Prata om det: att hitta mina sexuella gränser.

Prata om det har blivit något mycket större än vad jag hade kunnat föreställa mig. På mindre än en vecka har det spritt sig i alla svenska medier och även i internationella. Så fantastiskt roligt och kul.

Till exempel var jag och Johanna Koljonen gäster i TV4 Nyhetsmorgon i morse för att prata om det. Försök ignorera min väldiga urringning, för det var ett bra inslag om denna rörelse som blir allt större.

Det här är bakgrunden: Prata om det startade i spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange och Johanna Koljonen skrev förra veckan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer.

Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken #prataomdet. Som en följd av debatten publicerar ett stort antal tidningar texter på ämnet.

Min text kommer under dagen att publiceras på tidningarna Frihet och Kom Ut:s hemsidor. Kommentera gärna här i min blogg. Annars kan ni prata om det här på Twitter eller här på prataomdet.se.

Han hade kört in den trots att jag hade sagt nej. Han hade kört in kuken i min anal med all sin kraft medan jag skrek sluta. Han var pojkvännen jag trodde mig älska och han fick mig nu att blöda över hela sängen. Det kändes som att han rev isär min kropp.

Antagligen rev han sönder mycket mer än så.

Jag fick till slut bort honom och sprang in i badrummet. Satt där i badkaret och försökte duscha bort allt blod. Allt det röda.  Resterna av mitt tonårshjärta.  När jag kom ut ur badrummet satt han naken på sängen och grät. Han skrek förlåt, åh förlåt.

På lakanet låg en blodig, använd kondom.

Det var nog här jag bara borde ha klätt på mig och lämnat vårt hem, lämnat mannen som hade våldtagit mig. Men jag tänkte inte i termer av våldtäkt då. Jag tänkte att han kanske inte hade hört mitt nej, att mina skrik kanske hade misstagits för något annat.

Och han var ju ledsen. Han sa ju förlåt.

Så jag satte mig ner bredvid honom, kände värmen från hans kropp mot min. Tog hans hand i min, höll om honom. För allt jag kände där och då var att den lilla spillra som fanns kvar av mitt hjärta fortfarande bara slog för honom.

Vi var ihop nästan ett år till efter det.

Jag berättade om vad han hade gjort mot mig först några år efter att det hade hänt. Jag hade inte hittat språket att prata om det förrän då. Nu visste jag att det var ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, jag hade varit med om. Och alla jag pratade med det om ansåg samma sak. Jag hade våldtagits. Det var klart och tydligt.

Men det som inte var det då?

För även efter våldtäkten fortsatte jag att ha sex med honom. Jag ville det inte. Aldrig. Det äcklade mig. Men jag hade ändå sex med honom, regelbundet. Jag sa aldrig nej. Jag bara lät det ske.

Av rädsla för allt möjligt. För vad han skulle göra med mig om jag sa nej. För vad jag skulle göra om han lämnade mig. Så jag lät det ske. Jag lät honom sätta på mig trots att det alltid gjorde ont. Jag sög av honom tills han kom i min mun. Jag gjorde allt.

När jag har tänkt på det har jag aldrig tänkt att något var fel. Jovisst, att jag mådde dåligt av att jag hade sex med honom trots att jag inte ville. Men aldrig la jag något ansvar på honom. Att han aldrig frågade, utan alltid bara antog att jag ville när han ville.

Aldrig har jag tänkt på det i termer av sexuellt utnyttjande eller våldtäkt. Jag sa ju inte nej, hur kan det då vara ett övergrepp?

I nästan varenda sexuell relation jag har haft sedan den pojkvännen har jag haft sex även om jag inte alltid har velat eller känt för det. Det blev till slut inget konstigt.

Jag hörde flera av mina tjejkompisar berätta om hur även de ibland lät sig övertalas till sex trots att de egentligen inte ville. Det är sådant som händer, verkade vi alla resonera. Som om sex ska handla om att den ena parten måste fejka sin lust varje gång den andra vill.

Jag hade aldrig några egna sexuella gränser. De var bortraderade av mig själv och av andra. Ett nej var ett ja, ett ja var ett ja. Allt blev ett ja. Det var så det skulle vara, tänkte jag.

Det var först när jag träffade mitt livs första riktigt stora kärlek som jag insåg att jag behövde gränserna. För en morgon vaknade jag av att han sög av mig. När jag insåg vad han gjorde knuffade jag bort honom med gråten i halsen och snabbtslående hjärta.

Där och då förstod jag. Här var en kille jag verkligen älskade och som verkligen älskade mig och jag ville inte säga ja men tänka nej med honom.

Jag ville att gränserna skulle vara tydliga och formulerade så att det aldrig fanns några tveksamheter. Och jag insåg hur de inte hade varit det innan. Att jag aldrig hade kommunicerat mina sexuella gränser, varken för mig själv eller någon annan.

Att jag aldrig riktigt känt att jag ens var värdig dem.  Men nu visste jag att jag var det. Att jag endast skulle kunna njuta av sex om jag visste att min sexpartner visste vad som var och inte var ok för mig.

Dessa sexuella gränser. Att ett nej blir till ett ja. Att det tvingas, manipuleras fram till ett ja. Det är dags att prata om det. Om vilka strukturer och mekanismer som gör att vi bortser från vår egen vilja. Som gör att vissa inte förstår ett nej.

Vi pratar om det.

Om att det inte bara handlar om de vi har sex med, utan att det även handlar om oss själva. Om att lära sig att formulera ett nej för att på riktigt kunna formulera ett ja.

Vi pratar om de strukturer och normer som påverkar våra föreställningar om vad som förväntas och krävs av oss i sexuella relationer.

För i en kultur där ett nej aldrig riktigt respekteras, där ett ja är det enda svar som egentligen räknas, är det då konstigt om vi slutar att säga nej även när vi vill säga det?

Vi pratar nu om vad det gör med oss. Vi pratar nu om hur vi går vidare från det.

Vi pratar om det.

Annonser

33 thoughts on “Prata om det: att hitta mina sexuella gränser.”

  1. Tack för den här texten och för initiativet Prata om det. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att folk äntligen börjar prata om gråzonerna och skammen.

    Att vi kan känna igen oss i varandra. Prata om ansvar.

    Så, nu ska jag sätta mig och fundera över mina sexuella gränser.

    TACK.

    1. frida gro, åh tack! det är just det alla förhoppningsvis gör: funderar över sina egna gränser.

  2. Du är så brabrabra. Det gör ont att höra att du, och så många andra, inte varit rädda om sig själva. Och att andra utnyttjat det.

      1. Ja jag förstår det, men bara det faktum att man någon gång ska behöva bli utsatt för något liknande är hemskt.

  3. Tack för att du skriver sådana här inlägg. Det gör det lättare för mig att öppna mig om mina erfarenheter, som inte på långa vägar är så otäcka som dina men som jag ändå inte pratat om tidigare.

  4. Var inne och tittade på sidan.

    Det har gjort mig mycket ledsen. Synd om alla tjejer, verkligen, jag lider med dem.

    Men jag blir också ledsen för att tjejers och killars sexualitet är så olika. Tidningar och skola har alltid tjatat om att tjejer och killar har lika mkt sexlust. Men det är inte fallet.

    Min egen sexlust dog just. Hur skall det kunna vara kul att ha sex om man inte vet om tjejen vill? Kanske hon bara låtsas, men egentligen lider hon och tycker att det handlar om våldtäkt? Hon vill bara vara snäll, vågar inte säga ngt, eller är rädd att ställa till en scen?

    1. gustaf, men du. det är väldigt många killar som också nu pratar om det. hur de har haft sex även om de inte har velat, om hur de har tjatat till sig sex av tjejer och haft ångest efteråt. det finns så många berättelser. du har nog bara läst en del kanske.

      vilket som handlar det om att bli medveten om och kunna kommunicera sina sexuella gränser, och att förstå och respektera andras. om du är orolig för att tjejen egentligen inte vill, fråga henne. det handlar inte om att en massa med tjejer nu känner sig våldtagna för att killar har tjatat sig till sex, det handlar om att inse när ens sexuella gräns har korsats och varför det hände.

  5. Re: Jag är mycket väl medveten om att kön är en social konstruktion och det är också därför som jag väljer att titta bortom könet och se på människor som personer istället. Läs igen:

    Först då, när vi ser på varandra som personer istället för blottade kön kan vi börja diskutera jämställdhet på en könsneutralt jämställd nivå.

    1. dita, det är inte jag som har kommenterat ditt inlägg. såg att det var någon ”J”. det är inte jag. det är bara någon som snällt nog har hänvisat till min blogg för att personen tycker om det jag skriver. så om du vill ha en diskussion med ”J” är du på fel plats!

  6. Hej!

    Kikade precis in i din värld och tycker att du verkar ha bra tankar och åsikter! Jag skulle vilja fråg dig en sak…

    Jag har en idrottslärare som behandlar tjejer och killar helt olika. Killarna dunkar han i ryggen och säger ”kom igen nu!” medan han smeker tjejerna på armen och säger ”du behöver inte…”. Han sätter betyg helt efter prestation och killarna har MVG, medan tjejerna har G eller högst VG. (Jag går i 9:an)

    Mig är han alltid lite avig mot. Lite kort. Lite ”jamen lilla du”. Jag har t.ex blivit förbannad och gått där ifrån när han har delat på tjejerna och killarna och förklarat att tjejer inte är lika bra som killar på gympa. Jag har många gånger sagt att saker är orättvisa och när vi spelade blackminton förra veckan och fick måla oss med självlysande färger i ansiktet ritade jag ett feministtecken.

    Men i alla fall, en fråga. Hur ska jag bemöta honom när han säger ”killlar är bätter än tjejer. Det bara är så. Biologiskt. Vi är starkare och större.” Är jag dum som reagerar när han säger så? Kanske har jag fel. Det är ju biologiskt. Eller?

    Tack på förhand!

    1. siss, men usch vilken jobbig lärare! svårt att tackla sådana människor. visst kan biologin skilja en del när det gäller hur mkt muskler man kan lägga på osv. men det spelar ingen roll i er ålder. t ex en ung carolina kluft skulle ju klå alla killarna i klassen. allt hänger inte på könet. och bör inte göra det heller.

      jag tycker du borde ta upp det här med rektorn eller nån annan ansvarig. säg att du ogillar att han hela tiden gör skillnad på killar och tjejer, att han talar nedlåtande till dig med ”lilla du”. säg att du förväntar dig mer av idrottsundervisning än att ständigt bli förminskad och tillsagd att du är sämre än killarna. vet att det kan vara tufft att ta upp, men kanske kan det gör skillnad. säg annars till dina föräldrar att ta kontakt.

      hoppas det ordnar sig!

      1. Läs gärna på lite om härskartekniker och hur man bemöter dem. Det kan vara bra att kunna och använda mot bl a gympalärare som tillämpar dem. Tycker också att rektorn ska ta tag i saken. Samla gärna ihop lite argument och påpeka att gympaläraren sätter felaktiga betyg, för det antar jag att den gör om tjejer genomgående får lägre betyg än killar.

        Din gympalärare kan ha rätt i att killar kan vara starkare än tjejer, rent fysiskt och i hans gympasal, men det behövs fler egenskaper i än fysisk styrka i resten av livet. En stenåldersstam där alla är fysisk starka, och inget mer skulle klara sig betydligt sämre än en stam med smarta individer. De starka skulle slå ihäl varandra medan de smarta skulle komma på något bra sätt att jaga mammutar på eller hitta något annat att äta.

  7. Du er fantastisk tøff, og jeg kjenner at jeg blir glad av din evne til å dele. Glad, fordi det betyr at du forstår hva du er verdt. Man ser nemlig ikke de overgrep man utsettes for, før man tørr å anerkjenne sitt selvverd. Du er verdt mer enn som så, og det du har blitt utsatt for er ikke OK. Nå vet du det, og det er så flott. Jeg unner alle andre å vite det samme, at de har verdi og at vår kropp er kun vår egen, og at våre private seksuelle grenser er de som teller. Takk for at du ønsker å dele, takk for at du er så tøff!

  8. Så otroligt väl beskrivet och väl balanserat.

    Det handlar verkligen om en själv, att orka säga nej, att hitta och sätta sina gränser. Att det ska ta en sån jävla tid innan man är så mogen att man börjar fatta det. Innan man kommer på det så finns, som du säger, inga gränser, det finns inte nej, det enda som finns är ”det är såhär man ska göra”.

    Det är så jäkla skönt och bra att se fler och fler killar vara med i diskussionen. Det här är ingen kvinnofråga. Det är en människofråga, en sexfråga. En ”hur vill vi egentligen ha det?”-fråga.

    1. vfittan, tack! ja det handlar om att hitta sina gränser och sedan kunna kommunicera dem till sina partners, men också vara medveten om sin partners gränser. medvetenhet och kommunikation.

  9. Det är så lätt få sina gränser utsuddade, när andra beter sig som om dessa gränser inte finns…. Vad gör man väl inte för att få känna sig älskad, för att få känna sig behövd av någon? Av kärlek och rädslan att mista den gör man ibland de mest destruktiva val.

    1. åsa, så sant. det måste finnas en balans mellan kärleken man hyser till sig själv och den man hyser för sin partner. annars gör man lätt någon av dem illa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s