Låt fler berättelser än min komma fram.

eb9b0d82299ae2840c90b4f34e2047f0

Om en googlar mitt namn är det två saker som kommer högt upp i träfflistan: att jag har haft bulimi och att jag har blivit utsatt för sexuellt våld. Det är nämligen två ämnen som jag har diskuterat i offentligheten i ganska många år nu. Jag har delat med mig av dessa två smärtsamma erfarenheter då det är mitt sätt att skapa något bra utav dem. Det har känts viktigt att lyfta frågor som tenderar att försvinna i det offentliga samtalet.

Båda ämnen har det gemensamt att det är något som många inte förknippar med män. Att män inte har ätstörningar eller inte kan bli våldtagna. Jag har velat rätta till den okunskapen och har på grund av att jag har varit relativt ensam som man att öppet prata om sådana här erfarenheter fått vara med i många olika sammanhang under åren: tidningar, radio, tv, böcker, uppsatser, filmer.

Att jag får vara med överallt handlar inte om att min historia är speciellt spektakulär, utan att den är så ensam i medieflödet. Journalister hittar få andra män att intervjua och därmed vänder de sig ofta till mig. Jag tackar ja så länge jag har tid och sammanhanget känns vettigt.

Även om jag alltid är tacksam till de som lyfter dessa två ämnen, så är jag i ständig konflikt med mig själv om att delta. För jag ser två baksidor av det. Dels att min historia riskerar att bli normerande då jag till exempel är relativt ensam om att prata om våldtäkt som man. Min historia är bara min och den kan inte representera alla manliga våldtäktsoffers erfarenheter. Risken är dock, när den allmänna okunskapen är så låg och det råder brist på mångfald gällande berättelserna, att min historia blir mer än bara min. Att den blir en representation. Jag är obekväm med den tanken.

Den andra baksidan är att jag inte vill riskera att bli likgiltig inför mina egna erfarenheter. Många i min närhet brukar berömma mig för att jag vågar prata om något så privat och smärtsamt. Men grejen är att jag har berättat om mina erfarenheter så många gånger att det känslomässiga inte finns där längre. På ett sätt är det bra, att jag har distans till smärtan och är i ett läge där jag kan prata utan att bryta ihop. Men å andra sidan vill jag inte att det slår över åt andra hållet. Att jag får så mycket distans till min egen historia att jag förminskar den enorma effekt den har haft på mitt liv. Det är fortfarande min historia.

Det är min kropp som bär ärren, mitt hjärta likaså. Ärren måste kännas som mina, trots allt.

Jag har all respekt för att män med erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld inte vill prata om det i offentligheten. Ingen ska någonsin känna press eller stress över att göra det. Samtidigt finns det så lite kunskap och forskning kring exempelvis våldtagna mäns erfarenheter just för att få män berättar om vad de har varit med om. Mörkertalet gällande våldtagna män är massivt. Samtidigt ser jag ett skriande behov av kunskapshöjning gällande våldtagna män inom vården och andra samhällsinstanser. Därför ställer jag upp i intervjuer för att på något sätt lyfta frågan. Jag önskar bara att min historia inte var den enda. Varje våldtäktsoffers erfarenheter är bara deras egna, så även mina erfarenheter.

Så, min uppmaning till journalister som vill intervjua mig om mina erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld: försök hitta någon annan att intervjua innan ni frågar mig. Det behövs en mångfald av historier och perspektiv, så låt oss försöka göra fler röster hörda. Om det inte går så ställer jag gärna upp, men målet måste vara att försöka få fram fler berättelser.

Det hänger skärvor från mitt hjärta.

Det hänger skärvor från mitt hjärta. Bakom det spruckna finns bara rester kvar. Det som aldrig verkar kunna bli riktigt helt igen. Det är inget för någon.

Kärleken har slagit mig. Lämnat mig darrande inför varje beröring. Jag ryggar tillbaka av att ha en annan människa nära. Jag reser upp en vägg, en värld, emellan.

Jag kan inte gå med på den sårbarhet kärleken kräver av mig. Hur den vill att jag öppnar bröstkorgen endast med hoppet om att rovfåglarna inte ska cirkulera ovanför.

Allt för att jag saknar honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand genom hela livet. Nu är han ett hav, och miljontals ögonblick, bort. Jag vårdar minnet av oss som den sista strimman ljus.

Samtidigt, livet vi kunde ha haft tillsammans är en mörk skugga över varje steg. Det är så svårt att älska igen när en redan har älskat sig sönder och samman.

Det brustna måste sluta skramla i min bröstkorg så fort någons blick nuddar mig. Hjärtat måste släppa sitt grepp om det som var och aldrig blev.

En dag kommer jag att berätta varför jag är lycklig.

Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.

Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.

Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.

Den tystnaden ekar i mig fortfarande.

Den blöder i mig.

Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Åh, jag kan inte se henne alls ibland.

Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.

Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.

När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.

Den slår sönder mig.

Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd.

I stället alla flyktvägar. Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.

Sprickorna som sprack.

De har räddat mig ändå.

För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.

Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.

Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.

Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.

Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.

Ett av de bästa tal om homofobi jag hört.

Hos TVdags.se som jag skriver regelbundet för har jag i dag skrivit en text om hur Panti Bliss, en av Irlands mest kända dragqueens, fick irländska motsvarigheten till SVT, RTÉ, i gungning efter att hon i ett tv-program pekat ut vissa kända motståndare till hbtq-rättigheter som homofober.

Det hela slutade med att RTÉ betalade ut 750 000 kronor till homofoberna! Som ett svar gav Panti Bliss i lördags ett av de bästa talen om homofobi jag någonsin hört. Ett tal som nu sprider sig som en löpeld världen över.

Se talet nedan och läs mer om den bisarra bakgrunden till det här.

Posted in Okategoriserade

Ingen än.

Tidigt på morgonen lämnade jag hans sovande kropp.

Lämnade den utan att känna värmen från hans hud.

Tårarna blötte ned varje steg innan jag tog dem.

Blicken fäst vid sträckorna den ännu inte såg.

Vem är jag utan honom, vem är jag utan någon.

Oroar mig inte.

Jag är ingen än.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Jag har ett nytt hem. Alldeles nyligen flyttade jag till något större och finare. Jag lämnade bakom mig mitt eget förfall. Resterna av ett brustet hjärta.

Mitt hjärta hade brustit av att säga hejdå till mitt livs största kärlek. Den sortens förjävliga farväl som inte finns i romantiska filmer för att det skulle få biopubliken att förlora allt hopp om kärleken.

Jag var otröstlig på det vidrigaste sätt. Livet hade lämnat mig och kvar var bara en skugga av den jag brukade vara. Utåt sett var det som att det inte gjorde ont. Men inuti rasade allt.

Det bara rasade.

Jag gjorde som jag alltid har gjort. Bar smärtan själv. När någon frågade sa jag bara en del av sanningen för att jag inte ville att de skulle oroa sig. Jag grät tårarna när ingen såg.

Utåt sett levde jag som vanligt. Arbetade, roade mig och skrattade. Jag gav all energi för att orka med dagen. För att inte rasera allt. Hålla ihop fasaden medan det bakom rämnar.

Så fort jag kom innanför ytterdörren mötte jag en lägenhet i totalt kaos. En spegling av mitt inre. Jag hade inte ork med det vardagliga. Jag hade inte ork med mig själv.

I mitt liv har min bästa vän i mörkret varit min ätstörning, Och den tog min hand igen. Jag spydde aldrig upp, men hetsåt emellanåt. Sedan gick jag flera dagar utan att äta.

Jag var tillbaka i det som höll mig fången i tio år av mitt liv. Det som förstörde mig och som jag ägnat åren efteråt att göra helt. Återigen blev det destruktiva det som höll mig på fötter.

Efter ett tag såg jag dock mönstret och bröt det. Det är ändå den stora skillnaden från förr. Nu kan jag se snedstegen och hitta rätt igen. Nu kan jag släppa handen i mörkret.

Jag har tvingats inse att jag ibland fortfarande gräver hål så djupa och mörka att jag har svårt att ta mig ur dem på egen hand. Därnere måste jag sträcka mig efter hjälp.

Det måste jag lära mig.

Jag skulle kunna skämmas för att jag tog ett så stort kliv bakåt. Men det finns ingen mening med det. Mitt enda livsmotto är Oprah Winfreys: ”If you know better, you do better”.

Nu vet jag att när sorgen blir för tung så är det fortfarande ätstörningen jag stöttar mig mot. Det måste jag bryta. I vardagen, när bröstkorgen inte är full av sorg, är det ätstörda hanterbart.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Det måste jag bryta.

Och det kan jag nu när jag ser sanningen. Jag kan ta stegen jag behöver. Jag har redan tagit några. Jag har lämnat kaoset bakom mig, bokstavligen. Jag har en ny plats att kalla mitt hem.

Sorgen är kvar, men känns inte lika tung längre. Jag håller på att tejpa ihop det brustna. Det gör inte lika ont längre.

Ett nytt år, det kan bara bli bättre.

Jag längtar efter nya bögserien Looking.

I min senaste text för TVdags.se har jag tagit en första blick på HBO:s kommande bögserie Looking. Den får mig att minnas hur det var att vara 14 år gammal och se Queer as Folk för första gången.

Det är också oron, har inget mer hänt sedan dess? Looking känns vid en första anblick ganska bekant. Samtidigt längtar jag efter en serie där bögarna inte är avvikarna, så jag hoppas Looking är bättre än förväntat.

Läs texten här!

Jag joinar Sveriges bästa tv-sajt.

Tv-nörden i mig är väldigt glad över att berätta jag nu har blivit en del av redaktionen för TVdags.se. Den nystartade sajten samlar Sveriges bästa tv-skribenter och ger den mest kompletta och passionerade tv-bevakningen.

Jag kommer att skriva om allt möjligt jag tycker är intressant, men kommer att ansvara för bevakningen av olika realityserier. Allt från X Factor UK till Rupaul’s Drag Race till Life with LaToya.

I min allra första text skriver jag om hur program som Dancing with the Stars och Let’s Dance är mer än bara kändisar som dansar samba. Att de låter utstötta och (ö)kända få en chans till revansch.

Jag tar bland annat upp hur Elizabeth Berkley, stjärnan från kalkonfilmen Showgirls, har fått upprättelse genom sin medverkan i den pågående säsongen av Dancing with the Stars.

Läs texten här!

Jag har stöttat ett stillsamt queert drama.

För nästan exakt ett år sedan bidrog jag till en Kickstarter-kampanj för att den argentinske regissören Marco Berger skulle kunna spela in sin nya långfilm Hawaii.

Jag älskade Marco Bergers första långfilm, Plan B, och tyckte även mycket om hans andra, Ausente. Så jag bidrog med några hundralappar till den nya filmen, som spelades in för mindre än 200 000 kronor, mot att jag fick ett tack i eftertexterna.

I dag fick jag äntligen möjlighet att se filmen och jag tyckte glädjande nog väldigt mycket om den.

Hawaii är ett stillsamt drama om två barndomsvänner som möts igen i vuxen ålder och då långsamt upptäcker nya känslor för varandra. Det är bara de två i fokus i hela filmen och Manuel Vignau och Mateo Chiarino är utmärkta i huvudrollerna.

Marco Bergers filmer har alla ett queert tema då han undersöker mäns attraktion till varandra på ett sätt som utmanar normer kring manlighet och sexualitet. Och han gör det med så lätt hand.

Han har verkligen en förmåga att långsamt mejsla fram relationer mellan människor. Med knappt med något som för handlingen framåt annat än små detaljer som utbytta blickar, tystnader och vardagligheter.

Det är de stora känslorna i de små gesterna. Känslor som vi som åskådare kanske ser innan karaktärerna själva är medvetna om dem. För mig är det en konst att så trovärdigt skildra hur en förälskelse växer fram.

Det finns inget mer berörande att följa än en förälskelse, och det är något få filmer lyckas skildra på ett bra sätt.

Att Marco Bergers filmer är så långsamma och finkänsliga gör att de inte passar alla åskådare. Jag förstår de som tycker att de är tråkiga eller inte fattar grejen. Jag däremot älskar den här typen av filmskapande.

Jag finner något speciellt i att hans berättelser ständigt sker mellan män som utforskar känslor de har för varandra. Det är något som sällan sker på film, och när det görs så är det sällan på ett trovärdigt sätt.

Jag tycker också om Marco Bergers filmer för att han lämnar så mycket åt mig som åskådare att tolka in i de små ögonblick jag ser och allt det jag inte får se.

Med Plan B ledde det till 15 sidors universitetsanalys. På engelska dessutom. Det kommer jag inte att göra med Hawaii, men även den är en film där jag kommer att upptäcka något nytt varje gång jag ser om den.

Jag känner en stolthet att på mitt pyttelilla sätt ha möjliggjort en film som berikar hbtq-filmskapandet. När jag läser mitt namn i eftertexterna så känns det stort.