Diskrimineringsombudsmannens chef Katri Linna fick sparken av regeringen i går. Eller hon blev ”omplacerad” som de så fint uttryckte det.
Integrationsminister Erik Ullenhag menar att hon ”omplaceras” bland annat för att det har tagit för lång tid för DO att avgöra ärenden. Det må vara sant, men vad var det regeringen sa efter att de hade vunnit valet 2006?
Varför valde de att lägga ner Handikappombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering för att ersätta den med en gemensam ombudsmannaorganisation?
Jo, då var argumenten att det skulle göra arbetet med diskrimineringsärenden effektivare, enklare att handlägga och att all kompetens samlad under ett myndighetstak skulle gynna alla.
Well, det var ju inte riktigt så det blev.
Är det enbart Katri Linnas fel som så många har velat få det till? Jag förnekar inte hennes uppenbara svagheter som chef, men DO:s problem beror snarare på att ihopslagningen till en myndighet har försvårat arbetet samtidigt som antalet ärenden har vuxit de senaste två åren
DO är, som Devrim Mavi uttryckte det, ”landets mest kontroversiella myndighet”. Den har vågat ta självständiga och ofta kontroversiella beslut, till exempel i handskakningsärendet och niqabärendet.
Beslut som har gått emot regeringsföreträdares åsikter.
Att Katri Linna nu får gå tror jag därför har betydligt större politiska orsaker än administrativa. Hon företrädde en allt för självständig linje och talade ett klarspråk regeringen inte ville höra.
Det är vad jag tror är den verkliga orsaken, bortom allt prat om hennes chefsegenskaper.
Men denna fråga är större än Katri Linna. Den handlar om själva sammanslagningen. Förslaget när det först kom 2006 gick då hand i hand med förslaget om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.
En diskrimineringsmyndighet som utövar tillsyn över en diskrimineringslag. Det lät logiskt och enkelt. Det skulle som sagt bli effektivare, enklare att handlägga och att all kompetens samlad under ett myndighetstak skulle gynna alla.
Men den egentliga anledningen till regeringens förslag var snarare deras bristande förståelse eller intresse för diskrimineringsordningarna och högerns allmänt blinda kärlek för att banta ner statliga myndigheter.
Det jag och många med mig befarade med sammanslagningen var att den skulle skapa hierarkier mellan de olika diskrimineringsgrunderna. Att till exempel fall av diskriminering på grund av sexuell läggning skulle hamna sist i kön.
Som tur är verkar representanter i DO:s expertråd inte tro att så har blivit fallet. Bra så. Men däremot är det tydligt att jämställdhetsarbetet har fått stryka på foten när JämO blev en del av nya DO.
Min oro innan sammanslagningen var det att regeringen pratade som om de olika diskriminerade grupperna kunde likställas och problemen därmed kunde behandlas lika.
Det var som om de blundade för att kvinnor blir diskriminerade i alla grupper, det vill säga att könsdiskriminering förekommer inom både hbt-, etnicitet- och funktionshindradegrupperna.
Det var som om regeringen inte hade förstått att den rådande ordning vi har i Sverige där kvinnor systematiskt underordnas män inte intar en minoritetsposition. Kvinnor är ingen minoritet.
Därför kan inte heller frågan om könsdiskriminering behandlas på samma sätt som de övriga frågorna. En sammanslagning av alla diskrimineringsombudsmän skulle riskera ett osynliggörande av den ordning där kvinnor underordnas män.
För det var ju så att JämO skilde sig från de andra ombudsmännen i bemärkelsen att de hade en tvådelad roll. De skulle dels jobba mot diskriminering och dels aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män.
Enligt lagen skulle DO ta över JämO:s gamla ansvar att utöva tillsyn av hur arbetsgivare bedriver det aktiva jämställdhetsarbetet, men DO har efter två år fortfarande inte kommit i gång med detta arbete.
Farhågorna om att det arbete JämO gjorde skulle falla mellan stolarna har därför delvis besannats. Och eftersom det är den allmänt jämställdhetsointresserade borgerliga regeringen som styr lär det säkert förbli så.
Katri Linna har gjort sina fel, och kanske kunde någon annan ha handskats med sammanslagningen på ett annat sätt. Men det tar inte bort att grundproblemet var själva sammanslagningen.
Den har varken gjort tillsynen eller bedömandet av diskrimineringsärenden effektivare och snabbare. Dessutom har det jämställdhetsarbete myndigheten skulle ägna sig åt inte utförts.
Ja, det var ett misstag att slå ihop de olika ombudsmännen till en myndighet. Men det går inte att trycka på rewind. Nu gäller det att försöka göra DO till en bättre fungerande myndighet.
DO är en viktig myndighet för oss som tycker att det borde finnas en statlig kontrollant som säkerställer förtryckta gruppers rättigheter. Därför måste vi försvara dens existens, och fokusera debatten på det som kan göra den bättre.