En liten pojke lär sig hata i kyrkan.

En liten pojke sjunger i kyrkan:

”The Bible’s right, somebody’s wrong
The Bible’s right, somebody’s wrong
Romans one, twenty six and twenty seven
Ain’t no homos gonna make it to heaven”

Hela församlingen jublar och klappar händerna och pojkens pappa deklarerar stolt ”that’s my boy”.

Det är så här en liten pojke får lära sig att hata.

Inget gör mig mer upprörd än föräldrar som medvetet lär sina barn hat, intolerans och fördomar. Det går emot allt det som bra föräldraskap bör handla om.

Nämligen att lära barnet att älska både sig själv och andra.

I stället lärs detta oskyldiga ovetandes barn att sjunga texter om att homosexualitet är en synd och genom den starka positiva respons han får från församlingen lär han sig att det är ”rätt”.

Tänk om barnet själv växer upp och inser att han är homosexuell. Hur ska han kunna älska sig själv när hela hans närmaste omgivning har lärt honom att hata homosexualitet?

Jag hoppas nästan att han visar sig vara heterosexuell. Då slipper han i alla fall att hans familj stöter bort honom den dag de inser att han är en ”syndare”.

Tro inte att det här är ett extremt exempel. Många barn växer upp i familjer som på grund av religiösa eller andra skäl uppfostrar dem i intolerans och fördomar. Vare sig det är gentemot hbt-personer eller andra.

Även om kanske få svenska barn sjunger sådana här sånger i kyrkan, så lär de sig liknande dumheter på andra sätt både genom föräldrarna och deras närmaste omgivning.

Och även om föräldrar har ett särskilt ansvar över sina barns utveckling så är ansvaret större än så. Det allas ansvar. Oavsett om vi är en förbipasserande, en lärare i skolan eller en granne.

Vi måste vid alla tillfällen motarbeta den intolerans vi ser.

Det är vårt ansvar som medmänniskor att reagera. Det är vårt ansvar att göra det vi kan för att vi ska leva i ett samhälle som ser värde i alla.

Det är sådan positiv påverkan som kan rädda den lille pojken i videon. Även om hans närmaste omgivning är full av idioter kan han förhoppningsvis få bättre lärdomar från andra människor.

Jag vill inte bli en pappa utan att vara redo.

I en tjejtidning läser jag om två unga kvinnor som båda hade blivit gravida efter ett one night stand. Den ena behöll sitt barn, den andra gjorde abort. Båda är nöjda med sina val.

När jag läser deras berättelser känner jag lättnad över att jag aldrig kommer att hamna i en liknande sits som dem. För jag vill att mitt eventuella barns tillkomst ska vara planerad.

Eftersom jag inte sprider min säd i kvinnor är det med ganska stor säkerhet jag kan säga att så kommer att vara fallet. Och om det ens händer, är det många år fram i tiden.

Jag vill känna mig redo först.

Jag skulle inte vara en bra förälder om jag fick ett barn i dag. Eller snarare, jag skulle inte vara den sortens förälder som jag vill vara.

Min grundläggande inställning är att förälder är ingenting du är, utan något du gör, mer eller mindre varje dag i resten av ditt liv. Pappa och mamma är inte substantiv, utan verb, i min mening.

Det är just därför föräldraskap är det största ansvaret som finns: ansvaret över en annan människas liv och utveckling. För mig är det lika läskigt som det är fantastiskt.

Jag vet att jag har en hel del goda egenskaper som skulle översättas väl i ett föräldraskap, men jag vet också att jag saknar minst lika många.

Varje gång jag säger så invänder mina vänner och bedyrar vilken bra förälder jag skulle bli. Och visst skulle jag ta hand om barnet på ett bra och ansvarsfullt sätt.

Men jag vet att det är viktigt för mig att utveckla vissa sidor hos mig själv för att känna tillräckligt med trygghet i föräldrarollen.

Jag tror att du förändras som människa i och med att ett barn som kallas ditt placeras i din famn. Jag tror att ditt hjärta svämmar över med kärlek och att du lär dig med varje ny erfarenhet.

Men det finns saker som jag redan vill ha lärt mig innan barnet placeras i min famn. Som att känna mig nöjd med att under småbarnsåren leva med mindre frihet, med ett mindre handlingsutrymme.

Jag vill hinna uppnå alla de saker som försvåras när ens livs ansvar inte bara gäller en själv längre. Jag vill inte inleda en ny fas i mitt liv vetandes att allt jag ville göra innan dess inte blev gjort.

Eftersom jag som bög med största sannolikhet inte kommer att få ett barn oplanerat känner jag ett ansvar att göra det jag kan för att känna mig redo.

Jag skulle önska att fler tänkte på samma sätt, oavsett livssituation och förutsättningar. Om du vill ha barn, gör det du kan för att förbereda dig på det.

Jag vet att det inte går att förbereda sig helt för vad det innebär att vara förälder, men jag vill ändå ha självinsikt nog att arbeta mig till en plats i mig själv där jag är redo för ansvar över någon annans liv.

För mig är föräldraskap just så stort. Det är på så stort allvar. Jag kan inte se det som något annat, och förstår inte varför jag skulle.

En dag kanske jag känner mig redo för att vara en pappa. Kanske kommer den känslan aldrig. Om jag inte blir pappa är det helt ok.

Jag har ju i alla fall blivit en bättre människa.

Extrema uttryck för könat föräldraskap.

En pappa lämnar sin 10-åriga son ute i kylan och tvingar honom att gå hem från Uppsala till Stockholm efter en bandyturnering.

Pappa tyckte sonen hade ”spelat för jävla dåligt och kunde gå hem.”

En mamma ger sin 7-åriga dotter presentkort till en framtida bröstförstoring i födelsedagspresent och en framtida fettsugning i julklapp.

Mamman, som själv har lagt över åtta miljoner kronor på sina egna plastikoperationer, försvarar presenterna till dottern:

”I see these vouchers as investing in her future, like saving money for her education.”

Det är till synes två olika händelser, men de har mer gemensamt än bevis på fruktansvärt dåligt föräldraskap.

Jag ämnar inte förklara eller ursäkta dessa två allvarliga händelser, utan jag menar att de är intressanta exempel att diskutera på ett mer allmänt plan.

Jag menar att de båda händelserna, om än på extrema sätt, kan ses som exempel på hur olika flickor och pojkar behandlas och uppfostras.

Pojken ska lära sig att prestera och bli bäst. Han ska bli stark och framgångsrik. När han inte visar upp det beteendet straffas han av pappan.

För i pappans ögon har pojken misslyckats i sin manlighetssträvan.

Flickan däremot ska lära sig att det är utseendet som är det som ska betyda allt för henne. Hon ska ställa in sig på att skapa och upprätthålla ettperfekt yttre.

För det är utseendet, som mamman uttrycker det, som ska ge dottern lycka i form av kändisskap och en fotbollsspelande make.

Så mamman uppmuntrar redan från början kvinnlighetens krav på utseendefixering.

Båda exempel visar också de könskodade kraven, i detta fall som sagt extrema krav från uppenbarligen dåliga föräldrar, på att sträva mot perfektion.

I pojkars fall handlar det ofta om en strävan efter perfekta prestationer. I flickors fall en strävan efter ett perfekt yttre. Både i princip omöjliga krav att leva upp till.

För dessa ramar, för vilka beteenden som är de eftersträvansvärda beroende på om du är en pojke eller flicka ,minskar barns livsutrymmen och vilka de kan vara.

De här två föräldrarna är inte representativa för de flesta föräldrar, inte det minsta, och mitt resonerande ska som sagt inte ses som ett sätt att förklara deras beteende.

Men när jag läser om dem så tycker jag att deras extrema handlingar så övertydligt visar på de könsstrukturer som kan finnas inom föräldraskapet.

De här händelserna får fungera som en påminnelse om att försöka vara medveten om sitt eget och andras beteende gentemot barn, på flera nivåer.

En rosa barnvagn fick mig att se rött.

Som feminist är det för mig en självklarhet att alltid kritisera och problematisera hur föräldrar och samhället i stort stänger in sina barn i stereotypa könsroller.

Att placera en docka i en flickas famn eller en bil i en killes hand är inte att ge dem det största möjliga utrymmet att bli vilka de vill, det är att begränsa dessa utrymmen.

För det är ju så att ett visst beteende uppmuntras och förstärks beroende på vad barnet har för könsorgan när det föds. Alla argument om att killar faktiskt väljer bilen och tjejer dockan håller inte då vi ständigt belönar vissa beteenden och straffar andra.

Barn gör vad de ser sina föräldrar göra. Barn gör vad deras kompisar gör. Barn gör vad som förväntas av dem. Barn gör vad deras föräldrar säger åt dem att göra.

Jag menar inte att killar måste leka med dockor och flickor med bilar. Jag säger inte heller att killar inte får leka med bilar och flickor med dockor.

Min enda poäng är att vi från dag ett uppmuntrar ett visst könsstereotypt beteende hos våra barn. Och det minskar deras livsutrymmen, vilket är just det främsta normerande stereotypa könsroller gör.

Allt detta blev oerhört tydligt här om dagen då jag såg en flicka runt fem år som gick i centrumet nära mig med en liten rosa barnvagn. Det verkligen slog mig hur jävla märkligt det såg ut.

Att här ger vi det största ansvaret en vuxen människa kan få, att vara förälder, till ett litet barn. Eller inte vilket barn som helst, utan bara små flickor. De flesta av dem får en liten plastbebis att ta hand om när själva fortfarande är bebisar.

Det är så bisarrt.

Och det är knappast konstigt att kvinnor sedan förväntas vara de som tar hand om barn, familj, och hemmet. Det är inte heller förvånande att vi har så många tonårsmorsor när de redan som små flickor uppmuntras till att ta hand om barn.

För mig är det av största vikt att vi som samhälle slutar att stänga in våra barn i könsstereotypa beteenden som både minskar deras livsutrymmen och kräver vuxna beteenden av dem som de inte är redo för.

Det här handlar inte om att jag vill döma ut enskilda föräldrar. Det här är större än så och vi är alla en del i samma invanda mönster och strukturer. Vi måste därför hjälpas till att bryta dem.

Den där rosa lilla barnvagnen får därför fungera som en påminnelse om att vi ständigt bör utmana alla de föreställningar om kön vi medvetet och omedvetet föder våra barn.

Adopterad homofobi.

 

Jag har skrivit att jag vill bli pappa en dag. En dag då jag har gjort mig förtjänt av att få älska och uppfostra ett barn. Och om jag en dag blir det kommer jag att försöka adoptera.

Det finns inget annat moraliskt alternativ för mig. Jag vill inte skapa ett nytt barn bara för att få min egen avbild när det redan finns så många barn som kan behöva en pappa som mig.

Det är mitt val i livet, om det en dag blir så.

Jag känner mig helt på det klara med varför adoption är den väg jag skulle gå. Men det utmanades rejält för några år sedan. Inte av att den där mystiska klockan alla snackar om började slå även i mig.

Det var när någon påstod att det är homofobi som ligger bakom att jag föredrar adoption. Personen menade att allt handlar om homofobiska föreställningar om att homosexuella inte ”naturligt” kan få barn och därmed borde avstå från att försöka.

Att vi blir itutade att vi helt enkelt inte har ”rätten” att skaffa biologiska barn då det inte sker på ”naturliga” sätt. Därmed omfamnar vi homosexuella hela adoptionsidén så pass mycket mer.

För att vi har trängts ut dit av det heteronormativa samhället. Av den heterosexuella familjenormen som säger att ens barn helst ska vara gjorda av mammas och pappas sammanblandade säd.

Jag hade aldrig hört något liknande förut och som med allt sådant måste jag ändå kasta in det i hjärnan och se vad som händer. Det som hände var att jag insåg att det inte stämmer. I alla fall inte för min del.

Jag tror på adoption för min egen del då jag inte har något intresse av att föra min säd, mitt släktträd vidare. Det finns inget sådant behov i mig.

Om det beror på att jag är homo och därmed har det svårare att pricka in min säd i en kvinna och därmed har uteslutit det alternativet, ja det vet jag inte. Men i mitt mogna övervägande är adoption det enda moraliskt riktiga för mig själv.

Jag vet att många känner behovet av att skaffa egna biologiska barn. Och det är deras val. Men om behovet av en unge är större än just en biologisk unge tycker jag att adoption borde övervägas.

Homofobi må inte ligga bakom min adoptionkramning, men något som verkligen har med homofobi att göra är att inga av världens länder tillåter adoption till svenska homosexuella par.

I homofobins namn låter de länderna istället sina barn leva i misär.

Bortskämda ungdomar beror på dåliga föräldrar.

 

SVT visade i veckan sin nya serie Ung & Bortskämd där tio bortskämda ungdomar bor tillsammans och måste klara sig själva. De som tar minst ansvar röstas ut av föräldrarna varje vecka.

Vinnaren vinner en jorden runt-resa. Tydligen det perfekta priset för någon som har lärt sig att bli vuxen. Få en betald lyxresa.

Åh, suck.

Vi får ständigt läsa att min generation och den som kommer efter är bortskämda, inte vill ta vilket jobb som helst och mest bryr sig om att platta håret, blogga och festa.

Jag tycker oftast att det är en fruktansvärt bajsnödig diskussion.

För det är som om man har glömt att allt detta rimligtvis är kopplat till saker som den gigantiska ungdomsarbetslösheten, den totala bristen på bostäder i de större städerna och det faktum att allt fler går ut gymnasiet med ofullständiga betyg.

Istället för att på djupet diskutera samhällsproblem som urholkar unga generationers framtidsdrömmar gror man bilden av den bortskämda 80- och 90-talisten.

Det är att göra en viktig diskussion till en ytlig en.

Jag förnekar inte att det finns unga människor i dag som lever på sina föräldrar, inte vet hur en lök ser ut eller hur man sätter på en tvättmaskin. Jag förnekar inte att många ungdomar borde ta större ansvar.

Det är bara att höra hur ungdomarna i programmet snackar. Dezirée, 24 år, säger: ”Jag lever lite som en pensionär… fast jag har pengar.” Och Ellinor, 19 år, säger:

”Samhället är typ uppbyggt så att man sliter ihjäl sig i ett halvår för att åka till Kreta en vecka.”

Men det som irriterar mig med programmet och diskussionen kring bortskämda ungar är inte att de inte har handlat mat förut, att de inte vet hur man kokar makaroner eller att de inte förstår pengars värde, utan det är att de har fått hela skulden.

För vem fan är det som har gjort dem bortskämda och ouppfostrade? Krystades de ut ur fittan bortskämda eller? Nej, bortskämda ungar skulle inte existera om de inte hade dåliga föräldrar som skämde bort dem.

Därför borde programmet lika mycket handla om att lära dessa dåliga föräldrar att ta sina jävla föräldraansvar och sätta upp regler, gränser och lära sina kids hur fan de ska klara sig själva.

Istället låter de ett tv-program göra jobbet åt dem.

Det gör mig bara jävligt förbannad. Det finns få saker som stör mig lika mycket som föräldrar till ouppfostrade ungar. Ännu värre är att de själva oftast inte verkar fatta det.

Inte någon annan heller, tydligen.

Jag har tröttnat på att diskussionen så ofta kretsar kring hur bortskämda dagens ungdomar är samtidigt som ingen verkar fråga sig hur det kommer sig. Vad föräldrarnas ansvar är, vad samhället kan göra för att möjliggöra en förändring.

Ingen bortskämd ungdom utan föräldrar som möjliggör det.

Så häng ut föräldrarna istället.

(Läs gärna också vad Becky Bergdahl skriver om den människosyn en av deltagarna visar upp. Frågan jag ställer mig: hur har den människosynen uppkommit?)

Barnartister är produkter av kasst föräldraskap.

 

Willow Smith är dotter till Jada Pinkett Smith och Will Smith. Hon är nio år gammal. Hon har i dagarna släppt videon till sin första singel.

Hon är nio år gammal.

Den hyfsat medryckande låten och den välproducerade videon kommer säkerligen lansera en framgångsrik musikkarriär. Hon är duktig, cool och söt. Men hon är nio år gammal.

Jag må vara öppensinnad för det mesta, men när det gäller små barn som ställs i strålkastarljuset och förväntas bära bördan av en karriär och ett kändisskap de inte är förberedda eller redo för, där drar jag en stor fet jävla gräns.

Barnartister är produkter av kasst föräldraskap.

En nioåring ska vara ett barn. Gå i skolan. Hoppa hage. Vara med i någon skolpjäs. Hon ska inte starta en påkostad musikkarriär.

Hon ska inte behöva ha pressen att ständigt prestera. Hon ska inte behöva ha pressen det innebär att en massa med människor och företag har satsat stora pengar på att man ska prestera och lyckas.

Och sälja, sälja, sälja.

Ok, när man är äldre och har ett eget huvud på sina axlar, då är det en annan historia. Då är man mogen att ta ansvar och egna beslut. Men när man är ett barn är det ett barn man ska vara.

Jag har skrivit förr hur svårt jag har för barn som tvingas bete sig som vuxna. Som tvingas intressera sig för sina föräldrars intressen, klä sig vuxet och ansvara för en egen karriär innan de ens har gått ut lågstadiet.

Det är ofta föräldrarna som genom sina normer och värderingar drillar in sina kids i ett visst hörn. Med en skådespelande och sjungande morsa och farsa är det ju inte konstigt att Willow Smith plötsligt har en musikkarriär eller att storebror Jaden är nya Karate Kid.

I min värld sätter goda föräldrar upp sunda gränser för sina barn. Inte för att förhindra dem att utvecklas och vara kreativa, utan för att inte dumpa vuxenvärldens alla ansvar, ideal och normer på dem för tidigt.

De kommer tyvärr att erfara allt det tids nog ändå.

Män som tar föräldraansvar är ”superfarsor”.

Erik Ullenhag, ny integrationsminister, kommer att ta hand om sina två små barn i Stockholm medan hans fru åker till Jerusalem för ett nytt jobb som diplomat.

Tanken var att han och barnen skulle åka med, men så fick han ministererbjudandet. Så nu stannar han och barnen, 2 och 6 år gamla, i Stockholm och så får han och frun pussla ihop sina liv så gott det går.

Två krävande jobb i två olika länder kanske inte är ultimat när man har två små barn, vad vet jag. Men många föräldrar jobbar mycket samtidigt som de har barn. Det är knappast något nytt under solen.

Grejen är dock att det genom historien alltid har varit kvinnan som har tagit det allra största ansvaret för hem och barn. Det är hon som förutsätts ta huvudansvaret och anpassa sin karriär efter barnen och makens karriär.

Sällan eller aldrig får hon uppmärksamhet eller tack för det.

Det är ju kvinnans lott i livet, liksom.

Men när en man visar det minsta intresse för att ta det som borde vara självklart, nämligen sitt ansvar som förälder, ja då är han helt plötsligt världens bästa pappa.

Eller en ”superfarsa” som Aftonbladet kallar Erik Ullenhag i sin artikel. Säkerligen ser inte Ullenhag sig själv som det, men enligt Aftonbladet bör han ses som en superfarsa för att han tar sitt föräldraansvar.

För att han tar hand om sina barn själv samtidigt som han jobbar.

Wow, vilken karl.

EU-minister Birgitta Ohlsson födde och ammade barn samtidigt som hon var minister. Inte blev hon kallad för supermorsa för det. Istället blev hon attackerad för att hon tackade ja till ministerjobbet trots att hon var gravid.

Självklart finns det ingen anledning att kalla henne för en supermorsa heller. Föräldraansvar borde vara självklart, och inte super.

Men grejen är ju att kvinnor aldrig får kredd för att de tar sitt föräldraansvar. Det ses som självklart. Och om de vågar tänka på karriären så får de skit för det.

En man som tar hand om sina barn är däremot någon sorts hjälte.

Det är jävligt tröttsamt och respektlöst mot alla de kvinnor som i hundratals år har offrat sig själva, sin tid och sina karriärsmöjligheter för att ta hand om barn och hem så att mannen kan göra vad fan han vill.

Det är svårt att vara förälder, ännu svårare att kombinera det med en karriär. Men för de flesta som vill ha tak över huvudet och mat i magen är det nödvändigt. Det gör de flesta. Det finns inga superkrafter involverade i det.

Det är bara vanligt jävla levande.

Det är jättefint att Erik Ullenhag är en pappa som tar ansvar och inte hindrar sin frus karriär bara för att få ha sin egen. Kanske är han ett föredöme när det fortfarande finns så få pappor som gör samma sak.

Men det är bara idiotiskt att göra varje man som tar sitt självklara föräldraansvar till världens bästa, när kvinnor har gjort just det sedan dinosauriernas tid utan några jävla supertitlar.

Därför pekade jag fuck you åt ett litet barn.

Jag sitter på tåget hem. Jag är hungrig, trött och på dåligt humör. Snett framför mig på andra sidan gången sitter en liten flicka runt sex år med sin mamma.

Plötsligt ser jag den lilla flickan peka på en överviktig man på andra sidan gången och säga ”du är ful” med allvarlig stämma och utan att blinka.

Jag blir förskräckt, mannen blir röd i ansiktet. Jag väntar mig att mamman ska bli jävligt förbannad, men hon bara skrattar bort det hela. Jag känner ilskan bubbla i mitt huvud.

Alla som känner mig vet att jag verkligen avskyr ouppfostrade barn. Jag avskyr ouppfostrade barn för att jag vet att det troligtvis är de som kommer att bli mobbare i skolan, och för att de reflekterar föräldrar som aldrig borde ha blivit föräldrar.

Plötsligt ser jag hur flickan börjar kolla in mig. Gör det inte, tänker jag. Men så säger flickan ”varför är han så tjock?” och pekar på mig. Utan att tänka lyfter jag på mellanfingret och pekar fuck you åt henne.

Flickan fattar, överraskande nog med tanke på hennes sätt, inte vad min handgest betyder. Men det gör mamman som börjar att skrika åt mig att jag inte kan göra så mot ett barn.

Jag sitter bara tyst tills hon slutar och säger då:

”Du tycker att det jag gjorde var illa, men att din dotter kallar främlingar för fula och tjocka, det skrattar du bort? Uppfostra inte mig, uppfostra din jävla unge istället.”

Mamman satt där med munnen öppen. Jag stirrade på henne och gick av vid nästa station. Jag var förbannad som fan. För vad fan är det för sätt hos ett litet barn? Vad fan är det för människosyn som mamman lär henne?

Ok, jag vet. Det är inte särskilt snällt av mig att peka fuck you åt ett litet barn. Om jag var tvungen att peka åt någon borde det ju ha varit åt mamman, eftersom barnets beteende till mycket är hennes verk.

Men jag reagerade impulsivt, och jag ångrar det inte. För kanske får det mamman att vakna upp, kanske får det dottern att skrämmas från att göra det igen. Då skiter jag i vad som är lämpligt eller inte.

Ouppfostrade barn blir ouppfostrade vuxna, och inget samhälle tjänar på det.

Fria barn är de som inte könas.

I våras anklagade en amerikansk skvallerblaska Angelina Jolie och Brad Pitt för att försöka göra sin fyraåriga dotter Shiloh till en pojke. Detta eftersom dottern har kort hår och tenniströjor.

Barns kläder, hårstilar, leksaker och allt annat könas för att hålla isär flickorna från pojkarna. Detta eftersom pojk- och flickkroppar i den åldern ser nästan helt identiska ut, förutom mellan benen.

Att små barn inte går att avgöra könet på gör det ännu viktigare för föräldrarna och samhället att könsbestämma dem genom valet av kläder och attribut.

Så att de lättare kan förstå en värld full av föreställningar om kön.

Alla förnuftiga människor, föräldrar eller inte, vet ju att en kortare frisyr och bekvämare kläder bara är smart föräldraskap. Att stryktåliga byxor är bättre att leka i än en snygg glitterblus. Att kort hår bara är praktiskt på alla sätt och vis.

Angelina Jolie och Brad Pitt har vägrat att kommentera de puckade anklagelserna mot dem. Men nu ryter Angelina Jolie ifrån:

”I would never be the kind of parent to force somebody to be something they are not. I think that is just bad parenting. Children should be allowed to express themselves in whatever way they wish without anybody judging them because it is an important part of their growth. Society always has something to learn when it comes to the way we judge each other, label each other. We have far to go.”

Bra sagt, och det visar på en insiktsfull förälder som har insett att de mest fria barnen är de som inte könas. Det är de som har de bästa förutsättningarna för att inte hindras lika mycket av alla föreställningar om kön.