När små pojkar får ha klänning på sig.

De flesta amerikanska komediserier handlar om en omogen man som gör dumma saker som han sedan försöker att dölja för sin vackra fru. Det slår aldrig fel.

Den komiska komplikationen ska nästan alltid vara klaschen mellan mannen och hans manlighet och kvinnan och hennes kvinnlighet.

Han jobbar med något macho, hon är hemmafru. Han är dum, hon tillrättavisar. Han ljuger, hon kommer på honom.

Ni kan historien. Ni ser repriser av den i olika versioner varje eftermiddag på någon av de kommersiella tv-kanalerna.

En av de allra värsta var den nu nerlagda According to Jim med Jim Belushi i huvudrollen. Han spelade självklart en typisk amerikansk slusk till man och han hade självklart en smal, vacker fru som hade fött honom fyra ungar utan att ha gått upp ett kilo i vikt.

Hon stod självklart ut med alla hans dumheter, för hur dum var inte hon?

Det var en skitdålig serie som verkligen tryckte näsan rakt upp i gubbskämtsröven. Men ett avsnitt har faktiskt stannat hos mig i flera år.

Det var ett Halloween-avsnitt där den komiska komplikationen var att den femårige sonen ville klä ut sig till, wait for it, Askungen. I klänning och allt.

I avsnittet hade mamman inga problem med att sonen ville klä ut sig till Askungen. Han fick väl klä sig hur fan han vill, sa hon, och jag hurrade framför teven.

Men pappa Jim ville självklart inte att sonen skulle ha en klänning på sig. Mamman undrade om Jim var rädd för att sonen skulle bli bög, men nej, självklart var han inte det.

Han ville bara att sonen skulle växa upp och bli en man.

Han sa att den enda uppgiften han hade som pappa var att göra sin son till en man. Typiskt tänkte jag framför teven och var precis på väg att byta kanal när det plötsligt hände något.

Till min förvåning fortsatte inte handlingen förutsägbart amerikanskt. Trots Jims köp av en dinosauriedräkt till sonen valde sonen ändå klänningen. Far och son bråkade fram och tillbaka, men sonen vägrade att ge med sig.

Senare på natten besöktes Jim i fantasin av en äldre version av sin son som frågade varför han hade så svårt för klänningen. Och då kom det fram att Jims motstånd i grunden handlade om att han var rädd för att sonen skulle bli mobbad och sårad på grund av klänningen.

I drömmen fick sonen Jim att inse att han skulle få ett fint liv även om han bar en klänning en Halloween. Tillbaka i verkligheten tillät Jim sin son att bära klänningen när de skulle ut på trick and treat.

Här kom det verkligt fina ögonblicket. För att vara solidarisk med sonen och visa att det var ok att han bar klänning så bar även Jim det.

Det här trodde jag aldrig skulle hända. Jag trodde Jim skulle få av sonen klänningen och att sonen skulle inse att dinosauriekostym = rätt, klänning = fel.

Kanske handlade allt om att klä på tjocka Jim en klänning för att få några gratis skratt, men skit samma. Jag blev så jävla glad. Jag tänkte: det här behövde Amerika.

För i samma veva hade jag sett ett avsnitt av avskyvärda Dr Phil. Där frågade en förälder vad hon skulle göra åt sonen som bara ville leka med dockor.

Dr Phil menade att om sonen blev bög så var det inget att göra åt, men att hon måste ta bort dockorna ur pojkens famn så att han inte blev ”förvirrad” om vilket kön han tillhörde.

Och hela publiken applåderade och nickade instämmande.

Jag ville bara örfila dem.

Jag fick flashbacks till min egen barndom. Alla gånger jag hade en kjol på huvudet för att låtsas ha långt hår. Alla gånger jag klädde på mig mammas klänningar och klackskor i smyg.

För det var alltid i smyg.

Jag visste att jag inte borde egentligen. Så jag sprang till min kompis Annas hus och lekte med Barbies. När jag fyllde fem år fick jag en docka av en kompis i present. Men den togs ur mina händer.

Jag blev ledsen, för bilen som placerades i min hand hade inget hår jag kunde kamma.

Annonser

21 thoughts on “När små pojkar får ha klänning på sig.”

  1. Typiskt doktor phil att vara så konservativ. Såg själv det klippet för något år sen och jag reagerade precis som du starkt på det.

  2. Påminner mig om när jag var barnvakt åt en femåring (som jag också tränade i fotboll). Hans föräldrar ville att han skulle vara sportig och anmälde honom till fotboll och simning och allt vad det nu vara så att han skulle ”toughen up”. Hela hans rum var inrett med baseball-mönster, tapeter, gardiner, lampor, lakan, ALLT, och när vi lekte ville han bara gulla med gosedjur och läsa böcker. Under fotbollsträningarna satt han i mammas knä nästan jämt och fick panik när de andra i laget var för hårdhänta. Men självklart FICK han inte sluta för mamma och pappa. Så himla sorgligt.

  3. Åh jag hatar den serien lika mycket som du! Den och Listen Up! är de två värsta av så många olika anledningar. Jag börjar tro att dessa seriers existens bara handlar om att ge den amerikanska tjocka mannen lite bättre självförtroende, och inbilla honom att han faktiskt har rätt att vara precis hur jävla vidrig som helst och ändå få allt han pekar på.

  4. Apropå något helt annat så såg jag filmen Mannen som elsket Yngve idag när jag var hemma och sjuk och försökte fördriva tiden. (Det är hur svårt som helst att göra det! Jag börjar snart klättra på väggarna.) I varje fall så var filmen superbra. Jag tyckte verkligen om den. Tack för tipset! Nu ska jag tipsa den för alla jag känner ungefär.

  5. Jag avskyr dr phil. Håller med dig där.

    Fan vad taskigt att du inte fick leka med barbie. Min son får leka med vad fan han vill. Jag visar och erbjuder allt från rosa my little pony hästar med värsta bakelsehuset till svarta bilar och leksaksrattar mm. Och han väljer nästan alltid uteslutande bilar. Han är galen i bilar. Så vet jag i alla fall vad han själv gillar och väljer utifrån hans egna val. Dockor och nallar skiter han i fast han får tillgång till dem. (syrran har ju hela rummet fullt med sånt.) Han har ärvt en rosa pyjamas av syrran. Jag har inga som helst problem med det. Men när det gäller ytterkläder håller jag mig till neutrala färger tills vidare.

    1. linda, bra att du låter honom leka med han vill. för han kommer att lära sig vad han ”borde” från tillräckligt med håll.

  6. Jaja, vi får väl vara glada att Dr Phil har lärt sig så pass mycket på psykologskolan att han förstår att homosexualitet inte har att göra med om barnen leker med dockor eller bilar. Men det är klart, han verkar ändå inte ha fattat någonting när han mer eller mindre antyder att dockor = feminint = förmodligen bög och att man i alla fall kan hjälpa pojken från att bli transa.
    Dr Phil borde förbjudas i svensk television. Propaganda är väl förbjudet i tv?

  7. Jag hade dockor som liten
    men fick nog fel fostran
    för jag ville ha marsvin
    men fick en bror
    och började gilla hästar
    Sånt som är konkret
    behövande och verkligt
    Det finns en fördel
    med en leksaksbil
    jämfört med en docka
    bilar brukar vara realistiska
    och skalenliga, en docka
    mer som en flicka
    ska se ut och vara

  8. Såg också det avsnittet av Dr Phil och kände även jag att jag ville slå både honom och publiken för det var så jäkla dumt. Det var liksom oroa dig inte förhoppningsvis blir han ”normal” ändå.

    Däremot har jag inte sett det avsnittet av According to Jim. Såg nåt avsnitt för ett tag sedan och tänkte att det var en riktigt usel serie, av just de anledningarna du beskrev först. Jag måste säga att jag inte skulle förvänta mig det scenariot du beskrev, i den serien direkt!

    1. anna, jag älskar när idiotiska serier överraskar en positivt. det händer jävligt sällan, men är lika kul varje gång.

  9. Jag har inte tänkt på det hur många serier som går ut på samma sak men du har ju rätt. Otroligt egentligen, det borde ju finnas en gräns för hur mycket sånt folk orkar titta på.
    Våra värsta år kan jag inte se på utan att få kväljningar. Det är det vidrigaste som finns. Egentligen har jag sett det för lite för att bilda mig en uppfattning men jag klarar inte av mer.

    En kompis som är socionom- eller sociologstuderande menade på att typ alla som läste det programmet såg Dr Phil och såvitt jag förstod var det inte för att analysera och kritisera det. Det skrämmer mig.

    1. anders, folk är fega och gör därför samma sorts tv-serier som har funkat förut. och jag har också hört att psykologstudenter kolla på dr phil och gillar det. blä.

  10. Har inte sett det Dr Phil-avsnittet, men jag är inte särskilt förvånad… Den mannen är helt osannolik! Undrar vad han skulle säga om min 7-åring (pojke) som häromdagen tog sin docka under armen och ”flyttade hemifrån”?
    För att övergå till According to Jim (ja det är en medioker serie som jag ibland tittar på för att slå ihjäl tid, jag borde använda tiden bättre…): helt lysande! Och, som sagt, att det sker i en amerikansk tv-serie är ju nästan osannolikt.
    När jag i december frågade min 4-årige son vad han ville vara på förskolans luciafirande, kom svaret: ”Jag vill ha en krona med ljus!” Sagt och gjort, ut och införskaffa luciakrona och rött band. Ingen fällde kommentar eller höjde på ögonbrynen (fast jag misstänker att en del gjorde det hemma sen…).

    1. elin, åh min äldre bror var också lucia när han var liten! det borde alla få vara. vem vill inte var i centrum?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s