Jag har tidigare skrivit om mäns generella oförmåga att prata om våldtäkt. Om hur de gör om det till en sexuell bedrift istället. Att de gör det till ett skämt.
Och skämta, det kan de.
I höstas var jag på en fest. Jag kände ingen förutom kompisen som höll i den. Så jag satte mig mitt i ett gäng. Det var trevligt. Sedan drog en av killarna ett skämt.
Det handlade om att en annan kille i sällskapet hade kommit in på polisskolan. Hans polare skämtade något i stil med:
”Då får du lära dig allt om hur du ska använda din batong! Och om hur man bäst särar på någons ben mot en vägg vare sig de vill eller inte! Nu är det bara att ta för sig ju!”
Folk skrattade nervöst. Jag gick ut på balkongen och tog en cigg. Bara för att inte drämma min ölflaska i huvudet på jäveln.
Harriet Jacobs skriver utmärkt om våldtäktsskämt:
”As far as I can tell, the ”joke” is usually that it wasn’t really rape at all, or it wasn’t a ”real” rape, or it was a fun rape, or it was a deserved rape. Which, seeing as how rape victims get to hear that shit, completely seriously (and with completely serious consequences) from their rapist, friends, family, and cops, you might see as how it doesn’t come off as a joke so much as it comes off as same shit, different day.”
Våldtäktsskämt är aldrig någonsin kul. Speciellt inte då det nästan alltid finns ett våldtäktsoffer i rummet. Jag själv vet inte alltid hur jag ska reagera när sådana händelser uppstår.
För jag blir alltid lika chockad.
Men Harriet Jacobs listar fem sätt att reagera på ett våldtäktsskämt:
1) Säg ingenting.
”Hope the conversation does not continue extolling the virtues of rape, making saying nothing harder. Hate yourself for saying nothing. Notice girl sitting on the porch of the house next to you who has heard what was said. Notice her similar reactions. Hate yourself more for saying nothing, because she has probably been raped, too, because you don’t know any woman who hasn’t.”
2) Skämta ännu värre.
”Jump in with some even MORE offensive humor! Run with the rape joke! Make it even more rape-y! Now your friend will never guess you have been raped. Bonus prize: if he ever finds out, he will respect you for not making a ”big deal” out of your rape, for not making it the centerpiece of your life and his on a hot and lazy summer day.”
3) Starta en seriös diskussion.
”Tell your friend that joke was not funny. Tell him rape is never funny. Keep talking after his face has pinched up in resentment and disgust, because you are RUINING his day and his BEER and his FUNNY.”
4) Starta en ännu mer seriös diskussion.
”Follow version one, except also disclose to your friend (who thinks rape is funny and exciting) that you have been raped. Be surprised, all over again, that this does not immediately change his perspective, the way it changed yours. Realize that to him, rape is conceptual, even when it has really happened, even when it is real. Wonder if he has raped, without knowing it, because it was just a concept.”
5) Hitta ett annat alternativ.
”Can’t count on this one; sometimes an alternative pops into your head, sometimes it doesn’t. Sometimes you manage to say ”Rape is funny!” and laugh away in such a sarcastic, biting voice that it communicates everything you wanted to say, and you all move on. Or you do what I did, which was threaten to break my beer bottle on the railing and stab my friend in the fucking neck with it if he didn’t shut his fucking maw. Ha ha!”
En ölflaska i huvudet känns som det mest lockande alternativet, jag vet. Men 3 och 4 är de vettigaste. Att åtminstone försöka förklara för idioten det idiotiska.
Allt är bättre än att inte säga någonting.
Jag gick in till festen igen efter min cigg, satte mig bredvid våldtäktsskämtaren, stirrade honom i ögonen. Och sa:
”Få mig inte att önska att du ska bli våldtagen bara för att du ska få veta hur det känns.”
Sedan gick jag ut ur lägenheten, ut i natten.
linus fremin. 
Det här inlägget är det bästa jag läst på länge.
sleepless, åh tack fina du!
Heja!
emil, ja heja!
Fan vad bra svarat av dig, till honom. Människors brist på empati både förvånar och inte förvånar mig, men alla gånger skrämmer den mig. Jag blir så upprörd över attityden kring våldtäkt och det värsta är ju att den inte enbart syns hos män. Den syns hos kvinnor också. Tjejer som påstår att vissa tjejer faktiskt får skylla sig själva för att de bar kort kjol eller för att de är ”horor”.
Frågan är om män fortsätter med attityden för att de pga. dessa kvinnor tror att det är okej, eller om dessa kvinnor pratar som de gör för att de är hjärntvättade av männen. Eller om det är en blandning av allt. Vad tror du?
candy, du har helt rätt i att samma attityd finns hos kvinnor. och många kvinnor skrattar åt skämten och legitimerar därmed dem. om kvinnor, och män, inte säger åt dem som skämtar så kommer ju skämtarna aldrig att fatta och kanske tänka om. jag tror att en anledning till att de kvinnor som har den här attityden har den är för att de vill särskilja sig, distansera sig från de våldtagna kvinnorna för att de själva inte ska känna sig ”våldtagbara”.
Väl rutet! som min mormor skulle ha sagt.
Om och när jag lyckas plocka upp hakan från golvet i såna här situationer – det går inte alltid, särskilt när det är helt oväntade människor som visar sig ha avfallshögar i munnen – brukar jag numera bara fråga intresserat: ”Tycker du att det där var roligt?” och le lite … tja, förvånat överseende. Tyvärr orkar jag sällan mer just nu, så sedan skäms jag för att jag inte sa mer. Men bättre än ingenting, I guess.
Kanske någon dag har jag samma ork som när jag skällde ut hela min dåvarande pojkväns familj för att de skrattade åt två ”husselösa” pudlar som ena brorsan träffat på i en kennel. Det roliga? Pudlarnas f.d. hussar var två bögar som hade blivit innebrända! Ho ho ho!
Fy fan.
malinka, men usch! vad fan är det för fel på människor? idioter.
Väldigt bra kommentar!
Min standardreaktion på liknande situationer är nog nr 3 om jag eller någon jag känner till inte varit med om det och nr 4 om jag har erfarenheter att dela med mig av. Alla med mer eller mindre ilska och ofta med resultatet en klen ursäkt eller ett halvbråk om ”vad som egentligen är roligt”.
Annars har jag en gång slitit upp dörren till ett hus, stövlat in i köket och spottat en kille i ansiktet mitt framför ögonen på hans förvånade mamma. Det kändes faktiskt ganska befriande även om mogenheten i det hela går att ifrågasätta:).
Till mitt försvar kan jag anföra att jag var 16 och detta var den kille som gärna hängde med mig privat men vägrade att överhuvudtaget medge att jag fanns i rummet om en av hans kompisar ringde. En sommarkväll på volleybollplanen med några gemensamma kompisar blev skämten och påhoppen bara grövre och grövre så till slut åkte jag bara därifrån, helt knäckt.
erika, åh bravo! spott är effektivt! tänk att vara ung igen, då kan man lättare komma undan med sånt…
Bra där, det är ju så man ska göra. Gå iväg och kom på alla de där bra kommentarerna och sedan komma tillbaka och släppa dem. Oftast går man iväg och kommer på allt man borde ha sagt men man får aldrig chansen att säga dem.
anna, precis! jag tror att en paus är bra så att man verkligen kan smälla till människan.
Jag har tänkt samma sak, men inte sagt det rakt ut. Det hände tyvärr på ett seminarium på Juridicum här i Lund när ett gäng elever stod och dissekerade ett fall där en kvinna systematiskt våldtagits och misshandlats av sin kille. De (både tjejer och killar då det som tjej och jurist är superballt att ha ”manliga åsikter”) menade att hon ljög eftersom hon öppnade upp sig mer och mer och berättade mer för varje instans målet kom till. Jag satt på min plats och önskade i mitt stilla sinne att någon skulle kollektivknulla deras små rövar så att de skulle fatta att det kanske inte är så jävla lätt. Det är ju lätt att komma och ha en massa åsikter om människor man inte vet nått om när man vuxit upp och burits fram genom livet insvept i bomull och där för har vissa svårigheter att sätta sig in i andras situation. Det är väl därför domar ser ut som de gör i våra domstolar, för att folk som mina f.d. kursare sitter och dömer.