I huvudet på en bögporrstjärna.

gaypornstars

”I told myself, I am a pornstar. I am an escort. In my world, I can’t afford to love. Nor can anybody love me in return.”

Samme man dricker bara Cola Light och äter Viagra innan en porrinspelning. Eller skjuter upp.

Jag ser på dokumentärserien Everything you wanted to know about gay porn stars (but were afraid to ask).

16 bögporrskådisar berättar öppenhjärtligt och naket om kärlek, droger och sjukdomar. Om hur de kom in i branschen, pinsamma inspelningsögonblick och sina uppväxtår.

Jag får tårar i ögonen väldigt ofta under de sju avsnitten. För det är ganska mycket trasigt som syns bakom de vita leendena och stora musklerna. Det är utlämnande, tankeväckande och utmanande.

Jag skulle kunna skriva tusentals tecken om allt de säger.

Men jag vet inte hur jag ska ta till mig alla deras historier. Det är en värld så långt från min, samtidigt går det inte att ignorera sorgen i många av deras ögon.

Det är svårt för mig att göra mig av med bilden av porrbranschen som enbart fylld av en massa med trasiga människor. Som en av dem säger:

”There’s something familiar with living in loneliness. Even though it’s horrible and lonely, stepping outside of that can be even more terrifying. In porn you never have to step outside.”

Det är en helt annan värld som jag aldrig någonsin har varit i närheten av. Varken i mitt liv eller genom skildringar av andras liv.

Och jag försöker att inte döma. Jag försöker att inte generalisera över bögporrstjärnor och hela den industri de ingår i när jag hör deras ofta sorgliga historier.

Jag märker efter varje nytt avsnitt av serien att jag verkligen börjar förstå dem. Alla dessa tatuerade muskelmän. Alla dessa unga tonårsgrabbar med fnittriga röster.

För de är verkligen så ärliga. Som en av porrskådisarna säger:

”You work as a fantasy and your work is a big part of your life. How do you think that would effect you? The porn has become my life, I am my porn self 90 percent of the time cause I work so much. And he’s not real, that guy is not real. How much space is there left for me, my true self?”

För de flesta har porren blivit en del av dem. Det och prostitutionen, som de flesta tydligen gör vid sidan av. För de blir inte rika på porren. Alla de miljarder som bögporrindustrin omsätter hamnar inte i deras fickor.

Så varför gör de det om inte för pengarna?

Det är här en komplex bild av en massa olika livsöden tecknas. Vissa har haft vanliga uppväxter befriade från mobbning och omfamnade av sina familjer. De flesta har haft det sämre.

En berättar om att han blev sexuellt utnyttjad hela barndomen. En annan berättar om hur han har blivit våldtagen av två män som gjorde att han fick ärr i analen. En tredje berättar om sin mamma som dog ung av alkoholförgiftning.

Ingen har något bättre svar på varför de gör porr än att de en gång i tiden tyckte att det var spännande och att de sedan har fortsatt. Att det ger dem bekräftelse och jälvförtroende.

Men kärlek då?

De intervjuade har olika erfarenheter, men de flesta har svårt att hitta någon som vill ha dem för dem, och inte bara porrstjärnan. Och det är svårt att hitta killar som klarar av att de knullar andra regelbundet.

De flesta väljer därför bort kärleken för porren.

”You can not not have a problem with your boyfriend fucking tons of guys. I can’t give my partner enough blowjobs to build his confidence and to make him believe me when I say it’s just work.”

Ett allvarligt problem som serien tar upp är spridningen av hiv. Dels är det många som drogar i industrin och dels är det många som kör utan kondom. Och porrindustrin är tydligen inte alls så noga att se till att skådisarna inte är infekterade.

Dokumentärens regissör John Roecker säger:

“During the year-and-a-half it took to complete this project, 22 gay porn stars have died either due to hiv infection or drug addiction. And yet the majority of these movie companies do nothing.”

Den här dokumentärserien är kanske inte den bästa jag har sett, men mycket väl en av de mest tankeväckande. Sex, homosexualitet, kärlek, droger, övergrepp, prostitution beskrivet ur helt nya perspektiv.

Och även om jag fortfarande har svårt att leva mig in i dessa personers liv, så har jag fått en större förståelse och respekt för dem som är porrskådisar. Som en i dokumentären säger:

”What I think of people judging me? I will live my life, make my own choices and make my own mistakes. That is no ones business but my own, so fuck off!”

Annonser

Pirayaporr: blod, bärs och rakade brudar.

Pirayaporr. Jag var tvungen att hitta på ett helt nytt ord jag efter att ha sett den amerikanska skräckfilmen Piranha 3D.

Filmen handlar så klart om de köttätande pirayorna som attackerar en stad som just invaderats av vårlovsfirande ungdomar.Filmen, som är en remake av en film från 1978, har de vanliga ingredienserna en sådan här skräckfilm brukar ha.

En ensamstående mamma som är scheriff i staden, hennes tonårige son och hans kärleksobjekt och hans lillgamla och snabbkäftade småsyskon.

Dessutom en förklarande vetenskapsman, den mest kända skådisen som första offret i första scenen (Richard Dreyfuss), puckade människor som inte fattar att något fel innan det är för sent.

Ja, och så snygga brudar. Snygga helnäcka brudar. Det är helt enkelt jävligt mycket nakna brudar. Visst är det standard med avklädda sexiga brudar i den här typen av filmer, men det här var ett steg längre.

En del av handlingen handlar passande nog om en sorts mjukporrfilmare som filmar nakna brudar som leker i vattnet. Det är långa vattenscener med helnakna brudar (spelade av riktiga porrstjärnor) som visar fitta och stora bröst.

Jag blev faktiskt smått chockad över att det var så mycket naket i en så påkostad storfilm från ett stort produktionsbolag. Det är stora (så klart) bröst överallt. och (så klart) inga nakna män.

Detta är ju ännu en film för de heterosexuella tonårsgrabbarna.

Visst har det i decennier gjorts spelfilmer med näckande brudar. Men inte på detta sätt, vad jag vet i alla fall, i en så påkostad film från ett stort produktionsbolag.

Det är blod, bärs och rakade brudar.

Jag vet att många av er nu tänker att det är så Hollywood alltid har fungerat. Att de ständigt har vikt ut och utnyttjat kvinnors kroppar för att locka till sig den heterosexuella manliga publiken. Det är fullständigt sant.

Men denna film visar att gränsen har förflyttats ännu mer åt helvete.

Ännu värre lär det väl bli i uppföljaren Piranha 3DD.

Utvikningsbrudarna har klätt på sig.

Jag ser lättklädda och nakna brudar överallt. I reklam, tv-serier och i medierna. Över-fucking-allt. När jag växte upp var det grabbtidningarna som stod för de flesta nakna brudarna. Ack, vilka minnen.

För minns ni tiden då alla svenska kända kvinnor vek ut sig i grabbtidningarna?

Tryckte upp tuttarna mot någon vägg med särade läppar och våt blick. Alla försvarade sig mot feministernas kritik med att det bara var en ”kul grej”.

Jag tror att de enda som egentligen hade roligt var de finniga tonårsgrabbar som runkade till bilderna.

Numera viker ingen ut sig längre, förutom riktiga d-kändisar. Grabbtidningarna har klätt på sig, minskat på snusket och ersatt det med mode och grooming.

Utvikningsbrudens glansdagar är över.

Det tackar jag för. För jag störde mig alltid på att de som näckade menade att de bara ville vara ”kvinnliga” och ”uttrycka sin sexualitet”. Som om det bästa sättet att vara kvinnlig på är att visa styva bröstvårtor genom en våt t-shirt.

För det är ju så, utviken görs av och för män. För den manliga blicken. Kvinnor strippas av allt annat än sin sexighet. Igen. Att vara kvinnlig innebär alltså att vara sexig för den manliga blicken. Igen.

Men grejen med de kvinnor som kastade kläderna var att de gjorde sitt bästa för att få näckandet till något finare än det snusk det egentligen var. De titulerade sig ”glamourmodeller” som om det gjorde snusket mindre snuskigt.

Jag undrade alltid: om kvinnor som klär av sig rubbet är glamorösa vad innebär det för de som har kläderna på sig?

Men som sagt, de dagarna är ett minne blott. Nakna brudar säljer inte lika bra längre. Utvikningsbrudarna har klätt på sig. Som den före detta utvikningsbruden Marie Plosjö uttryckte det så poetiskt för något år sedan:

”Har man en delikatess under näsan hela tiden så lär man till sist inte uppskatta den.”

Jag skulle byta ut näsan mot naveln så skulle det kännas mer korrekt. Men jag är glad att gårdagens utvikningsbrudar har klätt på sig, tagit ut silikonet och satsat på riktiga yrken.

För de bidrog bara till utvecklingen av en kvinnlighet som bara är något värd om den gör sig sexig för en karl. Den dansen behöver vi inte uppmuntra. Och dessutom, näckande ger inga långvariga karriärer.

Jag vet dock något som gör det: utbildning.

Är ett förbud mot strippklubbar rätt väg att gå?

Island har nyligen stiftat en lag som förbjuder företag att tjäna pengar på nakenhet. Detta innebär i praktiken att landets alla strippklubbar måste slå igen.

Politikern som kom med lagförslaget, Kolbrún Halldórsdóttir, säger så här om anledningen till lagen:

”It is not acceptable that women or people in general are a product to be sold.”

Island utropas nu av somliga som världens mest feministiska och kvinnovänliga land. Men är det verkligen det?

Visst, spontant gillar jag att ett land vågar driva radikal feministisk politik.

Jag gillar budskapet att man tar hårda tag mot objektifiering av kvinnor. Jag gillar även att man attackerar en bransch som konsekvent utnyttjar outbildade och desperata kvinnor för mäns blickar och kukar.

Strippbranschen, precis som porrbranschen, må ofta betala kvinnorna mer än deras manliga motsvarigheter, men båda branscher är byggda av och för mäns blickar.

Det förekommer utnyttjande, diskriminering, dåliga arbetsförhållanden, övergrepp och branscherna har nära band till trafficking och prostitution.

Men trots allt det, känns inte ett förbud som rätt väg att gå.

Den omedelbara effekten är ju att många av de kvinnor som lagen vill ”skydda” helt plötsligt står utan jobb. Om de är outbildade blir det ännu svårare. Förbudet kan även betyda en större fara och en ökad stigmatisering av kvinnorna i yrket.

Men det är inte mina största invändningar.

Jag tror nämligen inte att förbjuda strippklubbar gör underverk för att minimera objektifieringen och den ekonomiska underordning kvinnor lever i. Det går inte bara att förbjuda så försvinner det.

Objektifiering av kvinnor sker inte enbart i sexindustrin. Den sker i reklam, medier och resten av samhället. Kvinnors underordning styrs av större och mer genomgripande strukturer än enbart de som manifesteras i sexindustrin.

Fler arbetsrättsliga regler och skyldigheter, och inte kriminalisering, är för mig ett bättre sätt att åtgärda problemet med exploateringen i strippklubbar och sexindustrin som helhet.

För jag tycker inte att det är ett bra feministiskt mål att försöka radera ut hela sexindustrin. Ett bättre är att försöka förändra den till en mer säker, rättvis och jämställd bransch.

Att upptäcka sin egen njutning som barn.

För ett antal år sedan berättade en vän för mig om hur hon hade haft sex när hon var barn. Eller sex var det väl inte. Hon hade utforskat sin egen och en pojkes kropp.

De hade sprungit ut i skogen och dragit ner brallorna och utforskat lite. Ingen hade tvingat den andre, utan de kände båda en stor nyfikenhet kring kropparna och hur deras skilde sig åt.

Jag blev först helt chockad när hon berättade det. Sedan fick jag höra historia efter historia från andra vänner om hur de som barn hade utforskat sina och andras kroppar.

Jag kunde inte känna igen mig.

Men helt plötsligt, som en blixt, mindes jag härom veckan en egen episod. Jag har ju tidigare berättat om det övergrepp jag var med som barn, men den här episoden var en annan, verkligen en annan.

Jag minns inte vilken ålder jag var i, men jag tror att det var i början av lågstadiet för jag minns vissa platser, och vissa människor.

Jag och en pojke som var ett år yngre gick ut i ett skogsområde nära vårt fritids. Och där tog vi varandra på kuken och drog och pillade och allt man kunde hitta på med en kuk i den åldern.

Jag minns det som spännande, och skönt.

Det är så bisarrt att jag minns det först nu. För grejen är att den killen hatade mig senare på högstadiet. Han skrek bögjävel efter mig i korridoren. En gång puttade han mig i backen på fotbollsplanen.

Nu vet vi alla varför.

Jag minns att Oprah tog upp det här i ett program. Föräldrar som var oroliga och nojiga över att deras barn tog på sig själva. Men experten i programmet sa att det var vanligt och ofarligt.

Många barn undersöker sina egna och andras kroppar, och alla dess funktioner. Och när ett barn hittar njutning tar de hand om den. Inget konstigt alls, sa experten.

Vi har nog alla varit där som barn.

Eller?

Det är dags att konstatera: jag är fet.

Jag är tjock. Om jag hade en våg skulle den med all säkerhet visa för många kilon och mitt BMI är säkert på farlig fetma-nivå.

Varje gång jag säger att jag är tjock säger alltid mina vänner: det är du inte alls. De säger det av snällhet för att de tror att det är vad jag vill höra. Och kanske vill jag det.

Men sanningen är ju att jag är fet. Och det är inget fel med det.

Det är bara ett konstaterande.

Samma konstaterande gjorde Julia Skott med sig själv i ett lysande blogginlägg förra veckan.

”Jag är tjock. Det är för mig ett beskrivande ord, som kort (eller i mitt fall medellång) eller blond eller enbent. Det är. Folk lägger in massa andra saker i det, som jag tänker skriva om senare (typ FETT ÄR OHÄLSOSAMT eller FETT ÄR FULT) men det är egentligen bara ett adjektiv… Jag är tjock, jag är snygg (tycker jag för det mesta), jag är tjock och snygg och det är inte något slags motsatsförhållande.”

Det är ett väldigt befriande och ärligt inlägg. För tjockhet är ju så tabu. Det är så fult. Ett misslyckande. Ingen ska få vara tjock och glad, tjock och nöjd, tjock och lycklig.

Och inte får man konstatera det utan att vänner förnekar det eller att förstå-sig-påare börjar att skrika: HÄLSOFARA, HÄLSOFARA!

Men vi borde kunna konstatera att vi är tjocka om vi är det. Varför inte? För samtidigt kan vi ju ännu en gång konstatera att det inte finns ett motsatsförhållande mellan tjockhet och hälsa, och mellan tjockhet och snygghet heller.

Jag har, som ni vet,  haft olika sorters ätstörningar i över tio år av mitt liv. Jag har vräkt i mig tiotals kilon och spytt upp tiotals kilon. Från strax över 100 kilo till strax under 60 kilo till vad jag nu väger nu.

Sedan jag blev kvitt min bulimi för några år sedan började jag att gå upp i vikt igen. En stor anledning var att det var så viktigt för mig att förändra min syn på ätande och mat.

Att tillåta mig själv att njuta av det som innan bara hade gett mig ångest och skamkänslor. Så jag åt det jag ville äta.

Det gör jag fortfarande.

Eftersom jag inte är någon träningsmänniska så har kilona lagts på varandra. Och det är för det mesta helt ok. Jag älskar inte min spegelbild, men jag tycker för det mesta att jag är ganska snygg.

Det viktigaste är: jag hindras inte av det jag tycks se i spegelbilden.

Dock känner jag mig inte helt bekväm med att vara utan något på överkroppen (förutom i intima sammanhang). Jag kan ta av mig om det krävs av situationen, som på en badstrand, men helst undviker jag sådana situationer.

Men nu är det dags att ta tjuren vid hornen, att ta kroppen i kärlekshandtagen.

För Julia Skott har dragit igång det utmärkta projektet Kroppsbilder. Där kan vem som helst skicka in bilder på sin kropp i avklätt tillstånd. Om man vill kan man ha med siffror om sin längd, vikt, BMI och så vidare.

Om man vill kan man presenteras helt anonymt.

”Tanken är att illustrera hur olika kroppar kan se ut och hur olika vikter kan se ut, för att avdramatisera siffrorna och antyda att alla kanske är OK. Kroppsbild och självbild får mötas och kanske bli lite mer sams.”

Så nu ska jag skicka in en bild på mig själv. Jag vet inte hur mycket information jag vill dela med mig. Vet inte ens om jag vill vara synlig med mitt namn. Beror nog på hur modig jag känner mig vid tillfället.

Det är ett så viktigt projekt för att avdramatisera kroppen och vikten vi lägger vid dess vikt och utseende.

Det utmanar även våra föreställningar om hur siffror som kilon och BMI faktiskt ser ut på riktiga människors kroppar.

Nu är bara frågan vad jag ska ha på mig för kalsonger.

Företaget som säljer kvinnokroppar.

Företag brukar vanligtvis sockra till sin sexism åtminstone lite för att det inte ska vara för in your face. De vill visa brudar med tuttarna ute, men sveper bort sexismanklagelserna med att de hyllar ”vackra kvinnor” eller något annat krafs.

Men andra företag gör inga som helst försök till att dölja sin illaluktande sexism. Det hippa klädmärket American Apparel är ett sådant företag.

De har utlyst en tävling där de är på jakt efter den snyggaste rumpan. Och med rumpa menar jag självklart bästa kvinnorumpan. Och med kvinnorumpa menar jag givetvis en fast, ung och rund en utan celluliter.

”We’re looking for a brand new bum (the best in the world!) to be the new ”face” for our always expanding intimates and briefs lines. The winners will be flown to LA, photographed and featured online. Send in a photo of your backside wearing our panties, bodysuits or briefs for consideration and vote for your personal favorites.”

De uppmanar alltså kvinnor att skicka in bilder på sina rumpor. I stringtrosor. Och folk får betygsätta rumporna. Objektifierande? Herregud nej!

När jag kollar in sidan är det som att kliva in på en porrsida. Och det är ju faktiskt porr. Bara bilder på bara rumpor som putar mot kameran. Och så poängen de olika rumporna har tilldelats av besökarna.

Det är som en virtuell köttmarknad.

Om det inte stod American Apparel högst upp på sidan skulle jag lätt kunna tro att det är en sajt där kvinnor säljs, och inte kläder. Där kvinnorna pimpas ut till reapris. Där de med sämst poäng är billigast.

Jag undrar hur alla dessa nakna rumpor bygger varumärket American Apparel. Hur säljandet av kvinnokroppar kan ses som en lysande reklamidé. Och jag undrar vad som får över 350 kvinnor att lägga upp bilder på sina rumpor.

Jag undrar och undrar, men helt ärligt vill jag inte veta svaren.

Att vika ut sig är aldrig bara en ”rolig grej”.

 

Att vika ut sig. Denna kvinnoplåga som var så stor på 90-talet. Det är numera en utdöende ”konstform”. Åtminstone är kändisarna inte lika kåta på att flasha tuttarna som de var förr.

Och det har ju sina anledningar. Fotona kommer att förfölja dem resten av deras liv. Robinson-Åsa vet vad jag snackar om. Hon är numera Dr Åsa med hela svenska folket. Seriös. Utbildad. Påklädd.

Men så publicerar Café tolv år gamla tuttbilder på henne och hon blir upprörd.

”Det var korkat av mig. Jag var naiv och får skylla mig själv. Till alla andra tjejer, tänk er noga för! Själv tyckte jag att det var oskyldigt då, men sedan har man ingen kontroll av vilka, och i vilket sammanhang, bilden kommer att användas.”

Nä, precis! Du äger inte dina bilder. Du har ingen som helst makt över dem och hur de används.

Nästa gång du går på en arbetsintervju kanske chefen där har sett dig slicka dig om läpparna och sära på benen för tio år sedan i Slitz. Nästa gång du ska hålla i en föreläsning sitter några och fnissar åt dina bilder i Moore för åtta år sedan.

Det som då bara var en ”rolig grej” är inte så jävla kul längre.

Bilderna jag tog för Amelia i våras där jag visar upp mina tantkläder. Jag äger inte dem. De har all rätt att använda dem i ett reportage om transexuella män om de så vill. Det är deras bilder, och jag kan bara lita på deras omdöme.

Och snälla människor. Vik ut er hur mycket ni vill. Men var inte så dumma och tro att det bara är en kul grej. På seriösa jobb kommer ni bara att ses som våpet som har mer intelligens i tuttarna än i huvudet.

Då har ni inte så mycket att skratta åt längre.

Det är tydligen något läskigt med nakna män.

FilamentMagazineMalone2

 

Det är tydligen något väldigt läskigt med nakna män och att kvinnor skulle vilja njuta av dem. Att män ska få njuta av nakna kvinnor överallt är däremot en självklarhet.

En läsare tipsade om Filament som är en tidning som vänder sig till kvinnor och som har erotiska foton på män i varje nummer. En unik tidning med andra ord. Alldeles för unik enligt vissa.

I sitt andra nummer av tidningen ville man som första brittiska tidning riktad mot kvinnor publicera en man med stånd. Tryckeriet som hade tryckt första numret vägrade. Detta ledde till att tidningen satte igång en kampanj för att sälja 328 fler ex av sitt första nummer för att på så sätt ha råd att byta tryckeri.

De lyckades.

Men tyvärr har de också haft problem med distributionen då många brittiska distribitiörer inte har velat handskas med en kvinnotidning med män på omslaget.

Snacka om cockblocking.

Hela denna soppa visar dubbelstandarden i branschen. Nakna kvinnor med särade ben kan man trycka och sälja hur som helst, nakna män som är lite glada mellan benen går däremot inte för sig.

Det är som Kristina Lloyd och Mathilde Madden skriver:

”When set against the plethora of men’s lifestyle and top-shelf magazines featuring scantily clad and open-legged women, the struggles faced by Filament highlight a deeply entrenched sexism: men can look at women but women cannot look at men.”

Sexualisering av män är viktigt, som jag gånggång har påpekat. Filament är ett välkommet bidrag till det. Det handlar inte om att legitimera sexistisk objektifiering. Det handlar om att dela på bördorna.

”There’s nothing inherently sexist about depicting nudity. It’s sexist when only women are deemed to signify the erotic; it’s sexist when eroticised images of women are so normalised and widespread that women stand to be viewed first and foremost as sex objects – their value inextricably linked to their sexual desirability. The sexism is in the inequality.”

Filament påminner mig om hur jag, Hanna Hellquist och några andra glada genusstudenter startade nättidningen Gylf för några år sedan. Där visade vi bland annat snyggt fotade vanliga män.

Kanske dags att dra ihop ett sånt projekt igen?

Ambivalensen inför att sexualisera män.

6a00d8341ca51d53ef0120a6ad65dd970c-800wi

Jag tycker att det är fullständigt fascinerande med en ung kille som kastar alla kläder för att hålla sig kvar i rampljuset.

Vi ser kvinnor göra det hela tiden. Trycka tuttarna mot en vägg ännu en gång. Men män brukar inte trycka paketet mot väggen lika ofta. Eller någonsin.

Därför gillar jag att Levi Johnston, Sarah Palins dotters babydaddy, på fredag äntligen ska näcka för Playgirl.

Jag har skrivit det förr, att jag tycker det är bra att fler män sexualiseras. Samhället kommer knappast bli mindre sexualiserat. En lika sexualiserad manskropp som kvinnokropp gör i alla fall inte den ständiga sexigheten enbart till kvinnans ok att bära.

Lite jämna bördor tack!

Levi Johnston har tydligen legat i hårdträning inför fotograferingen, där han ska visa allt både fram och bak. I går anlände han till New York och den första frågan han fick var: ”Levi, how do you feel about Playgirl being for gay men?”

Levi svarade bara: ”Whatever.”

Det är så man blir en stjärna hos bögar.

Det intressanta är att Playgirl, som numera bara finns på nätet, så väl illustrerar en uppenbar ambivalens inför att göra män till sexobjekt. Att sexualisera skiten ur dem. För om man kollar igenom några gamla omslag är många av dem på kända män, men ofta med en känd kvinna på armen. Påklädda.

Förr om åren riktades Playgirl mer tydligt mot en kvinnlig målgrupp. Med åren har homosexuella män blivit en allt större målgrupp. I och med det har också  kvinnorna, och även kläderna, försvunnit från tidningens omslag. Slump? I think not.

Den manliga blicken regerar. Den manliga blick sexualiserar.

Om man jämför med utvecklingen på Playboys omslag har det gått riktigt långsamt för Playgirl. Playboy hade inga män bredvid kvinnorna, och det dröjde inte många år innan kjolarna och blusarna hade åkt all världens väg. Där regerade den manliga blicken från början.

Men nog om det. Hur kommer det här att gynna Levi Johnstons karriär? Som så ofta med alla som näckar, inte ett skit. Men vi får i alla fall möjligeten att se vad det var som gjorde Sarah Palin till en sådan uppenbar hycklare.

Levis babymaker.