Ge mig en modeblogg som inte vill förändra mig.

Stockholms modevecka pågår just nu. Min inbjudan måste ha kommit bort i posten. Eller allihopa, för är det inte modevecka typ varannan vecka? Det känns så.

Jag älskar kläder, det gör jag. Och jag älskar de som hittar på nya sätt att använda dem. Jag diggar kreativitet och personliga uttryck. Men jag är fullständigt uttråkad av trender, ”måsten i garderoben” och sådan skit.

Det är därför jag inte läser modebloggar. Det är ingen som inspirerar mig. Alla bara konsumerar och pekar med hela handen. Det här är ”rätt”, det där ”fult”.

Vad ska jag med det till?

Linna Johansson skriver att hon har sorterat bort Elin Klings blogg. Hon tycker att det som förut var lek i garderoben har blivit hudfärger och Acne.

”Varför måste mode tvunget alltid gå och bli så svintråkigt? Så fräscht?”

Lite så känns det. Jag gillar bloggar överhuvudtaget som får mig att tänka, klia mig i huvudet och sedan förhoppningsvis göra något.

Jag skulle vilja hitta en modeblogg som inspirerade mig att dra fram gamla blusar ur garderoben och klippa isär dem och sy ihop. Eller som får mig att vilja klä mig i gult trots att jag hatar färgen bara för att prova.

Jag är en värdelös läsare för de flesta modebloggare eftersom jag konsumerar extremt lite kläder och om jag gör är det vad jag hittar på Myrorna i Sumpan. Så ingen kan få mig att konsumera.

Men de kan få mig att bli inspirerad. Att tänka nytt, tänka andra färger, former, mönster. Och det är det jag skulle vilja. Hitta modebloggen som gör något med mig, men som inte vill förändra mig.

Har ni några förslag tappra läsare?

Annonser

Nu ska män bli smala genom att bära korsett.

När jag var yngre, och hade bulimi, försökte jag att se smalare ut genom att köpa linnen i för små storlekar. Jag pressade in min kropp i dem, och de pressade in min kropp.

Det var som en billig korsett, som i slutet av varje dag hade töjts ut. Så jag var tvungen att alltid ha dem nytvättade så att de höll längre.

Jag vet inte om de faktiskt gjorde att jag såg smalare ut, men det kändes så.

Känslan av att kroppen pressades in var samma som att spy upp eller inte äta något på en dag. Det gav mig en känsla av kontroll över min kropp, min vikt, mitt fett.

Allt var ju dumheter så klart, men höll mig vid liv.

Jag läser nu om ett företag i Danmark som har skapat korsetter gjorda för män. Säkert inget nytt på marknaden, men inte så ofta man hör om det speciellt riktat till män.

Det är ytterligare ett tecken på att skönhetsidealen för män blir allt mer påtagliga och att företag utnyttjar den växande marknaden av osäkra män.

Det är bara att läsa hur Aftonbladet skriver om hur detta kan hjälpa män med deras ”dallriga bilringar och kulmagar” och att korsetten kan ”platta till manboobsen.”

Och hur artikeln försäkrar oss män att ”känns det omanligt behöver du inte bekymra dig – korsetten syns inte under skjortor.”

Budskapet är: män kan vara riktiga, det vill säga icke-tjocka, män även med korsett.

Jag förstår fullständigt varför människor vill använda dessa obekväma korsetter under kläderna. Jag förstår verkligen. Att det är ett sätt att försöka få sig själv att må lite bättre över hur man presenterar sig för världen.

Men det känns så ledsamt. Att ingen kan vara nöjd med sina kropp om den dallrar eller är lite större.

Att jag aldrig har kunnat det.

Uppmana till svält med en t-shirt!

Säg det med en t-shirt, brukar vissa säga. Och visst har t-shirten blivit platsen för alla sorters reklamslogans, uppmaningar och politiska budskap. Det har blivit en business.

Den hippa amerikanska klädkedjan Urban Outfitters har hakat på tåget, men de verkar ha gjort till sin grej att trycka väldigt störande budskap på sina t-shirts. På en t-shirt har de budskapet:

”Fathers it’s up to you! To preserve your daughters virginity!”

Denna mossiga och misogyna uppmaning om att kvinnans sexualitet inte är hennes egen, utan en mans, faderns eller makens, är inte det minsta rolig, om nu det var syftet.

Som om inte det var nog så har man nu börjat att sälja en t-shirt med det enkla budskapet:

”Eat less”

Jag har svårt att se humorn i något som uppmuntrar till hälsoskadliga beteenden i en kultur där kvinnor och män utvecklar ätstörningar på grund av det konstanta trycket av att vara smal.

T-shirten är en bland alla andra tusentals budskap vi får varje dag om hur mat, eller viss mat eller för mycket mat, är farligt för oss. T-shirten är ännu en uppmaning om smalhet vi inte behöver.

Det lustiga med Urban Outfitters, som verkar vilja röra om lite, är att de drog in en t-shirt med budskapet ”I Support Same Sex Marriage” då den, enligt dem, fick för mycket ”bad press”.

Med andra ord skiner företagets unkna politiska inställning igenom.

Kanske är det för att grundaren av företaget, och numera styrelseordförande, Richard Hayne, har donerat mycket pengar till konservativa politiker. Han efterträddes dock som vd av öppet homosexuelle Glen Senk 2007.

Frågan är vem som har mest makt, och hur deras styrelsemöten ser ut. Eller så kanske det är så enkelt att båda är idioter?

Smalheten är inte problemet, idealen är det.

Underklädesföretaget Lane Bryant fick inte visa sin reklamfilm på amerikansk tv. Den ansågs vara för sexig.

Lane Bryant menade att det handlade om att deras kläder och modellerna de använder är plus size och därmed hade lite större bröst och former.

De menade att det var hycklande att tillåta Victoria Secrets reklam, men inte deras.

Det är en intressant diskussion. Om hur större kroppar förbjuds just för att de är större. Men det kan vi diskutera en annan gång.

Istället vill jag diskutera den video som humorsajten Landline TV har gjort (och inte Lane Bryant som jag först skrev och trodde) där de porträtterar Victoria Secret-modeller som skelett. Faktiska skelett.

Vi vet alla vilken roll mode- och reklamindustrin spelar i att skapa skönhetsideal som påverkar utvecklandet av ätstörningar hos vissa personer. Men att porträttera Victoria Secret-modeller som skelett är precis lika problematiskt som nejet till Lane Bryant-reklamen.

Det visar en olycklig okunskap kring ätstörningar. Precis som jag har skrivit tidigare bör man inte blanda ihop begreppen. Ätstörningar är sjukdomar, inte nojor.

De handlar inte om val. Att äta eller inte äta, att spy upp eller inte spy upp. De är sjukdomar som de flesta behöver hjälp och vård för att ta sig ur.

Det är viktigt att komma ihåg självklarheten att alla smala modeller inte behöver ha anorexi eller bulimi. De behöver inte alls göra något sjukligt för att hålla sig i en viss storlek.

Vissa är bara smala naturligt, eller på grund av ett hälsosamt leverne.

Problemet är inte att modellerna är smala, det är att klädföretagen och modeindustrin bara gör kläder för deras storlek och att medierna och reklambranschen endast använder sig av en viss typ av modeller, de smala.

Att hela tiden bara utgå ifrån och visa upp smala kroppar skapar och reproducerar ideal och normer som säger att fetare kroppar inte är vackra och attraktiva.

Men jag är så trött på hela tanken att de man anser är för smala bara behöver äta en hamburgare, trots att man inte vet varför de är smala. Det är precis samma sak som att påstå att de man tycker är feta bara behöver äta mindre.

Oavsett om vi attackerar någon för att vara för smal eller för fet så är det att gå patriarkatets ärenden då vi är med och upprätthåller föreställningen att kvinnors kroppar offentligt måste disciplineras och skuldbeläggas.

För lösningen är inte att skuldbelägga en grupp kvinnor för att en annan ska vinna. Det handlar om att acceptera olika kroppsformer, och att jobba för en större kroppsmångfald inom mode-, medie- och reklamindustrin.

Det viktiga med att män drar på sig högklackat.

Jag hade för något år sedan ett par favoritskor. Svarta, enkla stövelliknande med de högsta klackar jag någonsin har gått i. De syns på bilden här ovan där jag av någon anledning gränslar en soffa.

Ett annat par favoritskor har jag aldrig gått i. Även de har höga klackar, köptes i Berlin för två år sedan och hålls som gisslan av en god vän till mig.

Jag är personligen inte särskilt förtjust i smala stilettklackar, men gärna en riktigt hög kubansk klack. Jag tycker att det är snyggt och coolt så länge jag kan gå i dem utan att bryta fötterna.

Men det har så klart alltid dragit till sig blickar. Något så kvinnligt på en karl gör ju alltid det.

Men nu läser jag om hur högre klackar på mansfötter bereder väg i modevärlden med namn som ”the man heel” eller kort och gott ”the meel”.

Många är de män som har använt högre klackar för att känna sig lite längre i rocken. Karl Lagerfeld, Prince och Mick Jagger har länge sett världen från högre klackar.

När Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde entré i världspolitiken i skor med högre klackar, för att kunna mäta sig med sin längre modellfru Carla Bruni, pratade man om The Sarkozy Effect.

Helt plötsligt blev skor med högre klackar favoriter hos kortrockade män världen över.

Men de skorna har alltid hållit sig på rätt sida gränsen för vad som är maskulint och vad som är feminint. Män kan gärna få höja sig ett par centimeter, men inte ett par centimeter för mycket i fel sorts klackar.

Nu kommer dock allt fler skor riktade till män som skiter i de gränserna. Allt fler modenördiga män besöker modeveckorna i lika höga klackar som kvinnorna. De har anammat det som männen i gothkulturen har gjort sedan länge.

Där de tävlar med kvinnorna om de högsta klackarna och tjockaste sulorna.

De höga mansklackarna må inte vara några nyheter. Det är snarare det att de tar sig fler uttryck och går över de ack så skyddade könsgränserna. Och jag uppskattar ju allt som gör modet mindre könskodat.

Mode som inte låter sig begränsas av föreställningar om kön och kroppar.

Det är steg mot ett samhälle där det inte är könet som spelar roll, utan vilken passform, mönster, form man är ute efter. Kläder man känner sig snygg och bekväm i, oavsett om de är menade för det man har mellan benen eller inte.

Jag klär mig som alltid i mina blusar och höga klackar för att jag tycker att det är snyggt. Och för att jag skiter i vad andra tycker.

Jag hoppas att de en dag ska skita i mig.

Är det bättre när modeller retuscheras tjockare?

Vi är vana vid att modellerna vi ser i reklam och media inte är äkta vara. De har retuscherats smalare, till andra former, med vackrare hy och leenden.

Det är en anpassad bild efter skönhetsidealen.

Vi är dock inte lika vana vid att modeller görs större, fylligare och tjockare. Den brittiska kundtidningen med den i sammanhanget ironiska titeln Healthy, för hälsokedjan Holland & Barrett, gjorde just det nyligen.

Tidningens chefredaktör, Jane Druker, avslöjade att den bokade omslagsmodellen Kamilla Wladyka hade varit så tunn när de träffade henne att de var tvungna att radikalt retuschera henne tjockare.

Man la på henne 15-20 kilo för att hon skulle se mer ”hälsosam” ut.

Det är tragiskt att modellen Kamilla Wladyka var så tunn att hon inte såg ”hälsosam” ut. Det borde skicka några varningssignaler. Men istället för att adressera det så skapar man en fejkbild av henne som hälsosam.

Detta är dock ingen nyhet för brittisk mode- och hälsopress där det har avslöjats flera fall där tunna modeller har retuscherats större för att tillgodose de allt fler kritikerna av size zero-idealet inom modeindustrin.

Det är med all tydlighet så att mode- och hälsopressen har svårigheter att visa kvinnor som de verkligen ser ut. Antingen är de för tjocka eller för smala eller för fräkniga eller för kurviga eller för rynkiga.

Man kan tycka att det vore lättare att använda en naturligt fylligare modell än att retuschera någon fylligare. Men grejen är ju också att fylliga modeller ska vara rätt sorts fylliga.

Det ska vara smal midja, större byst och rumpa. Timglas! Och kanske är det lättare att lägga på det i datorn än att dra ifrån. Lättare att addera än subtrahera. Vad vet jag.

Precis som med den mesta retuschering reproducerar det orealistiska skönhetsideal ingen kan leva upp till. Och det visar mode- och hälsopressens till synes evigt ruttna och skenheliga inställning till skönhetsidealen.

Det farligaste som finns verkar vara den verkliga kvinnans utseende.

De manliga skyltdockorna går ner ännu en storlek.

För drygt två år sedan, i nummer 40 av Bon Magazine, intervjuades jag i en artikel som handlade om hur männen på catwalken och på modebilderna blir allt tunnare.

Om hur pojkkroppen med dess smala midja och små höfter konkurrerar ut muskelmännen.

Jag gick runt med artikelförfattaren Anders KilanderNK:s herravdelning, pekade på kavajer med smala slag som jag aldrig skulle kunna få på mig, men som jag alltid ville skulle passa mig.

I Bon-artikeln säger jag att jag aldrig har velat ha muskler. Min desperata och skadliga jakt efter den perfekta kroppen har alltid varit jakten efter den smala kroppen.

Smal som ett streck.

Och visst påverkade och påverkar det mig att pojkkroppen numera är en institution inom modevärlden. De manliga männen med muskler har fått vänja sig vid att gå sida vid sida med smalare kroppar.

Och jag har fått vänja mig vid, och stå ut med, båda ideal.

Nästa månad ska den brittiske skyltdockstillverkaren Rootstein lansera sin nya skyltdocka, Homme Nouveau. Det är deras smalaste version hittills med ett bröstkorgsmått på 82 centimeter och ett midjemått på 63 centimeter.

Det blir tydligt att utvecklingen har gått allt mer mot den smala pojkkroppen om man ser hur måtten på Rootsteins skyltdockor har förändrats med åren:

The Classic, 1967: 98 cm bröstkorg, 77 cm midja
The Muscleman, 1983: 96 cm bröstkorg, 73 cm midja
The Swimmer, 1994: 89 cm bröstkorg, 66 cm midja
The Androgyne (aka Homme Nouveau), 2010: 82 cm bröstkorg, 63 cm midja

Jämför siffrorna ovan med genomsnittsmannen i USA som har ett midjemått på 93 centimeter. Vad den svenska mannen har för midjemått har jag inte kunnat hitta siffror på, men inte fan är det 63 centimeter, eller ens 77 som var idealet för 40 år sedan.

Mät runt era egna magar och tänk efter.

När jag var som smalast kunde jag i 20-årsåldern klämma mig i ett par byxor i storlek 30, vilket betyder ett midjemått på drygt 70 centimeter. Jag kände mig lika fet då som nu när jag klämmer mig i byxor i storlek 34.

Jag och många med mig kritiserar ofta det ständiga ursäktande som modepressen visar upp inför att de alltid väljer så små storlekar och så smala modeller.

Vi kritiserar det faktum att de nästan alltid skyller på att de inte kan hjälpa att designers endast gör kläder för smala kroppar.

För inget vill ta något ansvar för att samma jävla smalhetsideal visas upp igen och igen.

Men när vi framhåller den kritiken i framtiden borde vi även komma ihåg att det allt mer blir samma visa kring det manliga modet och modellerna som visar det.

Pojkkroppen har gjorts till skyltdocka och är numera modellen för vad vi män ska eftersträva.

Och jag strävar, ärligt talat, fortfarande.

Om än bara i tanken.

När modepressen vågar bryta mot normen.

Apropå att inte vilja vara sig själv, att inte vilja vara utanför normen. Att bara vilja vara som alla andra. Smälta in. Vara normal.

Det finns hur många som helst som förnekar sin sexualitet och går hela livet och låtsas vara heterosexuella. De knullar med någon av samma kön i all hemlighet och inbillar sig att de är lyckliga.

Det finns även de med mörk hudfärg som gör allt för att de ska tas för vita. De använder smink, blekning och allt möjligt för att bli mer ljusa. I exempelvis Indien anser man att det är vackrare med ljus hud än mörk.

Inspirerade av ljushyade Bollywoodstjärnor som marknadsför blekningskrämer har försäljningen ökat med 18 procent det senaste året och väntas ha ökat med 25 procent vid årets slut.

I Indien tror man att ljus hud betyder skönhet och framgång. Jakten på en ljusare hud, kallat Snow White syndrome, reflekterar populariteten av västvärldens ljusa modeller.

Nu vill Vogue India försöka ändra på attityden till mörkare hudfärg genom att placera fem mörkhyade modeller på sitt omslag. I ledaren skriver chefredaktören:

”Every generation has its share of beauty myths. Perhaps it’s time to bust this one. Time to say that as a magazine, we love, and have always loved, the gorgeous colour of Indian skin … dark, dusky, bronze, golden – whatever you call it, we love it.”

Jag vill alltid applådera när modepressen försöker att använda sin stora makt till annat än att reproducera trånga skönhetsideal. Det händer alldeles för sällan, men det händer.

Vare sig det handlar om att använda modeller över 50 kilo, sluta retuschera dem galet smala eller placera svarta modeller på omslaget. Modepressen kan när de försöker.

Problemet är ju att de försöker så sällan att varje gång de gör det påminns man om alla gånger de inte gör det. Att de ser det som deras goda gärning för året när de bryter mot normen en gång.

Bryt den oftare, tack.

Därför tror folk att jag är transsexuell.

Mode. Det är vad vi borde bry oss lika mycket eller mer om än politik, världens tillstånd och våra nära och kära.

Vilka byxor, klänningar och smycken som kommer att få oss att vara främst, bäst och mest inne. Det kan avgöra våra liv. Mode kan rädda liv. Stil kan rädda liv.

Men jag har alltid virrat bort mig.

Jag prenumererar på och läser världens ledande modemagasin. Av en enda anledning: jag gillar vackra kläder. Jag tycker att kläder är ett uttryck för vem man är.

Personlig stil eller inte, kläder är markörer.

Så jag förstår varför mode är en sådan gigantisk industri. Däremot skiter jag i trender. Jag följer min egen smak. Och den är bestående i alla trender som byter av varandra varannan vecka.

När jag i Amelia förra våren lanserade mig själv som tantmannen så var det nära sanningen. Jag råkar gilla kläder som gamla tanter klädde sig i på 80-talet.

Att mina två främsta stilförebilder är Angela Lansbury och Bea Arthur förvånar därför inte.

Jag har genom åren fått frågan om jag vill byta kön, alltså klippa av kuken och vända in den till en fitta, från arbetskamrater, vänner och främlingar.

På en bar i Cannes förra sommaren frågade en kvinna om jag var ”pre-op”, alltså på väg att genomföra ett könsbyte. Jag skrattade bara.

Jag skrattar alltid. För jag tycker att det är så lustigt att människor har så svårt för att se en man i kvinnliga attribut utan att tänka att ett könsbyte är på gång.

Hur kreativ modeindustrin än försöker att vara med olika snitt och mönster så är de fortfarande lika präglade av föreställningar om kön som de alltid har varit. De allra flesta designers gör klänningar åt brudarna och kavajer åt grabbarna.

Inte så värst kreativt det inte.

Ja, kläder är markörer för mycket. Klass, status, tillhörighet, men framför allt annat: kön.

Just därför kommer jag att ses som en transsexuell ett bra tag till.

När bögarna får döma.

Det är något med att döma andra. Döma ut, döma in. Inga gör det bättre än bögar som bedömer modet på röda mattan.

Det menar i alla fall Bryan Safi i senaste avsnittet av That’s Gay.

”Eleven months of the year Hollywood prefers men who stay in the closet, but during awards season gay men come out and rule the airwaves.”

Enjoy!