Att gå vidare är nog det svåraste som finns.

Att gå vidare är nog det svåraste som finns. För det som känns som ett steg framåt följs så ofta av två steg bakåt. Samma väg trampas fram och tillbaka tills något lossnar.

När det äntligen lossnar, den känslan.

Ofta handlar det om förlåtelse har jag märkt. Att förlåta människor, att förlåta världen, att förlåta sig själv.

Det tar tid och steg på vägen för att nå en plats där förlåtelse känns möjlig. Att förlåta smärtan som orsakades. Och gå vidare med lättare steg.

Jag har i mitt hjärta förlåtit många människor och känt att jag har menat det. Det har möjliggjort nya sätt att ha relationer. Och skapat en känsla av frihet i mig.

Men det finns en person som jag aldrig har förlåtit. Efter alla dessa år ser jag på ärren han lämnade i mig och kan inte förlåta honom för dem.

Även om jag inte bär på öppna sår. Även om smärtan inte känns i varje andetag. Även om jag är en annan person än vem jag var då. Så finns ingen känsla av förlåtelse i mig.

För när släpper hans grepp om min arm, och om mitt liv? Jag tror mig ständigt vara fri från honom. Men i mina mörkaste stunder återvänder han alltid till mina tankar.

Ingen har gjort mig mer illa. Fått mig att blöda. Fått mig att tappa andan för att jag gråtit så våldsamt. Ingen har gjort mig mer illa.

Varje vecka ser jag honom i mina kvarter, och varje gång gör det något med mig. Jag inser att jag har levt så många år som i en kokong,

Ovetandes om världens effekt på mig med honom i den.

Det är nu jag vill börja sprida vingarna. Långsamt lära mig att använda dem och sedan: flyga långt i från honom, och smärtan han lämnade kvar inne i mig.

Flyga mot en annan himmel.

Jag vill det. Jag har med åren odlat vingarna. De är där. Men för att ta steget över klippan, och flyga vidare, så krävs det förlåtelse. Och jag har den inte i mig.

Ibland tänker jag att den skulle kunna komma om han själv bad om förlåtelse. Om han visade att han insåg vilken skada han gav mig. Att han förstod hur mycket det har påverkat mitt liv.

Men jag kommer aldrig att få det.

Jag håller min värld så långtifrån hans. Och jag känner honom så pass väl att jag vet att han aldrig kommer att inse det. Han är oförmögen.

Så min förlåtelse måste komma från mig själv. Och den kommer att komma. Jag vet bara inte när, eller hur.

Mitt liv stannar inte utan den. Det har det inte gjort hittills. Men jag vet att var odlas under sårskorpan. Ibland känner jag den smärtan. Och ser hur den påverkar mig.

Förlåtelse tar tid och ofta får du inte vad du behöver från andra för att känna att du kan ge den. Du måste skapa dina egna avslut.

Det är det som är så svårt.

Och jag måste låta det ta den tid det tar för att låta detta sår läka helt. Jag får gråta de tårar som krävs. Jag får låta det.

Att läka tar tid. Jag fungerar under tiden. Försöker att inte låta det som var vara mina sår ytterligare. Och försöka finna frid i vetskapen om att allt läker inom sinom tid.

Allt läker.

Allt läker.

Annonser

10 thoughts on “Att gå vidare är nog det svåraste som finns.”

  1. […] Jag läser Linus Fremins inlägg och tänker att förmågan att förlåta är den bästa gåvan vi kan ge oss själva. Det tar sån energi att sörja, älta och kanske hata. I början måste vi förstås. Jag menar över lång tid. Men det är inte alltid det går att sluta. Vissa saker gör så ont att de faktiskt aldrig går att förlåta. Med tiden flyter de förhoppningsvis upp till ytan allt mer sällan men de finns alltid där. För de gjorde för ont. För ont för att förlåta. […]

  2. Ja, vi måste läka oss själva. Förlåta oss själva. Acceptera och älska oss själva. Lösgöra och frigöra från det som en gång varit. För det var då, nu är det nu och makten ligger hos dig. Övergreppet har skett men låt det inte fortsätta ske.

    Och detta är verkligen fruktansvärt svårt. Men nödvändigt för att verkligen kunna bli fri. I sinom tid.

  3. Jag sitter och storgråter när jag läser ditt inlägg, det är som en spegelbild i varje ord.

    Lika sårad, fast av en annan man och en annan situation känner jag igen mig så och är just nu i uppbrottet med att släppa denna man, ta hand om mina sår och gå vidare.

    Det är så fruktansvärt tungt och ibland tror jag att jag ska dö. Men det som får mig att inte ge upp är att jag kan separera på vad som är mitt och vad som är hans i handlingar. & sen har jag en omgivning som intruduserar mig till en bättre värd, hjälper mig att återuppfå mitt jag som jag förtjänar.

    men ibland undrar jag hur jag ska bli av med mitt egna monster som jag bär inombords, skadan som känns så hårt. Men som du skrev, som alla säger och som jag själv ser det – tiden läker, för sår läker med tiden. Men ibland är det svårt att ens tro att det finns någon tid som kommer läka detta.

    Mvh
    Erika
    Ps. väldigt starka och ärliga ord du förmedlar, modigt!

    1. erika, tråkigt att läsa att du varit med om liknande. ja tiden läker, men tillåt dig också att må dåligt utan att det betyder mer än det. tror det är viktigt att låta känslorna komma och sedan släppa dem. hoppas du stödjer dig mot människor i din närhet när det behövs. du är inte ensam.

      1. tack, nej jag har verkligen förstått att jag inte är ensam och att jag var mer ensam när jag var så nära den person jag tyvärr inte kan förlåta efter sina handlingar. Jag är mindre ensam nu och därför vågar jag också läka.

        Ha det bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s