I min senaste text för TVdags.se har jag tagit en första blick på HBO:s kommande bögserie Looking. Den får mig att minnas hur det var att vara 14 år gammal och se Queer as Folk för första gången.
Det är också oron, har inget mer hänt sedan dess? Looking känns vid en första anblick ganska bekant. Samtidigt längtar jag efter en serie där bögarna inte är avvikarna, så jag hoppas Looking är bättre än förväntat.
Läs texten här!
Tv-nörden i mig är väldigt glad över att berätta jag nu har blivit en del av redaktionen för TVdags.se. Den nystartade sajten samlar Sveriges bästa tv-skribenter och ger den mest kompletta och passionerade tv-bevakningen.
Jag kommer att skriva om allt möjligt jag tycker är intressant, men kommer att ansvara för bevakningen av olika realityserier. Allt från X Factor UK till Rupaul’s Drag Race till Life with LaToya.
I min allra första text skriver jag om hur program som Dancing with the Stars och Let’s Dance är mer än bara kändisar som dansar samba. Att de låter utstötta och (ö)kända få en chans till revansch.
Jag tar bland annat upp hur Elizabeth Berkley, stjärnan från kalkonfilmen Showgirls, har fått upprättelse genom sin medverkan i den pågående säsongen av Dancing with the Stars.
Läs texten här!
Mina tre senaste kulturkrönikor för Frihet finns nu ute på nätet.
I den allra senaste, ”Välj bort kvinnoförnedrande musik”, diskuterar jag det högst problematiska med att en låt direkt ur våldtäktskulturen, ”Blurred lines” av Robin Thicke, blir en världshit.
”I musikvideon sjunger de om hur tjejer som säger nej egentligen menar ja medan nakna kvinnliga modeller dansar runt dem. Kritiken har som väntat haglat över låtens och videons innehåll. Från feministiskt håll har många påpekat att låten normaliserar sexuellt våld mot kvinnor och att videon är en fallstudie i objektifiering.”
I ”Unga fans – en maktfaktor” skriver jag om det förkastliga i att tjejers idoldyrkan så ofta hånas och förlöjligas.
”Att en ung tjej skriver till Harry Styles i One Direction och berättar att hon fått sin mens är inget att skratta åt, utan visar vilken intim och personlig relation ett fan kan ha till sin idol i dag. Den tvålfagre manlige artisten är den perfekta projektionsytan för den första hormonstormande kärleken.”
I ”Kan vi lita på filmen?” tar jag den kommande storfilmen om Hillary Clinton som exempel på hur fel det kan bli när biografiska skildringar tas för sanning.
”Manuset till filmen ”Rodham” är dock mest en sexistisk soppa. Förutom de elaka beskrivningarna av hennes utseende diskuteras det till exempel i en scen hur Hillary Clinton tycker att det är obekvämt att ha behå på sig.”
Jag har skrivit en krönika i dagens DN Söndag som är en systertext till den jag skrev för ett tag sedan om att vänja sig vid att kärlek gör ont.
I min krönika tar jag upp hur problematisk frågan ”Varför lämnade du inte?” är.
”Den första gången jag kände blodet rinna från min spruckna läpp, tänkte jag att han inte menade att göra mig illa. Den andra gången tänkte jag att han åtminstone inte slog mig lika hårt. Den sjätte gången låg resterna av mitt krossade hjärta kvar på lakanet efteråt.”
Läs resten av krönikan här.
Jag har gjort en lång intervju med författaren Maria Sveland i dagens DN Söndag. I den pratar hon om hur ett mordhot förändrade hela hennes tillvaro, men också fick henne att vilja slå tillbaka.
Resultatet är boken Hatet – en bok om antifeminism.
I boken försöker hon genom intervjuer och egna reflektioner skapa en mer heltäckande bild av hur antifeminismen har växt fram och hur den ser ut i dag.
”Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett att det har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet. Det är många av oss feminister som har undrat vad det är som har hänt. Jag försöker att ge några svar.”
Läs hela intervjun här.
Under sommaren jobbade jag på DN Söndag och fick där möjligheten att intervjua personer jag finner intressanta och lyfta frågor jag tycker är viktiga.
Några av de artiklar jag skrev publicerades på nätet och jag tänkte länka till dem med mina reflektioner kring dem.
”Ätstörningen sitter inte i midjemåttet”
Jag skrev en hälsoartikel om det den felaktiga bilden att alla med ätstörningar är avmagrade skelett. Tvärtom är den stora majoriteten ätstörda normal- eller överviktiga.
Den insikten kan rädda liv och glädjande nog vet jag att många har kontaktat Anorexi/Bulimi-Kontakt efter att ha läst artikeln.
”Jag vill hjälpa folk att bli mer jämställda”
Jag intervjuade designern Maria Loohufvud som har skapat det smarta jämställdhetsspelet Komma lika som ska hjälpa par och familjer att bli mer jämställda i hemmen.
”Jag tar mig själv på större allvar”
Jag åkte ner till Skåne och gjorde en lång intervju med Carolina Gynning. Hon visade sig vara en väldigt fascinerande och rolig person.
Min förhoppning var att visa fler sidor av henne än den strängt stereotypa bild som medierna oftast ger annars.
Resultatet blev vad som känns som den första artikel om henne som varken nämner hennes bröst eller att hon hade sex i tv för åtta år sedan.
”Jag är glad att jag inte spelar tennis nu”
Jag intervjuade Sveriges tveklöst bästa tenniskommentator, och den största anledningen till att tennis är den enda sport jag följer, Maria Strandlund Tomsvik.
I min senaste krönika för Frihet diskuterar jag sexualisering av män och använder soulartisten D’Angelo som exempel på hur även män kan drabbas.
Jag diskuterar hur sexualisering är en del av kvinnors vardag i vårt patriarkala samhälle, medan sexualisering av män inte är lika vanligt och tar inte samma uttryck.
”Kvinnor påminns ständigt av samhället, och av enskilda män, att en av deras viktigaste uppgifter som kvinnor är att vara attraktiva. För kvinnor är denna sexualisering vardag, medan det för D’Angelo räckte med några månader av det för att han skulle falla sönder och skaffa sig både missbruk och övervikt.”
Läs resten av krönikan här.
I min senaste krönika i Frihet skriver jag om hur känsligt ålder är Hollywood. Jag gör kopplingar mellan Soap Opera Rapid Aging Syndrome och filmbranschens fobi mot äldre kvinnor.
För det är speciellt kvinnliga skådespelare som drabbas av ålderssexismen i Hollywood. Så fort de når en viss ålder får de färre erbjudanden och yngre kvinnliga skådespelare tar över även de äldre kvinnorollerna.
”Ta storfilmen ”Alexander” från 2004 som exempel. Där spelar den då 28-åriga Angelina Jolie mamma till den då 27-årige Colin Farrell. I verkligheten skulle hon alltså ha varit tre månader gammal när hon blev gravid med honom. Men inte i Hollywood. Där har det blivit logiskt att så fort en kvinnlig skådis fyller 40 år kan hon få spela mamma till den manlige skådis som för några år sedan spelade hennes pojkvän.”
Läs hela krönikan här.
I min senaste krönika för Frihet diskuterar jag hur Big Brother, som för tolv år sedan började som ett intressant socialt tv-experiment, nu mest handlar om att utnyttja halvtrasiga människor.
I stället menar jag att det är Jersey Shore, i all sin sex- och våldsfyllda underhållning, är den realityserie som faktiskt säger något intressant om mänskliga relationer.
Speciellt utmanar den stereotypa bilder av manlighet och kvinnlighet.
”Tjejerna svär, slåss och vägrar att städa och laga mat. Det är kvinnor som varken definieras av, eller låter sig kontrolleras av, männen omkring dem, vare sig det är deras rumskamrater, pojkvänner eller pappor.”
Läs resten av krönikan här.
(Ps. Jag tycker verkligen att ni borde börja läsa Frihet. Jag vet att jag är jävligt partisk då jag har varit deras krönikör rätt länge, men det är utan tvekan en av de bästa samhällstidningarna. Att den är riktad till en yngre målgrupp syns bara i att den saknar de irriterande pretentioner många andra tidningar dras med. Läs senaste numret här.)
I det senaste numret av tidningen Kom ut har jag skrivit en krönika om mitt nördiga intresse för bögkaraktärer i såpor från världens alla hörn.
Om hur jag har följt holländska Lucas och Edwin, argentinska Flaco och Lalo och tyska Christian och Olli genom de mörkaste av stunder till de lyckligaste.
Jag försöker att förklara det viktiga att som del av en minoritet kunna se någon som liknar en i populärkulturen. Och att få se olika skildringar som går bortom stereotyperna.
”Tack vare tekniska framsteg som Youtube och framför allt tack vare de människor som ger av sin tid för att sprida hbt-historier, får jag nu tillgång till en betydligt mer mångfacetterad bild av bögars liv än den Micki i Rederiet kunde ge mig i mina tonår.”
Läs hela krönikan här.
