Förväntningarna att hitta en livspartner.

Jag lyssnar på den fina lilla låt som Alanis Morissette skrev till sin make på deras bröllopsdag förra året. Jag tänker på hur långt hon har färdats, och jag med henne.

Hon som en gång sjöng ”are you thinking of me when you fuck her?” sjunger nu ”out comes friendship unlike any I have known.”

Allt det där oförklarliga som drar två människor till varandra. Som får dem att känna sig älskade med bara en blick. Och ett helt liv tillsammans formas.

Jag blir lika glad varje gång jag känner av en sådan kärlek mellan människor. För vad som än händer med deras relation så hade de alltid kärleken en tid av sina liv.

Och den gjorde dem lyckliga.

Jag ska inte ljuga, jag vill ha den sortens kärlek när jag inte har den. Jag vill ha den sortens relation med någon. Jag tror att det gör mitt liv lite bättre. För kärlek är ju jävligt fint.

Men.

Jag tycker, som jag har skrivit förr, att det är sorgligt att så många av oss har svårt att känna lycka och tillfredsställelse med våra liv när vi inte har en partner. Att vi känner att något saknas oss.

Vi lever i ett samhälle som bygger på heteronormativ tvåsamhet. Det är det som vi förväntas sträva efter. Det är levnadsformen som vi har lärt oss är den som ger lycka.

Det är inte något naturligt, utan en norm vi alla måste förhålla oss till.

Jag har aldrig haft svårt för att leva på egen hand. Snarare tvärtom. Jag verkligen behöver självständigheten och friheten som det innebär att leva utan partner.

Det är just därför jag sällan aktivt söker eller ens vill ha någon om jag lever på egen hand. Jag vet dessutom att kärlek sällan är något jag kan styra över och planera in. Den bara händer,

Men trots det känner jag alltid alltid förväntningarna och förhoppningarna från omgivningen att jag bör ha eller leta efter en partner. Det är där olyckan kommer för mig.

Att det liksom inte är ok att vara utan partner.

Jag förnekar inte den lycka som kommer av att ha någon så nära. Av att leva med någon som älskar en. Den närheten och kärleken är fantastisk.

Men grejen är att många av oss kommer att leva större eller mindre delar av våra liv på egen hand. Är det verkligen meningen att all den tiden, alla de åren, ska ses som att de saknar något?

Att all den tiden inte kan vara lycklig?

Varför måste lyckan bero på huruvida en har en partner eller inte?

Jag finner det ett sorgligt sätt att se på livet. För lycka kommer från många håll. Från att förverkliga sig själv och sina drömmar. Från att umgås med vänner och familj.

Från självutveckling.

Singel betyder inte att du är ensam. Det betyder inte att du är olycklig. Vi har bara lärt oss att tro det. Men det går att lära om. Det går att se bortom tvåsamhetsnormen.

Jag tror det om något skulle göra många av oss lite lyckligare.

7 responses to “Förväntningarna att hitta en livspartner.

  1. Fast…jag är sån att jag faktiskt _är_ ensam som singel. Jag behöver ha någon hemma att klappa på, krama, för att må bra. Jag trivs inte som singel, alls.🙂 Så man behöver inte ha indoktrinerats.
    Sen behöver jag inte ha ett förhållande. Men jag mår bättre av ett (bra) sådant. Inte så att det är värt ett dåligt förhållande, absolut inte, men…ja. Jag passar inte som singel.

    • linus fremin

      annika, absolut är vi all olika, men jag tror bara det är nyttigt att lära sig hantera ensamhet.

      • Oh ja, det håller jag med om, och jag kan hantera ensamhet. Jag har hanterat ensamhet i många år. Men det betyder inte att det är sättet jag föredrar att leva.
        Folk har till och med varit imponerade av att jag ”klarar” att vara ensam. Så ser jag det inte. Jag trivs med mitt eget sällskap, jag har ett stort ensambehov. Men. Jag trivs inte med att bara vara själv. På samma sätt som jag inte trivs med att ha sällskap 24 timmar om dygnet. Det tror jag är ganska mänskligt.

        När man är yngre är det egentligen inte så svårt att vara singel – man har kompisar och sällskap ändå. Det är när man är äldre som det blir svårare. Svårare att orka ta tag i att umgås en kväll efter jobbet när man både är dödstrött och sällskapssjuk. När man bor en bra bit ifrån sina vänner. När de flesta är en del av ett par där de ska göra något, själva. Eller kanske inte själva orkar umgås just då. Då är det svårt. Upplever jag.

        Jag tror det vore enklare om vi hade fler hus byggda enligt något slags kollektivboendeprincip. Sådär så att det finns ett gemensamt vardagsrum. För nej, tvåsamhet är nog ingen nödvändighet. Men sällskap är. Normer påverkar självklart vårt samhälle – därför är husen byggda i små skilda celler där det inte är tänkt att du ska umgås med dina grannar. Något som även är svårt för många gamla människor.
        Det är nog dags att riva upp tvåsamhetsnormen, av flera olika orsaker. Press. Ensamhet. Sällskap. För man kan ju, som bekant, vara väldigt ensam även i en relation.

      • linus fremin

        annika, förstår vad du menar. jag är nog bara olik dig på det sättet. jag känner inte samma sorts behov. inget är bättre än det andra. allt handlar om att hitta sätten vi bli lyckliga på, och de skiljer sig från person till person.

  2. Jag funderar på om tvåsamhetsnormen kanske till och med är ännu starkare än heteronormen. Frivilligt celibat är inget man pratar om…
    Tack för intressant blogg!

  3. Pingback: Sluta fråga om mitt kärleksliv. |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s