Min njutning hade inte med mig att göra.

På marken låg krossat glas som knastrade under våra fötter. Regnet föll omkring oss. Han värmde händerna i mina bakfickor.

Jag har aldrig älskat någon mer än i det ögonblicket.

Tills nästa.

Samma sekund som min ytterdörr small igen bakom oss hade vi nått min säng. Hans andedräkt mot min hud. Hans fingrar genom mitt hår.

Jag har aldrig velat ha någon mer än i det ögonblicket.

Tills nästa.

När han drog av mig mina kläder drog han även av mig ett lager av skam. Han drog bort tyngden av en våldtäktsman. Han drog av mig all skuld.

Jag låg där naken för att jag ville vara det.

Jag ville ha honom för att jag ville ha honom för att jag ville ha honom.

Jag tänker på alla de män som har utsatts för sexuella övergrepp och skäms så oerhört över att de kände njutning. Eller snarare, att deras kroppar gjorde det. Det kände även jag.

Efter våldtäkten lät jag honom ha sex med mig trots att jag aldrig ville. För att jag visste att min vilja inte betydde något. Att mitt nej inte betydde någonting.

Och jag fick stånd. Min kropp blev exalterad av hans beröring.

Jag fick utlösning, jag kom.

Varje gång jag kom lämnades jag med skam. Det som blev kvar var händer runt halsen, ett tryck över bröstkorgen. Det som blev kvar var känslan att jag inte visste vad njutning var.

Är njutning att skrika nej i sitt huvud medan en man rör en?

Min kropps upphetsning, dess njutning, har sedan dess varit fullständigt sammankopplad med tanken att min vilja inte betyder något.

Att njutning inte kommer från att jag vill och sedan har sex med den jag vill och sedan har sex med.

Min njutning har inte med mig att göra.

Jag har lärt mig att min kropp svarar på beröring. Att den blir upphetsad oavsett om jag vill det eller inte. Oavsett om jag faktiskt känner lust. Vad är njutningen i det?

Min lust har inte varit min. Jag har varit tvungen att ta tillbaka den. Lära mig att koppla ihop den med min hud, mitt hjärta, min hjärna, min kuk, mitt jag.

Så att när jag känner lust så känner jag lust så känner jag lust.

Så att när en man jag vill ska röra mig gör det så känns det som det ska göra när en man jag vill ska röra mig rör mig.

Det tog många dåliga knull och män jag aldrig skulle se igen innan jag hittade någon att återupptäcka min lust med. Någon vars beröring jag inte kunde missta för något annat.

Och en lyhördhet inför minsta tvekan. Alla gånger jag fick andnöd mitt i. Där fingrarna mot min hud kändes som framtida sår. Där ångesten tog strypgrepp.

Mellan hans kropp och lakanet fann jag närheten jag hade längtat efter. Hans läppar längs min rygg. Mina mellan hans ben. Där fann jag till slut min lust.

Jag ville ha honom för att jag ville ha honom för att jag ville ha honom.

Annonser

Sex är liksom inte lika sexigt längre.

I John Waters film A Dirty Shame (2004) invaderas ett samhälle av en grupp människor som efter ett andligt uppvaknande, i formen av en hjärnskakning, enbart vill finna utlopp för sina olika sexuella preferenser.

Det handlar om allt från att vilja bajsa på någon eller få mat kastad på sin nakna kropp till att bara vilja suga kuk eller slicka röv.

De får dock motstånd av de som ännu inte har fått sina andliga sexuella uppvaknanden och som därmed motsätter sig att ständigt leva i en porrfilm.

De är med stolthet hellre frigida än accepterar att folk har gruppsex i deras trädgård.

Som vanligt skruvar John Waters till allt ordentligt, men som så ofta säger han mitt i allt det absurda något viktigt och relevant om vårt samhälle.

För han har rätt i att hela samhället kretsar krig sex, på ett sätt eller annat. I A Dirty Shame ställs det bara på sin spets.

Filmen vill på något sätt få människor att sluta skämmas för hur de har sex. Men i stället blir det tydligt hur ointressant sex har blivit när det är överallt.

Sex är liksom inte lika sexigt längre.

I filmen försöker sexdårarna att komma på en ny sexakt, eftersom allt redan är gjort. Sex är så igår, så old news. Det finns inte längre något att höja ögonbrynen över.

Och det är sant.

Det känns som att jag (o)frivilligt har sett och hört det mesta i sexväg i mina dagar. Det är ju för fan överallt. Internet, söndagsbilagor, filmer, musikvideos, reklamannonser, dejtingsajter.

Sex säljer säger de, men frågan är hur länge till.

När jag var medlem på gaysajten QX tröttnade jag på att få kukar och sexsnack i ansiktet hela tiden. Alla ville runka med mig över webcams eller träffas på lunchrasten för lite knull i baksätet av en bil.

Till slut avslutade jag mitt konto.

Överhuvudtaget är dejtingsajter fruktansvärt sexfixerade. Folk lägger upp bilder på sina kön. Skriver koder för vad de gillar i sängen. Och önskelistor över potentiella partners kroppsmått.

Var är kärleken, kan jag undra ibland.

Jag kan dock på ett sätt förstå folks stora fixering vid sex. Sex är ofta mer okomplicerat än kärlek och känslor. Sex är kropp, svett, hud, friktion, vätskor.

Kärlek kräver mer än vad bara kroppen kan ge.

”Man kan inte lära ett djur att bli en människa.”

Han fick namnet Aaron Hawke för att han påminde om skådisen Ethan Hawke till utseendet. Blå genomträngande ögon, och det där mörka håret.

När bögporregissören Dan Komar hittade honom bodde Aaron under en bro i Prag, Tjeckien. Han var då 18 år gammal.

Aaron fick flytta in i Komars hus där det redan bodde ett antal unga killar. Dan Komar gillade att ha dem nära, de var som en familj menade han.

Han och ett gäng unga killar var som en enda stor härlig familj.

Killarna, som alla var mellan 18 och 20 år, fick tak över huvudet, mat i magen och mellan 2000 och 5000 kronor per scen de deltog i.

Om de kunde deepthroata och bli penetrerade av två kukar samtidigt kunde de få någon tusenlapp extra.

Aaron och den nästan tre gånger äldre Dan Komar inledde ett förhållande som höll i tre år. Detta trots att Aaron såg sig själv som heterosexuell och brukade ta Viagra för att ens kunna få stånd inför filminspelningarna.

När förhållandet tog slut gjorde även hans karriär det och efter 14 bögporrfilmer var Aaron Hawke åter på gatan. Alkoholiserad, boendes i en container och tiggandes efter pengar i tunnelbanan.

Dan Komar verkade tycka att det var där Aaron hörde hemma. För som han uttryckte det:

”Man kan inte lära ett djur att bli en människa.”

I den tjeckiska bögporren är det i princip bara unga, lena och pojkiga kroppar som gäller. Efter 20-årsstrecket och några porrfilmer under bältet börjar kropparna att visa spår av ålder och då är karriären oftast slut.

Många av porrskådisarna har under sina aktiva år utvecklat drogberoenden och när karriären och pengarna försvinner hamnar många av dem på gatan där de börjar att prostituera sig.

Precis som Aaron.

Den finska dokumentären All Boys blottlägger produktionskedjan i den östeuropeiska bögporren som sedan slutet av 90-talet har blivit allt populärare.

Det är de fattiga, outbildade och arbetslösa unga männen utan starka familjeband eller sociala nätverk, som ramlar in i porrbranschen och dess ”fosterhem.”

För vissa erbjuder den världen överlevnad och en gemenskap, åtminstone för en stund, men i många fall är det bara snabba, enkla pengar som de senare får betala ett betydligt högre pris för.

Dokumentären visar allt det som är fel med porrbranschen. Där fattiga och desperata människor utnyttjas av gubbar som lockar med pengar och lyxliv.

Verkligheten blir ofta en annan med missbruk, sjukdomar och prostitution.

Dan Komars produktionsbolag var det första att introducera bareback på den tjeckiska bögporrmarknaden. Bareback, som är bögsex utan kondom, är numera standard i bögporrfilmer producerade i Östeuropa.

Hiv-test existerar inte. Bögporrproducenterna i dokumentären menar att de kan se om någon ser ”hälsosam” ut eller inte.

Det känns ju betryggande.

Dokumentären visar en fruktansvärd bransch som utnyttjar fattigdom och desperation för att få några välbärgade västerlänningar långt borta i något annat land att få utlösning.

Medan porrskådisarna efter sina glansdagar sover i containrar vid soptippen.

Kolla in mitt coola kondomskärp!

Jag har alltid en kondom i min plånbok. Det låter som att jag då är redo för sex anytime, anywhere. Så är inte fallet, men det känns betryggande att alltid ha skydd nära till hands.

Det känns dumt att inte bära på det som kan rädda mitt liv.

Men tänk om jag gick runt med kondomen på mitt skärp? I en designad liten ficka som jag hänger på skärpet. Det skulle ju vara coolt, eller hur?

Självklart är det någon som har uppfunnit just det. Lovebuckle är en fiffig liten sak med ett fönster så att kondomen syns. Bara att fästa på skärpet och gå ut på stan.

Det måste ju kännas synnerligen tryggt med en kondom precis ovanför kuken eller fittan. Att det är det första folk ser när de ner till ens kön och gräva.

Men vad signalerar det egentligen att gå runt med en kondom på sitt bälte?

1) Jag vill alltid ha sex. Kom och ta mig nu. Och innan du drar ner mina byxor kan du ta ut kondomen från mitt skärp.

2) Jag vill bara ha säkert sex. Det ska inte gå att komma runt kondomen om den hänger precis framför kuken eller fittan.

3) Jag får aldrig ligga. För ingen blir tänd på en tönt som går runt med ett kondomskärp.

Jag gillar idén eftersom jag gillar allt som underlättar att människor har säkert sex. Och det fyller ju en funktion att kondomen är placerad där den är.

Men ändå, det är fan för töntigt för min smak.

Vem fan går runt med ett kondombälte? För mig personligen skulle jag mest tro att personen var en desperat jävel. Som en scout som alltid är redo för sex.

Som han farbror Bosse i Yrrol.

Så nej tack. Jag låter min kondom stanna där den är i min plånbok. Bakom fotot på Dolly Parton.

Posted in sex

I huvudet på en bögporrstjärna.

gaypornstars

”I told myself, I am a pornstar. I am an escort. In my world, I can’t afford to love. Nor can anybody love me in return.”

Samme man dricker bara Cola Light och äter Viagra innan en porrinspelning. Eller skjuter upp.

Jag ser på dokumentärserien Everything you wanted to know about gay porn stars (but were afraid to ask).

16 bögporrskådisar berättar öppenhjärtligt och naket om kärlek, droger och sjukdomar. Om hur de kom in i branschen, pinsamma inspelningsögonblick och sina uppväxtår.

Jag får tårar i ögonen väldigt ofta under de sju avsnitten. För det är ganska mycket trasigt som syns bakom de vita leendena och stora musklerna. Det är utlämnande, tankeväckande och utmanande.

Jag skulle kunna skriva tusentals tecken om allt de säger.

Men jag vet inte hur jag ska ta till mig alla deras historier. Det är en värld så långt från min, samtidigt går det inte att ignorera sorgen i många av deras ögon.

Det är svårt för mig att göra mig av med bilden av porrbranschen som enbart fylld av en massa med trasiga människor. Som en av dem säger:

”There’s something familiar with living in loneliness. Even though it’s horrible and lonely, stepping outside of that can be even more terrifying. In porn you never have to step outside.”

Det är en helt annan värld som jag aldrig någonsin har varit i närheten av. Varken i mitt liv eller genom skildringar av andras liv.

Och jag försöker att inte döma. Jag försöker att inte generalisera över bögporrstjärnor och hela den industri de ingår i när jag hör deras ofta sorgliga historier.

Jag märker efter varje nytt avsnitt av serien att jag verkligen börjar förstå dem. Alla dessa tatuerade muskelmän. Alla dessa unga tonårsgrabbar med fnittriga röster.

För de är verkligen så ärliga. Som en av porrskådisarna säger:

”You work as a fantasy and your work is a big part of your life. How do you think that would effect you? The porn has become my life, I am my porn self 90 percent of the time cause I work so much. And he’s not real, that guy is not real. How much space is there left for me, my true self?”

För de flesta har porren blivit en del av dem. Det och prostitutionen, som de flesta tydligen gör vid sidan av. För de blir inte rika på porren. Alla de miljarder som bögporrindustrin omsätter hamnar inte i deras fickor.

Så varför gör de det om inte för pengarna?

Det är här en komplex bild av en massa olika livsöden tecknas. Vissa har haft vanliga uppväxter befriade från mobbning och omfamnade av sina familjer. De flesta har haft det sämre.

En berättar om att han blev sexuellt utnyttjad hela barndomen. En annan berättar om hur han har blivit våldtagen av två män som gjorde att han fick ärr i analen. En tredje berättar om sin mamma som dog ung av alkoholförgiftning.

Ingen har något bättre svar på varför de gör porr än att de en gång i tiden tyckte att det var spännande och att de sedan har fortsatt. Att det ger dem bekräftelse och jälvförtroende.

Men kärlek då?

De intervjuade har olika erfarenheter, men de flesta har svårt att hitta någon som vill ha dem för dem, och inte bara porrstjärnan. Och det är svårt att hitta killar som klarar av att de knullar andra regelbundet.

De flesta väljer därför bort kärleken för porren.

”You can not not have a problem with your boyfriend fucking tons of guys. I can’t give my partner enough blowjobs to build his confidence and to make him believe me when I say it’s just work.”

Ett allvarligt problem som serien tar upp är spridningen av hiv. Dels är det många som drogar i industrin och dels är det många som kör utan kondom. Och porrindustrin är tydligen inte alls så noga att se till att skådisarna inte är infekterade.

Dokumentärens regissör John Roecker säger:

“During the year-and-a-half it took to complete this project, 22 gay porn stars have died either due to hiv infection or drug addiction. And yet the majority of these movie companies do nothing.”

Den här dokumentärserien är kanske inte den bästa jag har sett, men mycket väl en av de mest tankeväckande. Sex, homosexualitet, kärlek, droger, övergrepp, prostitution beskrivet ur helt nya perspektiv.

Och även om jag fortfarande har svårt att leva mig in i dessa personers liv, så har jag fått en större förståelse och respekt för dem som är porrskådisar. Som en i dokumentären säger:

”What I think of people judging me? I will live my life, make my own choices and make my own mistakes. That is no ones business but my own, so fuck off!”

Jag har inte hiv, har du?

Jag hiv-testade mig nyligen. Det gör jag regelbundet. Inte för att jag tror risken är särskilt stor att just jag har fått viruset, utan för att det inte skadar att veta med säkerhet.

Och att det skulle kunna skada om jag inte visste med säkerhet.

Jag som bög tillhör en högriskgrupp. Det har jag vetat i hela mitt sexuella liv. Jag har därför vidtagit de åtgärder jag kan för att skydda mig och mina sexpartners.

Jag använder alltid kondom och jag hiv-testar mig regelbundet, speciellt efter en ny sexuell kontakt. Och jag ser till att fråga de jag har sex med om de gör samma sak.

För mig handlar det om ett självklart ansvar för min och andras hälsa.

Tyvärr tänker inte alla så. Men det finns som tur är eldsjälar som gör sitt bästa för att sprida mer kunskap om hiv/aids så att fler människor göra kloka val och skyddar sig.

I veckan kontaktade en pr-byrå mig och undrade om jag hade lust att skriva något om Smittskyddsinstitutet / Hiv-Sveriges kampanj inför World AIDS Day den 1 december.

Jag blir kontaktad av pr-byråer hela tiden som vill att jag skriver om allt möjligt, men jag tackar alltid nej med anledningen att jag inte vill kränga deras budskap om jag inte själv tror på dem.

Men den här gången handlar det om en samhällsfråga som jag tycker är viktig så jag lyfter gärna kampanjen. Framför allt då jag tycker att den är bra.

Den tar ner något som i Sverige kan vara så ogreppbart och lägger det på en vardagsnivå. Genom att bli vän på Facebook med tre verkliga personer som alla lever med hiv på något sätt blir det så mycket mer verkligt.

Hur lever människor med hiv i Sverige? Vad är jobbigt? Hur bemöts de av andra? Vad tänker de kring att vara hiv-positiva? Och vad krävs för att kunna leva öppet med det?

Det finns fortfarande så stor okunskap och så många fördomar kring hiv/aids. Ungdomar vet inte hur det smittar. Människor med hiv stigmatiseras. Det är ledsamt att mer inte har hänt sedan 1980-talet.

Jag blev tillfrågad av pr-byrån om jag ville tävla ut en röd halsduk (se bild ovan) från Smittskyddsinstitutet / Hiv-Sverige designad av Acne.

Varför inte?

Det enda jag vill är att ni i kommentarerna skriver om hur ni tror kännedomen och kunskapen kring hiv/aids kan öka. Vad kan göras på en individnivå och på en politisk nivå?

Det är en svår fråga, och jag är inte ute efter mirakellösningar, bara era tankar kring det. Tillsammans kanske vi kan komma en bit på vägen.

Om inte annat göra oss själva mer medvetna.

Jag tänker inte utse den som skrev det bästa förslaget. I en sådan här viktig fråga är alla seriösa förslag bra förslag. Därför kommer jag att lotta ut halsduken bland de som har gett seriösa svar.

Det känns mest rättvist.

Se det som en anledning att tänka ett varv till och få en bonus för det.

På World AIDS Day den 1 december lottar jag sedan fram vinnaren och samlar ihop alla era förslag i ett inlägg. Så ni har fram tills dess på er att kommentera och samtidigt ha chansen att vinna halsduken.

Och kolla in kampanjen här.

Varför sjunger kvinnliga artister så ofta om sex?

Sex är en del av många människors liv. Att som musikartist skildra sex är därför inget konstigt alls. Sex kan vara närhet. Sex kan vara smärta. Sex kan vara politik.

Jag förstår därför varför det är ett utmärkt tema för låtar. Det jag har svårare att förstå är de artister som inte verkar hitta annat att sjunga om än sex.

Låt efter låt efter låt om hur personen vill ha sex.

Så är det till exempel på Rihannas nya skiva Talk That Talk. Hon sjunger så mycket om sex att det nästan känns som att jag har monterat en kamera i hennes sovrum.

Hon vill ha sex i sängen, i soffan, på köksbordet. Hon vill att partnern ska ”roc her out on the floor” och ”suck her cockiness, lick her persuasion.”

Och hon sjunger: ”I love it, I love it, I love it when you eat it”

Själv sitter jag och undrar om Rihanna, en av världens just nu absolut största artister, inte vill mer än så. Att hon inte vill mer än på tusen olika sätt beskriva hur hon vill ha sex.

En låt här och där kan ju kännas kul och kanske lite provokativt, men att nästan varenda låt handlar om sex tyder på att Rihanna är mer intresserad av att sälja än att faktiskt säga något eget och originellt.

Pop i all ära, den klarar sig oftast med en melodi och refräng, men en riktigt bra poplåt har också något att säga. Den vill mer än att beskriva ännu en sexscen.

Men Rihanna är knappast ensam, hon är bara mer tydlig med det. Jag tycker det är trist att så många av världens största kvinnliga artister inte visar mer ambition än att sälja på sexanspelningar.

För i slutändan sker det ofta på patriarkala villkor där kvinnorna dansar framför mannens blick, efter hans beat, sjungandes hans ord om hur mycket hon vill ha honom och hans sex.

Jag vill inte beröva någon av dessa kvinnliga världsstjärnor deras agens, de gör egna val, men de gör de valen i en musikbransch som är byggd på patriarkala grunder.

Vad för sorts valfrihet finns det för den kvinna som vill göra kommersiell pop? Vilken image tillåts hon ha? I andra musikgenrer är det mer ok att som kvinna vara påklädd, inom pop och r’n’b är det inte så.

För manliga popstjärnor finns det ännu fler val. Även de må sjunga om sex och snygga brudar, men de klär inte av sig samtidigt i samma utsträckning och de är oftast subjektet i sina sexfantasier.

Manliga artister har alla val, då musikbranschen är uppbyggd utifrån dem. Det är också de som i stor grad styr branschen. De bossar över skivbolagen, skriver och producerar musiken och så vidare.

Det verkar som att det först är när en kvinnlig popartist blir riktigt jävla framgångsrik som hon kan säga fuck off till den patriarkala ordningen och börja dansa än mer till sin egen melodi.

Jag hoppas Rihanna inser det snart.

Hur får ungdomar tag i kondomer?

Jag har knappt köpt kondomer sedan jag var tonåring. Jag har inte behövt. Jag har fyllt på från ungdomsmottagningen, mina killar har haft eller så har jag avstått från sex.

Men så för några veckor sedan tog mitt förråd slut. Jag hade inget annat val än att gå och köpa kondomer på apoteket.

Det i sig gjorde mig varken röd i ansiktet eller svettig under armarna. Jag tycker varken att det är pinsamt eller privat att köpa kondomer. Jag ser det bara som en skyldighet gentemot mig själv och den jag har sex med.

Men det som slog mig när jag stod där på apoteket var priset. Dryga 70 kronor för ett 10-pack. Det kanske inte är så dyrt egentligen. Det är som en öl på en finare krog eller som en lunch på ett snabbmatsställe.

Men så tänker jag på tonåringarna. De som verkar börja knulla tidigare i åldern än vad jag och mina jämnåriga gjorde. Som tyvärr verkar ha en bristfällig kunskap om både preventivmedel, könssjukdomar och graviditet.

Var får de kondomer i från? Pröjsar de 70 spänn för kondomer i stället för en lunch på McDonalds eller två paket cigg från kiosken?

Var får dagens ungdomar tillgång till kondomer? Delas de fortfarande ut gratis på ungdomsmottagningarna? Och vågar kidsen ta dem? Eller måste de köpa det på apoteket?

Hur många vågar göra det?

Eller köper alla det online numera kanske?

Att skydda oss och våra partners när vi har sex är något vi alla borde ta på största allvar. Det gäller självklart lika mycket ungdomar. Men frågan är hur det ska gå till rent praktiskt.

Det går inte att skydda dig om du inte har tillgång till preventivmedel. Vi som är vuxna kan ju precis som jag gjorde gå till apoteket eller mataffären och handla ett pack kondomer.

Men vad gör ungdomarna? Jag minns hur skämmigt det kändes att ens ta ett paket kondomer på ungdomsmottagningen. Att gå till affären och köpa fanns inte ens på kartan.

Jag vet att jag utgår från mig själv och min bild av generationerna efter mig. Men jag tycker att det är viktigt att fråga sig vilken tillgång ungdomar har till preventivmedel.

Alla måste ju ha möjligheten att kunna skydda sig.

Posted in sex

Mina privata ord blev offentliga.

I tisdags kväll var jag på en läsning av #prataomdet-texter. Bland annat min egen. För mig var det en speciell stund att sitta i ett rum med hundratals människor och höra en skådespelare läsa mina ord.

Jag blundade, kände tårarna under ögonlocken.

Medan skådespelaren läste mina ord, gestaltade mina känslor, färdades jag tillbaka till det där rummet, till den den där sängen. Blodet på lakanet, och senare i badkaret.

Jag kunde känna hur jag la mina armar om killen som precis hade våldtagit mig. Hur jag tröstade honom, torkade hans tårar mot min axel.

Hur jag tröstade honom.

Jag mindes alla de gånger som han hade sex med mig efter det. Hur jag bara lät det ske. Jag mindes smaken i munnen efter att jag hade låtit honom komma i min mun.

Hur jag försökte svälja all skam, all smärta, all sperma. Men hur allt satt fast halsen i så många år efteråt, precis som orden. Orden för vad han hade utsatt mig för, och orden för vad jag hade utsatt mig själv för.

Med varje andetag sedan dess har jag hittat dem.

Orden för att beskriva min egen smärta, de var bara mina egna. Det spelade ingen roll om de trycktes i tidningar, att jag läste upp dem i radio och i tv. Hur många som än har läst och hört dem så har de fortfarande bara känts som mina.

Fram tills i tisdags. För när skådespelaren gestaltade mina ord slutade de att bara vara mina egna. Det privata blev för första gången offentligt. Jag kunde känna hur orden lämnade mitt hjärta, och blev världens.

Det är en så märklig känsla. När ens egna erfarenheter, ens egna ord att beskriva dem, plötsligt tillhör alla andra. För hur mycket privata saker jag än skriver om så ser jag de bara som mina erfarenheter.

Men i tisdags var första gången i mitt liv som jag faktiskt kände ända in i benen att mina erfarenheter var mer än bara mina. De var och är nu en del av världens.

Det är en mäktig känsla, som jag både känner mig hedrad och ödmjuk inför.

Att känna att man är för ful för att ha sex.

Jag tillhör, liksom många av er, generationen som växte upp med att varenda kändis eller halvkändis ”råkade” tappa bort en sexvideo som sedan ”råkade” hittas av en skvallersajt.

Trots att sex är överallt, i reklamerna, i tv-serierna och i tidningarna, blev jag ändå alltid lika förvånad över den axelryckning många av kändisarna visade över det inträffade.

Hoppsan, och inget mer.

Ofta såg de väl det bara som gratis pr. Ofta hade de väl själva läckt sexvideon.  Men ändå.

Jag funderade varje gång på hur jag själv skulle reagera om min egen sexvideo kom på villovägar. Jag skulle bli helt bestört. Jag funderade på om jag ens skulle filma mig själv ha sex.

Nej.

För jag har haft så svårt att ens se delar av mig själv när jag har haft sex. Under mina år med bulimi närde jag ett hat mot varenda del av min kropp. Jag hittade ständigt nya delar att göra om, göra smalare, göra mindre.

Och jag kände mig för ful för att ha sex.

Själva tanken på att vara nära någon annan gav mig en fruktansvärd ångest. Jag föreställde mig att den jag hade sex med skulle ta på min kropp och känna samma äckel som jag kände inför den.

Jag minns en gång då jag träffade en jättefin kille och efter ett tag ville jag inget hellre än att ligga med honom. Men jag kunde inte. Det var som att tanken på att den här killen skulle se mig naken fick mig att känna ännu större hat inför mig själv än det jag redan hade.

Tanken var helt outhärdlig.

Jag träffade inte honom igen.

Jag vet. Det här är privat. Så väldigt privat. Det är ok att tycka det. Men jag vet att jag inte är den enda som har känt så, vare sig man har haft en ätstörning eller inte. Och det är därför det är viktigt att prata om det.

Att inte älska, tycka om eller ens acceptera sig själv och sin kropp hindrar en från att utvecklas och uppleva saker. Det hindrar en från att leva. Jag vet det, jag har genomlevt det.

Och jag vet att den enda som kan ändra på det är jag själv.

Det är svårt. Jag har gråtit så många gånger efteråt, tyst i sängen bredvid. Men i takt med att jag lämnade bulimin bakom mig lämnade jag även de värsta tankarna om mig själv.

Jag träffade mitt livs största kärlek, och lärde mig att låta någon annan ta på mig. Utan att känna äckel inför det, i stället njutning. Han lät mig vara sårbar, och såg mig växa mig starkare.

Han hjälpte mig att hjälpa mig själv. För den enda som kunde förändra mina tankar var jag själv. Och de förändrades med tiden. De blev lättare att bära. Och jag kunde njuta igen.

Jag tror att ett första steg, som alltid, är att erkänna tankarna och kunna prata om dem. Det är ok att känna att man är för ful för att ha sex, men det går också att känna något annat.

Det går att må bättre.