Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.

Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.

Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.

Den tystnaden ekar i mig fortfarande.

Den blöder i mig.

Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Åh, jag kan inte se henne alls ibland.

Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.

Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.

När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.

Den slår sönder mig.

Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd.

I stället alla flyktvägar. Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.

Sprickorna som sprack.

De har räddat mig ändå.

För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.

Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.

Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.

Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.

Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Jag har ett nytt hem. Alldeles nyligen flyttade jag till något större och finare. Jag lämnade bakom mig mitt eget förfall. Resterna av ett brustet hjärta.

Mitt hjärta hade brustit av att säga hejdå till mitt livs största kärlek. Den sortens förjävliga farväl som inte finns i romantiska filmer för att det skulle få biopubliken att förlora allt hopp om kärleken.

Jag var otröstlig på det vidrigaste sätt. Livet hade lämnat mig och kvar var bara en skugga av den jag brukade vara. Utåt sett var det som att det inte gjorde ont. Men inuti rasade allt.

Det bara rasade.

Jag gjorde som jag alltid har gjort. Bar smärtan själv. När någon frågade sa jag bara en del av sanningen för att jag inte ville att de skulle oroa sig. Jag grät tårarna när ingen såg.

Utåt sett levde jag som vanligt. Arbetade, roade mig och skrattade. Jag gav all energi för att orka med dagen. För att inte rasera allt. Hålla ihop fasaden medan det bakom rämnar.

Så fort jag kom innanför ytterdörren mötte jag en lägenhet i totalt kaos. En spegling av mitt inre. Jag hade inte ork med det vardagliga. Jag hade inte ork med mig själv.

I mitt liv har min bästa vän i mörkret varit min ätstörning, Och den tog min hand igen. Jag spydde aldrig upp, men hetsåt emellanåt. Sedan gick jag flera dagar utan att äta.

Jag var tillbaka i det som höll mig fången i tio år av mitt liv. Det som förstörde mig och som jag ägnat åren efteråt att göra helt. Återigen blev det destruktiva det som höll mig på fötter.

Efter ett tag såg jag dock mönstret och bröt det. Det är ändå den stora skillnaden från förr. Nu kan jag se snedstegen och hitta rätt igen. Nu kan jag släppa handen i mörkret.

Jag har tvingats inse att jag ibland fortfarande gräver hål så djupa och mörka att jag har svårt att ta mig ur dem på egen hand. Därnere måste jag sträcka mig efter hjälp.

Det måste jag lära mig.

Jag skulle kunna skämmas för att jag tog ett så stort kliv bakåt. Men det finns ingen mening med det. Mitt enda livsmotto är Oprah Winfreys: ”If you know better, you do better”.

Nu vet jag att när sorgen blir för tung så är det fortfarande ätstörningen jag stöttar mig mot. Det måste jag bryta. I vardagen, när bröstkorgen inte är full av sorg, är det ätstörda hanterbart.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Det måste jag bryta.

Och det kan jag nu när jag ser sanningen. Jag kan ta stegen jag behöver. Jag har redan tagit några. Jag har lämnat kaoset bakom mig, bokstavligen. Jag har en ny plats att kalla mitt hem.

Sorgen är kvar, men känns inte lika tung längre. Jag håller på att tejpa ihop det brustna. Det gör inte lika ont längre.

Ett nytt år, det kan bara bli bättre.

Jag har henne ingen annanstans än härinne.

I dag skulle hon ha fyllt 66 år. Men hennes liv slutade vid 49.

Och mitt vid 12.

En i min närhet har en mamma som ligger för döden. Jag sa att sorgen blir lättare att bära med tiden. Att den till slut släpper sitt grepp om halsen.

Jag ljög.

Eller, sorgen känns inte lika tung en vanlig dag. Men en sådan här dag sjunker jag genom marken. Hjärtat sjunker.

Jag känner fingrarna runt halsen. Trycket över bröstet.

Det enda jag vill ha är en till kram från henne. Bara det. Känna tryggheten som jag inte har känt på över 16 år. Bara det.

Min hud känns så ensam nu. Jag känner mig så ensam.

Nej, det finns ingen rättvisa. Ingen alls. Sorgen jag, min syster, min bror, min familj, känner. Det finns ingen rättvisa. Ingen alls.

Döden tar oss alla. Men varför var hon så långt fram i kön.

Varför.

Hon är bara minnen. Som hur jag klämde en pormask bakom hennes öra. Det var så äckligt. Hur den bara åkte ur huden. Lämnade ett litet hål.

Jag skulle göra allt för att få göra det igen.

Det är de små sakerna. Hur de blir så stora när en inte har dem längre.

Jag har henne ingen annanstans än härinne.

Så jag viskar till mig själv. Grattis, mamma. Grattis, finaste mamma.

Åh, vad jag saknar dig.

Med en tår i ögonvrån.

Jag ser alltid slutet i början. Det är aldrig lyckligt, det är aldrig lyckligt. Med det framför ögonen, hur har kärleken en chans. Han var den första som jag bara såg en fortsättning med.

Och det fortsatte med kyssar under broar, cigaretter på balkongen, två kroppar i ett badkar, fällda tårar i snön, tryckare till Moorestown, ett farväl, ett hej.

Efter så många nätter ihop och isär såg jag bara vårt slut som ett blodbad. Inget annat skulle kunna ta honom ur mitt liv.

Jag drömde en gång att hans skalle hade spräckts. Antingen när den slogs mot bilrutan eller när den slog i marken precis efteråt. Som i en film, blodet som rann rött över vägen. Hans brutna kropp.

Där låg han, mitt livs största kärlek.

Död.

Det var den enda sortens slut jag kunde föreställa mig. Ett där han bokstavligen slets ur mina armar. Ett där han gick någonstans där jag inte kunde gå.

Men livet ville annat, vi ville annat. Till slut. Havet mellan oss blev för stort och mörkt. Vi, och vår kärlek, skulle ha drunknat om vi höll i varandra längre. Så jag släppte hans hand.

Och nu är han jag älskar mest i världen inte längre i den.

I alla fall inte i min.

Och det gör nästan mer ont. Att jag måste hantera att han lever sitt liv utan mig. Och jag mitt utan honom.

Och det gör nästan mer ont. Att jag måste klara av att någon annan kommer att göra honom lycklig. Och någon annan mig.

Och det gör nästan mer ont. Att kärlek ibland inte räcker.

Det gör ont.

Men, varje slut är en ny början. Detta är blott mitt brustna hjärtas första slag utan honom. Kanske kommer det en dag hitta en annan att slå för igen. Någon att älska.

Tills dess somnar och vaknar jag med en tår i ögonvrån.

Sorgen har blivit en viskning, men hörs ändå.

Jag hade tänkt säga hej. För att det var så länge sedan. Stå där vid graven, lägga ner en blomma och säga hej till min döda mamma.

Men när jag såg hur mycket folk det var på kyrkogården vände jag mig om, och gick hem igen. Det privata som är min sorg ville jag inte visa där.

Ändå gör jag det ständigt här.

Jag vet knappt hur många ord jag har beskrivit min mammas död med under åren. Jag vet bara att de är många.

Sorg innebär livslång bearbetning av den allra största av smärtor. Det betyder inte att en alltid har ont, utan att en ständigt måste hitta sätt som gör att det onda inte känns.

För mig är ett sådant sätt att skriva ner tankarna och känslorna och hur de har förändrats och förblivit desamma i över 15 år.

Jag känner mig så jävla tjatig, men det är vad sorg är. Den ger sig inte. Den må bli till en viskning med åren, men den hörs likväl.

När jag för några månader sedan fick panik av tanken vad som hade hänt min älskade i stormen i New York tänkte jag på hur en kan förvänta sig sorg.

Jag vet känslan av att förlora marken en står på. Hur allt som var ens värld plötsligt blir till ruiner omkring en. Och styrkan som krävs för att bygga upp allt igen.

Hur jag fortfarande bygger, 15 år senare.

Jag vet känslan, den är familjär. Även om varje smärta är ett nytt slag i magen har jag en aning om hur det kommer att kännas. Jag vet de inre blödningarna.

Det värsta är dock inte sorgen i sig, utan vad den berövar en. Hur den gör en oförmögen att se de potentiella lyckliga ögonblicken.

Den gör att en inte ser vad en har kvar. Den lägger en skugga över allt en älskar. Människorna en älskar.

Och den gör mig rädd. Rädd att låta någon komma ända in. För förlusten blir så mycket större då. Ändå måste jag, för att känna närheten som måste fylla hjärtat för att allt detta ska vara mödan värt.

För att livet ska vara värt något.

På vägen hem från kyrkogården blickar jag upp mot den grå himlen. Hur inte en endaste strimma ljus kan tas sig igenom.

Jag sätter mig på en bänk, lägger blomman bredvid. Låter tårarna komma.

När jag efter ett tag har torkat dem, ser jag regnet faller runt om mig. Hur himlen har öppnat sig för något. Kanske inte för något ljus, men något.

Kanske inte ljus, men något.

Mamma finns i alla oss som blev kvar.

20130213-105142.jpg

För två dagar sedan fyllde min systerdotter 16 år. Det lilla knyttet som mina barnarmar höll om en gång har blivit stor.

Jag minns fortfarande hennes bebisskrik där i sjukhusrummet.

Hur jag låg med örat mot min mammas bröstkorg och lyssnade efter ett hjärta som hade slutat slå.

I dag är det 16 år sedan mamma dog.

Det är så märkligt att varje år fira födelsen av en de viktigaste personerna i mitt liv för att ett par dagar senare sörja döden av en av de viktigaste personer jag inte längre har kvar.

Mamma hann hålla om sitt andra barnbarn. Hon hann skryta om henne för sköterskorna. Hon hann älska henne.

En sista tröst innan den sista vilan.

Men allt jag hör är min systerdotters skrik när jag lyssnar efter mammas hjärta. Denna tomma ihåliga bröstkorg. Denna kropp som inte längre är mamma.

Jag hör hennes skrik som sirener i huvudet. 16 år senare, och jag hör det.

Mamma finns inte i någon himmel. Hon finns inte överallt. Hon finns inte i varje steg jag tar. Hon finns inte på min axel. Hon finns inte.

Hon finns i min ryggrad, i mitt skratt, i min brist på tålamod. Hon finns i alla oss som finns kvar. Hon finns i min älskade syster, i min bror, i min systerdotter.

När jag ser på min systerdotter ser jag hur hon har ärvt styrkan, beslutsamheten, klokheten. Bara 16 år i livet, alla vägar ligger framför henne. Hon har ärvt det som kommer att leda henne rätt.

Det är arvet från mamma, från hennes mormor som hon delade två dygn tillsammans med på denna jord.

Jag ser mamma i henne, i oss alla som blev kvar.

Det är en tröst, ändå.

Att våga låta olyckan vänta.

Att lära mig att ta emot kärlek. När den kommer min väg, att inte springa. Att inte slå bort den. Att bara stanna, och öppna armarna.

Det är mitt livs största projekt.

Om jag låter den komma för långt in, ända till roten, det är då risken för smärta blir så stor. Risken för en smärta som dränerar mig.

Jag har varit med om det en gång, och det är knappt att jag överlevde. Jag klarar inte av det en gång till. Bara tanken gör mig knäsvag.

Samtidigt vet jag att döden är oundviklig.

Just därför blir reaktionen allt för ofta distans. Om jag bara känner lite mindre så gör det mindre ont när lyckan tar slut.

I fredags fick jag mitt livs största överraskning då jag i tron att jag skulle bli bjuden på restaurang i stan i stället hamnade på en färja med min närmaste familj och vänner.

I tre månader hade mina närmaste planerat och hållit det hemligt för att överraska mig. Resultatet blev tveklöst en av mitt livs bästa kvällar.

Men samtidigt hade jag så svårt att ta emot känslorna. Att verkligen släppa in den överväldigande kärleken. Jag stänger lätt av, viftar bort, förminskar så att jag kan hantera det.

Blockerar hjärtat för att skydda det.

Jag vet att jag har så många fantastiska människor i mitt liv. De ger mig kärlek, skratt, tröst. Det handlar inte om att jag inte vet eller uppskattar det.

Det handlar just om att jag vet vad det innebär. Att jag ofta mer känner den eventuella förlusten det innebär att älska någon i stället för att bara känna kärleken.

Det låter så jävla sorgligt, jag vet, men har en förlorat någon som stod en närmast i livet så blir att älska det läskigaste som finns. För rädslan finns alltid där för det sista andetaget.

Men jag vet att livet är inget utan kärlek. Det är därför jag ständigt försöker lära mig att ta emot den. Att våga känna den överväldiga mig. Att våga känna den göra mina knän svaga.

Att våga låta olyckan vänta.

Jag har aldrig upplevt en större mening med kärlek.

Min kärlek säger till mig: ”Hur mycket jag än älskar dig kommer du alltid att ha en tår rinnandes ner för din kind.”

Jag skrattar ofta. Har det alltid nära. Mitt skratt hörs högt, ekar i alla rum. Det är min mammas skratt.

Men samtidigt. Alla otröstliga nätter. Då jag knappt kan andas för att trycket över bröstkorgen, värken i hjärtat, är så stor.

Min kärlek vet att det mörka viskar i mitt öra ibland, att den svarta punkten i hjärtat ibland fyller hela min kropp. Han har sett hur det får allt liv att lämna mig.

Jag minns en gång. Vaknade med sorgen i halsgropen. Låg där i sängen utan att kunna röra mig. Såg min mammas döda kropp framför mig, kände hennes kalla hand i min.

Jag minns hur han bara lade sitt huvud mot min bröstkorg. Strök min kind, innan han somnade där. Hur jag då orkade blunda, och känna hur sorgen långsamt släppte greppet om min hals.

Att jag tillåts vara så där obekvämt jävla ledsen ibland. Att jag tillåts gråta så mycket att det till slut kommer mer snor än tårar.

Jag har aldrig upplevt en större mening med kärlek.

Jag tröstas av Spice Girls.

Jag vet inte riktigt hur min uppväxt var. När min mamma dog så blev det som ett mörkt moln över alla år. Det är sorgen, den svärtar ner även de lyckliga minnena.

Jag tror att jag hade en fin uppväxt fram till mammas död, men den känslan har grumlats. Jag kan inte se klart, känna klart, eftersom åren efter var så svarta.

Men det finns vissa saker som sprider ett ljus. Som påminner mig om att min uppväxt faktiskt hade mycket glädje också. En av dem är Spice Girls.

Min allra första musikkonsert var när Spice Girls spelade i Globen. Det var inte långt efter mamma hade dött och min syster tog med mig dit för att få se mig le.

Och jag log.

Det fungerar fortfarande. Jag blir glad som ett litet barn varje gång jag ser eller hör dem. För de är en påminnelse om att min uppväxt även hade sina genuint lyckliga ögonblick.

När jag såg dem återförenas på OS kände jag samma glädje som alltid. Tårarna rann längs kinderna medan jag stod och dansade framför teven.

Det kanske låter fånigt, men för mig är det något vackert. Det är något vackert med allt som får mörkret att lätta. Som tar fram det oskyldiga lilla barnet i en.

Och den där oförställda glädjen.

Spice Girls må vara en av de bästa och mest framgångsrika popgrupper som någonsin har funnits, men inte för att de var bäst på att sjunga eller dansa.

Utan för att de hade så mycket attityd och personlighet, speciellt tillsammans alla fem, att de inspirerade generationer av unga fans.

Att de sjöng odödliga popmelodier skadade ju inte heller.

En kan analysera vad Girl Power egentligen stod för, men för mig var det stärkande. Även om jag inte var en girl i anatomisk bemärkelse så behövde jag lära mig att stå upp på egna ben.

Låta mig själv vara som jag är.

Så tack för hjälpen Mel B, Geri, Victoria, Emma och Mel C.

Ni tröstar mig fortfarande.

Dolly Parton har rätt i att imorgon blir en bättre dag.

Varje natt sover jag i en t-shirt med Dolly Parton på. Det är en bild från hennes senaste skiva Better Day. Jag älskar tanken på att vakna omfamnad av Dolly Parton som säger att i dag bli en bättre dag.

Vi hör ofta det. Att imorgon är en annan dag. Att tiden läker alla sår. Det är sant. Men ändå inte. Tiden läker ingentng. En annan dag läker ingenting. Det är en själv som gör det.

Visst skapar tiden en distans till vissa smärtsamma upplevelser. Att de blir svårare att se klart och tydligt. Men det som i slutändan avgör är om en själv väljer att blicka framåt.

Jag minns hur jag de första åren efter mammas död grät mig själv till sömns och då önskade att jag aldrig skulle vakna upp igen. Det önskade jag varje kväll i flera år.

Men varje morgon vaknade jag upp, torkade bort spåren av tårar, gick till skolan och genomlevde vardagen. Dag ut och dag in trots min dödsönskan varje kväll.

Det där är längesen nu. Jag känner inte allt det där längre. Delvis handlar det om att tiden, med alla dess nya erfarenheter och intryck, skapar en distans till smärtan.

Men framför allt är det mina medvetna försök att utveckla mig själv och mitt liv. Vare sig det har varit att ta livsavgörande beslut, lära mig att tänka på nya sätt eller utveckla viktiga relationer.

Jag insåg någonstans på vägen att även om mycket är utanför min kontroll, så är det mycket som är det. Den makten, hur stor eller liten den må vara för stunden, vill jag använda.

Sorg och smärta är hinder för lycka och en måste hitta sätten att ta sig förbi dem. Det är på många sätt en livslång uppgift, men framstegen syns med varje steg.

Det är därför jag somnar varje natt i en t-shirt med Dolly Parton på och vaknar omfamnad av henne sägandes att i dag bli en bättre dag.

För nu har jag lärt mig att tro på det.