Min smärta blir en dag hans.

Jag trodde att han var död.

Att han hade varit med om en olycka eller kanske infriat löftet om att ta sitt liv. Eller att han hade bosatt sig utomlands. Någonstans långt borta. Jag brukade googla hans namn och fick aldrig några träffar.

Men så gick jag in på den dejtingsida där vi en gång träffades och plötsligt var han där. Min före detta pojkvän. Han som slog mig, sparkade mig, våldtog mig i vårt gemensamma hem. Tårarna rann som de aldrig hade slutat sedan jag såg honom sist.

Det kändes som att hans händer sträckte sig ut genom datorskärmen och tog strypgrepp om min hals igen. Rädslan kom tillbaka, det där trycket över bröstkorgen. Jag kände plötsligt av blåmärkena han gav mig för så många år sedan.

Han var sötare än jag mindes honom. De där stora gröna ögonen och den där kyssvänliga munnen. Nu iklädd moderiktig skjorta och matchande keps på huvudet. En hipster bland alla andra.

Jag läste hans presentationstext. Han kallade sin personlighet för ”nyfiken” och det visade sig att han gillar samma tv-serie som jag gör. Hans favoritklädmärke är tydligen Acne. Och han bor i Stockholm.

Åh, så lätt känslan av rivmärkena mellan låren kommer tillbaka. Då när han bände isär dem när jag sov. Då när jag vaknade av honom i mig. Hur snabbt jag lärde mig att inte skrika. Att inte göra ett endaste ljud.

Mina sår har kunnat läka mycket tack vare att han har varit långt borta från mitt liv. Nu när han plötsligt var i min värld igen kändes det som att han rev av vartenda plåster och satte fingrarna i såren. Jag blödde igen. Fan, jag blöder igen.

Så många år har gått. Så mycket har hänt. Jag har fått uppleva riktig himlastormande kärlek. Jag har tagit tre examen. Jag har gjort karriär inom det yrke jag älskar. Jag har blivit gudfar. Jag har flyttat. Jag har fyllt 30 år.

Men så fort jag såg hans bild var det som att jag reducerades till att vara den där sönderslagna kroppen. Den där sönderknullade kroppen. Den där blödande jävla kroppen. Och han stod över den med ett leende, även denna gång.

Dagarna efteråt såg jag honom överallt. I mataffären, på biblioteket, på bussen. Det var aldrig han, men bara tanken på att det kunde vara det gjorde att min värld krympte. Men samtidigt växte även känslan: helvete heller. Jag vägrar.

Ditt fucking jävla asshole.

Jag vägrar.

Han må vara tillbaka i mitt huvud, men jag är inte i hans våld. Inte längre. Om han stod framför mig igen skulle inte mina ben vika sig. Jag skulle knyta näven. Jag skulle stå rakryggad. Jag skulle knyta näven.

För skammen är inte min längre. Den är fan inte min. Hela världen vet att den är hans. Jag döljer inte längre såren han gav mig. Vartenda ärr syns på min hud. Och jag vet: min smärta blir en dag hans.

Min smärta blir en dag hans.

Om den inte redan är det.

Jag älskade honom så.

Jag minns hans blodiga knogar. Hur de smekte mig tills min hud skiftade färg.

Jag minns hur jag stängde ytterdörren bakom mig. Ställde mig i hissen och åkte ned och sedan upp och sedan ned och sedan upp igen.

Jag minns att han låg naken på sängen när jag kom tillbaka. Jag la mig bredvid honom, vilade huvudet mot hans bröstkorg. Jag hörde hans hjärta slå.

Jag minns att jag somnade där, och vaknade av honom i mig. Jag hade redan spruckit. Jag kände huden klibba mot blodet på lakanet.

Jag älskade honom så.

Jag minns min blåslagna hud. Hur jag gömde den bakom kläder, smink och ursäkter.

Jag minns alla gånger jag sa att jag hade ramlat. Alla gånger jag inte svarade när någon ringde. Hur det blå fortfarande lyste i spegeln.

Jag minns varje tår han fällde mot min axel. Hur de alltid blev till svett som stänkte över min rygg när han trängde sig in i mig. Jag minns hur hans sperma kändes mellan låren.

Jag minns antalet gånger han kastade mig i väggen. Antalet fingrar han hade runt min hals. Jag minns färgen på halsduken jag bar den sommaren.

Jag älskade honom så.

Jag minns ärren som ristades in i mig. Hur de aldrig släpper huden.

Jag minns hur det kändes när blodet rann från min handled. Hur jag långsamt tömdes på resterna av mitt brustna hjärta. Jag väntade på evigheten.

Jag minns det röda mot badkarets vita. Hur jag sänkte mitt huvud under ytan. Där i mörkret lossnade äntligen något. Jag kände hur jag flöt isär.

Jag minns skräcken i hans ögon när han drog upp mig. Som om han såg ett spöke. Jag önskade att jag var ett. Jag hade aldrig lämnat honom ensam.

Jag älskade honom så.

Jag minns sårskorpan som aldrig läkte. Och hur den en dag gjorde det.

Jag minns när han började sakna en annan. Hur datorskenet lyste upp rummet sent om kvällarna. Hans händer som lämnade min kropp i fred.

Jag minns att han berättade att de hade legat omslingrade på nattåget. Hur de hade somnat hand i hand. Jag torkade bort tårarna av längtan.

Jag minns hans sista slag. Hur jag låg kvar på golvet med honom under naglarna. Jag hörde honom stänga ytterdörren. Han rörde mig aldrig igen.

Jag älskade honom så.

Jag älskar honom så.

Det hänger skärvor från mitt hjärta.

Det hänger skärvor från mitt hjärta. Bakom det spruckna finns bara rester kvar. Det som aldrig verkar kunna bli riktigt helt igen. Det är inget för någon.

Kärleken har slagit mig. Lämnat mig darrande inför varje beröring. Jag ryggar tillbaka av att ha en annan människa nära. Jag reser upp en vägg, en värld, emellan.

Jag kan inte gå med på den sårbarhet kärleken kräver av mig. Hur den vill att jag öppnar bröstkorgen endast med hoppet om att rovfåglarna inte ska cirkulera ovanför.

Allt för att jag saknar honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand genom hela livet. Nu är han ett hav, och miljontals ögonblick, bort. Jag vårdar minnet av oss som den sista strimman ljus.

Samtidigt, livet vi kunde ha haft tillsammans är en mörk skugga över varje steg. Det är så svårt att älska igen när en redan har älskat sig sönder och samman.

Det brustna måste sluta skramla i min bröstkorg så fort någons blick nuddar mig. Hjärtat måste släppa sitt grepp om det som var och aldrig blev.

En dag kommer jag att berätta varför jag är lycklig.

Ensamhet.

Min hud gör ont av att ingen jag älskar rör vid den.

Jag känner hur den saknar någons fingrar, någons värme.

Det är en ensamhet som täcker den.

En längtan som spräcker den.

Jag saknar dig i mig.

Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.

Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.

Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.

Den tystnaden ekar i mig fortfarande.

Den blöder i mig.

Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Åh, jag kan inte se henne alls ibland.

Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.

Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.

När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.

Den slår sönder mig.

Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd.

I stället alla flyktvägar. Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.

Sprickorna som sprack.

De har räddat mig ändå.

För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.

Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.

Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.

Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.

Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.

Ett av de bästa tal om homofobi jag hört.

Hos TVdags.se som jag skriver regelbundet för har jag i dag skrivit en text om hur Panti Bliss, en av Irlands mest kända dragqueens, fick irländska motsvarigheten till SVT, RTÉ, i gungning efter att hon i ett tv-program pekat ut vissa kända motståndare till hbtq-rättigheter som homofober.

Det hela slutade med att RTÉ betalade ut 750 000 kronor till homofoberna! Som ett svar gav Panti Bliss i lördags ett av de bästa talen om homofobi jag någonsin hört. Ett tal som nu sprider sig som en löpeld världen över.

Se talet nedan och läs mer om den bisarra bakgrunden till det här.

Ingen än.

Tidigt på morgonen lämnade jag hans sovande kropp.

Lämnade den utan att känna värmen från hans hud.

Tårarna blötte ned varje steg innan jag tog dem.

Blicken fäst vid sträckorna den ännu inte såg.

Vem är jag utan honom, vem är jag utan någon.

Oroar mig inte.

Jag är ingen än.