Jag ska avslöja en hemlighet. Jag har aldrig i hela mitt liv använt en smiley. Och jag kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Jag känner mig minst sagt rätt ensam om det.
Det handlar inte om att jag skulle ha någon sorts pretentiös överlägsen attityd om att det är ett fult sätt att kommunicera. Jag skriver ju för fan jävla och fan hela jävla tiden.
Jag har bara inte fattat det sättet att kommunicera.
Jag minns faktiskt inte när folk började använda smileys, men jag minns att jag redan då tyckte att det kändes mer som ett hinder i kommunikationen än en hjälp.
Jag minns att jag satt där med ett sms eller ett mejl och undrade vad fan en viss smiley betydde. Är personen glad, arg, ledsen eller kåt? jag fattade aldrig riktigt.
Det kom alltid en ny smiley så fort jag hade lärt mig en annan.
Jag förstår ju syftet med smileys. Att de på något sätt ska ersätta det vi inte kan se i en text. Det vill säga en viss känsla och hur en person uttrycker den känslan.
Vi vet alla att sms kan tolkas på helt olika sätt. Är det allvarligt menat? Sarkastiskt? Aggressivt? Med en smiley ska det som står mellan raderna bli tydligare och vi ska förstå varandra bättre.
Allt det fattar jag. Men jag fattar inte varför folk använder smileys till allt de skriver. Till slut blir det som att vissa inte säger något alls förutom en smiley.
Det blir som att de inte längre kan uttrycka sig med ord.
Jag tror att det som egentligen stör mig med smileys är just när de används som krycka när det inte behövs en. En onödig överanvändning som för mig personligen bara förhindrar kommunikationen.
Men, med allt det sagt så är jag ju van. Det är inget stort problem i min värld. Alls. Alla jag känner använder smileys. Jag tycker inte sämre om dem för det.
De kommer bara inte få en smiley tillbaka.
linus fremin. 