Det handlar bara om tro.

Några dagar innan 39 medlemmar av sekten Heaven’s Gate tog livet av sig den 26 mars 1997 tittade de på min absoluta favoritfilm, Secrets & Lies.

Heaven’s Gate trodde på ufon och medlemmarna tog livet av sig för att kunna kliva på rymdskeppet som de trodde var gömt tillsammans med Jesus bakom kometen Hale-Bopp.

Kanske hittade de det där rymdskeppet, kanske träffade de Jesus.

Jag undrar bara varför inte en film som Secrets & Lies kunde få dem att inse att det här livet är det enda vi har.

Vi kan gå igenom hundra sorger, men ändå lära oss att älska våra liv.

I familjedramat Secret & Lies rivs gamla misstag upp igen. Hemligheter och lögner kommer fram. Alla dumma val blir synliga.

Men även möjligheten att fixa dem. Möjligheten att välja rätt den här gången. Det finns rum för den andra, tredje och hundrade chansen.

Men det handlar om tro.

De där 39 människorna i Heaven’s Gate trodde verkligen. Fast på något helt annat.

De trodde att om de lade sig ner bredvid varandra i sina lila dräkter och gav varandra en dödlig blandning av gift och vodka, ja då skulle de komma någonvart.

De hade lagt ner en stor del av sina liv på planer att komma någonvart. Att dö. De levde aldrig, de bara planerade för att dö.

Under en lång tid levde jag också så. Alla de dagarna då jag inte gjorde något annat än tänkte på min framtid som en utan kärlek.

Att om i morgon känns lika trist som i dag, vad fan är då meningen?

Det är lustigt hur tiden gör om en. Hur mycket jag kan växa, för att jag låter mig själv göra det. För nu känner jag inte så längre.

Det kan vara svårt att vänja sig vid att lycka inte bara behöver vara en gäst beredd att lämna en när som helst.

Men jag ska vänja mig.

Uppskatta det jag har, och inte sakna det jag inte har. Jag ska välja att leva.

Att se Secrets & Lies räckte inte för de 39 människorna i Heaven’s Gate. De ville hellre till nästa nivå, nästa liv, nästa rymd.

Så de gjorde vad de trodde behövdes för att komma dit. De slutade att leva. De hjälpte varandra att ta den där dödliga dosen och låg döendes i dagar för att komma iväg.

Och kanske är de där de vill vara i dag.

Jag kan bara tro.

Annonser

Staten ska inte stödja homofoba Frälsningsarmén.

Jag handlar de flesta av mina kläder på Myrorna. Jag har dock alltid känt ett obehag kring att de pengarna går till Frälsningsarmén. Jag vill inte att mina pengar går till religiösa organisationer.

Men samtidigt har jag viftat bort de tankarna och lättvilligt gått på illusionen att pengarna går till hemlösa och andra behövande. Men tydligen är det så att mina pengar har gått till en djupt homofob organisation.

För TV4:s Kalla fakta visade i går hur Frälsningsarmén i sina material skriver att ungdomar ska lära sig att homosexualitet är fel, att inga som lever ut sin homosexualitet får bli en soldat och de har lokala företrädare som säger:

”Frälsningsarméns grundposition är att homosexuellt sex är en synd. En man ska inte ligga med en man så som han ligger med en kvinna.”

Men värst av allt: de stödjer Frälsningsarmén i andra länder som på många olika sätt, i allt från Nya Zeeland till Kanada, har motsatt sig alla lagar som ska skydda hbt-personer från diskriminering eller som ger hbt-personer samma rättigheter som heterosexuella.

Värst är det i länder som Malawi där Frälsningsarmén stöder landets lagar som kriminaliserar homosexualitet och kastar de som lever ut homosexuella beteenden i fängelse.

Allt detta motstånd till hbt-rättigheter och legitimering av kränkningar av mänskliga rättigheter stöds indirekt av svenska Frälsningsarmén.

De betalar årligen in en avgift till Frälsningsarméns huvudkontor i London som sedan fördelar bidrag till alla nationella organisationer, däribland Malawi. Huvudkontoret utser också varje lands högste ledare.

I Sverige heter denna ledare Marie Willermark.

I Kalla fakta vägrade hon först att uttala sig. Först tänkte jag att det var ett riktigt dumt strategiskt val av Frälsningsarmén att inte bemöta Kalla faktas uppgifter. Det är i princip alltid dåligt att gömma sig från anklagelser.

Men när jag sedan hörde Frälsningsarméns ”högste ledare” i Sverige i studion efter reportaget försöka försvara organisationens uppenbara homofobi så fattade jag varför.

Jag har aldrig hört någon prata så mycket bullshit. Utan att svara på en enda av frågorna ordentligt babblade hon om ”allas lika värde” och ”att alla är välkomna” och att Frälsningsarmén är ”emot diskriminering”.

Inte en enda gång svarade hon på hur dessa ord går ihop med Frälsningsarméns homofoba praktiker. Istället förolämpade hon dessa ords betydelser genom att använda dem så totalt felaktigt.

I mitt huvud ville jag bara örfila henne. För jag blev så jävla förbannad. Hon framstod som en jävla idiot. En jävla idiot som svamlade floskler så mycket att jag ville kasta något mot teven.

Hon kan fortsätta påstå att det är deras rätt att själva bestämma vilka kriterier de ska ha för att man ska kunna bli en soldat, bland dem att man ej får ha homosex, men en sådan syn ska verkligen inte subventioneras av staten.

Ännu värre är att hon inte tog avstånd från hur Frälsningsarmén runt om i världen stödjer djupt homofoba lagar. Detta genom att svenska Frälsningsarmén bidrar till det finansiellt genom sitt årliga bidrag till huvudkontoret.

Det är vidrigt. Det är förkastligt. Men tyvärr även legitimerat av svenska staten.

För det är nämligen så att religiösa samfund får 50 miljoner kronor i stöd från staten varje år. Av dessa fick Frälsningsarmén 1,2 miljoner kronor 2010.

Detta får de med det enda kravet att de ”bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.”

Vad dessa ”grundläggande värderingar” är kan man ju undra.

Men tydligen är det homofobi och misogyni. För det är i alla fall det staten legitimerar genom att stödja samfund som tydligt och klart har både homofoba och misogyna värderingar och praktiker.

För Frälsningsarmén är inte det enda trossamfund som får statligt stöd för sin homofobi. Andra samfund som årligen får bidrag delar synen på homosexuella. Andra vägrar att prästviga kvinnor.

Exemplen är många om man bara undersöker det närmare.

Visst kan man argumentera för att religiösa samfund ska få vara hur inskränkta och intoleranta som de vill. Att det är religionsfrihet och så vidare. Men då ska de inte få ekonomiskt stöd av staten för det.

Och det handlar inte bara om det ekonomiska stödet. Det handlar om att bidraget i sig gör att staten legitimerar vilka trossamfund som är ”godkända”. Alltså de som enligt lagen delar ”samhällets” värderingar.

Men ska då homofobi och misogyni godkännas som ”samhällets” värderingar?

Nej, självklart inte.

Tyvärr fattar inte regeringen det. Kyrkominister Stefan Attefall, kristdemokrat och pingstvän, ser inga problem med bidragen. I Kalla fakta säger han:

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag inte kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget.”

Helt rätt. Vi kan inte ha ett stöd överhuvudtaget. För det går inte att försvara. Det är fullständigt orimligt att våra skattepengar går till homofoba och misogyna organisationer.

Så lägg ner.

Och jag måste ta det extremt svåra beslutet att sluta handla i min favoritaffär.

Hon ger upp kristendomen för människans skull.

När ens syn på människan inte går ihop med hur ens tro är utformad. Vilket värde sätter man främst, det mänskliga eller det gudomliga?

Det är mycket jag inte förstår i den här världen. Men jag förstår varför kärleken måste vara i det främsta rummet. Allt annat blir meningslöst annars.

Därför förstår jag inte religiösa föräldrar som förskjuter sina homosexuella barn på grund av sin tro. Jag förstår inte hur de kan låta några meningar i Bibeln, som lätt kan tolkas annorlunda, bestämma kärleken till sina egna barn.

Även om jag själv inte är det minsta religiös så får andra vara hur religiösa de vill och jag kommer alltid att kämpa för allas rätt att vara det. Men jag kan omöjligen förstå när religionen får ta kärlekens plats.

Det är som när jag skrev om skådespelerskan Anne Hathaway och hennes katolska familj. När hennes äldre bror kom ut som homosexuell gick familjen över till att bli protestanter. De ville inte vara del av en institution som förtryckte en av deras egna.

Så borde det vara.

Att ens syn på människan, på kärleken måste gå före hur ens tro är utformad. Det betyder inte att man nödvändigtvis måste offra sin tro helt och hållet, det handlar om att justera den så att man kan fungera och älska på det sättet man vill i den här världen.

En som dock går så långt att hon ger upp sin religion helt är den världskända författaren Anne Rice. Hon var ju den som redan på 70-talet skrev om vampyrer, vilket är det alla skriver och läser om numera.

Hon har också skrivit en hel del kristna böcker, bland annat om Jesus liv. Men nu verkar hon ha fått nog. På sin Facebook skriver författaren att hon ger upp kristendomen:

”For those who care, and I understand if you don’t: Today I quit being a Christian. I’m out. I remain committed to Christ as always but not to being ”Christian” or to being part of Christianity. It’s simply impossible for me to ”belong” to this quarrelsome, hostile, disputatious, and deservedly infamous group. For ten …years, I’ve tried. I’ve failed. I’m an outsider. My conscience will allow nothing else.”

Precis som med Anne Hathaways familj vill Anne Rice inte vara en del av något hon inte längre kan stå för. Det tar inte bort hennes tro, men hon vill inte manifestera den som en del av kristendomen. Hon utvecklar:

”As I said below, I quit being a Christian. I’m out. In the name of Christ, I refuse to be anti-gay. I refuse to be anti-feminist. I refuse to be anti-artificial birth control. I refuse to be anti-Democrat. I refuse to be anti-secular humanism. I refuse to be anti-science. I refuse to be anti-life. In the name of …Christ, I quit Christianity and being Christian. Amen.”

Jag måste säga att jag imponeras av människor som vågar reflektera så pass mycket kring sin egen tro och i vilket sammanhang den manifesteras och komma fram till att den egna tron inte bör vara en del av ett förtryckande sammanhang.

Jag gillar människor som tror på kärleken, över allt annat.

Kvinnors bröst bränns bort för att ”skydda” dem.

Det finns en hel del kulturella och religiösa praktiker runt om i världen som går ut på att göra kvinnor till ”riktiga” kvinnor och för att ”skydda” dessa kvinnor från män och deras blickar och händer.

Vi diskuterar regelbundet slöjan och olika sorters könsstympning som exempel på detta. Allt handlar om föreställningar om att kontrollera kvinnan och hennes sexualitet.

Men av alla övergrepp på kvinnor jag har hört om så är ”bröststrykning” bland de värsta. Jag hade ingen aning om vad det var, men nu när jag vet, vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Det är en praktik som är vanlig i afrikanska länder som Kamerun, Togo, Benin och Guinea och som används på flickor i början av puberteten. Praktiken innebär att flickornas bröst bankas eller masseras med upphettade föremål för att hindra dem från att utvecklas.

Syftet är helt enkelt att hindra flickorna från att bli sexuellt aktiva i förtid och att ”skydda” dem från sexuella övergrepp.

Videon nedan illustrerar detta vidriga övergrepp. Den är inte för svagmagade, men alla borde se den för att inse vilka fruktansvärda uttryck patriarkatet tar sig.

Ett patriarkat där mannens sexualitet tillåts vara så ”okontrollerad” att kvinnor måste skyla sig och göra sig fula för att inte hetsa upp, för att inte locka till sig. För om de blir våldtagna är det ju deras fel.

Ett patriarkat där kvinnor inbillas att tror att om de får brösten att sluta växa så kommer det att hindra dem eller deras döttrar från att bli bortgifta som unga eller bli våldtagna och gravida.

De pratar om att män tror att flickor med väl utvecklade bröst är redo för sex, och därför går efter dem. Mammor inbillas att tro att de ”skyddar” sina döttrar genom bränna deras bröst och därmed hindra dem från att växa.

Åh, det är så ledsamt.

Bröststrykning är tyvärr bara ännu ett exempel på att det är kvinnan som ska riskera sin hälsa och ge upp sin frihet för att ”okontrollerbara” män ska få fortsätta göra vad fan de vill.

Någon ge mig styrka.

Burkaförbud frigör inga kvinnor.

Frankrike är ett steg närmare burkaförbud på offentliga platser. Med Europas största muslimska befolkning på fem miljoner, varav cirka 2000 kvinnor tros bära burka eller niqab, är det symptomatiskt för vilka vindar som blåser över Europa.

Vad förespråkarna än säger så handlar inte förbudet om kläder. Det är inte heller en åtgärd mot, eller för som förespråkarna vill få det till, de få kvinnor som av egen eller någon annans vilja döljer sina kroppar.

Det är en markering mot islam och alla som anser sig tillhöra den.

Som Roya Hakimnia skriver:

”Det påstås att en växande muslimsk fundamentalism hotar våra sekulära samhällen i Europa… Bevisen för denna utveckling har aldrig hållit vid närmare granskning. Däremot får vi ständigt nya bevis på en växande (pseudo-)sekulär fundamentalism som riktar sig mot muslimer.”

Det är en oroande utveckling, denna islamofobi som nu länder faktiskt skriver in i lagstiftningen. I dag må det handla om förbud mot minareter och burkor, men i morgon kan inskränkningarna i muslimers rättigheter vara värre.

Var drar man gränserna? Vem ska få dra gränserna?

Är det ingen som har lärt sig av historien?

Det går inte att förbjuda vissa religiösa uttryck i ett land som säger sig ha religionsfrihet. Det går bara inte. Hur kan man ens tillåta staten att bestämma hur vi ska klä oss?

Vad blir nästa steg? Förbud mot för korta kjolar?

Argumentet att burkaförbud skulle frigöra kvinnor håller inte. För i praktiken fråntas dessa kvinnor sina mänskliga rättigheter. Som att utbilda sig, yrkesarbeta, och vistas ute i offentligheten.

Slöjan, i vilken form den är i, ses som kvinnoförtryck. Och ja, det finns muslimska kvinnor som tvingas på slöjan som ett kroppsligt fängelse. Men det finns även andra som själva väljer att bära någon sorts slöja som ett sätt att uttrycka sin tro.

Jag kan tycka att religionen islam, precis som de flesta andra religioner, har förtryckande aspekter, speciellt riktade mot kvinnor. Den ursprungliga tanken med de täckta kvinnokropparna har ju till exempel uppstått ur ett kyskhetskrav.

Dessa förtryck bör påtalas, men varje kvinnas val måste också respekteras. Det är en beklaglig inställning att mena att ingen muslimsk kvinna kan göra rationella val för hur hon vill uttrycka sin tro.

Om man bryr sig så mycket om kvinnors frigörelse borde man förstå att burkaförbud bara försvårar snarare än hjälper muslimska kvinnor att få det vi menar är ”frihet”.

Målet måste vara att alla kvinnor själva ska äga rätten att göra sina livsval, utan uppmaningar från varken patriarkala strukturer, enskilda män som upprätthåller sådana strukturer eller institutioner som begränsar deras handlingsutrymmen.

Som jag har påpekat förut: om vi vill motverka de patriarkala strukturer som gör att muslimska kvinnor bär slöja, då är det bästa sättet att låta dem ta del av offentligheten precis som alla andra.

Många av de kvinnor som bär burka eller niqab kommer under ett förbud att fängslas till hemmen. De kommer att delta ännu mindre i samhället. Det är knappast så att byta ett ”fängelse” mot ett annat är vägen till frigörelse.

Om dessa kvinnor är ute och är en del av offentligheten, utbildar sig och jobbar, då sträcks de patriarkala bojorna. Jag kan skriva det hur många gånger som helst.

Då sträcks de patriarkala bojorna, och en dag kanske de går sönder.

När Livets Ord framstår som punkare

Under min uppväxt gick en serie på tv som hette Touched by an Angel. Den handlade om ängeln Monica som dök upp hos personer som var vid vägskäl i sina liv eller som hade ett svårt beslut att fatta.

Monica kom till alla dessa människor med ett budskap av hopp från Gud.

Ja, ni minns nog denna superkristna serie som i alla fall alltid fick mig att vilja spy rakt på tv-rutan. För den var så amerikanskt kristen att Livets Ord framstår som punkare i jämförelse.

Allt det smetigt kristna kan sammanfattas i seriens kanske värsta avsnitt. Där har en stad ställt Gud inför rätta för att han hade låtit staden drabbas av en torka. Avsnittet ville ställa den urgamla filosofiska frågan:

Om Gud nu existerar varför tillåter han all misär, all svält, all olycka i världen?

Och hur hanterade då serien denna, även för ateister som mig, intressanta fråga? Jo, precis när staden ska döma om Gud är skyldig eller inte så börjar det att… regna. Och torkan är över.

Gud räddade dagen!

Så seriens svar på den urgamla frågan, varför Gud låter onda saker hända goda människor, var alltså: det gör han inte! Gud fixar allt till slut! Tragedier händer aldrig! Om de gör det så blundar vi bara!

Usch och fy.

Anledningen till att jag ens skriver om den här serien är för att jag nyligen såg seriens enda avsnitt med hbt-innehåll. Ett avsnitt av sammanlagt 212. Snacka om bra representation!

I avsnittet ska Monica få en pappa att acceptera sin sons homosexualitet innan sonen dör av aids. Ett kontroversiellt ämne för en kristen serie riktad till en überkristen målgrupp i mitten av 90-talet.

Det är ett avsnitt som vill lära tittarna att Gud älskar alla, till och med de aidssjuka bögarna. Kanske är det fint och vågat med tanke på omständigheterna.

Men att endast en hbt-karaktär, dessutom i den klassiska rollen som döende, togs upp under nio säsonger och 212 avsnitt visar inte på mod, utan på rädsla inför att ta i ”de där” ämnena, och i ”de där” personerna.

Det är en attityd som är alldeles för vanlig inom världsreligionerna. Denna rädsla att ta i allt som har med homosexualitet att göra. Eller så har man företrädare som visar rädsla och predikar intolerans, för att i nästa andetag predika kärlek.

Men kärlek som bara vissa människor ska få uppleva.

Det har aldrig gått ihop för mig. Denna intolerans som man rättfärdigar med någon mening ur någon uråldrig bok. Jag har aldrig förstått det. Det är en för mig endast ointelligent och inskränkt hållning.

Touched by an Angel må ha godkänt en aidssjuk bög en gång under sina nio år, men i övrigt predikade den strikt heterosexuell kärlek och heteronormativa levnadssätt.

Men serien är fiktion, de homofoba religiösa uttrycken är det tyvärr inte.

Muslimer behandlas efter andra mediala regler.

Förra veckan skrev EU-ministern Birgitta Ohlsson en debattartikel om religiösa provokationer inom konsten och om de oftast upprörda religiösa reaktioner som uppstår till sådant.

Hon tog självklart upp Lars Vilks, men också Elisabeth Ohlson-Wallins utställning Ecce Homo, där bibliska situationer omtolkades ur ett hbt-perspektiv.

”Kristendomens kärleksbudskap klädd i modern skepnad väckte heta känslor både inom kyrkan, i riksdagen och runt köksborden.”

Det stämmer.

Men det tyckte inte den svenska konservatismens inofficiella ledare Roland Poirier Martinsson. Han menar i en replik att det inte går att jämföra kristen intolerans med muslimsk intolerans.

Skillnaden är ”avgrundsdjup” menar han.

Kanske sviker hans minne honom, för Elisabeth Ohlson Wallin mordhotades av kristna extremister, utställningen blev flera gånger saboterad och hotbreven stod som spön i backen.

Vad är skillnaden mellan det och behandlingen av Vilks?

Men enligt Roland Poirier Martinsson måste man vilket som skilja på vanliga, vettiga kristna och inte acceptera att ”de extrema och mycket få undantagen ska tillåtas definiera breda folkrörelser”.

Det stämmer så väl. Men hans text och högst selektiva minne visar att han bara anser att detta gäller kristna, och inte muslimer.

Det blir tydligt att Roland Poirier Martinsson ser den muslimska gruppen som bestående av allt annat än vanliga och vettiga människor. Istället verkar han tror att de allra helst vill kollektivt mörda Lars Vilks.

Som Ann-Charlotte Martéus skriver:

”Vad är det egentligen för världsbild Martin Poirier Martinsson försöker måla upp när han försöker göra skillnaden mellan kristna och muslimer så radikal? Vilket är hans ärende?”

Dessutom, menar hon, finns det en viktig skillnad mellan Ecce Homo och rondellhunden. Rondellhunden var en medveten drift med Muhammed gjord av en icke-muslim, medan Ecce Homo var en kärleksfull tolkning av det kristna kärleksbudskapet gjord av en bekännande kristen.

Det mest intressanta med Roland Poirier Martinssons debattartikel är att den lägger sig i linje med den dominerande mediediskursen när det gäller Lars Vilks och den muslimska gruppen i Sverige.

Det blir tydligt gång på gång att muslimer och islam behandlas efter andra mediala regler än andra religioner. Ständigt avkrävs alla muslimer på svar och avståndstagande från vad en liten klick religiösa extremister har gjort.

Samma sak händer sällan när extremister med andra trostillhörigheter är i farten. När Ecco Homo ställdes ut och attackerades, inte fan frågade man vanliga kristna på gatan om de tog avstånd till attackerna eller inte.

Men det gjorde man med vanliga muslimer. Och genom att gång på gång enbart göra det med muslimer så skapar man en bild av dem som en hotfull och våldsbenägen grupp.

Det borde ju rimligtvis vara som Roland Poirier Martinsson skriver att ”de extrema och mycket få undantagen inte ska tillåtas definiera breda folkrörelser”.

Men då Roland Poirier Martinsson reserverar den tanken enbart till kristna, så menar jag att den bör gälla alla religioner och trosinriktningar.

Vi pratar om himlen även om vi inte tror på den.

Jag såg en duva nära mitt hus. Den hade bara ett ben och kunde inte flyga. Den letade efter ett ställe att dö på.

För en kort sekund övervägde jag att kasta den framför en bil, vrida nacken av den eller kväva den i min jacka. Men jag är inte den som tar liv.

Det var jobbigt att se den och veta att den skulle dö. Att den skulle dö själv, ruttna bort och glömmas bort. Men jag hoppas att jag inte glömmer den.

Att någonstans inne i mig kommer den att flyga länge till.

Duvan påminde mig om något jag redan visste. Att leva handlar i slutändan om att hitta ett bra ställe att dö på.

Och efter allt. Efter det sista andetaget. Vart försvinner man? Upphör man? Lever man vidare?

Jag har tänkt på var min mamma är nu. Om hon är. Och jag vill tro att prickarna som vi såg på några foton på familjen i julas var hennes ande, bara för att min svägerska trodde det.

Jag vill tro det, även om jag annars bara tycker att det är önsketänkande.

När vi pratar om våra nära och kära som har dött säger vi att de är någonstans vackert. Att de är lyckliga där de är. Att de har funnit frid. Kanske träffat andra döda släktingar däruppe någonstans.

Vi måste tro på det. Vi måste. För alla andra tankar gör deras frånvaro ännu svårare att bära. För vi vill inte föreställa oss våra älskade som endast ruttnande kroppar sex meter under jorden.

Vi pratar om himlen även om vi inte tror på den.

Jag är ateist. Jag tror inte på någon religion, inget övermäktigt, ingen gud. Jag tror på mig själv, och kärleken. Det räcker för mig. Om jag en dag känner något annat kommer jag att söka mig dit.

Men där jag är nu tror jag inte på någon himmel. Jag tror inte på någon fortsättning. Jag tror att vi vid dödsögonblicket upphör för alltid.

Jag ser det som befriande med en slutgiltig punkt på tillvaron.

Jag vill gärna tro att mamma finns någonstans nära mig. Och det gör hon. I mitt hjärta. Alla minnen, all hennes kärlek. Den bär jag alltid med mig.

Men hennes ande upphörde att existera samtidigt som hennes hjärta stannade för 13 år sedan.

Vi kan tro på vad vi vill. Det som ger oss tröst, det som ger oss lugn. Men också det som ger oss svar vi kan tro på, sanningar vi kan skriva under på. För ingen av oss vet vad som händer efter döden.

Vi kan bara tro.

Och oavsett vad vi tror så ska vi fortsätta leva till våra hjärtan stannar oss. Sedan försöka hitta ett bra ställe att dö på. Ett ställe dit hela vårt livs vägar har fört oss.

Och sedan bara försvinna.

De smusslar och ljuger bort de våldtagna barnen.

För 18 år sedan uppträdde Sinead O’Connor i Saturday Night Live. Mitt i Bob Marleys låt War ändrade hon låttexten och skrek ”Child abuse” och ”Children! Children! Fight!” medan hon rev sönder en bild på påven John Paul II.

Hon uppmanade publiken och tittarna om att ”fight the real enemy.”

Hon hade tyvärr så rätt, så rätt.

Under flera år, och speciellt det senaste halvåret, har vi fått se hur pedofilhärvan inom den katolska kyrkan runt om i världen bara har växt och växt.

Vi har fått höra om präster som har mörkat för varandra och att till och med påven själv har försvarat pedofilanklagade präster.

Den katolska kyrkan har varit konsekventa i en sak: att skylla på alla andra än sig själva.

De har bland annat pekat ut judar, det moderna samhället och homosexualitet som skyldiga för de otaliga sexövergrepp på barn som har skett och fortfarande sker av präster och nunnor inom den katolska kyrkan i flertalet länder.

Den katolska kyrkan med påven i spetsen har våldtagit de våldtagna barnen ännu en gång genom att försöka dölja övergreppen och skydda prästerna som är skyldiga till dem. Det är bortom försvarbart.

Som Sinead O’Connor skrev i ett öppet brev härom månaden:

”How an organization which has acted, decade after decade, only to protect its business interests above the interests of children can feel it has the right to dictate to us what Christians should do is beyond belief… If Christ was here, he would be burning down the Vatican. And I for one would be helping him.”

Det är hårda, men ack så sanna ord.

Så vad göra? Marcus Birro skrev härom dagen om vad han, som troende katolik, vill att den katolska kyrkan ska förändra:

1) Avskaffa det obligatoriska celibatet för prästerna, 2) Kvinnor ska ges möjligheter att bli diakoner och präster, 3) Sluta förtrycka homosexuella, och 4) Upphäva förbudet mot preventivmedel.

Det är fyra mycket kloka och rimliga krav. Men herregud, vad tror Marcus Birro egentligen? Att katolska kyrkan skulle vara någon sorts modern programvara som bara behöver uppdateras för att funka igen?

Problemet är ju att programvaran är felgjord från början.

Den katolska kyrkan utgår från en religiös konservatism som bygger på fördömandet av allt som är nytt, progressivt och till synes medmänskligt. Precis som så många andra religioner.

Konservatismen är själva poängen med den katolska kyrkan. Att ändra på sig skulle innebära en total omförhandling av den grundläggande tron. Det går ju inte för sig.

Så de smusslar, mörkar och ljuger bort de våldtagna barnen.

Jag undrar: hur fan ser deras gud på det?

Vanliga muslimer får skulden för extremisterna.

Vi ska alla ha rätten att uttrycka vilka åsikter vi vill, och vi bör alla kämpa för den rättigheten. Om vi inte håller med varandra kan vi debattera och kritisera. Våld och hot om våld är aldrig någonsin acceptabelt.

Denna självklarhet måste tydligen vi alla, och muslimer i synnerhet, uttrycka efter mordhotet mot Lars Vilks.

Jag förstår inte. Varför måste vi uttrycka vårt avståndstagande från extremisters planer på att mörda folk? Är det inte underförstått och självklart att mord inte är ok?

Tydligen inte.

I går såg jag Dagens Nyheters förstasida med rubriken: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”. Redan där blev jag förbannad.

Jag blev så förbannad att det har tagit mig ett dygn att skriva den här texten. Inne i tidningen fanns en artikel som gick ut på att de frågade Bejzat Becirov, vd för Islamic Center i Malmö, vad han tycker om mordplanerna.

Han säger det självklara: Lars Vilks får uttrycka sig hur han vill och det finns aldrig någon ursäkt för våld.

På samma uppslag har man gjort en vi fem-intervju med ”vanliga” muslimer på gatan. De frågas om de har sett Vilks kariaktyrer och vad de tycker om att han är mordhotad.

Och jag undrar bara: Varför intervjuade man Bejzat Becirov? Varför frågade man folk på gatan om vad de tycker om mordplaner på folk? Hoppades de på svar som: yeah, kill that bastard!?

Just genom att intervjua Becirov och fråga muslimerna på gatan sänder man signalen att man är osäker på om muslimska ledare och vanliga muslimer verkligen tar avstånd från våld och mord.

Varför annars fråga?

Varför måste muslimer krävas på svar att de tar avstånd? Varför måste de förklara sig när det är en klick extremister som har gjort något förjävligt?

Vi kan ju ta två andra exempel på våld och hot om våld som har gjorts av religiösa extremister.

För det första: när Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce Homo, där Jesus och apostlarna gestaltades av homosexuella och transvestiter, visades för drygt tio år sedan mordhotades Ohlson Wallin av kristna extremister.

Utställningen blev flera gånger saboterad och hotbreven stod som spön i backen.

Gick man då ut och gjorde en toppnyhet av att kristna samfund tog avstånd? Gjorde man då en vi fem-intervju med vanliga kristna där man undrade om vad de tyckte om mordhoten?

Nej.

För det andra: var var ropen på att kristna skulle ta avstånd från mordet på abortläkaren George Tiller förra året? Han som mördades av en kristen anti-abortextremist.

Jag hörde inte ett jävla dugg.

Återigen ser vi på prov på hur medier avkräver alla muslimer svar och avståndstagande från vad en liten klick religiösa extremister har gjort. Samma sak händer sällan när extremister med andra trostillhörigheter är i farten.

Genom att gång på gång enbart göra det med muslimer skapar man en bild av dem som en hotfull och våldsbenägen grupp.

Själv tyckte jag inte alls om Lars Vilks rondellhund när den kom. Jag tyckte att den var en larvig provokation, som istället för att vara ett fuck you åt extremister som vill hota yttrandefriheten, bara blev ett fuck you åt en redan hårt ansatt grupps religiösa känslor och identitet.

Religion och tro bör och ska diskuteras och kritiseras, men det finns bättre och sämre sätt att göra det på. Rondellhunden var i mina ögon mer av en krigsförklaring än en uppmaning till diskussion.

Men hur mycket jag än stör mig på den och nu nyhetsbilderna på Lars Vilks leendes med en yxa i handen, så försvarar jag hans rätt att uttrycka sina åsikter.