Ibland måste vi må dåligt för att kunna må bra.

Jag gläds när jag läser att någon har dött efter en kort tids sjukdom. För det är ju värre när det står en längre tids sjukdom. Det är värre om smärtan varade längre.

Är det inte lustigt? Folk säger: försök se det positiva. Och jag försöker nu. Tänker att alla stackare som drabbas av alla möjliga jävla sjukdomar. Det positiva är om de dör fort. Smärtan blir mindre, farvälen färre.

Bara tack och hej, jordelivet.

Jag försöker att vara positiv, men jag är cyniker in till benen. Det ger mig inte mindre glädje i livet än någon annan. Det innebär bara att jag inte kan blunda inför all jävla skit överallt.

Ibland är det svårt att tro gott om världen när den ger en så få anledningar.

Det förekommer en hel del positivitetspepp från många halvkända halvpsykologer i medierna. Denna pepp är ganska falsk och ihålig. Absolut bör man ha hopp om livet och tillvaron.

Men att le bara för att inte gråta gör inget bättre.

Att gråta är inte fel, ohälsosamt eller världens undergång. Sorg och smärta är inte slutstationer, utan kan i de flesta fall leda vidare till glädje och lycka.

Vi måste ibland tillåta oss själva att må dåligt för att kunna må bra igen.

Istället för att le istället för att gråta, istället för att sminka över sår, tror jag att en betydligt hälsosammare och rymligare tanke är att tänka att allt en dag blir bättre. Att allt ordnar sig. Det är en tanke som ger tröst, men som inte sopar smärtan under mattan.

Jag om någon vet det. Skiten rinner alltid av mig till slut, varje gång. Men det har inte gjort att jag inbillar mig att allt är frid och fröjd med hjärtat. Men det slår, och det slår lättare för var dag.

Därför gillar jag bättre peppen från projektet It Gets Better där vuxna hbt-personer i små YouTube-filmer berättar om sina upplevelser av trakasserier, mobbning och våld under uppväxten, men att de nu har det bättre.

De berättar om alla de lyckliga ögonblick de har upplevt i sina liv, och som de inte hade fått uppleva om de hade valt att ta sina liv som mobbade tonåringar.

Projektet vill nämligen nå alla de tusentals unga hbt-personer som tänker på att ta livet av sig för att de utsätts för så mycket hemskt bara för att de är annorlunda.

Projektet vill säga: det kommer att bli bättre. Gå inte miste om alla potentiella lyckliga ögonblick.

Det jag vill lägga till är att visst blir det bättre, men under tiden måste all skolpersonal, förskolepersonal, fritidsledare, rektorer och alla andra som jobbar med barn och ungdomar göra det de ska: nämligen sina jävla jobb.

Det är de som har vuxenansvaret för vad som pågår på skolgårdarna, på dagisen. Föräldrar ska uppfostra och disciplinera sina ungar så att de inte behandlar andra illa. Men i skolan och på förskolan är inte de närvarande.

Där ligger ansvaret för respekt och schysst beteende på personalen som jobbar där. Det är de som har möjligheten att se och reagera när mobbning förekommer.

Det är de som måste behandla varenda mobbad unge med tillräcklig respekt för att hjälpa dem.

Visst blir det bättre, men under tiden får fan de som jobbar med barn och ungdomar ta sina jävla ansvar. Det krävs inget nytt, inget extra, inget speciellt. Bara något så enkelt som att de gör sina jobb.

Det gör att det kan bli lite bättre lite fortare för lite fler.

(Tack till Johan Hilton för tipset om It Gets Better.)

Advertisements

4 thoughts on “Ibland måste vi må dåligt för att kunna må bra.”

  1. Hah, jag visste att man kunde peka ut sodomiter med hjälp av uttal och röstläge.
    De låter ju alla likadana. Generiska jävlar, vilket innebär att de är lättare att göra ‘profiles’. Yay.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s