Varje slut är en ny början.

bakversion1

Under många år tyckte jag saker. Jag skrev krönikor, bloggade regelbundet och twittrade intensivt. Sedan tog det stopp. Kanske var det samtidigt som de bruna vindarna började vina, trollen började bli fler och debattklimatet blev outhärdligt dumt. Jag tröttnade helt enkelt på att ständigt uttrycka en åsikt om allt som hände varje dag.

Sedan några år tillbaka skriver jag inte krönikor, jag bloggar inte och Twitter använder jag mest för att diskutera Melodifestivalen och tv-serier. Jag är mycket lyckligare så.

Men jag saknar att skriva. Eller, jag arbetar ju heltid med att skriva och gör det större delen av min fritid också. Men jag saknar att skriva i mitt alldeles egna forum. Där jag inte känner några förväntningar överhuvudtaget. Där det är mitt utrymme, som jag kan göra vad jag vill med. Jag har saknat det.

Så jag tänker ta upp bloggen ett tag igen. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag kommer nog inte orka tycka en massa med saker. Snarare vill jag reflektera över saker som händer mig och världen. Bara skriva av mig när andan faller på. Som en nystart har jag gett bloggen en ansiktslyftning. Rensat bort allt krafs.

Varje slut är en ny början.

Annonser

Har aldrig känt mig så uppskattad som av er.

Kära läsare. Från och med måndag och fem veckor framåt kommer jag att sommarjobba på Aftonbladet Söndag. Det ska bli spännande och jag hoppas få lyfta fram ämnen och personer jag tycker är viktiga.

Detta kommer dock betyda att jag kommer att blogga väldigt sparsamt de kommande veckorna. Främst av tidsbrist, men också av respekt för min tillfälliga arbetsgivare.

Jag vill dock lämna denna del av mitt liv med några ord om er, kära läsare. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig så uppskattad i mitt liv som av er.

Alla kloka, ärliga och öppenhjärtade kommentarer, nu uppe i 11 500 stycken under denna bloggs knappa två år, har varit och är fortfarande ena halvan av denna blogg.

Det är inte inläggen i sig som är de viktiga, utan de tankar och åsikter ni delar med er av om dem. Den här bloggen är en dialog. Ni stöttar, uppmuntrar, nyanserar och utmanar.

Och ni gör det med respekt.

Jag har under mina tio år som aktiv deltagare på nätet fått ta mycket skit, och får fortfarande, då jag skriver om ämnen som alltid provocerar vissa. Feminism, hbt-frågor och normkritik provocerar alltid någon.

I perioder har skiten varit mer tung att bära. Men aldrig på denna blogg. För de smarta och respektfulla kommentarerna är i massiv övervikt. Oavsett om det är från läsare som varit med från starten eller som hittade hit förra veckan.

Det här har så klart gett mig styrka och inspiration till att fortsätta skriva, men också hopp om nätet som diskussionsplats. Att det faktiskt går att föra intressanta och hövliga diskussioner på nätet.

Så tack för det. Ni gör det så mycket roligare att skriva. Jag ser framemot att göra det igen om några veckor och med full styrka efter sommaren.

Puss!

Vad gör dagens outfit för ens kroppssyn?

Aldrig förr i världshistorien har vi vetat så mycket om hur andra människor klär sig. På var och varannan blogg fotar människor sig själva varje dag och visar världen. Dagens outfit har blivit en maktfaktor i modesammanhang.

Nu är jag ganska så ointresserad av dessa människors kläder. De gör ingenting för hur jag väljer ut och ser på kläder. Desto mer intressant finner jag dock själva fotandet, själva uppvisandet av sig själv.

Jag tycker inte särskilt mycket om att bli fotograferad. Det bottnar i min tid som bulimiker. Jag klarade inte av tanken på att det fanns foton på mig därute där jag kanske såg fet ut. För det var det jag var rädd för.

Min feta kropp för världen att se.

Sedan mina bulimikerdagar har det varit en process att faktiskt låta mig själv bli fotograferad och att se något annat än det värsta tänkbara när jag ser på fotot. Jag har kommit en bra bit på väg, men det är fortfarande en process.

Jag tänker därför på hur det är för alla dessa människor som fotar sig själva varje dag. Vad gör det med hur de ser på sina kroppar, sina utseenden, sina jag?

Blir det kanske som att avdramatisera bilden av sig själv?

Blir det att man slutar tänka så allvarligt på sin kropp och hur den ser ut eller blir det ännu tydligare att man faktiskt är sin kropp, sitt utseende? Att bilden av sig själv blir viktigare?

Jag undrar också över alla dessa mediekvinnor och män som regelbundet agerar modeller till modereportage, bylinebilder och omslagsbilder. Gör det en skillnad att ständigt klä på sig de vackraste kläderna och stylas så snygga som möjligt?

Ta till exempel Ebba von Sydow, Elin Kling och Sofi Fahrman. Hur påverkar deras ständiga modellande, i publikationer med deras egna namn i titeln dessutom, hur de ser på och tänker kring sina utseenden och kroppar?

Har det gjort en skillnad?

Jag har faktiskt ingen större teori om det annat än att det faktiskt måste påverka en på något sätt, åt något håll. För jag tror inte att jag är den enda som har en komplicerad relation till bilder av mig själv och min kropp.

Är det någon av er läsare som lägger ut bilder på er själva? Hur har det påverkat er, om alls?

Jag hänger ut min kärlek på nätet, eller?

Jag ramlade i går över en diskussion på Twitter som handlade om några som ville diskutera sex. Någons pojkvän twittrade då att det var helt ok, så länge hans partner inte diskuterade deras sexliv.

Jag la mig aldrig i diskussionen, men slogs just av att det oftast finns personer i ens närhet man måste ta hänsyn till när man själv vill vara öppenhjärtlig och bekännande på nätet.

Men frågan är: tar man alltid hänsyn till dem?

För jag minns att någon frågade mig en sak för ett tag sedan. Hur jag hade mage att skriva om min gamla kärlek. Fläka ut honom. Avslöja privata detaljer om honom. HÄNGA UT HONOM.

Jag förstod ärligt talat inte upprördheten. Jag fattade inte vad denna människa, som jag inte ens känner, har med det att göra. Den har självklart inget med det att göra.

Men sedan började jag att tänka ändå. Ja, det stämmer att jag har skrivit en del texter om min gamla kärlek, eller snarare om delar av vårt förhållande sett ur mina ögon, genom mina känslor.

Att jag har delat med mig av det har varit för att jag har sett något läsvärdigt i det. Att det har funnits något att beröras av, något att lära sig av, något att känna igen sig i.

Jag skulle aldrig skriva om honom så att folk kan identifiera honom, förutom mina och hans närmaste som redan vet. Det handlar om att respektera att det är min version jag berättar, och inte hans.

Det gör också texterna om honom, om än väldigt personliga för mig, mer allmängiltiga för de som läser dem. Det är det som jag tror gör dem läsvärda. Och det är inte att fläka ut, hänga ut.

Speciellt inte då vartenda ord jag har skrivit om honom har varit ord fyllda med kärlek.

Den viktiga frågan är dock: vet han om att jag skriver om honom? Ja, det gör han. Har han åsikter kring vad jag skriver om honom? Nej, inte hittills.

Om han hade det skulle jag ta till mig dem. För jag har inget intresse av att få honom att känna sig obekväm eller ännu värre, sårad, av det jag skriver, bara för att jag känner behovet av att dela med mig.

Snarare hoppas jag att han blir glad av att jag skriver ner våra minnen, reflekterar kring dem och försöker lära mig något av dem. Och att andra kanske kan göra samma sak.

Men min poäng är inte att försvara mina egna handlingar, utan om att att peka på att det är oerhört viktigt att reflektera över hur och vad man skriver om människor i sin närhet. Och det är viktigt att ta deras känslor och tankar på allvar.

Sociala medier har möjliggjort att allt fler öppnar upp sig om privata och personliga saker. I mina ögon är det välkommet då det gör att människor vågar prata om saker som annars kanske skulle ha hållit dem tillbaka i livet.

Jag diggar öppenhjärtlighet, men det är en sak att vara öppen och ärlig om sig själv, och en annan att vara det om andra i ens närhet. Det är inte alltid enkelt att veta var den gränsen går, och ibland går man över den utan att mena det.

Det viktiga är dock att veta att det finns en gräns.

Någon vill att jag ska kvävas av min egen kuk.

Jag utsätts några gånger i veckan för näthatet. Näthatet där det inte finns några gränser för vad man kalla folk. Näthatet som alltid slår under bältet. Näthatet vars enda syfte är att förstöra.

Jag får några idiotiska kommentarer i veckan som jag raderar direkt. Jag har varit med om värre.

Jag är luttrad, min hud är tjock. Jag har blivit kallad det mesta, både ansikte mot ansikte och på det ansiktslösa nätet. Om man klär sig, beter sig och uttrycker sig som jag gör får man skit. Tyvärr.

Jag är van, det berör mig inte. Jag skulle inte kunna fungera som människa om det berörde mig. Det kan vara svårt för mina vänner att förstå som tror att jag blir ledsen när någon kallat mig något hemskt ute på stan.

Men jag blir aldrig ledsen. Varför ska främlingars åsikter om mig få definiera mitt välmående? Aldrig. Snarare blir jag fascinerad över hur människor saknar gränser, saknar hyfs. Att så många har uppsåtet att såra.

Till exempel, jag raderade en kommentar i går:

”Du borde tvingas kvävas av din egen kuk, men som den bögjävel du är skulle du väl bara gilla det.”

Vältalig kommentar. Till ett blogginlägg om hoppet jag kände efter att en man hade bett mig om ursäkt för sin homofobi.

Ett steg framåt, ett stag bakåt, antar jag.

Mitt syfte att skriva ut den här personens kommentar är inte för att ge denne någon större tyngd än alla andra kommentarer jag får. Det är bara ett exempel på vad jag och många med mig är tvungna att tåla.

Det är just det. Att vi är tvungna att tåla det. Jag må vara hårdhudad och oberörd av sådana här kommentarer, men det betyder inte att jag inte är tvungen att relatera till dem på något sätt.

De är ju där. Jag läser dem, jag hör dem. Och även om de inte gör mig ledsen, så går de genom hjärnan. Och jag försöker att tänka att det inte är någon vinst för de som har skrivit dem, men på något sätt är det ju ändå det.

Jag måste relatera till deras ord, även om det är i två sekunder innan jag förpassar kommentaren till papperskorgen. Det är vad som stör mig mest. Och jag vet inte hur jag skulle kunna komma runt det.

Jag vill aldrig ge näthatarna känslan av makt. Men kanske gör jag inte det så länge jag inte påverkas av dem, utan bara slussar dem genom kroppen som det ruttna de är.

Ruttenhet åker ju ut ur kroppen fort.

Jag antar att jag helt enkelt får tugga i mig lite av smutsen, inse att det finns ruttna människor och fortsätta vara, skriva och tänka precis som jag alltid har gjort.

För det kan ingen ta i från mig hur mycket de än försöker.

Prata om det: att hitta mina sexuella gränser.

Prata om det har blivit något mycket större än vad jag hade kunnat föreställa mig. På mindre än en vecka har det spritt sig i alla svenska medier och även i internationella. Så fantastiskt roligt och kul.

Till exempel var jag och Johanna Koljonen gäster i TV4 Nyhetsmorgon i morse för att prata om det. Försök ignorera min väldiga urringning, för det var ett bra inslag om denna rörelse som blir allt större.

Det här är bakgrunden: Prata om det startade i spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange och Johanna Koljonen skrev förra veckan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer.

Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken #prataomdet. Som en följd av debatten publicerar ett stort antal tidningar texter på ämnet.

Min text kommer under dagen att publiceras på tidningarna Frihet och Kom Ut:s hemsidor. Kommentera gärna här i min blogg. Annars kan ni prata om det här på Twitter eller här på prataomdet.se.

Han hade kört in den trots att jag hade sagt nej. Han hade kört in kuken i min anal med all sin kraft medan jag skrek sluta. Han var pojkvännen jag trodde mig älska och han fick mig nu att blöda över hela sängen. Det kändes som att han rev isär min kropp.

Antagligen rev han sönder mycket mer än så.

Jag fick till slut bort honom och sprang in i badrummet. Satt där i badkaret och försökte duscha bort allt blod. Allt det röda.  Resterna av mitt tonårshjärta.  När jag kom ut ur badrummet satt han naken på sängen och grät. Han skrek förlåt, åh förlåt.

På lakanet låg en blodig, använd kondom.

Det var nog här jag bara borde ha klätt på mig och lämnat vårt hem, lämnat mannen som hade våldtagit mig. Men jag tänkte inte i termer av våldtäkt då. Jag tänkte att han kanske inte hade hört mitt nej, att mina skrik kanske hade misstagits för något annat.

Och han var ju ledsen. Han sa ju förlåt.

Så jag satte mig ner bredvid honom, kände värmen från hans kropp mot min. Tog hans hand i min, höll om honom. För allt jag kände där och då var att den lilla spillra som fanns kvar av mitt hjärta fortfarande bara slog för honom.

Vi var ihop nästan ett år till efter det.

Jag berättade om vad han hade gjort mot mig först några år efter att det hade hänt. Jag hade inte hittat språket att prata om det förrän då. Nu visste jag att det var ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, jag hade varit med om. Och alla jag pratade med det om ansåg samma sak. Jag hade våldtagits. Det var klart och tydligt.

Men det som inte var det då?

För även efter våldtäkten fortsatte jag att ha sex med honom. Jag ville det inte. Aldrig. Det äcklade mig. Men jag hade ändå sex med honom, regelbundet. Jag sa aldrig nej. Jag bara lät det ske.

Av rädsla för allt möjligt. För vad han skulle göra med mig om jag sa nej. För vad jag skulle göra om han lämnade mig. Så jag lät det ske. Jag lät honom sätta på mig trots att det alltid gjorde ont. Jag sög av honom tills han kom i min mun. Jag gjorde allt.

När jag har tänkt på det har jag aldrig tänkt att något var fel. Jovisst, att jag mådde dåligt av att jag hade sex med honom trots att jag inte ville. Men aldrig la jag något ansvar på honom. Att han aldrig frågade, utan alltid bara antog att jag ville när han ville.

Aldrig har jag tänkt på det i termer av sexuellt utnyttjande eller våldtäkt. Jag sa ju inte nej, hur kan det då vara ett övergrepp?

I nästan varenda sexuell relation jag har haft sedan den pojkvännen har jag haft sex även om jag inte alltid har velat eller känt för det. Det blev till slut inget konstigt.

Jag hörde flera av mina tjejkompisar berätta om hur även de ibland lät sig övertalas till sex trots att de egentligen inte ville. Det är sådant som händer, verkade vi alla resonera. Som om sex ska handla om att den ena parten måste fejka sin lust varje gång den andra vill.

Jag hade aldrig några egna sexuella gränser. De var bortraderade av mig själv och av andra. Ett nej var ett ja, ett ja var ett ja. Allt blev ett ja. Det var så det skulle vara, tänkte jag.

Det var först när jag träffade mitt livs första riktigt stora kärlek som jag insåg att jag behövde gränserna. För en morgon vaknade jag av att han sög av mig. När jag insåg vad han gjorde knuffade jag bort honom med gråten i halsen och snabbtslående hjärta.

Där och då förstod jag. Här var en kille jag verkligen älskade och som verkligen älskade mig och jag ville inte säga ja men tänka nej med honom.

Jag ville att gränserna skulle vara tydliga och formulerade så att det aldrig fanns några tveksamheter. Och jag insåg hur de inte hade varit det innan. Att jag aldrig hade kommunicerat mina sexuella gränser, varken för mig själv eller någon annan.

Att jag aldrig riktigt känt att jag ens var värdig dem.  Men nu visste jag att jag var det. Att jag endast skulle kunna njuta av sex om jag visste att min sexpartner visste vad som var och inte var ok för mig.

Dessa sexuella gränser. Att ett nej blir till ett ja. Att det tvingas, manipuleras fram till ett ja. Det är dags att prata om det. Om vilka strukturer och mekanismer som gör att vi bortser från vår egen vilja. Som gör att vissa inte förstår ett nej.

Vi pratar om det.

Om att det inte bara handlar om de vi har sex med, utan att det även handlar om oss själva. Om att lära sig att formulera ett nej för att på riktigt kunna formulera ett ja.

Vi pratar om de strukturer och normer som påverkar våra föreställningar om vad som förväntas och krävs av oss i sexuella relationer.

För i en kultur där ett nej aldrig riktigt respekteras, där ett ja är det enda svar som egentligen räknas, är det då konstigt om vi slutar att säga nej även när vi vill säga det?

Vi pratar nu om vad det gör med oss. Vi pratar nu om hur vi går vidare från det.

Vi pratar om det.

Tydligen debatterar jag som en sverigedemokrat.

I maj i år skrev jag ett blogginlägg där jag kritiserade vad den konservative debattören Roland Poirier Martinsson hade skrivit om kristen och muslimsk extremism där han menade att det var ”avgrundsdjup” skillnad mellan de två.

Jag höll inte med honom, vilket jag sällan gör, och det är ok. Poirier Martinsson kommenterade mitt blogginlägg vilket jag blev positivt överraskad av. Jag välkomnar repliker då de både kan nyansera och ge svar på tal.

Och det gjorde han, till en början. I det replikskiftet bad jag honom om källor till ett påstående han hade i en av sina texter som jag spontant tyckte var oerhört märkligt:

”För det första, de extrema, våldsbenägna islamisterna är betydligt fler. De är, enligt mätningar, i klar minoritet bland muslimer, men icke desto mindre mellan 10 och 20 procent.”

Jag ville ha källor till de påståendena då jag vet att siffror som dessa kan vara högst tvivelaktiga beroende på hur undersökningarna har gjorts, vilka frågor som har ställts och hur urvalet har sett ut och så vidare.

Poirier Matinsson svarade först med att förklara siffrorna vilket bara gjorde det tydligt att hans påstående inte var särskilt välgrundat i den formuleringen han hade haft. Jag bad ändå om källor.

Han svarade med: ”varför skulle jag hitta på?” och sedan inget mer. Inga fler kommentarer. Det fick mig att dra slutsatsen att han helt enkelt inte hade några trovärdiga källor att delge sig av.

Så i går påmindes jag om hans och mitt replikskifte när jag läste vad folk har skrivit om sthlmsbombaren. Ofta grundlösa påståenden som inte skulle hålla vid källgranskning. Så jag twittrade om det:

”påminns om när poirier martinsson påstod att 10-20 % av alla muslimer är positiva till extremism. jag bad om källa. han kunde inte ge en.”

Detta ledde till att jag senare på kvällen fick ett otrevligt mejl från Poirier Martinsson:

”Howdy Beanhead,

Om jag inte minns fel skrev jag att jag inte har tid att serva dig med information som du själv lätt kan hitta på nätet, vilket är något annat än vad du antyder med din tweet. Men, hey, varför bry sig om intellektuell ärlighet?

Du kan börja här: http://en.wikipedia.org/wiki/Muslim_attitudes_towards_terrorism

Följ fotnoter och länkar. Bilden är inte entydig, men breda undersökningar i Mellanöstern brukar lägga sympatierna för islamistiskt våld mot västerlänningar kring 15-20 procent, som ett höftat genomsnitt. Sedan går det ju upp och ner kraftigt med enskilda händelser, ibland är sympatierna långt högre i enskilda länder.

Det som är irriterande med beanheads som du är att du sprider antydningar om att jag skulle uppbära negativa attityder till muslimer och ha intresse av att sprida negativt vinklad information om muslimer. Jag kanske skulle fixa nån slags direktkoppling i min inbox så att alla hatmail jag får från SD-anhängare vidarebefordras direkt till dig? Ni för debatten på samma sätt.

Anyway, nu kan du blogga och twittra vad fan du vill om mig framöver, jag har svarat dig färdigt.

—————-r”

Jag blev förvånad och förbannad. Över den låga tonen i mejlet och att han helt enkelt efterkonstruerar för att det ska passa honom. Så jag svarade på hans mejl:

”Hej hej!

Nämen, ursäkta? Vad är detta för låg nivå på ett mejl? Tråkigt att förlora den sista respekt jag hade för dig som debattör.

Om du ser på det blogginlägg där vi diskuterade detta ämne, här så slipper du anstränga dig: https://linusfremin.wordpress.com/2010/05/24/muslimer-behandlas-efter-andra-mediala-regler/, så slutade du att svara när jag frågade efter källor. Du skrev ingenting överhuvudtaget om att jag själv skulle leta efter källor till dina påståenden. Och om du hade gjort det, vad fan skulle det vara för svar på en högst relevant fråga om källor? Kan du ens inte orka med att backa upp dina egna påståenden?

Och nej, jag har inte raderat någon av dina kommentarer om du tror det. Har ingen som helst anledning. För frågan handlade inte om att jag inte skulle vara beredd att tro på ditt påstående. Jag ville bara ha en källa för att själv kunna ta ställning till siffrorna du tog upp i din text.

Det du gör nu är helt enkelt att efterkonstruera. Vilket knappast tyder på ”intellektuell ärlighet”. I vår diskussion bad jag dig om bevis till ett påstående som jag tyckte var märkligt. Du gav mig inget. Ditt bästa svar var: ”varför skulle jag hitta på?” och sedan inget mer. Då drog jag slutsatsen att du helt enkelt inte hade någon trovärdig källa att ge.

Stå för hur du själv för debatter och försök inte efterkonstruera när det passar dig. Jag diskuterar mer än gärna med människor med andra åsikter än mig, men inte när de debatterar på sådana här löjliga sätt. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad att någon så erfaren som du är sänker dig till en sådan låg nivå.

Slutligen kan jag ju bara kommentera den källa du slutligen gav till påståendet du fällde om att 10-20 procent av muslimer är positiva till extremism. Om man kollar på de undersökningar Wikipedia länkar till är de gjorda på ibland så små urval som 500 personer i ett land och det står inte hur dessa urval har gjorts. Det finns med andra ord anledning till att tvivla på hur mycket man kan dra på sådana här siffror om man vill debattera med ”intellektuell ärlighet”. Om du hade gett mig de källorna vid första tillfället hade jag skrivit just det.

Med hopp om att du en dag lär dig att debattera med värdighet igen,
Linus.”

Han svarade nu på morgonen:

”Ser att du twittrar om det högst obehagliga mailet jag skickat och att du lovar mer. Please, publicera då mitt mail i sin helhet.”

Vilket jag svarade på:

”Don’t you worry! Till skillnad från dig har jag inget behov av att manipulera en diskussion för att den ska framställa mig i bättre dager.”

Den enda anledningen till att jag lägger ut allt detta är för att jag vill visa hur jävla fel det blir när debattörer hamnar i ett läge där de mer vill rädda ansiktet än att debattera de viktiga sakfrågorna på ett värdigt sätt.

Som jag skriver i mitt svar till honom hade jag kritiserat de källor han nu äntligen visade mig. för de är alldeles för bristfälliga för att han skulle kunna påstå att 10-20 procent av muslimer är ”extrema, våldsbenägna islamisterna”.

Det var det jag misstänkte då, och som jag får bevis för nu. Först ett halvår senare. Att ja, det är högst problematiskt när debattörer kommer med sådana dåligt underbyggda påståenden som Poirier Martinsson gjorde.

Speciellt då det rör en fråga som de senaste tio åren redan har omgärdats av så många missförstånd och felaktigheter vilket har gjort polariseringen mellan olika grupper bara större.

Allt detta betyder verkligen inte att Poirier Martinsson är någon sorts islamofob, och det har jag heller aldrig skrivit eller ens antytt. Och kommer heller inte att göra.

Allt detta visar bara med all tydlighet att han varken är en särskilt bra eller ens trevlig debattör.

(Ps. Jag har i många år haft som policy att publicera mejl av den här typen. Folk tror nämligen att de kan skriva hur otrevligt som helst bara för att det inte är ett offentligt forum. Det kan de inte. Jag publicerar alltid.)

Enkät: om mina utevanor.

En till enkät. Denna gång inspirerad av Linna Johansson. Om mina utevanor. Ni kan se det som en guide till hur ni ska göra om ni vill hitta mig på stan kvällstid.

Vilket ställe är du oftast på? Beror helt på sällskapet. Ibland Riche om jag ska ta en after work med branschpolare. Ibland gamla AugustSöder om jag ska supa med en polare. Ibland AlisGamla Brogatan (som egentligen heter något annat men som jag aldrig kommer ihåg) om jag vill supa riktigt billigt. Jag är mest ute efter billig öl, men går med på dyrare om sällskapet väger upp en mer kostsam fylla.

Favoritbar: Ingen egentligen. Jag bryr mig inte så mycket så länge jag får sittplats.

Favoritklubb: Jag går knappt på klubbar längre. Närmaste är väl Kåken kanske. Mest för att man får röka där.

Sveriges bästa DJ: Ingen jävla aning. Bryr sig folk om DJ:s i Sverige? Och om vi gjorde, vad är skillnaden? Kalla mig DJ-analfabet.

Så viktig är musiken: Jag har blivit gammal tant och tycker det viktigaste är att den inte är för hög om jag sitter på en bar. På en klubb får de spela vad som helst så länge det inte är jävla Håkan Hellström.

Hit tar jag någon på första dejten: Har aldrig varit någon som dejtar så där som folk bara gör i dåliga romantiska komedier. Men en kille som väljer ett budgetställe över ett svindyrt är troligen mer min typ.

Här firar jag min födelsedag: Hemma. Om inte, så gärna på Restaurang Malaysia. Så jävla god vegetarisk mat.

Här skulle jag fria: Inte fan skulle jag göra det på ett uteställe. Tror inte jag skulle planera det så mycket. Snarare göra det mitt på dagen en molnig dag när vi står och väntar på bussen.

Hit går jag en tisdag: Alis, eller vad det nu egentligen heter.

Undviker: Allt för dyra ställen. Avskyr speciellt ställen som vill ta inträde eller som tvingar en att hänga in jackan. Hatar även svettiga ställen.

Om du sitter själv i en bar, vad gör du? Det händer ju bara om mitt sällskap är på toa. Då brukar jag dricka lite extra många klunkar, typ.

Bästa utestället att vara ensam på: Varför skulle jag vara ensam på ett uteställe? Vad är poängen med det?

Stammis på: Förutom Riche, Alis och gamla August inte så många. Går ditt mitt sällskap går, vilket skapar stor variation och liten lojalitet.

Beställer alltid: Helst öl i 50 centiliters flaska. Ogillar blaskig stor stark och för små öl som gör att man måste gå och beställa varje kvart.

Dricker helst: Öl. Om jag är på annat humör kan jag ta ett glas vitt eller rosé. Om jag känner för tyngre grejer blir det oftast tequila. Älskar tequila. Om det blir en drink brukar jag bara be bartendern blanda utifrån den ingrediens jag är sugen på just då.

Bästa gå-ut-plagget: Jag klär alltid upp mig. Eftersom jag har ganska mycket kläder varierar det. Men oftast lite bling bling. För övrigt har jag alltid en väska med mig. Det har jag för övrigt vart jag än går. Alltid.

Äter på väg ut: Riktigt redig middag. Blir ofta dåliga kvällar om jag inte har grundat ordentligt med mat innan.

Äter på väg hem: Ingenting. Det hör tonåren till. Hemma brukar jag dock leta efter något sött eller salt. Slutar oftast med en cigg på balkongen.

Det första du gör när du kommer hem: Jag kollar alltid på tv ett tag. Bara för att lugna ner mig. Är skitdålig på att ha rutiner för att hindra baksmällan. Får dock det sällan, om jag inte har druckit rödvin eller sprit som alltid fuckar upp min morgondag.

Äter dagen efter: Fett.

Om jag fick återuppliva en klubb i Stockholm så skulle det vara: Ingen jävla aning. Har aldrig varit stammis på en klubb. Och kommer nog aldrig att bli det heller.

Utekväll jag helst skulle vilja återuppleva: Med rätt sällskap blir det oftast lika kul varje gång man går ut tillsammans. Men jag älskar när man helt oväntat råkar hamna på en efterfest. Det händer alldeles för sällan.

Utekväll jag ger allt för att slippa återuppleva: Inte så många. Eller kanske de där jag betedde mig svinigt mot människor och andras ägodelar. Som tur är är jag inte fullt lika dum i huvudet numera.

Så är jag att springa på ute: Oftast jävligt glad. Om jag har hunnit fyllna till lite har nog mitt mullrande skratt gått upp några oktaver. Älskar att springa på människor jag känner när jag är ute.

Bästa sättet att få kontakt med någon: Prata med den.

Har du blivit utslängd någon gång? Åh, ja.

Har du blivit dumpad ute någon gång? Ja, av både kärleksobjekt och vänner. Dagen efter brukar det antingen kännas som lika bra eller som att det går att lösa.

Har du fejkat stämplar? Haha! Nä, vågade inte när jag var yngre. Nu skiter jag fullständigt i om jag kommer in på ett visst ställe eller inte.

Så länge är det värt att stå i kö: Hatar köer och brukar oftast vägra att gå in på ställen med kö. Men det är sällan jag ens hamnar i en sådan situation då kö-ställen brukar vara lika med betala inträde-ställen och de vägrar jag. Jag tycker att det är larvigt att man ska tvingas lägga pengar på att få kunna lägga ännu mer pengar inne i lokalen.

Förfest eller efterfest: Både och om humöret håller.

Enkät: om att blogga.

Jag brukar sällan orka svara på enkäter, men kör nu efter en snäll uppmaning från Försök att inte se så snygg ut. Den första handlar om mina bloggvanor.

Hur länge har du bloggat?
Jag började att blogga för en genusblogg 2003 tillsammans med några andra. Något år senare började jag att blogga på allvar på en annan genusblogg som jag var med och startade. Sedan tog jag en paus från det och smygbloggade om mitt kärleksliv på ett annat ställe. Började på Resumé några år senare där jag startade Dagens Linus. Den här bloggen har jag haft sedan augusti 2009. Alla offentliga bloggar jag har skrivit har det gemensamt att de alla har utgått från ett uttalat feministiskt perspektiv.

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Jag började inte att läsa andras bloggar förrän några år efter att jag själv hade börjat. Hade ingen uppfattning överhuvudtaget. Jag var överhuvudtaget dålig bevandrad på nätet. Nu kan jag, sorgligt nog, inte kunna klara mig utan det.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Oj. Svårt. Men just förälskelse var det nog i Mia Skäringers första blogg. En sådan kombination av rå öppenhet, integritet och humor hade jag inte sett i bloggosfären tidigare. Och knappt efteråt heller.

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Usch. På ett sätt är det vidrigt att min utveckling som skribent finns att beskåda för hela världen. Men samtidigt har jag alltid känt att jag har haft en känsla för att uttrycka mig. Med erfarenhet blir det mesta bättre.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Runt 30 stycken kanske. Och jag använder mig av hederligt klickande på länkar. Har aldrig förstått vad fan RSS är för något.

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
Väldigt många dagboksbloggar, men en hel del politiska. Helst kombinationen av de två.

Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Shit. De flesta bloggar jag läser skrivs av människor jag tror att jag skulle kunna snacka med på en fest och komma bra överens med. Men jag antar att jag och Maria Montazami inte är så hemskt lika varandra, även om jag tror att vi skulle ha det skitkul tillsammans.

Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Jag smickrar mig själv med att Linna Johansson och jag är lika. Jag håller med henne i extremt mycket, har alltid gjort. Vare sig det är att vi tycker att Robyn suger eller om feminism. Tror vi skulle komma väldigt bra överens även in real life.

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Jag har ingen aning. Ibland säger någon att de har läst ett visst inlägg så diskuterar vid det. Ibland säger pappa något. Bloggen är ingen större del av mitt umgänge med mina närmaste. Vilket är som det ska vara.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag. I det att jag alltid har åsikter om allt. Sedan framstår jag kanske som mer sorgsen och allvarlig och politiskt analyserande i bloggen än vad jag är i riktiga livet. Jag är allvarlig där också, men minst lika ofta är jag urlöjlig.

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Ja. Jag har haft samma gräns sedan jag började den här bloggen.

Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Jag undviker att skriva om folk i min närhet. Jag skriver inte om saker jag går igenom just för tillfället. Det måste finnas en distans innan jag är beredd att dela med mig av en erfarenhet. Jag försöker även att undvika att kritisera människor personligen, utan istället kritisera deras handlingar och yrkesroller.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Inte särskilt ofta. Snarare för att få en respons, vilken spelar ingen roll. Jag inbillar mig inte att jag sitter på alla svar och alltid har rätt. Jag förväntar mig att kommentarer gör att jag utvecklar mina tankar.

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Absolut. Men man måste ju komma ihåg att man bara lär känna de delar bloggaren själv väljer att visa. Fast så är det ju även i verkliga livet.

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, en del hejar på mig på stan. Det är väldigt trevligt, men jag blir alltid så jävla paff. Annars har jag faktiskt inte träffat någon som jag inte redan kände innan bloggen. Men jag ser framemot att någon gång träffa Linna Johansson och Johan Hilton.

Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Ja, om man inte inser sina gränser och håller fast vid dem. Och om man låter sig påverkas av all skit man ibland får kastad på sig.

Bloggar du om två år? i så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Ja, det tror jag. Möjligtvis bloggar jag inte enbart under eget namn, utan bloggar som en del av en anställning.

Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Ja. De förändrar tillgängligheten till människoöden samtidigt som de skapar en märkligare verklig mänsklig relation när allt fler har alter egon på nätet.

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Att jag har kunnat utveckla både mitt skrivande och mina åsikter. Det har gjort mig smartare, mer konfundersam och mer glad över att det finns så många smarta människor som läser just min blogg.

Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Det har gett mig en känsla av att ha en närmare relation till personer verksamma i mediebranschen som jag förut bara kände genom kontrollerade former som artiklar och krönikor. Det har också gjort att jag har kunnat ta del av människors liv som jag annars inte skulle ha fått.

Nähä, inget jävla bloggpris till mig.

Precis som jag trodde blev jag inte en av de fem nominerade till Stora Kulturbloggpriset.

Juryn hade dålig smak. Eller nåja, Elin Grelsson får ju gärna vinna. Men i övrigt har de dålig smak. Eller nåja, jag har ju inte läst de fyra andra nominerade bloggarna.

Äh skitsamma, juryn hade dålig smak.

Nu går ju inte min värld under bara för att jag inte längre kan vinna ett bloggpris. Jag överlever utan att en enda tår fälls och utan att jag skriker ut en enda svordom.

Men det skulle ha varit väldigt trevligt att bli nominerad bara för att jag inte har blivit nominerad till något i hela mitt liv. Men jag är som de flesta, jag klarar av livet utan att få utmärkelser.

Det funkar ju ändå, eller hur?

Och förresten är alla snälla ord från er läsare betydligt mer betydelsefulla än vad en jury med dålig smak någonsin kan komma med.