En homo hockeykille, so what?

Det går inte att förneka att idrottsvärlden, och då framför allt den manliga, dras med homofoba strukturer. De sitter i väggarna och golven på de flesta omklädningsrum, arenor och planer.

Det är ingen slump att det finns så få öppna hbt-personer inom den manliga idrottsvärlden. De har känt av homofobin hela sina liv och vet vad de skulle tvingas utstå om de var öppna.

Det finns så jävla mycket kvar att göra.

Att då få se en reklamfilm som visar en annan verklighet, en där den manliga hockeyspelarens homosexualitet inte är en big deal alls, är minst sagt hoppfullt.

Vi behöver se hur det borde vara. Vi behöver se hur det kan vara. Det betyder inte att den bistra verkligheten förnekas, utan att vi kan ta oss an den lite mer inspirerade.

Vi behöver mer av det här. Skildringar av en verklighet befriad från sexism, rasism och homofobi. I vår långa och mödosamma kamp mot dessa förtryck behöver vi påminnas om vad vi kämpar för.

Då känns inte målet lika långt bort.

Annonser

Män får se ut att åldras, kvinnor får det inte.

En reklamannons för skönhetsmärket L’Oreal med skådespelerskan Rachel Weisz förbjuds i Storbritannien av reklamorganisationen Advertising Standards Authority.

Organisationen menar att reklambilden på Weisz, för anti-rynkkrämen Reviatalift 10, helt enkelt är för snygg och att den har manipulerats för att framställa skådespelerskans hud som mer mjuk och jämn.

Så klart har den manipulerats. Det är standard i denna typ av reklam. Men främst undrar jag hur någon kan förväntas tro på att Rachel Weisz ens har använt sig av krämen?

Ska vi som konsumenter på riktigt tro att dessa skönheter till modeller, artister och skådespelerskor har använt dessa anti-rynkprodukter så pass länge att de har gett den effekt reklamens slogan säger?

Så klart är det inte så.

Då skulle vi ju få se före- och efterbilder, och det kommer vi aldrig att få se. För aldrig i livet att ett skönhetsmärke skulle visa upp en kvinna med rynkor.

I stället använder de sig av yngre kända kvinnor som låtsas ha fått bort sina ”rynkor” med mirakelkrämen i fråga. Det är falsk marknadsföring som har blivit standard för den här sortens produkter.

Det är nästan först när det ställs mot en kontrast som det absurda i det verkligen syns. Till exempel mot den nya reklamkampanjen för David Beckhams underklädessamarbete med H&M.

I centrum för kampanjen är Beckhams lättklädda kropp.

Och hans rynkor.

När jag såg bilderna slog det mig att just hans rynkor nästan är en lika stor fokuspunkt som hans avklädda kropp. Nästan som att allt det har överdrivits i bilderna.

Det är som om rynkorna ska ge ett intryck av auktoritet och styrka, signalera livserfarenhet´och manlighet, precis som alla hans tatueringar.

Tydligare än så här blir inte skillnaden i hur kvinnor och mäns utseenden skildras i reklamsammanhang. Oavsett vad det är för mode- eller skönhetsprodukt det gäller.

För även om David Beckham inte promotar en anti-rynkkräm så skulle det vara omöjligt för en kvinna att vara lika rynkig som honom och sälja underkläder.

Hon skulle ljussättas, sminkas och retuscheras så att inte en enda rynka, om det nu fanns någon på hennes unga ansikte, syns på reklambilderna.

I kvinnans fall ses nämligen rynkor som tecken på en förlorad ungdom, en förlorad sexighet, en förlorad skönhet. Mannens rynkor däremot ses som positiva tecken på manlighet och livserfarenhet.

Män får helt enkelt se ut att åldras, kvinnor får det inte.

Jag har ett problem med Rosa Bandet.

Rosa Bandet är överallt denna månad varje år. Pengar ska samlas in till förmån för bröstcancerforskning. Företag ger ut sina produkter i ljusrosa förpackningar.

Folk går runt med rosa bandet på jackorna.

Hur kommer det sig att att just denna cancerform och bekämpandet av den marknadsförs så kraftigt varje år?

För två år sedan skrev Fokus om ”ful- och fincancer”. Om vi nu kan kalla någon cancer fin. För mig är all cancer ful. För mig är varje cancercell ett monster.

Artikeln handlade vilket som om att det finns vissa cancerformer som cancerorganisationerna pushar mer för eftersom de är lättare att dra in pengar på.

Om vi kollar närmare är det lätt att förstå att det handlar om cancerformerna som lätt kan kopplas till föreställningar om  kvinnligheten och manligheten.

Brösten och prostatan.

De är lättast att marknadsföra, för folk vill inte förlora det som enligt föreställningar om kön definierar dem som kvinnor respektive män, nämligen brösten respektive potensen.

Andra vanliga cancerformer som tarm- och lungcancer får knappt någon uppmärksamhet, och därmed mindre stöd. Detta trots att lungcancer skördar flest kvinnors liv.

”3 000 svenskar får varje år lungcancer och mer än hälften dör inom fem år, en siffra som kan jämföras med bröstcancer där åtta av tio patienter räddas till livet.”

Så varför är det så här? Artikeln listar flera orsaker, men en avgörande är alltså att mer ”populära” och välkända cancerformer lättare samlar in pengar.

Cancerformer som lätt går att koppla till starka symboler för kvinnlighet och manlighet når lättare fram, verkar marknadsförare resonera. För kvinnor kan relatera till det hemska att förlora sina bröst.

En kvinna utan bröst är en stark och berörande symbol för den förlust som cancer skapar.

Tarmcancer däremot förknippas med avföring. Ska man starta en Bruna Bandet-gala? Nej, inte så troligt. Lungcancer går ju inte heller att sälja in. Folk vill gärna se det som självförvållat. Att det är ens eget fel.

Jag menar självklart inte att bröstcancer inte ska uppmärksammas och jag menar självklart inte att de pengar som samlats in inte har gjort en livsavgörande skillnad. Det är skitbra att så mycket pengar har samlats in.

Men jag är intresserad av vad det får för effekter att endast en cancerform uppmärksammas. För vad är det som hamnar i skuggan när endast en sorts cancer placeras i strålkastarljuset?

Vad känner en person som har insjuknat i en ”fulcancer” som aldrig får en egen tv-gala? Vad betyder det att uppdelningen mellan ”fin- och fulcancer” reproduceras? Vad innebär det för forskningen när det inte talas högt om vissa cancerformer?

Varför kan inte fler cancerformer uppmärksammas?

Jag har inga bra svar, för det är känsliga frågor, men jag tycker att frågorna bör ställas.

Syftet med att gömma älskarinnan i ett köksskåp.

När hbt-personer ska användas i reklamsammanhang är det av följande anledningar: oftast som objektet för ett homofobt skämt, ibland som en knorr mitt i allt det förväntat heterosexuella eller ibland i kommunikation direkt riktad till hbt-gruppen.

Något som sällan syns i reklamsammanhang, och i populärkulturen i övrigt, är bisexualitet. Visst brukar tv-shower göra sina snygga kvinnliga karaktärer temporärt lesbiska eller bisexuella för att få tittarsiffror, men i övrigt knappt någonting.

Och speciellt inte bisexuella män.

Men nu kommer en österrikisk reklamfilm för Ikea som går ut på att ett hett passionerat möte mellan en man och en kvinna avbryts när mannens partner kommer hem. Partner är i detta fallet en annan man.

Poängen med reklamfilmen är att kvinnan tvingas gömma sig i de väldigt luftiga och rymliga köksskåpen från Ikea. Fiffigt värre.

Reklamfilmen är tydligen en del av en större kampanj kring de två männen och den enes älskarinna där man får lära känna alla tre personer bland annat genom Facebook.

Nu kan inte jag tyska så jag struntar i det, och koncentrerar mig på reklamfilmen. Den visar något annorlunda, den så kallade knorren i det förväntat heterosexuella. Istället för att mannen som kommer hem är partner till kvinnan så är han det till mannen.

Det känns alltid kul när det heteronormativa utmanas.

Det finns dock viss kritik som jag skulle kunna rikta mot reklamen. Det första är att den skulle kunna tolkas som att homosexualitet vore ett val eller en fas, och att den manliga huvudpersonen nu har hittat rätt till fittan.

En annan kritik är att reklamfilmen reproducerar den stereotypa bilden av bisexuella som promiskuösa och otrogna.

Denna kritik skulle ha varit relevant om reklamfilmen hade sänts i ett land med en mer ignorant och homofob kultur vilket påverkar både avsändare och publik. Till exempel om den hade varit amerikansk.

Men då den är gjord och sänds i ett västeuropeiskt land med en relativt mer accepterande publik så blir tolkningen av den en annan enligt mig. Då känns den mer som en annorlunda knorr på ett gammalt trött koncept.

Sedan vet jag inte riktigt om det oväntade bisexuella överskuggar det faktum att Ikea försöker att kränga möbler med hjälp av otrohet.

Hur kul är det?

Inte bara ett jobb att hjälpa rasister.

Att kunna stå för något. Är inte det viktigt? Kanske till och med fundamentalt för den som har moral och värderingar som guidar en i livet?

Jag anser det.

Men det finns de som frånsäger sig allt ansvar genom att säga att de inte står för resultatet. Frilansjournalisten Anders Königsson, som bland annat regelbundet jobbar för Sveriges Radio, har avslöjats ligga bakom Sverigedemokraternas valfilm.

Valfilmen utspelar sig i en mörk lokal där en speakerröst säger att valet handlar om vem som ska få statens pengar. Pensionärerna eller invandrarna.

Man får sedan se en gammal dam med rullator försöka hinna före en grupp burka- och niqabklädda kvinnor fram till nödbromsen för ”pensioner” eller ”invandringen”.

Filmen är Sverigedemokraternas budskap i ett idiotskal: rasistiska lögner.

Men de som leder Sverigedemokraterna är inte puckade. Tyvärr. Jag är övertygad om att de medvetet har gjort en film som de räknar med blir stoppad, som TV4 mycket riktigt vägrar att visa, för att på så sätt få mer uppmärksamhet.

Som Lena Sundström skriver:

”Har hela tiden sagt det. SD kommer ta fram en valfilm i syfte att bli stoppade. Spridning i alla medier istället för ett. Utan att betala.”

Denna film har alltså frilansjournalisten Anders Königsson gjort. Men han menar att han inte alls håller med om SD:s värderingar.

”Jag hade lika gärna kunnat göra en film för Moderaterna eller Vänsterpartiet. Filmens budskap är inget jag står bakom. Det är Sverigedemokraternas idé. Jag har bara gjort ett jobb.”

Bara ett jobb? Aldrig är något bara ett jobb. Nä, det är ingen ursäkt när man har möjliggjort att SD:s hatfulla retorik når massorna. Det går inte att frikoppla sig från budskapet bara för att man ifrågasätts.

Ta ansvar för fan. Stå för det åtminstone.

Han drar det gamla vanliga kortet ”men vi har ju yttrandefrihet” och hoppas nu att inga av hans arbetsgivare kommer att bli sura. Det hoppas jag att de blir. Om de tycker att människors lika värde är något viktigt så blir de det.

Det går inte att frikoppla sina handlingar från sina värderingar.

Jag bevakade reklambranschen i två år när jag jobbade på Resumé. Jag undrade alltid hur reklamarna kunde stå för allt de kommunicerade. Och då handlade det om diskmedel och hemtextil.

Och inte reklam för Sveriges främsta rasistiska parti.

Det finns ingen ursäkt som heter ”det var bara ett jobb”. Vi måste alla ta ansvar för vad vi hjälper till att föra ut i världen. Vi måste låta våra värderingar leda vägen och inte kasta de i sjön så fort lite pengar viftas framför våra ögon.

Anders Königsson kanske är världens schysstaste kille, vad vet jag, men han får fan i mig fatta att han har varit delaktig i att sprida hat i modern tids kanske viktigaste svenska valrörelse.

Stå för det för fan.

Att dra på sig en niqab för att kunna sova.

Jag har i halva mitt liv haft problem med att somna. Det började efter min mammas död, av förklarliga skäl, och har hängt i sig sedan dess.

Det är värre i vissa perioder, men överlag har jag vant mig vid att det tar sin tid för mig att somna varje kväll. Jag låter tankarna tänkas klart, för jag vet numera att till slut tröttnar jag på mig själv och somnar in.

Jag ser det inte som ett större problem längre, men jag kan däremot omöjligen somna i bilar, på flygplan, tåg och andra ställen som de flesta verkar kunna däcka på. Jag sitter där klarvaken medan alla andra snarkar.

Irriterande.

Men nu kanske lösningen har kommit. Den heter Snazzy Napper och utlovar ”privacy in a bag”. Den ser ut som en stor haklapp som man placerar över ansiktet för att skydda från ljus och annat störande.

Reklamfilmen är bland det roligaste jag har sett på länge. För det ser ju för dumt ut. Att trä på sig en stor haklapp mitt bland folk. Jag sitter hellre där och dreglar i sömnen än bär den där dumma saken.

Dessutom: är det bara jag som tycker att Snazzy Napper ibland ser ut som en niqab? Kanske, kanske inte. Men det gör plagget oändligt mer intressant, speciellt i islamofoba USA, än att den skyddar från solen.

Fredrik Reinfeldt är Dressman-mannen.

Feminister har sedan dinosauriernas tid anklagats för att hata män. De som påstår detta förstår inte att kritik mot patriarkala strukturer som systematiskt gynnar män inte behöver betyda hat mot enskilda män eller män som grupp.

Detta svaga förstånd i diskussionen om feminism har vi fått dras med länge nu. Självklart finns det puckon som kallar sig feminister, puckon finns i de flesta grupperingar. Inte så svårt att förstå.

Att hata män är inget jag finner underhållande. Däremot tycker jag att det är både trevligt och intressant att analysera och  kritisera manstyper, olika sorters manlighet.

De som upprätthåller föreställningar om kön och som upprätthåller den ojämlika maktbalansen mellan könen. Oftast genom att påstå att de ”älskar” kvinnor eller att de minsann står på kvinnornas sida.

Precis som Linna Johansson kräktes jag över Brandon i Beverly Hills 90210 och hans jävla kletiga och falska moral:

”Brandon, det ständiga hygglot, allas kille, tjejernas bästis, bästis med den där karln på Peach Pit, bästis också med nån namnlös svart basketkille liksom bara för att visa på … öppenheten, toleransen… Brandon röstar konsekvent för det mest räddhågsna alternativet i trängda lägen och har noll och intet att ge en vän i nöd mer än moralistens stenansikte.”

Brandon är killen som dömer ut alla andra när de inte når upp till hans vackra moral. Som har tilldelat sig själv självklar auktoritet. Rektorn som Linna kallar honom.

Precis som Lisa Magnusson har jag många gånger stört mig på Ronnie Sandahls exotiserande av (unga) kvinnor i sina texter, och hans ständiga kröniketema om gångerna på gymnasiet då han inte fick knulla.

Det hela blev inte bättre när han gav ut sin debutroman där han i princip ville ha klapp på axeln för att han aldrig hade kallat en tjej för hora. Som om män ska få priser för att de inte beter sig som idioter.

Som om män ska gratuleras för att de inte aktivt försöker att förtrycka kvinnor.

Själv stör jag mig väldigt mycket på vad jag skulle vilja kalla Dressman-mannen. Ni vet den där lagom orakade och stilmedvetna karln som gör allt för att framstå som både ruffig och proper på en och samma gång.

Som är en ”riktig” karl, men med en ”mjuk” sida när det ger honom fördelar. En man som säger sig bejaka sina ”kvinnliga ” sidor, men mest gör det för att få kvinnor dit han vill.

En man som säger sig vara modern och tycker jämställdhet är ”självklart”. Men när det betyder att han själv måste bidra eller ge upp de manliga privilegierna är han plötsligt inte sugen längre.

Vad är då anledningen till att jag tänkte på Dressman-mannen just nu? Jo, jag såg de nya affischerna från Moderaterna där Fredrik Reinfeldt ser som tagen ur en Dressman-reklam.

Fredrik Reinfeldt är Dressman-mannen personifierad.

Nej tack.

En kvinnlig statsminister med rynkor? Nej tack!

Snart sätter valrörelsen igång på allvar. Den lär bli den smutsigaste på väldigt länge. Det har vi ju redan sett prov på. Jag hoppas att folk orkar ta sig igenom skiten och rösta på valdagen.

I valtider kommer vartenda ledigt utrymme i offentligheten vara täckt av valaffischer. Regeln med dem är att de tydligen måste vara fruktansvärt dåliga. Det spelar ingen roll vilket parti det är, de lyckas alltid förpesta ens omgivning med sina fula budskap.

En av de mest irriterande är sossarnas valaffischer med Mona Sahlin. Förra veckan kom de senaste där hon ska lanseras som statsministerkandidat. Som en stark och pålitlig Mamma Svea.

Affischernas grundidé är ganska bra i all sin enkelhet. De tar fram Mona Sahlins förankring i verkligheten och sossarnas kärnbudskap. De är betydligt bättre än förra riksdagsvalets bisarra bilder på överbefolkade bilar där ”alla ska med”.

Men som vanligt har affischerna ett stort problem. För vad fan är det med sossarna och retuschering? Varenda affisch med Mona Sahlin, och även andra s-kvinnor under EU-valrörelsen, är ju så fruktansvärt överretuscherade att ingen ser klok ut.

De har sminkat och retuscherat Mona Sahlin tillbaka till 90-talet, vilket får effekten att hon ser fullkomligt onaturlig bland alla ”vanliga” människor. Som om hon är fotad i studioljus och sedan inklippt i bilderna.

Mona Sahlin är över 50 år, och har ett ansikte därefter. Det är inget fel med det. Hon är en tant, som hon själv säger. Låt henne vara det. Sluta försöka retuschera henne yngre. Det om något inger inte förtroende.

När jag var i Cannes för två år sedan frågade jag sossarnas dåvarande reklambyrå varför de envisas med att retuschera sönder s-kvinnorna. De skyllde på kunden, att de bara lydde order.

Kanske var det så, kanske inte. Men någon måste ju se att det ser helt galet ut, och att det kommunicerar fejkhet och onaturlighet, vilket rimligtvis är precis det motsatta till det önskade budskapet.

Dessutom vet vi ju att Göran Persson aldrig blev så här retuscherad. Är det så att sossarna själva är rädda för en kvinna som statsminister, eller bara en kvinna med rynkor som statsminister?

Vilka låtar vill ni ligga till?

Jag känner alldeles för få som använder kondom. Ibland hoppas jag att de alla får äckliga könssjukdomar eller äckliga barn så att de lär sig någon gång.

När de ringer och grinar så ska jag bara lägga på.

Nä, ok jag bara överdriver. Jag önskar ingen något ont. Inte de jag bryr mig om i alla fall. Men jag har hört och bevittnat för många skräckhistorier för att inte vara extremt kondomvänlig.

Men problemet är ju att hellre än att trä på lite gummi så vill folk riskera att få barn eller hiv. Kul för dem. Men vad kan man göra för att övertyga dem?

Hur gör man effektiv reklam för kondomer?

De flesta tror att det måste handla om sex eller skrämselpropaganda. Akta dig för klamydia! Akta dig för hiv! Akta dig för bebis i magen!

Det är fel tänkt. Människor blir nämligen ofta väldigt lätt avtrubbade om de känner sig tvingade till att skydda sig. Det blir något jobbigt och ansträngande.

Förra året kom reklambyrån Ester ut med en kampanj för Lafa, Stockholms läns landstings enhet för sexualitet och hälsa, där de lyckades göra hela kondomgrejen rolig.

De gav bort 100 000 kondomer som delades ut på stan, på reseterminaler, festivaler och krogar. Kondomerna var numrerade och i kondomförpackningen fanns en uppmaning att via mejl eller sms berätta vart de tog vägen.

På Kondom08.nu kunde man sedan läsa folks knullhistorier och kärleksaffärer.

Det var så skönt med en kampanj utan pekpinnar. Istället låg fokus på kärlek och lust. Att göra det roligt att använda kondom. För det är nog det enda sättet att nå de kondomlösa idioterna.

Eftersom jag jobbade och bloggade på Resumé på den tiden så var jag en av hundra utvalda ”kändisar” som fick en egen numrerad kondom i brevlådan. Och i går fick jag nya kondomer från årets kampanj. Temat i år är:

”Vilken låt vill du ligga till?”

Jag fick tre kondomer i små skivomslag. Nu kan jag välja mellan att ligga till Donkeyboys låt Caught in a Life, Scotts lalliga Vi gör det igen eller varför inte Soundtrack of Our Lives stänkare Thrill Me?

På sajten Kondom08.nu kan besökarna skriva om sina låtval och rösta på sina favoriter. Där kan man även lyssna på både sin egen och andras ligglåtar då ligglistan är direkt kopplad till Spotify.

Jag tycker att det här är en skitbra kampanj. För det är roligt, det är lustfyllt och det är modernt. Återigen slipper man skrämseltexter om hiv och graviditeter. Istället är det uppmaningar till att göra något kul, men göra det säkert.

Jag brukar inte ligga till uttänkt musik särskilt ofta. Men om jag skulle välja en skulle det kanske bli låten nedan.

Det problematiska med att välkomna bögar.

Det är onekligen något väldigt fint med reklamfilmen nedan. Den är för franska McDonald’s och visar en kille som pratar i sin mobil med vad som verkar vara en käresta. De pratar om deras gemensamma skolfoto.

Killen lägger på när pappan kommer tillbaka med maten. Pappan säger att sonen ser ut precis som han gjorde när han var ung. Och om sonen inte hade gått i en klass med bara killar kunde han få massor med tjejer, precis som pappa i sin ungdom.

Killen skrattar till för sig själv eftersom både han och vi tittare vet att han skiter i tjejer, och förälskar sig i killar.

Copyn lyder: ”Kom som du är.”

Just det där skrattet är fint. För han verkar vara så tillfreds med sig själv. Han kan skratta åt sin ovetande pappa, inte för att vara elak, utan för att han mer verkar tycka att det är smågulligt att farsan bara förutsätter att sonen är precis som han var när han var yngre.

Men hur fin reklamen än är så blir jag ändå lite fundersam. Vad säger ”kom som du är” egentligen? Vad betyder det att den meningen yttras om en ung homosexuell kille?

Jag menar, genom att säga att alla får komma som de är får det mig att undra, varför skulle vi inte kunna komma som vi är? Borde det inte vara självklart att alla får komma som de är? Att bögar får komma som de är?

Varför behovet av att betona något självklart?

Min poäng är att ”kom som du är” inte skulle vara copyn om reklamfilmen handlade om en heterokille i samma situation. Det skulle inte finnas någon poäng. Ingen skulle riktigt fatta.

För det finns ingen mening med att säga till heterosexuella killar att de får komma som de är. De vet ju redan om det. Alla vet redan om det. Det är en självklarhet för normen, för majoriteten.

Jag förstår det välmenande bakom välkomnandet, och jag uppskattar det. Men att göra det med den unge bögen är, hur genuint välkomnandet än må vara, att befästa hans minoritetsroll, hans marginalisering.

Hela poängen med ”kom som du är” är att det bara riktas till marginaliserade grupper och personer, och säger: även ni är välkomna trots att ni inte tillhör normen.

Genom att göra det befäster man deras position utanför normen.

Jag menar egentligen inte att reklamen gör något fel, den är fin och ifrågasätter förutsättandet av heterosexualitet, speciellt det att föräldrar förutsätter det av sina barn.

Men jag finner det mer komplext än så.

Just att göra en grej av att välkomna in marginaliserade grupper och personer är ibland också att bekräfta och i värsta fall faktiskt befästa deras position.

Jag må vara cynisk och negativ, men tyvärr betyder aldrig ”kom som du är” bara kom som du är.