Att som journalist möta ett nerkissat golv.

Jag har ägnat två hela veckor av mitt yrkesliv till att bedriva lokaljournalistik. Två veckors praktik belägen vid en av pendeltågens slutstationer.

Mitt största knäck var att jag försökte haffa människor som olagligt stod på handikapplatser vid Ica. Åh, spännande.

Det värsta ögonblicket var när jag åkte hem till en rullstolsburen man som skulle vara knäckets case.

När han öppnade dörren kände jag direkt stanken av urin. Han ursäktade det med att hans stomipåse hade gått sönder över hela vardagsrumsgolvet.

Jag blev helt jävla ställd.

Frågade om han ville ha hjälp att torka upp det. Men han sa att hemtjänsten var på väg. Så jag gjorde min intervju och fotade honom där mitt i allt kiss.

Som tur var brydde han sig inte om att tycka det var pinsamt. Själv svor jag att aldrig arbeta på en lokaltidning igen.

Jag har hållit mitt ord.

Men med det sagt så uppskattar jag faktiskt den charmiga nyhetsvärdering som bara finns i riktiga lokaltidningar. Den som bara går ut på att folk ska klaga över dumma saker.

Det skildrar med all tydlighet bloggen Lokaltidningsbesvikelse. Den lägger helt enkelt upp de mest triviala nyheterna från Sveriges alla hålor.

Nyheter om folk som är sura över att det var kö i skidliften, att de blev avsläppta vid fel busshållsplats eller fastnade i centrumets elektriska dörrar.

Nyheter om sur köttfärs, om att få tillbaka en  falsk tjugolapp i växel och om för ”höga” filmjölkspaket som inte går att få in i kylskåpet (ni måste läsa den!)

Det är på riksnivå riktiga icke-nyheter som säger absolut ingenting av värde. Men på lokalnivå är det riktiga rättviseproblem.

Just därför är det en sådan stor humor!

Annonser

Vad är så jävla kul med ännu ett tjockisskämt?

Det blev som jag befarade. Den fina och viktiga ungdomsserien Huge lades ner efter sin första och enda säsong. Oerhört trist då den för det mesta visade upp andra sorters kroppar på ett bra sätt på bästa sändningstid.

För oftast är det ju så att de som är tjocka aldrig får spela huvudrollen. Och om de får det görs det en grej av deras kroppsstorlek.

Vi kan ta den nya komediserien Mike & Molly som ett exempel. I den träffas en man och en kvinna på ett möte för anonyma hetsätare. Huvudkaraktärerna är alltså tjocka, och hela serien går ut på att de är tjocka.

Det är tröttsamt. Det är tröttsamt med ett tjockisskämt i minuten. Varför är det fortfarande så kul att skoja om tjockhet och tjockisar? Jo, jag vet, det gör elefanten i rummet synlig.

Det gör ens egen vikt lättare att bära.

Men trots att Mike & Molly bygger på huvudkaraktärernas tjockhet så finns det ändå något varmt och charmigt med den. Den är ganska rolig och gullig. Mycket tack vare huvudrollsinnehavarna.

Speciellt Melissa McCarthy som spelar Molly har länge varit en underskattad komedienne. Hon spelade Lorelais bästis i vidriga Gilmore Girls och Samanthas bästis i underskattade Samantha Who?

Hon har fått de klassiska tjocka bästisen-rollerna, men har alltid fyllt dem med stor värme och humor. Hon har gjort det mesta av det som lätt kunde ha varit klichéer.

Det är därför kul att se att hon nu äntligen får spela huvudrollen. Att det är hennes karaktärs namn i serietiteln för en gångs skull. Då får jag svälja att serien kretsar kring att hon är just tjock och förälskar sig i en annan tjockis.

För det som ändå är upplyftande är att varken Molly eller Mike ogillar sig själva och känner att de måste gå ner i vikt för att se att de är värda något. De vill bara bli lite mer hälsosamma i sina vanor och acceptera sina kroppar bättre.

Det är viktigt budskap som förhoppningsvis når fram mer än tjockisskämten.

Hbt-rörelsens mest underhållande protestskyltar.

Det går inte att orka kämpa utan humor. Det går inte att orka tro att ett annat samhälle är möjligt utan humor. Det går inte att orka tänka på allt förjävligt utan humor.

Det finns en styrka i att orka skratta när molnen hopar sig och inget går ens väg. Att fortfarande ha skrattet i sig. Det är att överleva. Det är att överleva för att en dag få leva.

Hbt-rörelsen i världens mäktigaste ”demokrati” USA har kämpat länge utan att vinna särskilt många eller stora segrar. När rättigheter till slut ges till dem tas de sedan tillbaka.

Vem orkar kämpa då?

Men de gör det. För det är deras liv det handlar om. Deras lika rätt till samhället. Deras mänskliga rättigheter. Det är svårt att sluta kämpa för sitt eget liv.

De orkar med hjälp av humor. Videon nedan har sammanställt några av hbt-kämpars roligaste protestskyltar. Min favorit är nog den unge mannen med skylten:

”Who do you think designed your wedding dress?”

(Ni får ignorera John Mayer-låten i bakgrunden. Antar att det är humor att låta en idiot sjunga just i denna video.)

Margaret Cho ber sina mördade offer om ursäkt.

Margaret Cho är en av mina favoritkomiker. Drastisk, politisk och personlig. Precis min smak. När jag läste att hon skulle satsa på en musikkarriär, tänkte jag oh no!

Det brukar sluta illa när roliga människor vill bli tagna på allvar.

Men Margaret Cho överraskar oerhört positivt genom att göra en ovanligt lyckad hybrid av humor och countrymusik. I första singeln I’m sorry ber Margaret sina döda offer om förlåtelse för att hon har dödat dem.

Hon är ledsen att hon ”burned down your house”, ”shot you in the face” och ”hit you with that brick…” men som hon sjunger ”at least your death was fairly quick.”

Det är med glimten i ögat så klart, men ändå med ett stråk av svärta mitt i allt. Videon är fruktansvärt rolig med sin balans mellan det dråpliga och humoristiska.

Margaret Cho lyckades få Andrew Bird att skriva musiken, sjunga kör och leka lik i videon. Helt tydligt är musiken ett riktigt karriärsval. Efter att ha hört första singeln tror jag att hon kommer att lyckas utmärkt.

Det blir inte sämre av att hennes första album Cho Dependent gästas av bland annat Patty GriffinTegan and Sara, Fiona Apple, Jon Brion, Ani DiFranco och Rachael Yamagata.

Jag som älskar countrymusik ser potentialen att byta ut melankolin och sorgen i countrytexter mot drastisk och rättfram humor.

Dessutom visar det ju sig att Margaret Cho är begåvad med en utmärkt sångröst.

När en tonårskille i själva verket är en flata.

Jag har ju skrivit om hur tonårsstjärnan Justin Bieber har fått en stor fanskara bland flator. Många av dem känner igen sig i Justin Biebers karakteristiska frisyr.

Dessa så kallade ”biebians” anordnar hyllningskvällar på gaybarar och lägger upp foton på sig själva på sajten Lesbians Who Look Like Justin Bieber.

Det är en fantastiskt fin hyllning till en artist. Men lite annorlunda då manliga tonårsstjärnor oftast går hem bäst hos heterosexuella småflickor som skriker ut sina hjärtan efter honom.

Och visst har han många sådana fans. Men det är ju härligt att han också har kvinnor som inte vill rita hjärtan i sanden med honom, utan bara diggar hans hår.

Nu har denna saga fått ett nytt kapitel. Polisen i Maryland fick nämligen ett samtal förra helgen från någon som påstod att 16-årige Justin Bieber var på en bar och krökade för fullt.

När polisen kom till baren fann de istället en kvinna som såg ut precis som honom.

Folk i baren vittnade om hur polisen rusade in och letade efter en underårig supare med Biebers frisyr, men fann bara en 27-årig kvinna vid namn Katie. Hon fick slänga fram id-kortet för att bevisa att hon inte var den fjunige tonårskillen.

Hon säger själv:

”I get mistaken for him all the time!”

Haha! Jag tycker det här är fantastiskt kul!

Och jag vill så gärna veta vad Justin Bieber själv tycker om sina oväntade fans.

Homosexualitet är ett val, i alla fall i tv-spel.

Visst är det så att hbt-karaktärerna blir fler och fler inom populärkulturen. Till och med i tv-spelens värld har man släppt in några bögar.

I spelet Bully kan man hångla med killar när man inte är upptagen med att slå ner lite mobbare på skolgården. I Dragon Age kan man som kille ha sex med en gammal gubbe.

Åh, vad tiderna förändras.

Bryan Safi i That’s Gay sammanfattar utvecklingen så här:

”The biblethumpers were right, being gay is a choice! At least in video games.”

Tre minuter hos psykologen räddar dagen.

När hon spelade Valerie Cherish i briljanta The Comeback med så mycket sorg i kanten. Där hon lät Valeries desperata jakt efter bekräftelse leda karaktären in i de mest pinsamma av situationer.

Scener som kändes under huden.

Då visste jag att det knappast finns någon som spelar tragikomiska karaktärer lika bra som Lisa Kudrow.

Tyvärr lades The Comeback ner efter en säsong, och jag undrade när jag skulle få se Lisa Kudrows talang få det sammanhang den förtjänar.

Det dröjde till förra året då Lisa Kudrow gav sig ut på nätet i den improviserade onlineserien Web Therapy. Där spelar hon Fiona Wallace, en uttråkad självlärd psykolog som håller tre minuter långa sessioner med sina klienter över nätet.

Hon tycker nämligen att det är onödigt att hålla längre sessioner då hennes klienter ”go on and on about dreams, feelings, memories and past experiences which add up to a whole lot of nothing.”

Nu är serien inne på sin tredje säsong och gästas bland annat av Julia Louis-Dreyfus, Selma Blair och Molly Shannon.

Det är otroligt att serien som är nästan är helt improviserad slår de flesta dyra komediserierna som går på tv.

Allt tack vare genialiska Lisa Kudrow.

(Nedan är det första avsnittet av säsong 1.)

Bara lesbianer hanterar bollar.

Som jag skrev tidigare i veckan så nominerade Barack Obama juridikprofessorn Elena Kagan till Högsta domstolen i USA. Ett välkommet inslag, inte minst ur representationssynpunkt, då Högsta domstolen hittills har befolkats av tre kvinnor och 108 män.

Men eftersom Elena Kagan inte har någon make och dessutom har kort hår så tisslar och tasslar den amerikanska pressen om att hon måste vara lesbisk.

Och denna lesbiskhet måste ju självklart påverka hur hon läser lagboken.

För alla de vita, heterosexuella och kristna män som har dominerat Högsta domstolen har ju självklart ifrågasatts om hur deras vithet, heterosexualitet och kristna tro skulle påverka hur de tolkar lagen.

Not.

Tidningen The Wall Street Journal gick längst i veckan då de istället för en bild på en leende Elena Kagan och Barack Obama istället publicerade en 17 år gammal bild på Kagan där hon spelar softball.

Alla kvinnor som spelar softball måste ju vara lesbiska, eller hur?

Bryan Safi uttrycker det bättre i That’s Gay:

Berätta vem som är bög så jag kan döma honom.

Jag tjatar ju jämt om att det är viktigt med en mångfald i porträtterandet av hbt-personer inom media och populärkultur.

Det betyder något att se olika slags bögar på tv om man som till exempel ung kille växer upp ensam, vetandes att man är annorlunda och ”fel” för att man är homo.

Representation, mångfald och igenkänning räddar liv bland de utanför normen.

Det är just därför jag gärna lyfter fram de allt fler fall av ostereotypa skildringar av hbt-personer som dyker upp, och kritiserar när det blir för mycket samma sak en gång till.

Men när nu hbt-personer allt mer porträtteras i regnbågens alla färger dyker andra faror upp. För hur ska man nu veta vem som är bög eller lesbisk om vi plötsligt är som alla andra?

Det undrar Jane Lynch i Sue Sylvesters skepnad i Glee. Hon diskuterar det här med ”sneaky gays” och hur hon inte längre vet om ett homo är i hennes närhet.

”If I can’t tell who is gay how will I know who to judge?”

Det är så fruktansvärt bra att driva med att hbt-personer allt mer behandlas och blir som ”alla andra”.

Just detta faktum retar ju de konservativa som inte gillar hbt-personer och som inte längre riktigt vet vem som kan vara homo i deras närhet.

Det retar även delar av hbt-kulturen som tycker att för många homos heterofieras, blir en del av mainstreamsamhället och därmed har ”förlorat” det som gör de unika.

Både åskådningar är larviga, och just det exemplifierar Sue Sylvester utmärkt.

Alternativ till gubbarnas och grabbarnas humor.

I lördags ledde alltså den legendariska Betty White det klassiska sketchprogrammet Saturday Night Live. Vid 88 års ålder!

Som om det inte var bra nog gästade även SNL:s gamla medlemmar Rachel Dratch, Amy Poehler, Maya Rudolph, Ana Gasteyer, Molly Shannon och Tina Fey.

Alla dessa kvinnliga komiker med Betty White i täten påminde mig dels om SNL:s forna glansdagar, men också om att trots alla misogyna rapporter genom åren så finns det jävligt många roliga kvinnor.

Till listan ovan skulle jag lägga till personliga favoriter som Lisa Kudrow, Kathy Griffin, Suzanne Reuter, Margaret Cho, Mia & Klara, Whoopi Goldberg, Kahy Burke, Maria Lundqvist, Jennifer Saunders, Sarah Haskins, Dawn French, Ulla Skoog, 3 Non Blondes.

Bara för att nämna några. För att se fler exempel på svenska kvinnliga komiker har Rättviseförmedlingen sammanställt en utmärkt lista här.

Det råder inte längre samma brist på roliga kvinnor i nöjesbranschen som det en gång kanske gjorde. Allt handlar bara om att ge de som finns en större del av utrymmet som gubbarna och grabbarna har lagt beslag på.

För kvinnliga komiker har systematiskt vägrats inträde till mansklubbarna, förlåt komikerklubbarna. Huvudrollerna i komedierna har historiskt sett nästan alltid vikts för män.

Kvinnorna har mest varit med som sex- och/eller kärleksobjekt för den manliga höhö-humorn.

Den trötta humorn som bara medelålders män kan knåpa ihop och den irriterande humorn som bara pubertetskåta grabbar kan tänka ut måste få sina alternativ.

Det finns några bra alternativ redan.

Som att Tina Fey rattar hyllade 30 Rock. Att Amy Poehler har huvudrollen och producerar tv:s just nu bästa komediserie Parks and Recreation. Att Mia & Klara snart ska skriva manus till en tredje säsong.

Men jag vill ha mer och mer och mer!