En knuff på vägen.

IMG_3809När jag var åtta år ville jag bli modell. Antagligen såg jag coola människor på tv och i magasin som jag ville efterlikna. Men framför allt tyckte jag om hur jag såg ut. Jag minns verkligen att jag gjorde det.

Sedan kom sorgen, och ätstörningarna i tonåren. Mitt utseende blev ett slagfält för min smärta och mina osäkerheter. Jag hatade det jag såg i spegeln. Jag synade varje del av min kropp och såg bara fel, fel, fel. Egentligen såg jag allt genom sjukdomens ögon. Det var som att kolla på sig själv i de där speglarna i Lustiga huset på Gröna Lund.

Ätstörningarna gjorde min kroppsuppfattning helt skev, och även om jag nu har varit nykter ätstörd i närmare tio år så har det varit en av de största mentala kamperna. Att se på mig själv och inte hata det jag ser. Det är fortfarande en kamp ibland.

I dag skulle jag dock säga att jag är ganska ok med hur jag ser ut. Jag har mina sämre dagar, men för det mesta är jag vänligt inställd till vad jag ser i spegeln. Och det har jag faktiskt delvis mina selfies att tacka för.

Jag har länge hatat att se mig själv på bild, men när jag skaffade Instagram för några år sedan började jag att ta selfies för att försöka förändra hur jag såg på mig själv. Jag fotade mig själv på sätt som gjorde att jag faktiskt gillade det jag såg.

Det låter ytligt, och det är ytligt. Det är inget som förändrar självkänslan i grunden, men ändå. Det har gjort och gör fortfarande skillnad för mig. Att jag varje dag kan ta och se bilder på mig själv där jag gillar vad jag ser.

Att vara nykter ätstörd har lärt mig att allt som gör att jag mår lite bättre är något att fortsätta med. Vare sig det är lite smink, kläder eller selfies. Sedan måste jag ständigt jobba med mina känslor på ett djupare plan för att skapa större förändring i mig själv.

En snygg selfie är bara en positiv knuff på vägen.

Jag har inget att berätta.

När min mamma dog när jag var 12 år förändrade sorgen mig fullständigt. Jag vände inåt, jag gick in i mig själv, då det inte fanns någon annanstans att ta vägen när världen omkring mig rämnade.

Jag märkte av det tidigt. Jag gjorde få andra saker än att gråta, kolla på tv och klappa min katt Stina. Jag umgicks inte med någon. Jag var bara inne i mitt eget huvud, inne i min sorg. Det gjorde att jag missade de första tonåren.

Jag saknar dem fortfarande.

Jag minns att min närmsta vän berättade om fyllor, förälskelser och tonårsdumheter. Jag hade inget att berätta. Det gav mig alltid en sådan fruktansvärd ångest. Att aldrig ha något att berätta, då ingenting hände i mitt liv.

Usch, vilken ångest.

I vuxen ålder känner jag ingen ångest längre, men att berätta om vad som händer i mitt liv kommer fortfarande inte naturligt. De som känner mig flyktigt tänker att jag tar plats, hörs och syns i de flesta rum. De som känner mig väl vet dock att jag hellre lyssnar på andra än pratar om mig själv. Det är så präglad jag är av de tidiga tonåren.

Det är nog därför skrivandet blev så viktigt för mig redan när jag var ung. Det var där jag kunde säga allt jag ville säga. Det var där jag kunde dela med mig av tankar och känslor, på mina egna villkor. Så är det fortfarande. Jag uttrycker mig bäst i text.

Det är bara där jag har något att säga.

Varje slut är en ny början.

bakversion1

Under många år tyckte jag saker. Jag skrev krönikor, bloggade regelbundet och twittrade intensivt. Sedan tog det stopp. Kanske var det samtidigt som de bruna vindarna började vina, trollen började bli fler och debattklimatet blev outhärdligt dumt. Jag tröttnade helt enkelt på att ständigt uttrycka en åsikt om allt som hände varje dag.

Sedan några år tillbaka skriver jag inte krönikor, jag bloggar inte och Twitter använder jag mest för att diskutera Melodifestivalen och tv-serier. Jag är mycket lyckligare så.

Men jag saknar att skriva. Eller, jag arbetar ju heltid med att skriva och gör det större delen av min fritid också. Men jag saknar att skriva i mitt alldeles egna forum. Där jag inte känner några förväntningar överhuvudtaget. Där det är mitt utrymme, som jag kan göra vad jag vill med. Jag har saknat det.

Så jag tänker ta upp bloggen ett tag igen. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag kommer nog inte orka tycka en massa med saker. Snarare vill jag reflektera över saker som händer mig och världen. Bara skriva av mig när andan faller på. Som en nystart har jag gett bloggen en ansiktslyftning. Rensat bort allt krafs.

Varje slut är en ny början.

Låt fler berättelser än min komma fram.

eb9b0d82299ae2840c90b4f34e2047f0

Om en googlar mitt namn är det två saker som kommer högt upp i träfflistan: att jag har haft bulimi och att jag har blivit utsatt för sexuellt våld. Det är nämligen två ämnen som jag har diskuterat i offentligheten i ganska många år nu. Jag har delat med mig av dessa två smärtsamma erfarenheter då det är mitt sätt att skapa något bra utav dem. Det har känts viktigt att lyfta frågor som tenderar att försvinna i det offentliga samtalet.

Båda ämnen har det gemensamt att det är något som många inte förknippar med män. Att män inte har ätstörningar eller inte kan bli våldtagna. Jag har velat rätta till den okunskapen och har på grund av att jag har varit relativt ensam som man att öppet prata om sådana här erfarenheter fått vara med i många olika sammanhang under åren: tidningar, radio, tv, böcker, uppsatser, filmer.

Att jag får vara med överallt handlar inte om att min historia är speciellt spektakulär, utan att den är så ensam i medieflödet. Journalister hittar få andra män att intervjua och därmed vänder de sig ofta till mig. Jag tackar ja så länge jag har tid och sammanhanget känns vettigt.

Även om jag alltid är tacksam till de som lyfter dessa två ämnen, så är jag i ständig konflikt med mig själv om att delta. För jag ser två baksidor av det. Dels att min historia riskerar att bli normerande då jag till exempel är relativt ensam om att prata om våldtäkt som man. Min historia är bara min och den kan inte representera alla manliga våldtäktsoffers erfarenheter. Risken är dock, när den allmänna okunskapen är så låg och det råder brist på mångfald gällande berättelserna, att min historia blir mer än bara min. Att den blir en representation. Jag är obekväm med den tanken.

Den andra baksidan är att jag inte vill riskera att bli likgiltig inför mina egna erfarenheter. Många i min närhet brukar berömma mig för att jag vågar prata om något så privat och smärtsamt. Men grejen är att jag har berättat om mina erfarenheter så många gånger att det känslomässiga inte finns där längre. På ett sätt är det bra, att jag har distans till smärtan och är i ett läge där jag kan prata utan att bryta ihop. Men å andra sidan vill jag inte att det slår över åt andra hållet. Att jag får så mycket distans till min egen historia att jag förminskar den enorma effekt den har haft på mitt liv. Det är fortfarande min historia.

Det är min kropp som bär ärren, mitt hjärta likaså. Ärren måste kännas som mina, trots allt.

Jag har all respekt för att män med erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld inte vill prata om det i offentligheten. Ingen ska någonsin känna press eller stress över att göra det. Samtidigt finns det så lite kunskap och forskning kring exempelvis våldtagna mäns erfarenheter just för att få män berättar om vad de har varit med om. Mörkertalet gällande våldtagna män är massivt. Samtidigt ser jag ett skriande behov av kunskapshöjning gällande våldtagna män inom vården och andra samhällsinstanser. Därför ställer jag upp i intervjuer för att på något sätt lyfta frågan. Jag önskar bara att min historia inte var den enda. Varje våldtäktsoffers erfarenheter är bara deras egna, så även mina erfarenheter.

Så, min uppmaning till journalister som vill intervjua mig om mina erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld: försök hitta någon annan att intervjua innan ni frågar mig. Det behövs en mångfald av historier och perspektiv, så låt oss försöka göra fler röster hörda. Om det inte går så ställer jag gärna upp, men målet måste vara att försöka få fram fler berättelser.

Det hänger skärvor från mitt hjärta.

Det hänger skärvor från mitt hjärta. Bakom det spruckna finns bara rester kvar. Det som aldrig verkar kunna bli riktigt helt igen. Det är inget för någon.

Kärleken har slagit mig. Lämnat mig darrande inför varje beröring. Jag ryggar tillbaka av att ha en annan människa nära. Jag reser upp en vägg, en värld, emellan.

Jag kan inte gå med på den sårbarhet kärleken kräver av mig. Hur den vill att jag öppnar bröstkorgen endast med hoppet om att rovfåglarna inte ska cirkulera ovanför.

Allt för att jag saknar honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand genom hela livet. Nu är han ett hav, och miljontals ögonblick, bort. Jag vårdar minnet av oss som den sista strimman ljus.

Samtidigt, livet vi kunde ha haft tillsammans är en mörk skugga över varje steg. Det är så svårt att älska igen när en redan har älskat sig sönder och samman.

Det brustna måste sluta skramla i min bröstkorg så fort någons blick nuddar mig. Hjärtat måste släppa sitt grepp om det som var och aldrig blev.

En dag kommer jag att berätta varför jag är lycklig.

Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.

Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.

Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.

Den tystnaden ekar i mig fortfarande.

Den blöder i mig.

Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Åh, jag kan inte se henne alls ibland.

Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.

Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.

När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.

Den slår sönder mig.

Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd.

I stället alla flyktvägar. Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.

Sprickorna som sprack.

De har räddat mig ändå.

För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.

Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.

Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.

Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.

Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.

Ett av de bästa tal om homofobi jag hört.

Hos TVdags.se som jag skriver regelbundet för har jag i dag skrivit en text om hur Panti Bliss, en av Irlands mest kända dragqueens, fick irländska motsvarigheten till SVT, RTÉ, i gungning efter att hon i ett tv-program pekat ut vissa kända motståndare till hbtq-rättigheter som homofober.

Det hela slutade med att RTÉ betalade ut 750 000 kronor till homofoberna! Som ett svar gav Panti Bliss i lördags ett av de bästa talen om homofobi jag någonsin hört. Ett tal som nu sprider sig som en löpeld världen över.

Se talet nedan och läs mer om den bisarra bakgrunden till det här.

Posted in Okategoriserade

Ingen än.

Tidigt på morgonen lämnade jag hans sovande kropp.

Lämnade den utan att känna värmen från hans hud.

Tårarna blötte ned varje steg innan jag tog dem.

Blicken fäst vid sträckorna den ännu inte såg.

Vem är jag utan honom, vem är jag utan någon.

Oroar mig inte.

Jag är ingen än.