Om mamma inte hade dött för 13 år sedan.

Jag lämnade min mammas döda kropp i den där sjukhussängen. Jag lämnade hennes kista och grät mig igenom begravningen. Jag lämnade hennes urna som firades ner i jorden.

Jag lämnade hennes gravsten, där guldet i hennes namn nöttes bort av väder och världen.

Jag försökte att lämna henne som hon hade lämnat mig. Men det gick inte. Det går inte att lämna sitt blod utan att spilla det.

I dag är det tretton år sedan hon dog. På pappret har jag nu levt fler år utan henne, än med. Det känns i hjärtat, åh det känns i hjärtat.

Tretton år känns.

Jag har under åren sett på alla program på tv som har handlat om adopterade döttrar och söner som vill hitta sina biologiska föräldrar. Jag hatade dem alla för det.

Att det kunde gå 20 jävla år, men ändå fick de återförenas med sin mamma i någon liten jävla by ute i skogen.

Och de fick gråta tårar av glädje.

Jag hoppades att det skulle hända mig en dag. Jag trodde mig se mamma cykla förbi på sin röda kärringcykel. Jag tänkte att hon inte alls var död.

Hon hade bara fått minnesförlust och flyttat till andra sidan stan.

Och när som helst skulle ett kamerateam från TV4 knacka på min dörr och säga: ”Vi har hittat din mamma, Linus.” Och jag skulle ringa min syster och min bror med tårar i ögonen, och i halsen.

De skulle bli så överlyckliga. Jag skulle.

Tv-teamet kanske skulle låta oss återförenas i Hagaparken. Jag skulle krama mina syskons händer. Och långt där borta i allén skulle hon komma gående. Med sitt gråa hår, mitt leende och en cigarett i högerhanden.

Vi skulle springa mot varandra. Vi skulle springa till varandra.

Medan jag sprang skulle jag känna hur hjärtat läkte i min bröstkorg. Hur alla smärtor släppte min kropp. När jag äntligen var tillbaka i mammas famn skulle jag vara hel. Och mina syskon också.

Vi skulle alla vara hela, igen.

Tv-teamet skulle göra intervjuer med oss i solen, på gräset. Våra ögonen skulle gnistra och glimra i ljuset. Mitt huvud mot hennes axel. Och alla skulle höra att jag har mammas skratt.

När programmet slutligen sändes på tv skulle tv-tittarna tänka att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Jag skulle också tro det.

Men.

Jag väntar fortfarande på de dagarna, mamma.

Jag väntar fortfarande.

Annonser

31 thoughts on “Om mamma inte hade dött för 13 år sedan.”

  1. Du skriver riktigt bra.. jag fällde en tår när jag läste det här inlägget!
    Jag vet hur det känns, jag förlorade min pappa för fem år sedan och jag går längtar också till den dagen vi ska ses igen.

    Ta hand om dig!
    kram Malin

    1. malin, åh tack! sorg är en bitch. det är ett grymt mänskligt öde att tvingas ta sig igenom dödsdagar. men det går!

  2. Massa kramar och kärlek till dig! Hon var med all säkerhet lika skrattglad, rolig och fin människa som du är. Och vad vacker hon var, väldigt lik Drew Barrymore på bilden!! Puss

  3. Jag vet precis hur det känns. Den 5:e juni i år är det 18 år sedan min pappa gick bort. Snart har jag levt 2/3 av mitt liv utan honom. Jag pratade med min mamma om det där med tv-program där folk hittar anhöriga och hur avundsjuk jag blir på dem. Det spelar ingen roll om jag så skulle vända på varje pinne på jorden, min pappa kan jag ändå inte hitta för han finns inte att finna.

      1. Det är de tankarna som hållit mig uppe under alla år. Jag måste tro att vi kommer att träffas igen, någonstans, för att orka igenom när det känns tungt.

      2. matilda, ja precis. vet inte om jag tror på ytterligare existenser, men det skulle vara fint.

  4. Kram Linus. Vad fint skrivet. Jag försökte tänka på vad min mamma betytt de senaste 13 åren och det är omöjligt att tänka bort henne. Jag är verkligen inte sån som ringer henne varje dag, har aldrig gjort. Men om hon inte fanns alls?

    1. veronika, tack! det är bra att försöka uppskatta de man har i sitt liv. det gör så jävla ont när de är borta.

  5. Fint skrivet, inte utan att jag börjar gråta. Min pappa dog ju i december. Det är först nu jag kan gråta. Och jag gör det varje dag. Och jag tror inte att smärtan är mindre om tretton år. Inte heller förnekelsen som slår mig emellanåt.

    1. candy, åh jag beklagar verkligen förlusten. vi sörjer alla på olika sätt, det viktiga är att du tillåter dig själv att sörja som du vill. det blir lättare med tiden, även om det är tungt ibland.

  6. Not a day goes by……. Jag behöver henne så, det är inte lätt att vara ensam tonårsförälder…. Vi har varandra du och jag, tack o lov…

  7. Väldigt vackert skrivet Linus! Sitter och gråter än..
    Känner igen mig i dina tankar, men min pappa dog för 5 år sen i Augusti.. men det känns fortfarande lika underligt..
    Kramar i massor från mig..

    1. tessie, åh tack snälla du. tråkigt med din pappa, men det blir bättre med tiden. trots tunga dagar ibland så blir det lättare.

  8. Jättefint skrivet. Och jag beklagar din mammas död.

    Jag förstår att din sorg är enorm. Det kanske är en klen tröst ,Men en dag sa min mamma något som kommer hjälpa mig att försöka förlika mig med sorgen, släppa taget och acceptera det lite lättare. Hon sa att hon absolut inte vill att vi barn ska sörja henne så mycket att vi förgås. Hon skulle själv må dåligt om vi mådde så fruktansvärt dåligt. Kan det inte vara så Linus, att din mamma vill se sin son lycklig och inte att han ska gräva ner sig för mycket i sorgen.

    Jag vet i alla fall att det är precis så jag känner inför min egen död och mina barns sorg. Jag vill inte att de ska lida. Jag vill att de ska gå vidare med sina liv och vara glada och lyckliga. Och när de tänker på mig så ska det vara positiva tankar, och att de skrattar, inte gråter… Så OM din mamma ser dig från var hon nu kan tänkas vara, vi har ju inga bevis, men om.. så vill hon inte se dig så sorgsen. Alla mödrars mardröm är att se sina barn gråta.

    En klen tröst kanske men dock ett försök från min sida.

    1. linda, åh tack för dina fina ord! jag vet att mamma inte vill se mig och mina syskon lida. och det gör vi inte längre. det är bara ibland som saknaden kommer över en, och så kommer det att vara resten av livet. det är ingen uppenbar sorg som påverkar min vardag, men den finns där som liten svart prick i hjärtat. och jag har lärt mig att bära den.

      1. Jag förstår att sorgen aldrig försvinner helt… Skönt att det i alla fall har blivit lite lättare. Man förstår nog inte förrän man själv mist sin mamma.

      2. linda, varje sorg är unik och vi hanterar de alla på olika sätt. det viktiga är att man låter sig själva sörja samtidigt som man försöker röra sig framåt.

  9. […] Således ingen tårta till mig i dag (ack!). Men i min twitterfeed poppade det upp en länk till den här texten, som fick mig att fundera och tänka […]

  10. Hej Linus! Verkligen jättefint skrivet och jag blev oerhört berörd. Det kändes precis som du tagit orden ur min mun då min mamma gick bort för 9 år sedan. Det är svårt att förstå känslan och saknaden om man inte varit med om det själv. Kramar till dig ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s