Mitt pyttelilla kändisskap klär mig inte.

 

Jag är knappast en kändis, men då jag skriver en blogg som läses av några tusen i veckan händer det att läsare hejar på mig på stan. Jag blir lika jävla paff varje gång.

Som i går på Myrorna i Sundbyberg där en kvinna plötsligt ropade mitt namn mitt i blusavdelningen. Hon visade sig vara en jättetrevlig läsare som gav mig väldigt snälla kommentarer.

Där stod jag paff, svettig och dessutom irriterad efter ett bråk med tanten i kassan om att jag hade tagit in fler än fem plagg i provrummet. Jag hoppas att jag var trevligare mot läsaren än vad jag var mot tanten i kassan.

Jag måste säga att det känns extremt märkligt att bli igenkänd och stoppad av främlingar. Jag har tillräckligt svårt att komma ihåg människor jag har träffat förut som säger hej. Att nu dessutom ha främlingar ropandes mitt namn gör allt lite mer märkligt.

De flesta av oss är inte och kommer aldrig att bli kända för den större allmänheten så vi kommer heller inte att uppleva hur det är. Jag kan bara tänka mig hur jävla obekvämt och klaustrofobiskt det lätt kan bli.

Att aldrig kunna vara anonym. Att aldrig kunna gömma sig i de stora massorna. Att alltid ha allas blickar på sig, även om de må vara fyllda av beundran.

Missförstå mig rätt, jag uppskattar verkligen när läsare säger hej och några snälla ord, och uppmuntrar er som ser mig ute på stan att göra just det. Men bli bara inte överraskade om jag reagerar som ett stort jävla frågetecken.

Jag tror helt enkelt inte att mitt pyttelilla kändisskap klär mig.

Advertisements

9 thoughts on “Mitt pyttelilla kändisskap klär mig inte.”

  1. Känner igen mig lite i det där…sen jag började praktisera på ett café (ja herregud vilken jämförelse, jag är sååå känd såååå!) och folk känner igen mig ute på byn blir jag mer på min vakt. Den här grejen med att man måste vara hövlig och trevlig trots att man kanske är skittrött på allt och alla. Inte skälla ut folk, inte knuffas, osv osv. Hittade du någon blus förresten?

    1. maria stenlund, jag försöker vara trevlig mot de som är trevliga, men just vid det här tillfället var jag förbannad på kassörskan. så nej, inga blusar blev det, var för sur över att jag inte fick ta in fler 5 plagg trots att det var noll personer i kö.

  2. Jag tyckte ditt kändisskap klädde dig alldeles ypperligt. Möttes av varken solbrillor, bodyguards eller arroganta kommentarer.

    Förstår iof att det måste kännas udda när dina läsare kommer fram till dig, men även om vi inte alla har chansen att träffa dig personligen tror jag många påverkas, inspireras och kanske t.o.m. ändrar sitt sätt att se på saker efter att ha läst dina blogginlägg.

    Önskar dig en fortsatt fin höst med mkt myror-fynd!

    1. linnea, åh bra! och tack för de snälla orden, de värmde mig mitt i min irritation över kassörskan…

  3. Hej!
    Ibland glömmer jag att du inte är en kändis i den bemärkelsen att du är en etablerad politiker eller liknande. Att du, eller din blogg, är din och inte något uppdrag du fått dig tilldelat och får betalt för.. om du fattar vad jag menar?

    Jag länkar ofta till din blogg och till vissa inlägg, och jag undrar – är det okej? Det kan vara på facebook eller i olika forum.

    1. j, länka på! visst är det mitt val och bara mitt att ha den här bloggen, men med det kommer också önskan om att så många som möjligt vill läsa vad skriver. så fortsätt spread the word!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s