Det hänger skärvor från mitt hjärta.

Det hänger skärvor från mitt hjärta. Bakom det spruckna finns bara rester kvar. Det som aldrig verkar kunna bli riktigt helt igen. Det är inget för någon.

Kärleken har slagit mig. Lämnat mig darrande inför varje beröring. Jag ryggar tillbaka av att ha en annan människa nära. Jag reser upp en vägg, en värld, emellan.

Jag kan inte gå med på den sårbarhet kärleken kräver av mig. Hur den vill att jag öppnar bröstkorgen endast med hoppet om att rovfåglarna inte ska cirkulera ovanför.

Allt för att jag saknar honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand genom hela livet. Nu är han ett hav, och miljontals ögonblick, bort. Jag vårdar minnet av oss som den sista strimman ljus.

Samtidigt, livet vi kunde ha haft tillsammans är en mörk skugga över varje steg. Det är så svårt att älska igen när en redan har älskat sig sönder och samman.

Det brustna måste sluta skramla i min bröstkorg så fort någons blick nuddar mig. Hjärtat måste släppa sitt grepp om det som var och aldrig blev.

En dag kommer jag att berätta varför jag är lycklig.

Ingen än.

Tidigt på morgonen lämnade jag hans sovande kropp.

Lämnade den utan att känna värmen från hans hud.

Tårarna blötte ned varje steg innan jag tog dem.

Blicken fäst vid sträckorna den ännu inte såg.

Vem är jag utan honom, vem är jag utan någon.

Oroar mig inte.

Jag är ingen än.

Det vackra i sorgen är kärleken.

Han känner med fingrarna över gravstenen som bär hans namn, men inte hans dödsdatum. När fingrarna når hans frus namn faller tårarna.

Han är 87 år och blind. När hans fru gick bort kände han fortfarande efter henne. ”Om hon var kvar i sängen.”

I SVT-serien ”Sveriges bästa äldreboende” har en fått lära känna några personer på ett äldreboende i Lycksele. Deras livsöden, deras tankar. Deras vilja och ovilja att dö.

Som den 89-årige mannen som visar upp ett foto där han håller sin frus hand för sista gången. ”Hon hade varit död i en kvart. Hon var varm ännu.”

Jag föreställer mig den ålderns höst. När de andra årstiderna av mitt liv har fallit med bladen. Vad som är kvar, vad som är kvar då.

Hur många gravstenar med mina älskades namn på.

Döden viskar i mitt öra ibland. Jag vaknar med ett skrik i bröstkorgen. Som aldrig når min hals, som aldrig lämnar min kropp. Det stannar därinne. Ordlösheten över att förlora ytterligare en.

Om jag bara vågade skulle jag hålla mina älskade närmare. Trycka deras öron mot min bröstkorg. Så att de hör hur mitt hjärta endast slår för dem. Men ett sådant mod lever inte i mig.

Det lever inte i mig.

Istället, rädslan för alla gravstenar med mina älskades namn på.

Jag står ständigt på kanten till att förlora allt. Alltid med ena foten i luften. Alla jag någonsin älskat. Det strypgreppet. Var är andan. 16 år och var är andan. Den är inte här.

Åh.

Åh.

Åh, släpp taget.

Jag måste finna modet igen. Jag måste det. Annars kommer jag inte ha ett foto där jag håller min älskades hand. Varken ett första eller sista.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars kommer mina utsträckta armar aldrig att öppnas. Telefonsamtalen kommer att bli färre. Till slut inga alls.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars älskar jag ingen mer än att jag tror det. För kärlek är ett verb. Kärlek är det jag gör.

Så gör.

Och minns.

Det vackra i sorgen är kärleken, och den dör aldrig.

Uppleva tonårsdramat som kallas kärlek.

Åh, jag kan ångra att jag aldrig var kär som 14-åring.

För när en som jag visste att jag inte hade en chans på någon av de söta killarna så dog fjärilarna i magen innan de ens hann börja fladdra med vingarna.

Kvar blev bara en tonårig kåthet. Ofrivilliga stånd i omklädningsrummet. Ständiga ursäkter till att inte duscha med de andra killarna. Där fanns inget utrymme för några kärlekskänslor.

Så jag vet inte riktigt hur den känslan känns.

Jag blev kär senare. Flera gånger till och med. Men undrade alltid hur det hade känts att faktiskt ha fått bli kär tidigare, fått fråga chans, kanske knulla på någon ff-fest.

Mitt kärleksliv hade inga tonår.

Kanske besparade det mig bara sorg.

För det brustna hjärta min bröstkorg har hållit. Alla år det slogs sönder och samman. Alla år jag hörde det skramla. Alla år jag lät det vara.

Jag tänkte att det skulle bli helt bara jag la ögonen på någon som jag inte kunde släppa med blicken. Tänkte att bara om han eller han la sina händer på min kropp så.

Men de lämnade bara smutsiga fingeravtryck på min hud.

Jag blir inte hel av en främmande kuk i mig.

Jag blir inte ens varm.

Sedan, den stora kärleken. Hur den lyste upp allt. Att bara kunna se in i hans ögon och känna hur alla av dagens bördor föll av mig. Hur det var en kärlek värd ett helt livs väntan.

Jag tog igen allt. Blev kär, frågade chans, knullade på någon ff-fest.

Men så kom allt komplicerat i vägen. Sådant som en inte behöver bry sig om som 14-åring. Alla drömmar, karriärmål, ekonomiska och praktiska faktorer, som komplicerar kärleken.

Det är då jag saknar minnen av något enklare. Något som inte har vuxit upp än. Men jag vet, det är knappast okomplicerad kärlek mitt bland tonårshormoner och osäkerheter heller.

Men jag saknar minnen av att inte vara så jävla ensam.

Att ha fått uppleva tonårsdramat som kallas kärlek. Lärt mig och ifrågasatt att jag är åtråvärd, älskvärd, mycket tidigare i livet. Kunnat öva, om inte annat. Öva mig i kärlek.

Lärt mig att skydda hjärtat mot de som inte vill det väl.

Med en tår i ögonvrån.

Jag ser alltid slutet i början. Det är aldrig lyckligt, det är aldrig lyckligt. Med det framför ögonen, hur har kärleken en chans. Han var den första som jag bara såg en fortsättning med.

Och det fortsatte med kyssar under broar, cigaretter på balkongen, två kroppar i ett badkar, fällda tårar i snön, tryckare till Moorestown, ett farväl, ett hej.

Efter så många nätter ihop och isär såg jag bara vårt slut som ett blodbad. Inget annat skulle kunna ta honom ur mitt liv.

Jag drömde en gång att hans skalle hade spräckts. Antingen när den slogs mot bilrutan eller när den slog i marken precis efteråt. Som i en film, blodet som rann rött över vägen. Hans brutna kropp.

Där låg han, mitt livs största kärlek.

Död.

Det var den enda sortens slut jag kunde föreställa mig. Ett där han bokstavligen slets ur mina armar. Ett där han gick någonstans där jag inte kunde gå.

Men livet ville annat, vi ville annat. Till slut. Havet mellan oss blev för stort och mörkt. Vi, och vår kärlek, skulle ha drunknat om vi höll i varandra längre. Så jag släppte hans hand.

Och nu är han jag älskar mest i världen inte längre i den.

I alla fall inte i min.

Och det gör nästan mer ont. Att jag måste hantera att han lever sitt liv utan mig. Och jag mitt utan honom.

Och det gör nästan mer ont. Att jag måste klara av att någon annan kommer att göra honom lycklig. Och någon annan mig.

Och det gör nästan mer ont. Att kärlek ibland inte räcker.

Det gör ont.

Men, varje slut är en ny början. Detta är blott mitt brustna hjärtas första slag utan honom. Kanske kommer det en dag hitta en annan att slå för igen. Någon att älska.

Tills dess somnar och vaknar jag med en tår i ögonvrån.

Punkt punkt punkt.

Blodet som rann längs mina ben, de bleknade blåmärkena. Det brustna som var jag. Ett första streck drogs över allt det första gången han kysste mig.

Mina händer, som så länge hade famlat i mörkret efter någon att röra, fann äntligen en. Den vackraste av människor.

Mitt blåslagna hjärta hade nu någon som höll det ömt. Som såg rakt igenom mig och omfamnade det han såg.

Alla år av omfamningar, stilla ögonblick med läpparna mot varandra. Armarna faller nu mot sidorna, läpparna drar sig undan.

Att lämna är det som stannar hjärtan.

Ändå, detta är vårt sista ögonblick.

Åh, jag trodde att det var han som skulle stå bredvid mitt lyckligaste jag.
Åh, jag trodde att det var jag som skulle stå bredvid hans lyckligaste jag.

Att säga, men inte säga farväl till honom. Istället ett farväl till hoppet om att vi någonsin kommer att leva tillsammans igen.

Åh, det är att krossa mitt eget hjärta. Med en stilla förhoppning om att av spillrorna kanske något nytt kan växa fram.

Vår kärlek är en jag kommer att säga farväl till resten av mitt liv.

Det är en kärlekshistoria utan en punkt.

Snarare punkt punkt punkt.

Mitt dåvarande jag älskade honom.

Jag har en låda med kärleksbrev. Ett hjärta adresserat till mig.

De är skrivna av min våldtäktsman.

Jag minns när jag satt på hans pakethållare. Hur jag fick munnen full av knott i nerförsbackarna.

Jag minns när han ritade ett hjärta med dipsås på restaurangfönstret. Hur han kysste mig genom konturerna.

Jag minns när han bokstaverade med fingret mot min rygg och hur jag bokstav för bokstav fick fram ”Jag älskar dig”.

För han älskade mig. Och jag honom.

När han våldtog mig där på vår säng var det känslorna av kärlek som blödde ur mig. Personen han var innan det ögonblicket dog där i vårt hem. Precis som jag gjorde.

Från en sekund till en annan blev vi skuggor av de vi hade varit.

Jag skriver vi, för det är först nu jag ser hur även han påverkades. Det ursäktar honom inte. Det gör inte smärtan han orsakade ok. Det läker inga sår.

Men det gör det svarta mer grått.

Jag har sedan det där ögonblicket tänkt att jag inte älskade honom. Att det aldrig var riktig kärlek. För hur kan jag känna något för mannen som trasade sönder min kropp, och mitt inre?

Men.

Jag älskade honom. För han var så vacker när han vaknade i morgonljuset. Jag älskade honom. För det fanns ingen tryggare plats i världen än med huvudet mot hans axel.

Jag älskade honom. För hans hand hittade alltid min.

Det var just för att jag älskade honom som hans våld mot mig gjorde så ont. Såren satte sig på insidan. Blåmärken bleknar, blod torkar. Det är härinne som det varar.

Ja, jag älskade honom en gång i tiden.

Och det är ok.

Det är därför jag måste låta kärleksbreven vara. För det som står i dem var sant, i alla fall när de skrevs. Innan vi blev skuggorna av de vi kunde ha blivit.

Och de tillhör mitt dåvarande jag.

Jag må känna de mörkaste av känslor gentemot honom och den skada han orsakade mig och mitt liv. Men mitt dåvarande jag älskade honom. Och hans älskade mitt.

För varje slag, för varje droppe blod, blev kärleken mindre och mindre. Men den fanns en gång. Bakom allt det svarta fanns en strimma ljus.

Jag låter den vara.

Ibland sträcker jag armarna mot himlen.

Det var smaken av blod. Hur jag hörde hur käkbenet knäckte till. Min kropp som långsamt föll till marken. Hans knogar genom mig, och förbi.

Sedan dess är kärlek ett fladdrande ljus som när som helst kan dö ut. Ett ljusrör i taket som ständigt blinkar. Ibland ser jag allt klart, ibland ser jag inte ens handen framför ögonen.

Ögonblicken av lycka, jag kan se dem, känna dem. Men mellan dem kommer mörkret som gör att jag famlar, går vilse, slår mig, hamnar fel, trampar sönder något.

När jag står i solen, när jag bländas av den, känner värmen mot min hud. Hur jag ändå sträcker mig efter molnen. Hur det lyckliga gör att jag sträcker mig efter det enda jag känner till.

Sträcker mig efter smaken av blod. Sträcker mig efter ljudet av hur ett ben i min kropp flyttar på sig. Sträcker mig efter fallet mot golvet.

Jag sträcker mig efter knogarna jag känner så väl. Kärleken i dem.

Hur de går genom mig, och förbi.

För det är kärlek. Att veta att lyckan inte varar. Det är kärlek. Att veta att blodet på lakanet går bort i 60 grader. Det är kärlek. Att veta att han alltid smeker blåmärkena han ger mig.

Det är kärlek. Att veta att nejet jag skriker medan han tränger in i mig inte betyder något. Det är kärlek. Att veta att ett förlåt alltid kommer efteråt. Det är kärlek. Att veta att de ”jag älskar dig” han viskar i mitt öra egentligen är hot.

Det är kärlek.

Det var det jag fick lära mig. Det är roten jag ständigt drar ur jorden, men som alltid växer tillbaka igen. Lite långsammare för varje gång, men den kommer alltid tillbaka.

Alla dessa år, hur jag har försökt lära om allt jag vet om kärleken.

Att vila i någons armar utan att få andnöd. Att känna någons fingrar mot min hud utan rädsla för att det ska göra ont. Att kyssa någon utan att känna smaken av blod på tungan.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Jag låg med örat mot hans bröstkorg och hörde hur ett hjärta slår hos en människa som vill mig väl. Jag hörde mitt skratt eka mot hans revben.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Jag såg hur livslinjerna på våra handflator var identiska. Varje gång jag vände mig mot molnen pekade han mot solen.

Där.

Här.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Kartan går att ritas om. Stigarna runt hjärtat kan leda någon annanstans. Känslan av kärlek kan vara en annan än den som får mig att blöda.

Ibland sträcker jag armarna, men mot himlen.