Tvåsamhet är inte för alla, men för mig.

Han har handen på mitt lår. På hans t-shirt ler Charlie Sheen. Nattklubben är i mörker och om jag ansträngde mig skulle jag kunna hitta ett hörn att hångla med honom i. Och ingen skulle märka något.

Men jag vill inte.

För jag är redan tagen. Jag är upptagen. Jag är ett, och ett + ett blir två.

Min andra hälft väntar på mig när jag kommer hem. Han kan lukta på mina kläder och känna hur många cigaretter jag har rökt.

Jag berättar om killen som la sin hand på mitt lår. Hur det kändes. Min andra hälft hämtar en öl ur kylskåpet och vi sitter på hans balkong och ser solen gå upp. Sedan somnar vi under samma täcke.

Att vara i en relation är för mig att endast vara med den personen. Det är vad som känns rätt för mig. Att leva i monogam tvåsamhet. För andra är det inte självklart.

Tvåsamhet är inte för alla.

Tvåsamheten är dock normen. Vi förväntas att älska, ha sex med och leva ihop med endast en person. Just för att tvåsamheten är norm så görs alla andra sorters relationer till udda, felaktiga och konstiga.

Det är så klart dumt att det är så. Människor ska få leva efter sina hjärtan, efter sin egna beslut, utan fördömanden och pekpinnar från andra som faktiskt inte har med det att göra.

Vi ska ordna vår kärlek som vi vill. Om det är att leva i ett monogamt parförhållande, i ett öppet eller polyamoröst förhållande eller något annat, ja det ska inte spela roll.

Vi ska älska i de konstellationer som känns rätt för oss. Vi ska veta att vi själva bestämmer, och inte bara låta normen bestämma åt oss. Vi måste våga se bortom tvåsamheten för att upptäcka det.

Även om det betyder att vi hamnar tillbaka där vi började.

När jag var yngre hade jag ett förhållande som var öppet. Det var min pojkväns idé. Jag försökte i teorin komma överens med tanken att vi skulle vara med andra. Och i teorin gick det.

Men i praktiken, nej. Jag ville aldrig vara med någon annan än min pojkvän. Min pojkvän däremot var med en på ett tåg, med en annan uppåt landet och den tredje förälskade han sig i.

Det var med ett krossat hjärta som jag lämnade den relationen. Och jag insåg att ett öppet förhållande inte var för mig. Inte bara på grund av den hemska erfarenheten av det, utan för att det aldrig hade känts rätt.

Så för mig är tvåsamheten mitt sätt att ordna min kärleksrelation. Men bara för att jag själv väljer att leva i tvåsamhet så betyder inte det att min kritik mot tvåsamheten som norm är mindre.

Min poäng är att vi ska älska i de konstellationer som känns rätt för oss.

Det var därför jag lämnade den där handen på mitt lår, och åkte hem till den som får ha händerna över hela min kropp. Det var så jag somnade lycklig, den natten också.

Annonser

10 thoughts on “Tvåsamhet är inte för alla, men för mig.”

  1. Väldigt bra sak du tar upp där.

    Jag är av samma åsikt – Att man måste respektera även de som vill leva på ett annat sätt än monogamt… Trots att jag själv inte skulle vilja det. Faran är ju om det finns en norm och tillräckligt många protesterar mot den, att istället motsatsen blir norm. Och det är lika galet.

    Varken monogama eller polysar tjänar på att ha en norm för samlevnad, oavsett vilken normen är. Dels kan det bli som för dig… och dels har det ju ofta hänt i historien att personer som inte klarar att leva monogamt har tvingats in i monogama förhållanden, och det blir till frustration för båda parter.

  2. Ah, fint skrivet! Jag tycker ofta att normer kan vara precis lika hårda fast de existerar i ett sammanhang/kultur som beskriver sig som fritt. I det sammanhang jag först kom ut var det nästan tabu att ha förhållanden över huvud taget. Nej, fritt sex skulle det vara och nåde den som använde kärlek som en anledning till att hålla sig till en enda partner.

    Sedan är det ju alltid svårt om man inom för hållandet har olika syn på monogamiteten, om den ena är polyamorös och den andra inte är det. Svårt att få ihop om man inte är extremt lyhörda och respektfulla mot varandra.

    1. lisbet, tack! ja, absolut. även om den övergripande normen är en så kan den närliggande normen i ens omgivning vara en annan.

  3. Fast jag måste säga att jag tycker att folk som trivs med polygami är rätt duktiga på att berätta att det minsann är det rätta och ”naturliga” sättet för människor att vara i relationer på. Att monogami är onaturligt har man ju hört och läst många gånger på senare tid.
    Varför kan man inte bara nöja sig med insikten att folk är olika? Det normala är ju att folk är olika!
    Monogami passar mig. Polygami hade gjort mig illa i själen. Jag skiter i vad andra föredrar så länge min partner drar jämnt med mig och det gör han.

    1. tildaf, har tyvärr stött på några såna också. synd. man måste vara öppen för att folk vill ordna sina relationer på olika sätt. det enda är att folk är medvetna om att de har fler val än de normen föreskriver.

      1. Något som gör mig riktigt ledsen med de kommentarerna angående monogami är att vissa vill få det till att monogama människor skulle utöva något sorts förtryck över sin partner, ägande. Jag anser inte att man påstår att man äger någon annan genom att säga ”Om du vill vara med mig så är det bara mig som gäller”. Jag äger absolut inte min pojkvän, han får vara med hur många andra han vill, det är bara det att ifall han är det kommer jag inte längre vilja vara ihop med honom. Att tvinga mig att leva i en polygam relation hade väl varit minst lika mycket ägande som att tvinga en polygam person in i monogami?

      2. tildaf, ja, jag ser inte monogami som förtryck, utan ett val. dock är monogami normen och som med alla normer kan de ha förtryckande effekter.

  4. tildaf: Nej, jag tycker inte heller det handlar om ägande. Jag tror det handlar om tillit och ömsesidighet. Alltså, om man verkligen älskar den andra personen och den har en massa andra älskare, så känner man kanske att man ger mer än vad man får; att den personen är viktigare för mig än vad jag är för henom. Och man vill ju inte vara med någon som inte ger en lika mycket tillbaks; inte om man har självrespekt iaf.
    Det kan också vara så att man vill vara säker på att den andra verkligen är ens allierade i världen.
    Plus att som det nu är med AIDS och allt annat roligt, är det inte särskilt klipskt att knulla runt, och man vill kunna lita på att ens partner inte kommer hemdragande med något som man själv får sen.

    Det verkar som att människor som kan leva i öppna förhållanden inte upplever sexuell otrohet som ett tillitsbrott, medan mongama personer gör det. Kan det vara så? Att monogama personer kopplar mer ihop sex och kärlek?? Jag vet inte så noga eftersom jag inte frågat runt, men…

  5. Tildaf: Hur det än är kan man inte komma ifrån att monogami är norm, en social konstruktion som ger positiv förstärkning (Vad applåderar gängse omgivning för: Att man skaffar en partner eller att man skaffar två?), vilket väl egentligen är anledningen till att polyamorösa är mer obstinata i frågan än andra. Det ligger en frustration bakom de flesta minoriteters ”kamp”. Jag tror nog att man som minoritet nöjer sig med andras val, men kanske inte med normerna. Det är nog där skon klämmer. 🙂 I alla fall min sko.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s