Jag bor sedan tre år tillbaka i en förort till Stockholm. Det är en sådan som brukar benämnas som ”invandrarförort”. Detta eftersom 84 procent av dem som bor här är födda i utlandet eller har föräldrar som är det, enligt USK.
När jag flyttade hit för tre år sedan hade jag aldrig varit i området tidigare. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Men husen är typiska förortshöghus, centrumet har fula butiksskyltar och pizzerian använder burkgrönsaker.
Det är med andra ord som i de flesta förorter och mindre orter.
Jag har alltid trivts här. Det är tryggt, lugnt och människorna är trevliga. Att det är billigt och att jag har nära till familj och vänner med kollektivtrafiken är ett annat plus. Jag har helt enkelt väldigt få problem med var jag bor.
Ändå får jag ofta frågan hur det är att bo ”där”, underförstått ”invandrarförorten”. Det finns väldigt många föreställningar om alla dessa ”invandrarförorter”.
Att de är farliga, smutsiga och nedgångna.
Jag har alltid svarat att jag trivs med att det är lugnt, nära till det mesta och att människorna är schyssta. Folk har alltid lika svårt att förstå det svaret. För det är ju inte i linje med den bild de har skapat främst genom medierna och annan andrahandsinformation.
För självklart har de flesta som frågar aldrig själva besökt min förort, och försökt bilda sina egna uppfattningar.
Det är uppenbart för mig som bor här att folk här inte är förmögna. Vi är alla relativa låginkomsttagare och har inte samma ekonomiska resurser som de som bor på Östermalm. Samtidigt behöver ju inte det säga något om hur människor här mår.
Jag mår i alla fall bra.
Men med det sagt existerar det ändå problem och utmaningar här. Skolorna och förskolorna har andra utmaningar än de i mer förmögna och homogena områden eftersom fler har andra förstaspråk än svenska och en del tacklar det faktum att de har flytt från sina hemländer.
Det förekommer en del brottslighet här, men knappast mer än i city och i andra förorter, hur mycket media än vill ha det så. Men att det existerar brottslighet överhuvudtaget är ju självklart ett problem i sig.
Det är även självklart och logiskt att det lättare kan uppstå problem i områden som inte ges tillräckligt med resurser för att invånarna ska få tillgång till och klara av utbildning och arbete.
Och visst är det kopplat till de diskriminerande förhållanden som fortfarande råder i stora delar av samhället när det kommer till människor som inte är vita, heterosexuella män.
Det är självklart och logiskt att det lättare kan uppstå problem i områden där tillräckliga resurser inte ges till skola och förskola så att de möjliggör att alla barn och ungdomar, oavsett förstaspråk, får verktygen för att klara sin utbildning.
Det finns allvarliga problem i min förort och de hänger bland annat ihop med att människor här tjänar mindre pengar, att en del har flytt hit från andra länder men inte tas om hand ordentligt och att tillräckliga resurser inte ges för att möjliggöra allas rätt till bra utbildning och arbete.
Det är oerhört viktigt att kunna se och analysera varför problem uppstår, speciellt om det är växande och utbredda problem knutna till ett speciellt område. Det är oerhört viktigt att se och prata om problem som är kopplade till synen på och benhandlingen av människor med utländsk härkomst.
Men det största hotet mot oss som bor i ”invandrarförorter” som min är alla stereotypa föreställningar som finns om den. Det är dessa stereotypa föreställningar, som ständigt reproduceras, som leder till att vissa utvecklar främlingsfientliga åsikter.
De har aldrig satt sin fot i alla dessa ”invandrarförorter”, men tror sig ändå veta hur det är att bo här och hur människorna som lever här är. De tror på en medialiserad stereotyp bild av vad som är problemen här och drar den förenklade slutsatsen att det är invandrarnas fel.
Jag tror att ett grundläggande problem i diskussionen om integration och ”invandrare” är att begrepp som invandrare används även när det inte är nödvändigt för att peka på ett specifikt problem som gäller just den gruppen.
Det blir ett konsekvent och oreflekterat stereotypiserande som låser fast människor med utländsk härkomst i vissa positioner i samhället som de sedan får svårt att röra sig bort från.
En del i det är också att man så ofta behandlar ”invandrargruppen” som en homogen grupp där ingen eller liten hänsyn ges till skillnader och variationer inom gruppen, vilka självklart finns och självklart har stor betydelse.
Jag kan verkligen undra när alla dessa ”invandrarförorter” bara blir förorter. Om det ens är möjligt. För ingen som är född utanför Sveriges gränser verkar kunna ses som svensk. Ingen som är född i Sverige till utländska föräldrar verkar kunna ses som svensk.
Invandrare slutar ju aldrig att vara invandrare, hur många år och generationer de än har levt i Sverige.
Egentligen borde väl även jag tillhöra de 84 procent ”invandrare” som bor i min förort. Mina morföräldrar invandrade från Finland en gång i tiden. Är jag invandrare då också, tredje generationens?
Eller är jag automatiskt ok för att jag är vit, har ett svenskklingande namn och pratar svenska utan brytning?
Förtjänar jag min svenskhet?
linus fremin. 
Ibland kan jag önska att jag borde ha vuxit upp i någon av de förorterna istället för ett helsvenskt område. För när folk pratar om dem känner jag inte igen mig, vilket gör mig till en bra invandrare. Mer assimilerad. Men aldrig svensk.
bella, äh var glad om du växte upp i ett område du trivdes i och som fungerade bra. det är ju skitbra och så det ska vara. sedan är det viktigaste att man har en bra människosyn.
Invandrare får dessutom massa oförtjänt skit. Typ i någon intervju så pratade en kvinna om att hon ogillade invandrare för dom stjäl cyklar i malmö. Men i lund så stjäl minst lika många cyklar och i min lilla by har jag fått min cykel stulen tusen gånger och den byn är så pinsamt genom svensk att det inte är sant.
Och när studenter vill ockupera hus i Lund, så är dom lite häftiga, och man tycker det är kul även om det är fel, men när några invandrare bestämmer sig för att ockupera en lokal i malmö där dom har bett innan, för att dom vill ha någon stans att be så är tonen helt annan.
ellen, ja tyvärr är det så att invandrare blir just invandrare även i sammanhang där deras ursprung inte borde ha någon betydelse. och folk vill ha enkla syndabockar, och de ”främmande” har ju alltid varit det.
Bra skrivet!
Din text får mig att tänka på några händelser när jag precis hade börjat på ett fancy välbetalt jobb i innerstan efter min utbildning. Flera gånger fick jag frågan ”ska du inte flytta från Invandrarförorten nu?”. Alla kollegorna hade bostadsrätter i vasastan, på östermalm eller kungsholmen. Eller stora villor i ”fina” förorter. Mitt svar: ”Nej, varför skulle jag göra det? Jag vill inte bo i en segregerad stadsdel i innerstan.” De flesta förstod inte över huvud taget vad jag menade. Folk verkar aldrig tänka på innerstan som segregerad, det är bara ”invandrarförorter” som är det. Insåg också att jag i de där kollegornas ögon, på grund av utbildning och jobbet och de andra sociala och ekonomiska privilegier som medföljde, passerade nålsögat. Med den status jag hade följde också en annan uppfattning om min svenskhet. Varför skulle jag vilja bo bland ”dom”? Det var en bisarr upplevelse.
smygbloggaren, bra att du påpekade segregationen i innerstan, för den existerar och cementeras allt mer när hyreslägenheterna försvinner. det viktiga är inte att fler bostadsrätter skapas i förorterna, utan att ombildningen av bostadsrätter i innerstan stoppas.
Jag håller helt med dig. Jag är en sk svensk och jag har bott i Akalla och Rinkeby. Jag trivdes där och kände mig aldrig rädd eller otrygg.
Det kan vara jättekul med främmande inslag i butiker och så vidare, men framförallt så inser man ju att de som kallas invandrare inte är så otroligt annorlunda ändå.
anna, ja och det är för vissa mer viktigt att inse att människor med utländsk härkomst varken är farliga eller särskilt annorlunda heller.
Jag tycker att man borde slopa ordet invandrare, och speciellt ordet ‘svensk’ som det används nu. Folk som är födda och uppväxta i Sverige men har en mörk hudfärg ÄR lika svenska som mig. Det skapar en v- och-dem känsla och ett utanförskap.
åsa, håller med fullständigt.
Det är så himla olika mellan förorterna. Sen jag flyttade hemifrån har jag bott i två förorter men de har inte alls varit lika. I den första förorten jag bodde i var det cyklar som blev stulna, mitt föråd hade jag inbrott i tre gånger under dem 9 månader jag bodde där. Det var stökigt på kvällarna och det kastades smällare rätt så ofta. Där jag bor nu har inget av detta hänt.
Det är olika mellan förorterna men det nämner man allt för sällan från mediernas och politikernas sida. Alla med invandrarbakgrund och eller dålig ekonomi dras över en kam trots att det är en liten minoritet som beter sig illa.
svalin, precis. det handlar inte om att ignorera de eventuella problem som är typiskt för ett visst område, utan om att inte dra alla över en kam och prata utifrån stereotypa bilder som sällan stämmer.
det störigaste är ju den b-svensk känslan. typ, visst du är svensk medborgare, men eftersom din mamma är arab är du ingen riktig svensk.
Åh, då blir jag så arg. hallå liksom! Om man har bott fyra år i sverige och nu är svensk medborgare så är man svensk. Svensk och typ arabisk kanske, men inte mindre svensk för det.
Egentligen borde man använda uttryck som svenskarab, svenskafghan och så vidare så folk kan känna sig mer inkluderade.
svalin, ja, men bara där det är relevant eller där personen själv tycker att den benämningen passar in bäst. att betona ursprung bara för att fyller sällan något syfte, men tror att du håller med om det också.
ellen, ja det är sorgligt att människor med utländsk härkomst aldrig får vara svenskar.
Känner igen det där från mitt ”gästspel” i stora huvudstaden för några år sen. Jag hade svårt att hitta boende till att börja med. Ville helst vara norr eller väster om stan (eller centralt, men det var ju bara att lägga ner) där jag hade lite vänner och släkt. Jag tittade på Rinkeby också i den vevan, men det blev inget där. Till slut tittade jag på söderförort och fick en 3:a i Tumba. Den första som påtalade invandrartätheten som någon slags ”diskret upplysning” var vaktmästaren som visade mig lägenheten. Den andra som påtalade det var min bästa vän sedan många år som verkade tycka det var en nödlösning som jag självklart skulle komma ifrån så fort det bara gick….
Jag trivdes alldeles utmärkt i Tumba! Nära naturen, bra centrum där allt fanns som jag behövde, fin utsikt från min lägenhet. Och folket var väl som folk är mest; människor helt enkelt.
anna, det är just de där föreställningarna som finns om invandrarförorter som reproduceras hela tiden trots att få själva ha besökt dem och bildat sig en egen uppfattning.
[…] som jag har påpekat tidigare är det i Sverige omöjligt för de personer med utländsk härkomst att någonsin betraktas som […]