På lördag ska jag delta i ett panelsamtal på Norrköping Pride. Jag och Hanna Kihlander från Anorexi/Bulimi-Kontakt ska diskutera ätstörningar ur ett normkritiskt perspektiv.
I förberedelserna till det har jag hela tiden kommit tillbaka till tanken om hur det var innan ätstörningen blev en så stor del av mitt liv.
Jag ägnade tio år att förstöra min kropp genom hetsätning och bulimi. Nu har jag ägnat de senaste sex åren med att prata och skriva om det. Det är många år av mitt liv.
Men jag minns en tid innan dess.
Jag minns när jag var runt tio år. Jag brukade kolla på mitt ansikte i spegeln. Några år senare skulle mina ögon se alla fel, alla bristningar, allt fett.
Men då genom mina tioåriga ögon såg jag något annat.
Jag såg en vacker pojke.
När folk frågade vad jag ville bli när jag blev stor ljög jag bara ihop något. Ibland polis. Ibland lärare. Ibland djurskötare. Det spelade ingen roll, allt jag sa var lögner.
För det enda jag ville bli var modell.
Jag vågade dock aldrig säga det, för jag visste på något sätt att det inte passade sig för en ung grabb. Så jag ljög ihop mer accepterade svar.
Men när jag var ensam såg jag på mitt ansikte i spegeln, och drömde om hur jag fotades och visade upp kläder. Jag vet faktiskt inte var jag fick de här tankarna ifrån.
Det känns konstigt att minnas. För efter att ha haft sådana elaka tankar om mig själv och mitt utseende i större delen av mitt liv känns det som att det alltid har varit så.
Att jag alltid bara har sett fulheten.
Det känns trösterikt att veta att jag en gång i tiden älskade mitt utseende. Att jag visste om det, var medveten om det. Tänkte göra en karriär av det till och med.
Att jag en gång i tiden fortfarande var opåverkad av förväntningar, krav och ideal.
Jag behöver inspireras av mitt tioåriga jag.
linus fremin. 
Hej Linus! Jag har läst din blogg en tid nu och jag är glad för att jag hittade den. Dina inlägg är välskrivna, intressanta och jag tror verkligen att de är viktiga, att du är en förebild för många. I alla fall är din blogg en stor inspirationskälla för mig till att skriva. När jag läste det här inlägget kände jag att jag ville skriva till dig att du är FIN. Jag förstår att i och med det du gått igenom kanske det är svårt att ta till sig. Men jag önskar dig allt gott och att du ska få känna dig fin och uppskattad.
elin, åh tack snälla! gör mig glad att veta att du tycker om det jag skriver.
jag kan känna mig fin och gör det nu! tack.