Jag har stöttat ett stillsamt queert drama.

För nästan exakt ett år sedan bidrog jag till en Kickstarter-kampanj för att den argentinske regissören Marco Berger skulle kunna spela in sin nya långfilm Hawaii.

Jag älskade Marco Bergers första långfilm, Plan B, och tyckte även mycket om hans andra, Ausente. Så jag bidrog med några hundralappar till den nya filmen, som spelades in för mindre än 200 000 kronor, mot att jag fick ett tack i eftertexterna.

I dag fick jag äntligen möjlighet att se filmen och jag tyckte glädjande nog väldigt mycket om den.

Hawaii är ett stillsamt drama om två barndomsvänner som möts igen i vuxen ålder och då långsamt upptäcker nya känslor för varandra. Det är bara de två i fokus i hela filmen och Manuel Vignau och Mateo Chiarino är utmärkta i huvudrollerna.

Marco Bergers filmer har alla ett queert tema då han undersöker mäns attraktion till varandra på ett sätt som utmanar normer kring manlighet och sexualitet. Och han gör det med så lätt hand.

Han har verkligen en förmåga att långsamt mejsla fram relationer mellan människor. Med knappt med något som för handlingen framåt annat än små detaljer som utbytta blickar, tystnader och vardagligheter.

Det är de stora känslorna i de små gesterna. Känslor som vi som åskådare kanske ser innan karaktärerna själva är medvetna om dem. För mig är det en konst att så trovärdigt skildra hur en förälskelse växer fram.

Det finns inget mer berörande att följa än en förälskelse, och det är något få filmer lyckas skildra på ett bra sätt.

Att Marco Bergers filmer är så långsamma och finkänsliga gör att de inte passar alla åskådare. Jag förstår de som tycker att de är tråkiga eller inte fattar grejen. Jag däremot älskar den här typen av filmskapande.

Jag finner något speciellt i att hans berättelser ständigt sker mellan män som utforskar känslor de har för varandra. Det är något som sällan sker på film, och när det görs så är det sällan på ett trovärdigt sätt.

Jag tycker också om Marco Bergers filmer för att han lämnar så mycket åt mig som åskådare att tolka in i de små ögonblick jag ser och allt det jag inte får se.

Med Plan B ledde det till 15 sidors universitetsanalys. På engelska dessutom. Det kommer jag inte att göra med Hawaii, men även den är en film där jag kommer att upptäcka något nytt varje gång jag ser om den.

Jag känner en stolthet att på mitt pyttelilla sätt ha möjliggjort en film som berikar hbtq-filmskapandet. När jag läser mitt namn i eftertexterna så känns det stort.

Annonser

En liten film om kärlek.

Den här kortfilmen om en kille som inser att han är kär i sin bästa kompis är så fruktansvärt fin. Den är skriven och spelad av blott 17-årige Kim Ho. Vilken talang.

Jag älskar den här meningen om folks attityder till homosexuella:

”You always hear people saying it’s ‘weird’ and ‘just not normal’. But isn’t that the point of love? To transcend normalness and become something special?”

En till bra bögfilm: Yossi.

Yossi (Israel)

Yossi & Jagger, den israeliska film som ligger högt upp på min lista över världens bästa bögfilmer som jag sammanställde för två år sedan (och håller på att uppdatera), har fått en uppföljare i Yossi.

Först kändes det bara märkligt att regissören Eytan Fox ville göra en uppföljare, som vi alla vet blir de ofta så mycket sämre än originalet.

Men Yossi är ett undantag. Oavsett om en har sett Yossi & Jagger innan eller inte, så är det en riktigt bra och berörande film.

I den nya filmen har Yossi, återigen briljant spelad av Ohad Knoller, blivit äldre, fetare och lever ett ensamt och sorgset liv som läkare.

Det är som att han efter Jagger inte har gått vidare ett steg. Fortfarande fast i sorgen, går genom vardagen utan en känsla förutom den.

Men så träffar han ett gäng unga soldater och inser att tiderna har förändrats. Allt han inte kunde vara då kan han vara nu. Om han själv vill.

Det är den känslomässiga resan en får följa. Vissa blinkningar till den första filmen är lite övertydliga, men annars är det ett subtilt spel med känslorna.

Framför allt känns Yossis fortsatta liv trovärdigt. Hans gråa sorgsna vardag och hur lite det till slut krävs för att kunna ta ett steg därifrån.

Dessutom innehåller den en av de mest berörande sexscenerna jag sett på film. Så sorgset, så vackert, så naket.

Tveklöst en av 2012 års bästa bögfilmer, om inte den bästa.

En till bra bögfilm: Skoonheid.

Skoonheid (Sydafrika)

François (Deon Lotz) är en gift, vit, medelålders man boendes i en konservativ stad i Sydafrika. Han har vuxit upp under apartheidsystemet och kämpar för att hålla kontroll över sin livslögn.

Att han är homosexuell.

Han genomlever sitt tråkiga liv genom att ibland samlas med andra medelålders män i ett hus där de har sex med varandra. Detta trots att ingen av dem vill se sig som homosexuell.

En dag träffar han på den nu vuxna sonen till en gammal vän och blir direkt förtjust i den vackre unge mannen. En besatthet startar och François börjar följa efter den unge mannen.

Till slut är katastrofen ett faktum.

Skoonheid är afrikaans för skönhet, men det här är ingen vacker film. I alla fall inte när det kommer till handlingen. Det är en extremt jobbig film att se.

Med ett vackert filmspråk väver filmen samman ett porträtt av en man vars besatthet av den vackre yngre mannen gör att han går djupare och djupare in i mörkret.

Det är det som är filmens styrka. Att den genom långa och tysta tagningar skapar en allt mer obehaglig stämning som gör att jag som tittare bara sitter och väntar på det oundvikliga brutala slutet.

Det är en film som med all tydlighet visar hur destruktivt självhat är och speciellt när självhatet bygger på avsky till sin egen sexualitet.

Det gör att sexscenerna, så ovanliga som grafiska sexscener mellan medelålders feta män, spelar en viktig roll för att se när självhatet tar sexuell form.

Men filmen lyckas främst tack vare utmärkt skådespel och regi. Det gör den till en obehaglig men intressant film för den med is i magen.

I Hollywood är åldrandet det fulaste som finns.

I min senaste krönika i Frihet skriver jag om hur känsligt ålder är Hollywood. Jag gör kopplingar mellan Soap Opera Rapid Aging Syndrome och filmbranschens fobi mot äldre kvinnor.

För det är speciellt kvinnliga skådespelare som drabbas av ålderssexismen i Hollywood. Så fort de når en viss ålder får de färre erbjudanden och yngre kvinnliga skådespelare tar över även de äldre kvinnorollerna.

”Ta storfilmen ”Alexander” från 2004 som exempel. Där spelar den då 28-åriga Angelina Jolie mamma till den då 27-årige Colin Farrell. I verkligheten skulle hon alltså ha varit tre månader gammal när hon blev gravid med honom. Men inte i Hollywood. Där har det blivit logiskt att så fort en kvinnlig skådis fyller 40 år kan hon få spela mamma till den manlige skådis som för några år sedan spelade hennes pojkvän.”

Läs hela krönikan här.

En till bra bögfilm: Weekend.

Weekend (Storbritannien)

Russel (Tom Cullen) och Glen (Chris New) träffas på en klubb och går efter en blöt natt hem tillsammans. Det som först var ämnat som ett one night stand utvecklas snart till något mer betydelsefullt.

De närmaste två dygnen spenderar männen all tid tillsammans, vilket gör det oundvikliga farvälet svårare.

Weekend sållar sig till en brittisk tradition av realistiskt berättande som regissörer som Ken Loach och Mike Leigh har varit fanbärare för.

Filmer som nästan känns mer dokumentära än spelade då känslorna känns så trovärdiga och nära. Weekend har samma kvaliteter, men skiljer sig då den på ett realistiskt sätt skildrar två homosexuella mäns korta och intensiva relation.

Och det är just realismen som är filmens styrka.

Den försöker inte få Russel och Glens relation till att vara någon mellan själsfränder, utan de är två människor vars korta möte sår frön till större känslor.

Filmen skildrar även sexet på ett föredömligt realistiskt sätt med små detaljer som ger stor trovärdighet. Som att torka bort sperma från magen med hushållspapper.

Den här sortens bögfilm har gjorts tidigare, men då med betydligt sämre regissör, manus och skådespelare. I Weekend fungerar allt, speciellt Tom Cullen i huvudrollen är fantastisk.

Jag kan tycka att det filmen saknar för min del är att den inte grabbar tag i mig känslomässigt. Den underhåller och fascinerar, men den grabbar inte tag i hjärtroten.

Men det är nog för att den skildrar en relation som jag bara kan vara åskådare till. Som att få vara med bakom kulisserna när paret man ser på klubben går hem tillsammans.

Det känslomässiga efterspelet av det.

Det räcker gott och väl, speciellt när filmen är så här välgjord.

(Weekend visas på filmfestivalen Cinema Queer i Stockholm den 11-13 maj.)

En till bra bögfilm: Stadt Land Fluss.

Stadt Land Fluss (Tyskland)

På en lantbruksskola utanför Berlin är det ett lugnt och monotont liv Marco (Lukas Steltner) lever medan han lär sig allt om bondelivet. Han är en tillbakadragen kille som helst är för sig själv.

Plötsligt en dag dyker den mer utåtriktade och mer äventyrslystna Jacob (Kai Michael Müller) upp, med ambitioner att förändra sitt trista liv jobbandes på en bank.

Han och Marco finner snart varandra och vad som börjar som vänskap utvecklas snart till något djupare. Mitt i det dagliga lantbrukarlivet förälskar de sig i varandra.

Det här är en film som går varsamt fram. Vi får följa livet på lantbruksskolan och bit för bit, scen för scen, går det att se hur Marcos och Jacobs relation växer fram.

Det är ingen film med stora kärleksförklaringar eller chockerande vändningar. Det är en film som i sitt skildrande av en vardag nästan skulle ha kunnat vara en dokumentär.

Den dokumentära känslan förstärks av det faktum att endast de två huvudrollerna spelas av riktiga skådespelare. Alla andra på lantbruksskolan är riktiga elever och lärare.

Detta plus ett varsamt bildspråk och två utmärkta skådespelare i huvudrollerna skapar en trovärdighet som gör att det lilla drama som är två blickar som möts plötsligt blir så mycket större.

Stadt Land Fluss undviker även de flesta stereotypa och normerande klichéer som allt för många bögfilmer annars använder.

Det finns inga komma ut-scener, konflikterna kretsar egentligen inte kring sexualiteten och det sker inga hatbrott eller liknande.

I stället är det en film som på ett hudnära sätt visar hur en kärlekshistoria kan uppstå mellan traktorer och åkrar, mellan två unga hjärtan, mellan två människor längtandes efter någon att vara sig själv med.

Det är den här sortens lågmälda drama jag älskar. Där små detaljer är det som berättar den stora historien. Och just denna är en mycket bra en.

(Stadt Land Fluss visas på filmfestivalen Cinema Queer i Stockholm den 11-13 maj med den engelska titeln Harvest.)

En bra bögfilm: Somewhere I Have Never Travelled.

Somewhere I Have Never Travelled (Taiwan)

Filmen handlar om tonåringen Ah-hsian (Lin Bo-hong) och hans yngre systerdotter Ah-gui (Yu Shin) och deras relation. De har en nära vänskap trots att de är olika gamla.

Men med åren förändras den relationen, speciellt då Ah-hsian börjar utforska sin sexualitet och därmed börjar intressera sig för annat än sin yngre systerdotter.

Filmen skildrar allt lite utifrån systerdotterns barnperspektiv. och hon ser hur Ah-hsian förälskar sig så mycket varje gång han träffar en kille att han helt går upp i förälskelsen.

Som om han hoppas den ska fixa allt.

Det är det jag gillar med filmen. Ah-hsians homosexualitet görs inte till problemet, utan det faktum att han blir så inne i de killar han är kär i att det nästan blir skadligt för honom själv.

Det är den här destruktiva kärleken som kan vara ganska vanlig just bland unga som inte har så stor erfarenhet av alla de känslor som kommer med kärlek.

Det är det som gör filmen annorlunda och intressant. Den undersöker känslorna i vad det innebär att växa upp. Alla nya känslor som kommer och överväldigar en.

Det är ingen livsomvälvande film, men en intressant som visar upp en ung killes homosexualitet ur ett annorlunda perspektiv.

En till bra bögfilm: Ga-myeon.

Jag har bestämt mig för att det är dags att uppdatera min lista över världens bästa bögfilmer som jag satte ihop för två år sedan.

Jag har sedan dess redan skrivit om tre filmer som tveklöst kommer att hamna på den uppdaterade listan: Plan B, Contracorriente och A Single Man.

Jag ska de kommande månaderna då och då skriva om fler filmer som slutligen ska sammanställas i en ny uppdaterad lista. Så låt oss börja.

Ga-myeon (Sydkorea)

Ga-myeon, eller Rainbow Eyes i engelsk översättning, handlar om polisen Cho Kyung-yon (Kim Kang-woo) och hans polispartner Park Eun-Ju (Kim Gyu-ri) som utreder ett grymt mord på en homosexuell gymägare.

Samtidigt tvingas Cho Kyung-yon ta itu med sitt förflutna när systern till hans barndoms bästa vän ber honom om hjälp att hitta brodern som har försvunnit.

Mer än så kan jag faktiskt inte avslöja om handlingen då det skulle förstöra spänningen i den här snygga och välgjorda sydkoreanska thrillern.

Det är en film som, på typiskt sydkoreanskt filmmanér, överraskar i sina vändningar samtidigt som den lyckas berätta en smått vidunderlig kärlekshistoria.

Det är en film som dock måste kritiseras för sitt ibland extremt stereotypa sätt att framställa vissa hbt-karaktärer. Det är störande i en film som på andra sätt försöker att vara progressiv.

Men trots det tycker jag att det är en annorlunda och underhållande thriller med hbt-tema, som kommer att få de flesta tittare att åtminstone tänka efter ett extra varv.

Sex är liksom inte lika sexigt längre.

I John Waters film A Dirty Shame (2004) invaderas ett samhälle av en grupp människor som efter ett andligt uppvaknande, i formen av en hjärnskakning, enbart vill finna utlopp för sina olika sexuella preferenser.

Det handlar om allt från att vilja bajsa på någon eller få mat kastad på sin nakna kropp till att bara vilja suga kuk eller slicka röv.

De får dock motstånd av de som ännu inte har fått sina andliga sexuella uppvaknanden och som därmed motsätter sig att ständigt leva i en porrfilm.

De är med stolthet hellre frigida än accepterar att folk har gruppsex i deras trädgård.

Som vanligt skruvar John Waters till allt ordentligt, men som så ofta säger han mitt i allt det absurda något viktigt och relevant om vårt samhälle.

För han har rätt i att hela samhället kretsar krig sex, på ett sätt eller annat. I A Dirty Shame ställs det bara på sin spets.

Filmen vill på något sätt få människor att sluta skämmas för hur de har sex. Men i stället blir det tydligt hur ointressant sex har blivit när det är överallt.

Sex är liksom inte lika sexigt längre.

I filmen försöker sexdårarna att komma på en ny sexakt, eftersom allt redan är gjort. Sex är så igår, så old news. Det finns inte längre något att höja ögonbrynen över.

Och det är sant.

Det känns som att jag (o)frivilligt har sett och hört det mesta i sexväg i mina dagar. Det är ju för fan överallt. Internet, söndagsbilagor, filmer, musikvideos, reklamannonser, dejtingsajter.

Sex säljer säger de, men frågan är hur länge till.

När jag var medlem på gaysajten QX tröttnade jag på att få kukar och sexsnack i ansiktet hela tiden. Alla ville runka med mig över webcams eller träffas på lunchrasten för lite knull i baksätet av en bil.

Till slut avslutade jag mitt konto.

Överhuvudtaget är dejtingsajter fruktansvärt sexfixerade. Folk lägger upp bilder på sina kön. Skriver koder för vad de gillar i sängen. Och önskelistor över potentiella partners kroppsmått.

Var är kärleken, kan jag undra ibland.

Jag kan dock på ett sätt förstå folks stora fixering vid sex. Sex är ofta mer okomplicerat än kärlek och känslor. Sex är kropp, svett, hud, friktion, vätskor.

Kärlek kräver mer än vad bara kroppen kan ge.