En rosa barnvagn fick mig att se rött.

Som feminist är det för mig en självklarhet att alltid kritisera och problematisera hur föräldrar och samhället i stort stänger in sina barn i stereotypa könsroller.

Att placera en docka i en flickas famn eller en bil i en killes hand är inte att ge dem det största möjliga utrymmet att bli vilka de vill, det är att begränsa dessa utrymmen.

För det är ju så att ett visst beteende uppmuntras och förstärks beroende på vad barnet har för könsorgan när det föds. Alla argument om att killar faktiskt väljer bilen och tjejer dockan håller inte då vi ständigt belönar vissa beteenden och straffar andra.

Barn gör vad de ser sina föräldrar göra. Barn gör vad deras kompisar gör. Barn gör vad som förväntas av dem. Barn gör vad deras föräldrar säger åt dem att göra.

Jag menar inte att killar måste leka med dockor och flickor med bilar. Jag säger inte heller att killar inte får leka med bilar och flickor med dockor.

Min enda poäng är att vi från dag ett uppmuntrar ett visst könsstereotypt beteende hos våra barn. Och det minskar deras livsutrymmen, vilket är just det främsta normerande stereotypa könsroller gör.

Allt detta blev oerhört tydligt här om dagen då jag såg en flicka runt fem år som gick i centrumet nära mig med en liten rosa barnvagn. Det verkligen slog mig hur jävla märkligt det såg ut.

Att här ger vi det största ansvaret en vuxen människa kan få, att vara förälder, till ett litet barn. Eller inte vilket barn som helst, utan bara små flickor. De flesta av dem får en liten plastbebis att ta hand om när själva fortfarande är bebisar.

Det är så bisarrt.

Och det är knappast konstigt att kvinnor sedan förväntas vara de som tar hand om barn, familj, och hemmet. Det är inte heller förvånande att vi har så många tonårsmorsor när de redan som små flickor uppmuntras till att ta hand om barn.

För mig är det av största vikt att vi som samhälle slutar att stänga in våra barn i könsstereotypa beteenden som både minskar deras livsutrymmen och kräver vuxna beteenden av dem som de inte är redo för.

Det här handlar inte om att jag vill döma ut enskilda föräldrar. Det här är större än så och vi är alla en del i samma invanda mönster och strukturer. Vi måste därför hjälpas till att bryta dem.

Den där rosa lilla barnvagnen får därför fungera som en påminnelse om att vi ständigt bör utmana alla de föreställningar om kön vi medvetet och omedvetet föder våra barn.

19 responses to “En rosa barnvagn fick mig att se rött.

  1. Hej,
    Det är inte helt enkelt med små flickor och rosa barnvagnar. Om det var en femåring du såg är det mycket troligt att den rosa barnvagnen var hennes högsta önskan liksom hennes rosa klänningar, barbiedockor, prinsessor och läppglans. Min dotters mamma och jag skröt en hel del om vår dotter och våra fantastikt jämställda uppfostran när hon som 1 åring konsekvent valde bilar och tåg framför dockor, men sen när hon var runt 3-4 år kom hela den rosa prinsesstsunamin inrullande. Vi kunde inget göra för att hindra den utvecklingen utan har mest försökt simma med genom att hitta så många exempel på tuffa och självständiga prinsessor som möjligt. Vi har nu en kaxig och egensinnig 5åring om än i rosa kläder och perfekt fixat hår.
    Tack för en intressant blogg

    • linus fremin

      per, jag vet att det är jävligt svårt! men så mkt handlar om att vara medveten och iaf försöka bredda sina barns upplevelsevärldar. att inte säga nej när hon leker med bilen och ja när hon leker prinsessa. att vara medveten om sitt eget beteende. sedan finns ju så klart en omvärld som påverkar, så man kan bara göra så gott man kan.

  2. Bisarrt, ja verkligen. Vad som är ännu mer bisarrt, eller absurt är ju hur provocerade många föräldrar blir när man råkar nämna detta med rosa och blått. ”Min dotter har SJÄLV valt att leka med dockor och klä sig i rosa kläder”, som om man hade spottat på dem.

  3. Sen är väl problemet att könsrollerna och med dem identifikationen med respektive roll inte enbart formas av så konkreta saker som vilka leksaker vi köper till våra barn, utan genom tusentals små, subtila interaktioner med omgivningen i stort; som tonfall, uppmuntran och förstärkning av beteenden, all reklam och kort och gott alla människor som barnet någonsin möter under sina första år.

    Många barn väljer nog uppriktigt att leka och uppföra sig i linje med respektive förlegad könsroll som tillskrivs dem, men inte därför att de på biologisk väg skulle vara ”förprogrammerade” till detta, men därför att könsrollerna redan formats när det blir upp till barnet att uttrycka en egen vilja.

    Så, oavsett om man som förälder gör allt för att ge sina barn en så könsneutral uppväxt som möjligt, kommer man ju omöjligen lyckas skydda dem från den ändå lika överväldiga verkligheten och dess påverkan.

    Vilket kanske innebär att även om varje feministisk handling i sig naturligtvis är god, så är det via teori som omstöper handling, snarare än via handlingar som omstöper den allmänna inställningen som förändringen måste ske. Vad det nu innebär.

    • linus fremin

      adam, ja du har så rätt. självklart är leksaker bara en liten del av alla mekanismer som skapar könsrollerna och föser in människor in i dem beroende vad de har för könsorgan.

      föräldrar ska bara göra så gott de kan genom att vara medevetna och aktiva i att försöka uppfostra könsneutralt. om fler gjorde det skulle även den allmänna inställningen påverkas. men så klart har inte föräldrar allt ansvar, det ligger på oss alla som vill se en förändring.

  4. Det är nog inte så enkelt för föräldrarna dessvärre, det är ju bara att kila in på någon affär som säljer barnkläder så ser man genast var flick- reskpektive pojkkläderna finns. Barnen är smarta och observanta, och förstår snabbt vad som ”gäller”. Såg en bild på Claras blogg med hennes lille son i rödrandiga strumpbyxor, det gjorde mig glad:)

    • linus fremin

      karin, nä det är verkligen inte enkelt. men om man har rätt insikter och är medvetna är man en bra bit på vägen!

    • Karin: Båda mina söner har ingen aning om vad som ”förväntas” av dom, när vi ska köpa kläder på tex H&M går dom direkt till kläderna som andas färg och roliga mönster. Gråa och mörkblå kläder är rätt ointressant för ett barn om dom inte har föräldrar som systematiskt har fört dom dit ändå sen dom var bebisar.

      Eller så kan man köpa second hand, där slipper man oftast sånt där med uppdelningar och annat trams.

  5. När jag var liten ville jag ha snaggat hår och jag älskade Turtles och Batman. På nåt sätt trodde jag att min dotter skulle bli likadan men det blev hon inte, tvärt om.

    Har alltid blivit lite extra glad när hon velat ha lite tuffare kläder men hon har ändå alltid valt det gulliga.

    När hon var 1,5 blev hon storasyster och då ammade hon sin docka och bar omkring den i en sjal precis som jag gjorde.

    Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen men ibland visar det sig att ens barn är rätt könstypiska och man kan inte göra så mycket åt det.
    Hon är rätt ytligt ”könstypisk” åtminstone. Personligheten går ju så klart djupare🙂

    • linus fremin

      hejsonja, det enda man kan göra är att som förälder försöka vara medveten om hur ens handlingar och ord påverkar sitt barn. man kan inte ändra på hela världen, men man ändra på den lilla värld som är ens eget hem.

  6. Som du säger, det viktigaste är att vara medveten om detta för att kunna ge fler perspektiv än de som förväntas till barn som vuxna. För jag tror att vi formas hela livet – hjärnan är ju som bekant plastisk, ständigt omformbar, livet ut.
    Själv väljer jag att se på dessa saker lite naivt, så när en ny bekantskap med småbarn berättade att hennes egen dotter hade ”en sån där rosa period just nu” svarade jag ”jaså, hur menar du nu?”
    Och när hon senare förklarade att en av tjejkompisarna ”tyvärr lekte lite för vilt” så kunde jag fortsätta på samma spår… Det brukar få folk att säga saker som gör att de hör hur konstigt de reagerar.

  7. När jag får barn, ska jag inte säga vilket kön det är förutom till min partner. Resten av släkten och alla vänner ska få komma och kolla på bebisen, men utan att veta om det är en tjej eller kille.

    Det var någon som sa: We are all being formed from the moment the doctor says ”It’s a girl”.

    Jag tror det är snuskigt sant. Så därför ska jag pröva och se hur folk bär sig åt, hoppas de får sig en läxa.

  8. Pingback: Fröken Bella » Blog Archive » Hur jag blev feminist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s