Vi pratar om himlen även om vi inte tror på den.

Jag såg en duva nära mitt hus. Den hade bara ett ben och kunde inte flyga. Den letade efter ett ställe att dö på.

För en kort sekund övervägde jag att kasta den framför en bil, vrida nacken av den eller kväva den i min jacka. Men jag är inte den som tar liv.

Det var jobbigt att se den och veta att den skulle dö. Att den skulle dö själv, ruttna bort och glömmas bort. Men jag hoppas att jag inte glömmer den.

Att någonstans inne i mig kommer den att flyga länge till.

Duvan påminde mig om något jag redan visste. Att leva handlar i slutändan om att hitta ett bra ställe att dö på.

Och efter allt. Efter det sista andetaget. Vart försvinner man? Upphör man? Lever man vidare?

Jag har tänkt på var min mamma är nu. Om hon är. Och jag vill tro att prickarna som vi såg på några foton på familjen i julas var hennes ande, bara för att min svägerska trodde det.

Jag vill tro det, även om jag annars bara tycker att det är önsketänkande.

När vi pratar om våra nära och kära som har dött säger vi att de är någonstans vackert. Att de är lyckliga där de är. Att de har funnit frid. Kanske träffat andra döda släktingar däruppe någonstans.

Vi måste tro på det. Vi måste. För alla andra tankar gör deras frånvaro ännu svårare att bära. För vi vill inte föreställa oss våra älskade som endast ruttnande kroppar sex meter under jorden.

Vi pratar om himlen även om vi inte tror på den.

Jag är ateist. Jag tror inte på någon religion, inget övermäktigt, ingen gud. Jag tror på mig själv, och kärleken. Det räcker för mig. Om jag en dag känner något annat kommer jag att söka mig dit.

Men där jag är nu tror jag inte på någon himmel. Jag tror inte på någon fortsättning. Jag tror att vi vid dödsögonblicket upphör för alltid.

Jag ser det som befriande med en slutgiltig punkt på tillvaron.

Jag vill gärna tro att mamma finns någonstans nära mig. Och det gör hon. I mitt hjärta. Alla minnen, all hennes kärlek. Den bär jag alltid med mig.

Men hennes ande upphörde att existera samtidigt som hennes hjärta stannade för 13 år sedan.

Vi kan tro på vad vi vill. Det som ger oss tröst, det som ger oss lugn. Men också det som ger oss svar vi kan tro på, sanningar vi kan skriva under på. För ingen av oss vet vad som händer efter döden.

Vi kan bara tro.

Och oavsett vad vi tror så ska vi fortsätta leva till våra hjärtan stannar oss. Sedan försöka hitta ett bra ställe att dö på. Ett ställe dit hela vårt livs vägar har fört oss.

Och sedan bara försvinna.

Annonser

6 thoughts on “Vi pratar om himlen även om vi inte tror på den.”

  1. Jag tror som du att det finns tröst i ”punkten” – som i Dan Anderssons dikt som stod i min mammas dödsannons, så pampig och full av livskraft!

    En Svanesång
    text: Dan Andersson

    Jag står vid vägens sista, höga grindar,
    och kring mig blåsa kvällens svala vindar,
    och innan solen purpurröd gått ner,
    jag hunnit upp min längtans högkvarter.

    Jag ser på livet som på sländors vimmel,
    inunder sommardagens höga himmel,
    och längtar att vid dagens skumma slut
    få falla i det stora mörkret ut.

    Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider,
    och tackar glatt för gångna kämpatider,
    för alla heta slag på solbränt grus,
    och segerfesters jubeldränkta rus.

    Jag hör en storm som går på vingar tunga,
    och midnattsåskans vita blixtar ljunga.
    Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,
    och hälsar livets svala avskedsnatt.

    Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,
    då fri och frälst jag upphör att förnimma,
    och stiger i det namnlöst mörka ner –
    och jublar, faller, ler och finns ej mer.

      1. Dagens Dan Andersson är ett måste i min värld. Säger som Marcus Birro sa i allsång på Skansen sommaren 2009: ”Ungdomar, läs Dan Andersson.

        Rekomenderad läsning Dan Anderssons samlade dikter (tror att den finns som lågprispocket). Greiders biografi om man vill sätta in Dan Andersson i sitt historiska sammanhang Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke : en bok om Dan Andersson.

        Det finns hur många tonsättningar och inspelningar som helst av Dan Andersson. Sofia Karlsson har sjunger ”Svarta ballader”, vemodigt vackert. Dan Viktor har gjort ”Dan Andersson sjunger Dan Andersson”, fylla, åtrå och djävulen själv. Thåström spelade in ”Den druckne matrosens sång” häromåret.

        http://www.kafe-k.se/musik034.htm Om Dan Viktor som Dan Andersson eller möjligen Bob Dylan, inkl en snabb sammanfattning av Greiders bok. Paisley = Pia om någon undrar.

      2. pia, oj är löjligt efter när det gäller dan andersson. passande för de lata dagarna i solen i sommar.

  2. Det finns orber
    ett slags andar
    som hälsar
    på hos sina människor
    De syns på bilder,
    liknar dammpartiklar
    men de är vänner
    som söker och besöker

    1. pia, måste ha varit de min svägerska menade var där. fick några på ett kort bara här om dagen. de är vackra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s