Största problemet med DO är inte Katri Linna.

Diskrimineringsombudsmannens chef Katri Linna fick sparken av regeringen i går. Eller hon blev ”omplacerad” som de så fint uttryckte det.

Integrationsminister Erik Ullenhag menar att hon ”omplaceras” bland annat  för att det har tagit för lång tid för DO att avgöra ärenden. Det må vara sant, men vad var det regeringen sa efter att de hade vunnit valet 2006?

Varför valde de att lägga ner Handikappombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering för att ersätta den med en gemensam ombudsmannaorganisation?

Jo, då var argumenten att det skulle göra arbetet med diskrimineringsärenden effektivare, enklare att handlägga och att all kompetens samlad under ett myndighetstak skulle gynna alla.

Well, det var ju inte riktigt så det blev.

Är det enbart Katri Linnas fel som så många har velat få det till? Jag förnekar inte hennes uppenbara svagheter som chef, men DO:s problem beror snarare på att ihopslagningen till en myndighet har försvårat arbetet samtidigt som antalet ärenden har vuxit de senaste två åren

DO är, som Devrim Mavi uttryckte det, ”landets mest kontroversiella myndighet”. Den har vågat ta självständiga och ofta kontroversiella beslut, till exempel i handskakningsärendet och niqabärendet.

Beslut som har gått emot regeringsföreträdares åsikter.

Att Katri Linna nu får gå tror jag därför har betydligt större politiska orsaker än administrativa. Hon företrädde en allt för självständig linje och talade ett klarspråk regeringen inte ville höra.

Det är vad jag tror är den verkliga orsaken, bortom allt prat om hennes chefsegenskaper.

Men denna fråga är större än Katri Linna. Den handlar om själva sammanslagningen. Förslaget när det först kom 2006 gick då hand i hand med förslaget om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.

En diskrimineringsmyndighet som utövar tillsyn över en diskrimineringslag. Det lät logiskt och enkelt. Det skulle som sagt bli effektivare, enklare att handlägga och att all kompetens samlad under ett myndighetstak skulle gynna alla.

Men den egentliga anledningen till regeringens förslag var snarare deras bristande förståelse eller intresse för diskrimineringsordningarna och högerns allmänt blinda kärlek för att banta ner statliga myndigheter.

Det jag och många med mig befarade med sammanslagningen var att den skulle skapa hierarkier mellan de olika diskrimineringsgrunderna. Att till exempel fall av diskriminering på grund av sexuell läggning skulle hamna sist i kön.

Som tur är verkar representanter i DO:s expertråd inte tro att så har blivit fallet. Bra så. Men däremot är det tydligt att jämställdhetsarbetet har fått stryka på foten när JämO blev en del av nya DO.

Min oro innan sammanslagningen var det att regeringen pratade som om de olika diskriminerade grupperna kunde likställas och problemen därmed kunde behandlas lika.

Det var som om de blundade för att kvinnor blir diskriminerade i alla grupper, det vill säga att könsdiskriminering förekommer inom både hbt-, etnicitet- och funktionshindradegrupperna.

Det var som om regeringen inte hade förstått att den rådande ordning vi har i Sverige där kvinnor systematiskt underordnas män inte intar en minoritetsposition. Kvinnor är ingen minoritet.

Därför kan inte heller frågan om könsdiskriminering behandlas på samma sätt som de övriga frågorna. En sammanslagning av alla diskrimineringsombudsmän skulle riskera ett osynliggörande av den ordning där kvinnor underordnas män.

För det var ju så att JämO skilde sig från de andra ombudsmännen i bemärkelsen att de hade en tvådelad roll. De skulle dels jobba mot diskriminering och dels aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt lagen skulle DO ta över JämO:s gamla ansvar att utöva tillsyn av hur arbetsgivare bedriver det aktiva jämställdhetsarbetet, men DO har efter två år fortfarande inte kommit i gång med detta arbete.

Farhågorna om att det arbete JämO gjorde skulle falla mellan stolarna har därför delvis besannats. Och eftersom det är den allmänt jämställdhetsointresserade borgerliga regeringen som styr lär det säkert förbli så.

Katri Linna har gjort sina fel, och kanske kunde någon annan ha handskats med sammanslagningen på ett annat sätt. Men det tar inte bort att grundproblemet var själva sammanslagningen.

Den har varken gjort tillsynen eller bedömandet av diskrimineringsärenden effektivare och snabbare. Dessutom har det jämställdhetsarbete myndigheten skulle ägna sig åt inte utförts.

Ja, det var ett misstag att slå ihop de olika ombudsmännen till en myndighet.  Men det går inte att trycka på rewind. Nu gäller det att försöka göra DO till en bättre fungerande myndighet.

DO är en viktig myndighet för oss som tycker att det borde finnas en statlig kontrollant som säkerställer förtryckta gruppers rättigheter. Därför måste vi försvara dens existens, och fokusera debatten på det som kan göra den bättre.

Det är väl bra att utlandsfödda får det sämre?

De som är födda utomlands och kommer till Sverige ska få sämre tillgång till välfärden än oss som är födda här. De ska få en försämrad föräldraförsäkring och de ska hänvisas till arbeten med lägre löner.

”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella om vi ska lyckas.”

De är då galna de där Sverigedemokraterna!

Nähä, var det integrationsminister och folkpartisten Nyamko Sabuni som tycker så? Inte särskilt överraskande då både hon och hennes parti tävlar med Sverigedemokraterna om att vara främlingsfientligast i svensk politik.

Nyamko Sabuni tycker alltså helt seriöst att sänkta löner och försämringar i välfärdsreformer skapar integration. Hon tycker alltså helt seriöst att speciella lagar ska gälla för en del etniska befolkningsgrupper.

För man måste ju vara okonventionell!

Inte bara frångår hon principen om alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter. Hon skapar en diskriminerande lagstiftning som delar samhället.

Där utlandsfödda hänvisas till en specialskräddad låglönemarknad och etnisk villkorade socialförsäkringar.

Och det menar hon skapar ett integrerat och sammanhållet samhälle?

Det är så dumt att jag smäller av.

Det är självklart rätt att oroa sig över att människor som kommer hit från andra länder har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Speciellt kvinnor. Det är viktigt att få in dem på arbetsmarknaden.

Men inte till vilket pris som helst. Och inte till vilka jobb som helst.

Med en speciell låglönesektor för utlandsfödda tror Nyamko Sabuni att fler flyktingar integreras på arbetsmarknaden. Men hur ska utlandsfödda kunna bli en del av samhället om de får veta att deras arbeten inte värderas lika mycket som en svenskfödd som utför liknande arbetsuppgifter?

Dessutom blir det höjden på orimlighet att höra Nyamko Sabuni prata om att kvinnor som kommer hit från utlandet inte ska få stanna hemma med sina barn lika länge som svenskfödda kvinnor när hon sitter i en regering som har infört vårdnadsbidraget.

Vårdnadsbidraget har använts till 90 procent av kvinnor. Och utlandsfödda, och då speciellt kvinnor, har visat sig vara överrepresenterade, med försämrade språkkunskaper och minskade karriärsmöjligheter som följd.

Men om det säger inte Nyamko Sabuni ett skit om. Regeringsfriden före allt annat verkar det som. Och nu är det ju val snart och Folkpartiet måste ju trappa upp förslagen för att locka de främlingsfientliga rösterna.

Jag tycker att det är skamligt att vi har haft en sådan fullständigt värdelös integrations- och jämställdhetsminister de senaste fyra åren.

Om hon inte har varit totalt ointresserad (som i jämställdhetsfrågor) så har hon varit direkt okunnig och skadlig (som i integrationsfrågor).

Det är dags att ta bort Nyamko Sabunis inflytande över integrations- och jämställdhetspolitiken. För integrationen och jämställdhetens skull.

För integration, jämställdhet och jämlikhet får vi enbart om vi skapar förutsättningar för att alla människor i Sverige kan mötas på samma villkor.

Att etnicitet, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, handikapp inte får vara avgörande för hur man kan ta del av samhället och vilka man får vara.

Den grundsynen kräver jag av nästa integrations- och jämställdhetsminister.

(Ps. Att Nyamko Sabunis departementssekreterare jämför islam med nazism tar hon visserligen ”avstånd ifrån”, men så länge han ”levererar” det hon vill struntar hon i hans ”personliga” åsikter. För de kan ju självklart inte påverka hans arbete med integrationsfrågor. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.)

Det är bara att radera minoriteter som stör en.

Som minoritet händer det många gånger att man känner sig osynlig. När medierna aldrig skriver om en, när populärkulturen ignorerar en eller när politiker glömmer bort ens rättigheter.

Att vara utanför normen borde ju rimligtvis göra en mer uppseendeväckande. En färgklick mitt i en grå massa. Men allt för ofta är det lustigt nog tvärtom. Man syns inte alls.

Den amerikanska delstaten Mississippi verkar ha gjort det till sin grej att jävlas med sina hbt-ungdomar. Och då menar jag verkligen jävlas.

Jag har skrivit om 18-åriga Constance McMillen som inte fick gå på sin bal med sin tjej. Istället blev hon lurad till en fejkbal medan alla heteros fick festa på hemlig ort.

Nu läser jag om lesbiska Ceara Sturgis vars skola vägrade att publicera hennes bild i skolans årsbok. Anledningen? Hon hade på sig en frack istället för klänning.

Ceara och hennes mamma protesterade, men fick inget gehör. När årsboken nu kom var varken fotot eller ens Cearas namn med bland alla hennes skolkamrater. Skolan hade helt enkelt raderat ut henne.

De hade bokstavligen gjort henne osynlig.

Som Cearas mamma uttryckte det:

”It’s like she’s nobody there, even though she’s gone to school there for 12 years. … They’ve got kids in the book that have been busted for drugs. There’s even a picture of one of the seniors who dropped out of school. I don’t get it. Ceara is a top student. Why would they do this to her?”

Ja, varför gjorde skolan så här? Tyvärr är svaret enkelt. För att de kunde. De som verkligen vill vara förjävliga hittar alltid ursäkterna för att vara det.

Skolan fann det viktigt att studenterna klädde sig könsstereotypt. Uppenbarligen hade de problem med en ung kvinna som ville klä sig i traditionellt manliga kläder. Troligtvis hade de även problem med hennes sexualitet.

Så då raderade de henne bland hennes klasskamrater.

Rota fram era gamla skolkataloger och föreställ er att ni är raderade från ert klassfoto.

Hur skulle det kännas?

Äh, vi skiter i ojämställda löner.

Det är bara ett halvår kvar till valet. Vallöftena har börjat kastas i våra ansikten. Slag under bältet har börjat utdelas. Trixande med siffror har uppdagats.

Det är mycket som aldrig ändras i valtider. En av dem är den totala avsaknaden av diskussion kring (o)jämställdheten. Förutom något enstaka uttalande om kvotering, har det varit lika tyst som alltid.

Till exempel frågan om jämställda löner. Strukturella löneskillnader existerar fortfarande i det att kvinnor och män inom vissa sektorer och branscher har skilda förutsättningar och framför allt olika lönenivåer.

I sektorer där de flesta är kvinnor tjänar alla, inklusive männen, lägre än i exempelvis industrin där de flesta är män. På arbetsplatser där de flesta är män tjänar alla, inklusive kvinnorna bättre, även om kvinnorna tjänar mindre än männen.

Det är en strukturell orättvisa som det är helt tyst om.

Jag läser om ett intressant exempel i USA.

Ett domslut har gjort det möjligt för tusentals kvinnliga anställda på det gigantiska företaget Wal-Mart att stämma företaget för att de konsekvent har gett kvinnorna sämre lön än männen trots att de har utfört precis samma arbetssysslor.

Det här kan bli den största stämningen om könsdiskriminering i USA:s historia med upp mot en miljon kvinnor bakom stämningsansökan.

Bakom den ursprungliga stämningsansökan stod sex kvinnor med Betty Dukes i täten. Hon anklagade företaget för att betala dem sämre än männen trots att de fick bättre arbetsbetyg. Hon menade även att de fick färre befordringar och att de fick vänta längre på dem.

USA är ju sinnessjukt efter i de här frågorna, men framsteg sker ofta just i domstolarna. Om det här fallet blir av och kvinnorna vinner kommer det att grundläggande kunna förändra hur amerikanska företag får hantera sina kvinnliga anställda.

I Sverige är det inte i domstolarna som det avgörs. Det är genom arbetsmarknadens parter och med hjälp av politisk styrning som det kan bli en skillnad.

Det hänger ihop med att göra kvinnors förutsättningar bättre på arbetsmarknaden genom bland annat lagstadgad rätt till heltid och en delad föräldraförsäkring. Det hänger också ihop med att försöka göra arbetsmarknaden mindre könssegregerad.

Allt det här vill jag höra de politiska partierna diskutera.

Men jag hör inte ett knyst.

Jag vill vara heterosexuell.

Margaret Cho skrev en gång för länge sedan att hon ibland önskar att hon vore vit, och inte asiat. Bara för att slippa vara i minoritet och allt vad det innebär.

När hon hade frågat människor i sin omgivning som också är i minoritet på grund av sexuell läggning, kön eller hudfärg, så hade ingen av dem förstått henne. Varför vilja vara någon man inte är?

Men jag förstår dig, Margaret. Jag har många gånger önskat mig skrevande kvinnor i mina runkfantasier.

Margaret skriver:

”Sometimes, I just really get sick of fighting all the time. I am doing battle when I am sleeping. I have to slay the dragons of the myth of heterosexual European male society in my dreams, then get up in the morning and be an activist. I have to watch movies and news about the people that I am not, then I have to translate all of my difficulties and observations in order to make my struggle palatable to those who don’t have to march, but are sympathetic to my voice. This is a major part of my audience, an easy ear to bend – yet I still myself must bend it.”

Jag kan vägras ett jobb för hur jag älskar, jag kan vägras att få adoptera för att min partner har en kuk, jag kan vägras vara oblåmärkt för att jag drömmer våta drömmar om David Beckham.

Att vara en del av en minoritet betyder att ens mänskliga värde alltid är uppe för diskussion. Att vara en del av en minoritet betyder att ens privata liv ska offentliggöras och inspekteras för att man ska få grundläggande mänskliga rättigheter.

Att vara en del av en minoritet betyder att man nästan aldrig ser någon att känna igen sig i inom populärkulturen och i medierna. Man är osynlig större delen av tiden. Man är aldrig ”den vanliga människan”.

Precis som Margaret Cho skriver måste det mesta översättas och kodas om för att komma nära ens egna erfarenheter.

Jag blir ibland trött på att vara rädd, ensam och annorlunda.

Så.

Jag vill vara heterosexuell. Då skulle mina rättigheter aldrig diskuteras i debattprogram. Jag vill vara heterosexuell. Då skulle jag slippa pratet bakom ryggen om att ”det här är faktiskt KILLARNAS toalett”.

Jag vill vara heterosexuell. Då skulle inte min pappa ha fått ett sorgset hjärta för att han aldrig kommer att få biologiska barnbarn. Jag vill vara heterosexuell. Då skulle jag inte behöva oroa mig för att bli nerslagen bara för att jag håller min kärleks hand.

Jag vill vara heterosexuell. Då skulle jag slippa tankar om att jag kanske inte fick det där jobbet, den där lägenheten, det där erbjudandet på grund av att jag har en annorlunda sexualitet.

Så kan jag känna ibland. När annorlundaskapet står mig upp i halsen. När mitt hjärta bara vill vila. Sedan inser jag vad Margaret Cho också har insett:

”There is definitely something to be said for having aspects of minority life illuminated so you can thoughtfully examine your own culture and feel lucky to be who you are. Discussing a heritage and having a collective past that is oppressed and depressing can be a lovely way to spend time after dinner on the front porch as the sun goes down. Friendships can be built on a legacy of loathing, and how wonderful some of the bonds forged in this repressive world can be.”

Det finns något i att kämpa. Man lär sig att uppskatta det man har och får. Sällan har heterosexuella behövt tänka på alla de rättigheter de saknar eller vilken underordning de lever i.

För de är det självklart att ha alla rättigheter och ett odiskutabelt människovärde. En dag hoppas jag att jag också känner så.

Självklarheten.

När Gwen Stefani köpte sig några minoriteter.

I det nya numret av Arena skriver Tobias Hübinette och Carina Tigervall om ”gulinghumorns grunder”. Om hur det är ok att skämta och kränka asiater utan att någon hojtar till, utan att någon upprörs.

Tv-program som Henrik Schyfferts Stor i Japan och TV4:s Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show som överdriver en fantasibild av Japan, precis som Mi Ridells karaktär Oumi i Kanal 5 några år tidigare.

Exemplen har blivit allt fler inom svensk kultur. Det kanske mest klassiska exemplet är Fazers godispåse Kina Snacks med en leende asiatisk man i kulierhatt.

Dessa stereotypa bilder av asiater reproduceras allt oftare inom svensk kultur, utan mycket kritik. Om det hade varit stereotypa bilder av judar eller svarta skulle det säkerligen, och självklart, ha hörts protester.

När jag läser artikeln tänker jag på något jag upprördes över för några år sedan. Ett perfekt exempel på hur asiatiska stereotyper utnyttjades utan särskilt mycket kritik.

Det handlade om popstjärnan Gwen Stefani vars stil på den tiden var att agera fantasifigur med platinablont hår, getingmidja och crazy outfits.

Några av hennes till synes viktigaste attribut var fyra asiatiska kvinnor, The Harajuku Girls. De skulle likna de japanska ungdomarna med spejsade kläder från Harajuku-diskriktet i Tokyo.

The Harajuku Girls var med på Gwen Stefanis skivomslag, i hennes videos, ja till och med vid intervjuer och premiärer. De var som hennes egna små asiatiska dockor.

De satt för det mesta tysta, eller fnissade emellanåt. Om de pratade skulle det helst vara på  japanska trots att de alla var amerikaner.

Den amerikanska komikern, och min personliga favorit, Margaret Cho var kritisk mot Gwen Stefanis kärlek för asiatiska skyltdockor:

”I want to like them, and I want to think they are great, but I am not sure if I can. I mean, racial stereotypes are really cute sometimes, and I don’t want to bum everyone out by pointing out the minstrel show.”

Margaret Cho ville att asiater skulle synas mer i amerikansk media och i resten av det amerikanska samhället. Asiater var och är osynliga där, precis som de flesta andra minoriteter i de allra flesta samhällen.

Det är bättre att synas än inte, försöker Margaret Cho ironiskt resonera med sig själv.

”I am so sick of not existing, that I would settle for following any white person around with an umbrella just so I could say I was there… An ugly picture is better than a blank space.”

Men är det bättre att synas som en vit popstjärnas ägodelar än inte alls? Nej, det tyckte ändå inte Margaret Cho. Gwen Stefani har helt enkelt köpt sig några minoriteter för att de passar med hennes outfit.

Men självklart såg inte Gwen Stefani det på det sättet. I en intervju svarade hon på Margaret Chos kritik:

”It pisses me off that [Cho] would not do the research and then talk out like that. It’s just so embarrassing for her. The Harajuku Girls is an art project. It’s fun!”

Vilken research? Var det kvittot på när Gwen Stefani köpte sig lite smårasistiska stereotyper som saknades? Men förlåt, de fyra asiatiska kvinnorna var ju bara kul! Och konst! Dumma mig.

Jag fann det så konstigt att Gwen Sefani inte kunde se att det fanns alternativa tolkningar än att det var ett ”konstprojekt”. Att hon inte kunde se att det hela faktiskt var problematiskt. Det underströks när hon sa följande i samma intervju:

”Everybody’s making jokes about Japanese girls and the stereotypes. I had no idea [I’d be] walking into that.”

Vad var det som var konstigt?

Att folk under en lång tid har sett japanska kvinnor som underlägsna och följsamma och att den bilden bara reproducerades när du Gwen Stefani gick runt med fyra egna som fnissande levande rekvisita?

Det är så typiskt att de som ingår i normen inte förstår de som står utanför den. Vare sig det handlar om asiater, bögar eller några andra minoriteter.

Att vara utanför normen innebär att man måste kämpa för att få tillgång till samma rättigheter och möjligheter som de tillhörande normen. För att göra det måste man hela tiden slåss mot minimerande stereotyper som hindrar folk från att lyssna på en och ta en på allvar.

Alla vi som tillhör en minoritet får ofta dras med dessa stereotyper, dåliga skämt och ibland regelrätt förnedring. Gwen Stefani sållade sig till den skara genom att exploatera en minoritet för att kränga skivor och för att det är ”kul”.

Men det är inte hon som sätter skrattet i halsen. Det är vi som när skämtet har dragits fortfarande står där som andra klassens människor. Just för att personer som Gwen Stefani ser till att vi stannar där.

Men det här var inget Gwen Stefani någonsin kommer att förstå. För hon är en vit amerikansk brud med pengar och makt. En kul tjej!

Vad gör man när man bankar huvudet mot en sådan vägg? Man gör som Margaret Cho gjorde i sitt svar till Gwen Stefani:

”I absolutely agree!!! I didn’t do any research!!! I realize now that the Harajuku Girls rule!!! How embarrassing for me!!! I was just jealous that I didn’t get to be one!!! I dance really good!!!”

(För mer akademiska tankar och intressanta slutsatser rekommenderar jag att ni läser Tobias Hübinette och Carina Tigervalls artikel i senaste Arena.)

SD är homofoba och kvinnofientliga också!

Jag tror att vi alla på ett eller annat sätt drömmer om ett annat samhälle. Ett mer rättvist, fritt och empatiskt samhälle.

För min del ett som så mycket som möjligt är befriat från föreställningar om kön och sexualitet.

Några som verkligen drömmer är Sverigedemokraterna.

De drömmer om en svunnen tid som aldrig har existerat. Ett samhälle som är strikt vitt, heterosexuellt, icke-sjukt, icke-handikappat, icke-svagt.

Ett samhälle där det är självklart att män har makt och överordning över kvinnor. Ett samhälle där män är ”riktiga” män och kvinnor är ”riktiga” kvinnor. Ingen förvirring tack!

När vi diskuterar SD diskuterar vi nästan enbart deras rasistiska drag, och det må så vara, men SD är lika mycket ett homofobt och kvinnofientligt parti.

SD har en strikt konservativ syn på könen och är av övertygelsen att män och kvinnor är helt olika och att samhället bör utformas därefter. Självklart ser de det som självklart att kvinnor och män bara ska begära varandra.

De vill låta ”kvinnor vara kvinnor och män vara män” och vill inte bara att heteronormen upprätthålls, utan att den även förstärks. Därmed är alla hbt-rättigheter a big no no.

I SD:s ögon är icke-heterosexuella helt enkelt mindre värda. Partiet vill riva upp könsneutrala äktenskap för att slå vakt om ”kärnfamiljen och det traditionella äktenskapet.”

De vill även ta tillbaka samkönade pars adoptionsrätt och lesbiska pars rätt till insemination.

Partisekreteraren Björn Söder har varje år konsekvent attackerat Pridefestivalen:

”Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker.”

Den kvinnofientliga politiken gör sig inte bara tydlig i värnandet av traditionella och konserverande könsroller och ett upprätthållande av mäns överordning.

Den visar sig också i att SD vill inskränka aborträtten och sänka abortgränsen från arton till tolv veckor. Och i SD:s värld behöver inte pappor ta något ansvar då de vill ”överlåta hela uppdelningen av föräldraförsäkringen åt familjerna själva.”

Självklart är det inte särskilt överraskande att SD är ett lika homofobt och kvinnofientligt parti som det är rasistiskt. Och det är ju så, de som är rasister brukar ju sällan vara särskilt förtjusta i bögar och starka kvinnor.

Jag menar att det är ett misstag att inte granska och kritisera hela SD:s politik. Att ständigt bara attackera dem för deras rasistiska politik är att ge dem en för betydande roll i debatten om flykting- och integrationspolitik.

Vi må tycka att SD knappt har någon egentlig politik förutom den som rör invandrare, men då borde vi påpeka det på ett faktiskt sätt.

Det är bara SD som tjänar på att inte bli granskade fullt ut.

I en stat är du kvinna, i en annan är du en man.

Det är så dumt att det nästan blir lustigt. Men bara nästan. Hela frågan om könsneutrala äktenskap ställs på sin spets.

För hur kommer det sig att samma kvinna får gifta sig med sin flickvän i en delstat men inte i en annan trots att båda delstater förbjuder könsneutrala äktenskap?

Jo, Danielle Pauline Severson föddes nämligen som en man.

Hon har de senaste nio åren tagit hormoner, bytt namn och börjat att klä sig i kvinnokläder. Snart ska hon genomgå sin könsoperation.

Danielle Pauline Severson får inte gifta sig med sin partner Rebecca Love i deras hemstat Nevada då könsneutrala äktenskap inte är tillåtna där.

Men i Kalifornien, som sedan Prop 8 i november 2008, också förbjuder könsneutrala äktenskap får de däremot gifta sig.

Anledningen är att man i Nevada går efter Seversons körkort där hon klassas som kvinna, medan man i Kalifornien går efter födelsebeviset som klassar henne som en man.

I en delstat är Danielle Pauline Severson en man, i en annan är hon en kvinna.

”I just wish all these states would come up with one law for everybody. Why should I not be allowed to get married? Why should I be lonely the rest of my life? I’m in love with Rebecca. There are not too many women who would love a transsexual.”

Det här exemplifierar ännu en gång dumheten med att inte ha könsneutrala äktenskap, då kön mer än något annat är en konstruktion.

Och det visar också en oerhörd respektlöshet gentemot transsexuella.

Att som transsexuell fråntas rättigheter i en delstat, men inte i en annan, är illa nog. Att dessutom ha kvar rättigheten till att gifta sig på grund av att man klassas som det sista man vill klassas som, nämligen fel kön, är ännu värre.

Det blir så larvigt att göra könstest på människor som bara vill visa sin kärlek till varandra och ge varandra rättigheter och skyldigheter under lagen.

Kärlek är kärlek är kärlek.

Mina felsteg ut ur manligheten.

Ni vet att jag gillar tantblusar. Jag gillar blommönster. Jag gillar mina stora handväskor. Jag vet att det får mig att stå ut i de flesta folksamlingar. Samtidigt så glömmer jag ständigt bort det.

Jag har i så många år varit så bekväm med hur jag presenterar mig själv för världen i form av kläder och andra attribut att jag inte tänker på det längre.

Jag glömmer ständigt bort att jag är annorlunda. Det är självklart hur bra som helst att jag gör det, då att känna av ett annorlundaskap inte är så skoj alla gånger.

Problemet är bara att det nästan alltid finns de som vill påminna mig.

Jag minns en gång för ett par år sedan då jag och en vän skulle gå in på sunkhaket Kellys i Stockholm. Jag hade aldrig varit där förut och efter vad som hände har jag inte varit där igen.

När vi kom in bad vakten mig att hänga in min jacka och röda väska (se bild) för 20 spänn. Jag tänkte inte att det var något konstigt med det.

Vissa ställen är benhårda med att försöka få in lite extrapengar med hjälp av onödiga garderobsavgifter. Så jag pressade ner halva väskans innehåll i fickorna och betalade min tjuga.

Men när min kompis skulle hänga in så sa plötsligt vakten:

”Tjejer behöver inte hänga av sig, för de får ha handväskor”

Pang! En smäll rakt in i det heteronormativa ledet.

Eftersom jag har en kuk mellan benen får jag inte ha en röd väska som troligen fler kvinnor än män bär. Det ska en jävla krogvakt berätta för mig.

Vakten måste ha tänkt: killar ska inte ha handväskor, det är bögigt och omanligt och det får inte visas upp på min krog.

Jag blev inte överraskad då eller av liknande saker som har hänt sedan dess. För jag vet hur heteronormen fungerar, varför den fungerar så bra. Den har sina väktare som ser till att folk rättar sig i leden.

Och sådana som mig påminns ständigt om mina felsteg ut ur manligheten.

Problemet för dem är att jag fullständigt skiter i det.

Akta, din bil får inte avslöja din sexualitet!

Jag har inget körkort. Jag har suttit bakom ratten en gång i mitt liv som 15-åring och då höll jag på att köra in i ett stängsel. Sedan dess håller jag mig till kollektivtrafiken.

Det är miljövänligare också!

Men om jag hade ett körkort, och dessutom en bil, så skulle jag aldrig skaffa en personlig registreringsskylt. De är så fruktansvärt töntiga.

Men det tycker inte amerikanen Keith Kimmel. Han skaffade en där det står ”IM GAY”. För ja, ni gissade rätt, han är bög.

”I want to tell people who I am and what I am. I’m proud of it. I’m openly gay. I’m not hiding. What better way to tell everybody than to put it on the back of a car?”

Det är inte förbjudet att sakna smak.

Det borde inte heller vara förbjudet att ha en homosexuell registreringsskylt. Men Oklahoma Tax Commission vill förbjuda Kimmels registreringsskylt då den ”may be offensive to the general population”.

Hm, det är alltså stötande med en registreringsskylt som säger ”jag är homosexuell”. Verkligen? Är det fel att uttrycka sin sexualitet på sin egen bil?

Ok. Det må vara en regel som går att halvt förstå om den gäller samtliga sexualiteter. Men vänta nu! De tillåter registreringsskyltar med ”STR8FAN” och ”STR8SXI.

Så det finns alltså inga regler om sexuell läggning, det finns bara regler som säger att homosexualitet inte får uttryckas på delstatens bilar. För det kan ses som ”offensive to the general population”.

Ibland förstår jag inte hur vissa myndigheter och företag vågar vara så tydligt homofoba. Sedan inser jag att det är USA vi pratar om.

Där existerar inte homofobi, bara ”kristna” värderingar.