en förskola med allergiska barn.

  2. Heja Linus!
    Diskuterade det där med kläder för en tid sen och vi funderade var ens gräns går för vad en tycker är passande. Vi kom fram till Den Hygieniska Gränsen. Dvs folk får ha på sig vad de vill men att de inte behöva sitta med rumpan bar på bussätet, typ.
    Den största utmaningen är nog annars att utmana sig själv, att våga ha på sig det en egentligen vill. Blir svårare med åldern, faktiskt. Det finns så mycket fördomar om vad en inte bör ha på sig när en passerat fyrtio. (Jag tycker i alla fall att det var enklare när jag var tjugo…)

    • Ja, eller kanske någon gräns för vad som helst enkelt är anständigt? Vad jag menar är att rumpan bar såklart inte passar sig överallt, men det är också respektlöst att bära en neongul trikå på en begravning där man har bett om svart klädsel. Det handlar inte om att man måste bära den manliga univormen om man inte vill, utan om att visa respekt för någon annans önskan vid något så känligt som en begravning genom att bära någonting svart. Statsbegravning eller Nobelfest skulle jag dock skita i klädkoden (men kanske inte släppas in å andra sidan.. får fundera på det där)

    • linus fremin

      calle, tack! ja det är svårt det där med gränser. jag skulle inte känna mig bekväm med att folk gick runt nakna på stan, samtidigt som jag inte tycker det är värsta fel heller.

  3. Fy att folk orkar! Heja dig Linus som fortsätter klä dig som du vill! Shortskjol låter superskönt tycker jag. Ju fler som vågar bryta mot normerna, desto större tolerans växer fram (sakta, men ändå, så tror jag). Idag hade jag på mig mina grannturkosa linnebyxor som jag sytt själv och en gång tidigare fått en spontant komplimang för vid ett övergångsställe. Varje gång jag har på mig byxorna tänker jag på den där kvinnans komplimang och den får mig stt tycka att mina byxor är ännu finare🙂

  4. Om du känner att du orkar: gå fram till dem. Säg vänligt att du noterade att de skrattade när du gick förbi dem, och fråga dem vad detta beror på. Förhoppningsvis kan det skapa en dialog med dem, som får dem att bli mer öppensinnade. Det är dialog vi behöver. Både med personerna som sticker ut, och om ämnet normer i allmänhet.

    • linus fremin

      sugarhearted, jag förstår din po’ng, men orkar inte då det skulle betyda att jag gjorde det tusen gånger per dag.

  5. SLUTA ALDRIG HA DINA KJOLSHORTS, jag blir jävligt förbannad då. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s