Jag vet inte hur många gånger jag har kommit ut som bög i mitt liv. Jag har gjort det för familj, vänner, arbetskamrater, folk på krogen.
Jag har alltid tyckt att det har varit så jävla dumt att komma ut så jag har försökt minimera antalet. Men med all säkerhet är det betydligt fler gånger än de som har kommit ut som heterosexuella.
Vi förutsätts vara heterosexuella tills vi eller någon annan säger något annat. Det är heteronormen som talar. Denna jävlighet till norm.
I relation till videon där 14-årige Jonah berättade om hur han mobbades för att han är bög, som jag skrev om i veckan, så skriver Patrik Lundberg att han tycker alla heterosexuella borde komma ut.
”Inte ska jag väl behöva komma ut som ett simpelt hetero? Jo, det är just det jag ska. Det är vad alla borde göra, oavsett läggning. Vi lever i en värld där heterosexualitet är normen, där folk utgår från att ingen avviker.”
Vi kan diskutera om den bästa lösningen är att alla heterosexuella börjar komma ut med sin sexualitet eller om det snarare är bättre att ingen ska behöva komma ut alls.
För om vi lever i ett samhälle utan en heternorm som förväntar och kräver att alla ska vara heterosexuella då annorlundagörs inte hbt-personer på de skadliga sätt de görs i dag.
Patrik Lundberg har uppenbart välmenande ambitioner, men det går dock inte att bortse från att han skriver utifrån sin privilegierade position som faktisk heterosexuell man.
Han skulle ju nämligen inte förlora något på att komma ut som heterosexuell.
Han kommer inte förlora familj och vänner och riskera diskriminering och hatbrott på grund av att han är öppen med sin sexualitet.
Det gör dock många hbt-personer som kommer ut. Och många är så rädda för konsekvenserna av att komma ut att det påverkar deras psykiska hälsa negativt.
Jag kan inte låta bli att tänka på den heterosexuella amerikanska man som jag skrev om förra året. Som kom ut som homosexuell trots att han faktiskt är heterosexuell.
Han beskriver hur han vid en familjemiddag konfronterade sin homofoba familjs åsikter och hur han då insåg att hans familj inte visste om han själv var bög eller inte.
Han bodde på andra sidan landet, var inte gift och hade aldrig presenterat en tjej för sin mamma. Så helt plötsligt kom han ut som bög för sin familj. Trots att han är heterosexuell.
”My dad goes silent and just leaves the table. My sister calls me a jerk for coming out …my brother in law is pissed. My mother is crying. At this point I decide I’m not going back. I’m going to be gay as far as they’re concerned for the rest of my life.”
Det intressanta är alltså att denna heterosexuella man får uppleva det allt för många hbt-personer tvingas gå igenom: att bli förskjuten av sin egen familj.
Att tvingas känna hur familjen klipper alla band, sopar all kärlek under mattan.
”In a way it hurts because I had a good relationship with my mother and father before this – however, I feel strongly that if they don’t love me regardless of my sexuality, then I don’t want them in my life. So here I am…. one of you . I’m ostracized from my family. I’m out of the closet and kicked in the teeth. This is harder than I thought.”
Han har fått känna vad innebär att inte leva enligt heteronormen, och därmed få betala för det. Att kärleken från ens nära och kära är kopplad till om man själv älskar på ”rätt” sätt.
Det är en stor skillnad från att som Patrik Lundberg komma ut som heterosexuell. Honom händer inget. För han bekänner ju sig bara till normen.
Det finns inget pris att betala för det.
Men även den amerikanska mannen kan ju, till skillnad från riktiga hbt-personer, fixa allt genom att säga sanningen, att han faktiskt är heterosexuell, och kanske reparera skadan.
Men han vill ju inte det. Han accepterar inte att hans familjs kärlek till honom försvinner om han vore homosexuell. Jag kan bli imponerad av den sortens principfasthet.
Men som sagt vet jag inte hur det hjälper hbt-kampen att gå framåt. Samma sak med Patrik Lundbergs välmenade förslag.
För jag tror att det enda som på riktigt skulle befria alla hbt-personer som ständig görs till de annorlunda och de felaktiga är att förinta själva roten till problemet: heteronormen.
linus fremin. 
Jag är heterosexuell och jag anser att mina föräldrar är accepterande men nu när jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på en sak. För något år sedan satt min mamma och hennes pojkvän sedan massa år tillbaka och tittade på tv. Det var en dokumentär om två transpersoner som utfört könskorrigeringsoperation men nu ville korrigera tillbaka. Min mammas pojkvän som tjänar bra och därför skattar mycket blev väldigt upprörd över att detta kostade skattebetalarna pengar utbrast helt plötsligt ”skjut dem!”. Min mamma höll inte direkt med i uttalandet men tyckte ändå att deras åtsminstonde andra operation var helt absurd. Så jag antar att även om jag trott att jag har en familj som accepterar mig oavsett sexualitet och könsidentitet så kanske det faktiskt inte är så.
Jag har aldrig tänkt på mitt ”privilege”, men jag har ju onekligen ett. Som heterosexuell och som cisperson…
johanna, det är helt naturligt att inte tänka på det om du tillhör normen, men jättebra att reflektera över!
Jag kan heller inte se någon poäng i att alla ska komma ut. För mig låter det som att det bara ökar fokuset på något som jag inte tycker borde vara nödvändigt.
Jag stör mig också på själva uttrycket komma ut, eftersom det på något sätt implicerar att homosexualitet är något man undanhåller, gömmer. Det blir som att det är fult och fegt att som homsexualitet inte berätta för alla. Och jag tycker faktiskt inte att det är något folk har med att göra.
lisa, komma ut handlar just om att befästa att det du kommer ut med är nåt skamligt, annorlunda, fel. ett uttryck av heteronormen.
Fast en del gömmer ju sig, även om det inte är alla. Jag gjorde det för att omgivningen runt omkring var homofobisk. Att komma ut ur garderoben betyder inte att det är skamligt och fel att vara homo/bi, det handlar om att folk känner skam, rädsla för att de inte passar in i heteronormen.
svalin, jag menar att det av andra anses som skamligt och fel för att det inte tillhör normen, inte att du själv som hbt tycker det.
sjukt bra skrivet!
beatrice, tack!
Alla kommer inte ut som homo/bi för att de vill det. För några år sen hade jag precis träffat en tjej som jag var intresserad av och tänkte att jag odramatiskt skulle berätta det för mina föräldrar. jag trodde att säga ”Jag har träffat en tjej” skulle låta lika odramtiskt som ”jag har träffat en kille”. Jag hade fel.
Jag har svårt för åsikten ”att visa sin sexuella läggning är inte viktigt”. Det är bullshit. heterosexuella visar sin sexuella läggning hela tiden och ingen bryr sig. Jag tycker det är viktigt att visa vem jag är. Heteronormativa och homofoba människor ska inte få stoppa det. Heteros får ju göra det, så varför inte jag?
svalin, det är inte alltid upp till en själv att vara ute. det är inte heller alla som ser det som speciellt viktigt att visa sin sexuella läggning mer än nån annan del av sig själv. att acceptera och vara öppen med sin sexualitet är inte lika med att skrika ut den. den bara är.
Jag kan nog tycka att det visst finns en poäng i att komma ut som heterosexuell. Visst, man behöver inte utstå det som många homosexuella får utstå, men ”utkommandet” kan leda till att folk i ens omgivning får en tankeställare och reflekterar över sitt eget beteende kring dessa frågor. Däremot ser jag det som ett ganska kortsiktigt alternativ. Det optimala är att ingen ska ”komma ut”, för det optimala är att ingen utgår från att alla är straighta. Det är enbart folks förväntningar, fördomar och pissiga beteende som gör att en del känner att de måste ”komma ut”. Som jag ser det iaf…
maria, jag förstår själva tanken med att lyfta frågan och få folk att tänka till genom att komma ut som hetero. men precis som du skriver är det en kortsiktig lösning, och som jag skriver tror jag det lätt kan bli en tom gest om folk inte förstår rädslan och smärtan som finns i att komma ut för många hbt-personer.
En kille i mitt kompis-gäng är gay, du kan inte se att han är gay och jag tror aldrig att han har sagt till någon av oss ”jag är homo”. Men har går på gay-klubb och träffar killar osv.
Han behövde aldrig ”komma ut”. Han skäms inte för det, och jag antar att han försöker visa att det är lika normalt som att vara hetro genom att inte slänga det i folks ansikte vart hän han går.
Sen är det säkert annorlunda när det kommer till familj än till vänner, särskilt om du bor i USA.
bianca, så kan jag också vara i vissa kretsar där jag vet att folk fattar ändå. det är ganska skönt.