Jag vill inte bli en pappa utan att vara redo.

I en tjejtidning läser jag om två unga kvinnor som båda hade blivit gravida efter ett one night stand. Den ena behöll sitt barn, den andra gjorde abort. Båda är nöjda med sina val.

När jag läser deras berättelser känner jag lättnad över att jag aldrig kommer att hamna i en liknande sits som dem. För jag vill att mitt eventuella barns tillkomst ska vara planerad.

Eftersom jag inte sprider min säd i kvinnor är det med ganska stor säkerhet jag kan säga att så kommer att vara fallet. Och om det ens händer, är det många år fram i tiden.

Jag vill känna mig redo först.

Jag skulle inte vara en bra förälder om jag fick ett barn i dag. Eller snarare, jag skulle inte vara den sortens förälder som jag vill vara.

Min grundläggande inställning är att förälder är ingenting du är, utan något du gör, mer eller mindre varje dag i resten av ditt liv. Pappa och mamma är inte substantiv, utan verb, i min mening.

Det är just därför föräldraskap är det största ansvaret som finns: ansvaret över en annan människas liv och utveckling. För mig är det lika läskigt som det är fantastiskt.

Jag vet att jag har en hel del goda egenskaper som skulle översättas väl i ett föräldraskap, men jag vet också att jag saknar minst lika många.

Varje gång jag säger så invänder mina vänner och bedyrar vilken bra förälder jag skulle bli. Och visst skulle jag ta hand om barnet på ett bra och ansvarsfullt sätt.

Men jag vet att det är viktigt för mig att utveckla vissa sidor hos mig själv för att känna tillräckligt med trygghet i föräldrarollen.

Jag tror att du förändras som människa i och med att ett barn som kallas ditt placeras i din famn. Jag tror att ditt hjärta svämmar över med kärlek och att du lär dig med varje ny erfarenhet.

Men det finns saker som jag redan vill ha lärt mig innan barnet placeras i min famn. Som att känna mig nöjd med att under småbarnsåren leva med mindre frihet, med ett mindre handlingsutrymme.

Jag vill hinna uppnå alla de saker som försvåras när ens livs ansvar inte bara gäller en själv längre. Jag vill inte inleda en ny fas i mitt liv vetandes att allt jag ville göra innan dess inte blev gjort.

Eftersom jag som bög med största sannolikhet inte kommer att få ett barn oplanerat känner jag ett ansvar att göra det jag kan för att känna mig redo.

Jag skulle önska att fler tänkte på samma sätt, oavsett livssituation och förutsättningar. Om du vill ha barn, gör det du kan för att förbereda dig på det.

Jag vet att det inte går att förbereda sig helt för vad det innebär att vara förälder, men jag vill ändå ha självinsikt nog att arbeta mig till en plats i mig själv där jag är redo för ansvar över någon annans liv.

För mig är föräldraskap just så stort. Det är på så stort allvar. Jag kan inte se det som något annat, och förstår inte varför jag skulle.

En dag kanske jag känner mig redo för att vara en pappa. Kanske kommer den känslan aldrig. Om jag inte blir pappa är det helt ok.

Jag har ju i alla fall blivit en bättre människa.

17 responses to “Jag vill inte bli en pappa utan att vara redo.

  1. Hade inte kunnat säga det bättre själv. Exakt så är det. Önskar så att fler skulle ha insikt i att tänka de tankarna innan de kastar sig ut i det största någonsin.

  2. Jag är 29 och tänker likadant och skjuter alltid fram det där barndatumet några år bekvämt in i framtiden; just nu låter 34 ganska lagom… Fast själv är jag synnerligen oplanerad och jag tror nog att om alla hade planerat sina barn tills de var ”redo” hade nog mänskligheten gått under för länge sedan..

    • ellen, så klart går det inte att bli helt förberedd. men det handlar om att ha insikt om vad föräldraskap går ut på och vad du som människa behöver göra för att ha de bästa förutsättningarna för det.

  3. Att pappa är ett verb är något jag verkligen kan skriva under på, och jag har bloggat en del om det med. Du har verkligen koll på alla argument som går ut på att man som förälder växer med uppgiften och så vidare. Och visst borde nog fler förbereda sig bättre, t.ex. se över sina stresströsklar, eller inte se barn som en lösning på ett redan trassligt förhållande, när sanningen är att barnen gör livet så mycket mer komplicerat och ansvarstyngt och just stressande.

    Men ditt resonemang om mindre handlingsutrymme och att inte hinna förverkliga vissa planer eller sidor av sig själv är inte helt vattentätt, tycker jag. Det första året i barnets liv är en sak. Men det finns utrymme för personlig utveckling, för växande, upptäckter och nystarter även om man har barn. Så klavbunden blir man faktiskt inte. Dessutom blir barn större, börjar på dagis och i skola, får kompisar som blir viktigare referenser för dem än föräldrarna. Och vips så är de utflugna, vilket kanske är en viss lättnad men också en stor sorg, har många vittnat om. Om man skaffar barn tidigt är man fortfarande relativt ung vid det laget och kan kanske använda sin frihet bättre än om man är 60-70 (men säkert är det ju inte).

    Jag tror inte att det finns någon särskilt bra tidpunkt, inget gyllene tillfälle, när man bör skaffa barn. Det bästa tillfället är när man känner en stark längtan, sen får allt helt enkelt fixa sig.

    • niklas, borde nog ha varit tydligare med att jag menar att det är svårt att ”satsa” på sig själv och sina drömmar de första åren som förälder. sedan i takt med att barnet växer upp så finns det självklart utrymme för egna drömmar och så vidare. jag menar just den första tiden som förälder, att vara redo för den och att den innebär att barnets behov går före ens egna ett tag.

      dock är jag övertygad om att ens sätt att leva förändras dramatiskt i och med att en får barn, och jag vill i mitt fall känna mig någorlunda redo för det. tror jag kommer känna av den dagen då förutsättningarna är de rätta för mig.

  4. Mycket klokt resonerat tycker jag. Alltid lika kul att läsa dina texter här. Du har en förmåga att vara både personlig och att skriva om allmängiltiga ämnen. Precis som jag tycker att en bra bloggare ska vara:)
    /Klara (författare till Shoreline)

  5. Känner igen mig precis, du sätter ord på mina tankar.

  6. Gillar att du verkligen tänkt igenom det. Det borde alla göra innan det händer planerat eller ej. Det är jätteviktigt att känna sig redo, samtidigt så ser man nog oftast till att bli redo om det skulle ”råka”hända. Man ställer in sig på livssituationen helt enkelt. Tycker det låter lite som att du tror det är krångligare att ha barn än det är – man kan ha med barn på det mesta man gör. Skrev en del om det igår, http://tantmango.se/?p=874 en del föräldrar lägger ju ner sitt tidigare liv men jag tycker mer att det tillför något, det krävs lite extra organisering bara.

    • tantmango, jag har säkert en viss bild av föräldraskap som att det är mer svårt än det är, helt enkelt för att jag inte har någon erfarenhet av det. och jag vet att det är lätt för mig att tänka kring det innan jag har fått erfarenhet av det. handlar mest om att jag vill gå in i det med en viss inställning.

  7. Ja det tycker jag är jättebra! Glömde förresten skriva att jag själv väntade tills jag kände att jag mådde tillräckligt bra för att kunna ta hand om en annan liten person. Precis som jag skiter i folks tjat om att skaffa en till (norm att få 2 barn ganska tätt) för vi känner att vi orkar inte en till just nu. Jag önskar att fler kunde tänka igenom det så ansvarsfullt som du.

  8. Mycket bra skrivet!
    Jag har själv aldrig känt en längtan efter barn, och börjar nu närma mig den åldern då jag snart inte heller kan bli med barn. Min ickebarnlängtan blir ofta ifrågasatt av andra. Eftersom jag inte har något att ”skylla” min barnlöshet på så som dåligt förhållande, taskig barndom, att jag skulle vara införtil eller vara mitt uppe i karriären, så ses jag som kvinna som konstig. Nä, allt i mitt liv är toppen, men jag har aldrig haft lust till barn. Och jag tror verkligen inte mänskligheten skulle gå under om endast folk med en uttalad barnlängtan blev föräldrar. Folk i allmänhet får det.
    Jag som nu då inte vill bli en förälder har faktiskt fått höra många bikter och fått tabubelagda förtroenden från andra, föräldrar som sagt att om de fick välja om så kanske de ändå inte hade skaffat barn… Hemligheter lättade både från mammor och pappor.
    Ett boktips

    • Hehe, lyckades visst skicka innan jag var klar… Skyller på feta fingrar och iPhone….😉 Mitt boktips är följande: ”Den vackraste gåvan” av Pelle Filipsson. Om ofrivilligt föräldraskap och om kärleken till barnet som inte infinner sig trots att man blivit pappa. Stark, ärlig och bra bok. Bra diskussionsunderlag då det även är mycket fakta i boken invävd mellan den modiga och öppenhjärtiga berättelsen.

    • tina, tack! och tack för boktipset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s