Låt fler berättelser än min komma fram.

eb9b0d82299ae2840c90b4f34e2047f0

Om en googlar mitt namn är det två saker som kommer högt upp i träfflistan: att jag har haft bulimi och att jag har blivit utsatt för sexuellt våld. Det är nämligen två ämnen som jag har diskuterat i offentligheten i ganska många år nu. Jag har delat med mig av dessa två smärtsamma erfarenheter då det är mitt sätt att skapa något bra utav dem. Det har känts viktigt att lyfta frågor som tenderar att försvinna i det offentliga samtalet.

Båda ämnen har det gemensamt att det är något som många inte förknippar med män. Att män inte har ätstörningar eller inte kan bli våldtagna. Jag har velat rätta till den okunskapen och har på grund av att jag har varit relativt ensam som man att öppet prata om sådana här erfarenheter fått vara med i många olika sammanhang under åren: tidningar, radio, tv, böcker, uppsatser, filmer.

Att jag får vara med överallt handlar inte om att min historia är speciellt spektakulär, utan att den är så ensam i medieflödet. Journalister hittar få andra män att intervjua och därmed vänder de sig ofta till mig. Jag tackar ja så länge jag har tid och sammanhanget känns vettigt.

Även om jag alltid är tacksam till de som lyfter dessa två ämnen, så är jag i ständig konflikt med mig själv om att delta. För jag ser två baksidor av det. Dels att min historia riskerar att bli normerande då jag till exempel är relativt ensam om att prata om våldtäkt som man. Min historia är bara min och den kan inte representera alla manliga våldtäktsoffers erfarenheter. Risken är dock, när den allmänna okunskapen är så låg och det råder brist på mångfald gällande berättelserna, att min historia blir mer än bara min. Att den blir en representation. Jag är obekväm med den tanken.

Den andra baksidan är att jag inte vill riskera att bli likgiltig inför mina egna erfarenheter. Många i min närhet brukar berömma mig för att jag vågar prata om något så privat och smärtsamt. Men grejen är att jag har berättat om mina erfarenheter så många gånger att det känslomässiga inte finns där längre. På ett sätt är det bra, att jag har distans till smärtan och är i ett läge där jag kan prata utan att bryta ihop. Men å andra sidan vill jag inte att det slår över åt andra hållet. Att jag får så mycket distans till min egen historia att jag förminskar den enorma effekt den har haft på mitt liv. Det är fortfarande min historia.

Det är min kropp som bär ärren, mitt hjärta likaså. Ärren måste kännas som mina, trots allt.

Jag har all respekt för att män med erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld inte vill prata om det i offentligheten. Ingen ska någonsin känna press eller stress över att göra det. Samtidigt finns det så lite kunskap och forskning kring exempelvis våldtagna mäns erfarenheter just för att få män berättar om vad de har varit med om. Mörkertalet gällande våldtagna män är massivt. Samtidigt ser jag ett skriande behov av kunskapshöjning gällande våldtagna män inom vården och andra samhällsinstanser. Därför ställer jag upp i intervjuer för att på något sätt lyfta frågan. Jag önskar bara att min historia inte var den enda. Varje våldtäktsoffers erfarenheter är bara deras egna, så även mina erfarenheter.

Så, min uppmaning till journalister som vill intervjua mig om mina erfarenheter av ätstörningar eller sexuellt våld: försök hitta någon annan att intervjua innan ni frågar mig. Det behövs en mångfald av historier och perspektiv, så låt oss försöka göra fler röster hörda. Om det inte går så ställer jag gärna upp, men målet måste vara att försöka få fram fler berättelser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s