Rihanna bekräftar i en intervju med Rolling Stone att hon har återförenats med sin ex-pojkvän Chris Brown. Samma Chris Brown som i februari 2009 grovt misshandlade henne i en bil efter ett bråk i centrala Los Angeles.
I polisrapporten kan en läsa om hur han dunkade hennes ansikte mot bilens instrumentpanel. Hur han ströp henne tills hon tappade medvetandet. Hur han skrek att han skulle döda henne.
Han dömdes senare i rätten till fem års villkorlig dom och ett halvårs samhällstjänst. Inte mycket för en sådan grov misshandel, men är mannen känd så är han tydligen inte lika ansvarig för sina brott.
I intervjun med Rolling Stone säger Rihanna:
”When you add up the pieces from the outside, it’s not the cutest puzzle in the world. But it’s different now. We don’t have those types of arguments anymore. We talk about shit. We value each other. We know exactly what we have now, and we don’t want to lose that.”
Och om han skulle bli våldsam igen skulle hon gå direkt, menar hon.
”He doesn’t have the luxury of fucking up again. That’s just not an option. I can’t say that nothing else will ever go wrong. But I’m pretty solid in the knowing that he’s disgusted by that.”
Rihanna menar vidare att Chris Brown har gjort ett misstag som han han nu har betalat för och att ”sometimes people need support and encouragement, instead of ridicule and criticism and bashing.”
Jag tänker inte säga något om Rihannas val, för det är hennes val, det är hennes liv. Jag har sagt allt jag vill säga om hennes del i det hela många gånger tidigare och önskar henne bara väl.
För den som borde ställas till svars är Chris Brown.
Vad har han gjort dessa fyra år som gör att Rihanna nu ser en förändrad man? Hur har han gått från att ha slagit sin flickvän sönder och samman till att nu aldrig tänkas göra det igen?
För det jag har kunnat läsa under de här åren är att han är en man som har slagit sönder loger när han får frågor om misshandeln och som regelbundet hamnar i bråk med andra artister.
Jag har inte sett en förändrad man. Jag har sett en man med ett hett humör och aggressiva tendenser. Och det är bara från den offentliga bilden jag har tillgång till.
Vad händer bakom låsta dörrar?
Jag vet inte. Inte du heller. Men jag vet att jag känner mig obekväm med alla som går tillbaka till en partner som har misshandlat dem grovt. Speciellt till en som inte visar några tecken på förbättring.
För risken är stor att det sker igen.
Jag hoppas därför att diskussionen inte nu stannar vid att folk konstaterar: ”Rihanna har kommit över det. Hon har förlåtit honom. Hon har gått vidare. Vi borde göra detsamma.”
För det här har alltid varit större än Rihanna och Chris Brown.
Det är större än Chris Brown eftersom han inte uppfann kvinnomisshandel. Det är större än Chris Brown då han inte är ansvarig för alla de miljontals fall av kvinnomisshandel som sker varje år världen över.
Det är bara att kolla på statistiken för att förstå hur jävla vanligt detta scenario är. För tänk, 2011 anmäldes enligt BRÅ 28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Det är 76 om dagen.
Kvinnomisshandel är ett stort samhällsproblem och jag vet att det är därför jag och många andra blir så engagerade i öden som Rihannas. Ingen av oss vill att vare sig hon eller någon annan hamnar i en situation där den blir slagen igen.
Det är därför detta bör handla om att vi måste fortsätta diskutera hur vi kan förhindra kvinnomisshandel och allt våld i nära relationer. Det är därför det inte går att släta över ett enda fall av kvinnomisshandel.
Och det är därför Chris Brown, med sitt stora inflytande på sina unga fans, borde vara den som krävs på en förklaring till hur han, enligt Rihanna, inte längre är en kvinnomisshandlare.
Men ingen verkar bry sig om att fråga Chris Brown något. Det är inte han som gång på gång tvingas förklara och försvara. Allt ljus riktas i stället mot offret Rihanna, att hon ska förklara sina beslut. Just att den manlige förövaren slipper de jobbiga frågorna är också ett tecken på något allvarligt.
Den här ständiga förskjutningen av skuld från den manliga förövaren till det (oftast) kvinnliga offret. Hur förövaren skyddas och offret skuldbeläggs eller osynliggörs. Hur det ofta blir till att kvinnan får skylla sig själv om hon går tillbaka.
Det är det som måste diskuteras här.
linus fremin. 
Galet bra formulerat. Alltså villkorlig dom, då blir det inte fängelse? Jag bara: VA?! Är så less på att kändisar får åka gräddfil och aldrig ta ansvar för sina handlingar.
mary, tack!
Du har så fruktansvärt rätt Linus. Dessutom, om det nu skulle hända igen så skulle media sannolikt säga att hon fick skylla sig själv eftersom att det var hon som gick tillbaka… Allmänhetens kunskap om normaliseringsprocessen är alldeles för dålig!
Lästips för alla intresserade är Katarina Wennstams två böcker ”Flickan och skulden” samt ”En riktig våldtäktsman : en bok om samhällets syn på våldtäkt”. Handlar visserligen om synen på våldtäkt men mycket av resonemangen är applicerbara även på icke sexualiserat våld inom nära relationer.
cho-san, ja det finns så mycket som måste lyftas i frågan. folk verkar inte förstå allvaret i det hela.
Håller verkligen med! Förskjutning av skuld från förövare till offer är inblandat i så många processer som till exempel misshandel, våldtäkter, sexuella trakasserier och prostitution. Mer kunskap är absolut nödvändigt och fokus måste riktas mot grundproblemet, det vill säga mot förövarna och makmissbrukarna.//Sandra
stökboet, absolut behövs mer upplysning då denna förskjutning av skuld har blivit strukturellt och är en del av den patriarkala ordning som råder.
Väldigt bra skrivet! Hoppas fler trillar in på din blogg och kan läsa detta inlägg, för inlägg som dessa behövs verkligen.
essus, tack för fina ord!
Väldigt bra skrivet och tyvärr är det ju så det ser ut i samhället idag, offret får bära skulden. Jag såg dig just på Malou och det var väldigt berörande att höra din berättelse: Jag kände igen mig väldigt bra i det du berättade om, hur man känner skuld och även får en bra konstig relation till sex efter en sån här händelse. Jag är glad att du träffat en fin kille som behandlar dig med respekt, det är du väl värd!
Du är så modig och all respekt till dig!
anna, tack för fina ord! hoppas du själv mår bättre nu också!
”28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Det är 76 om dagen. Och då är mörkertalet stort och bara en femtedel av alla fall anmäls.”
Runt 24000 av män mot kvinnor då, enligt slutet på den Brå-artikeln. Det är en fjärdedels procent av befolkningen per år, alltså inte i närheten av ”jävla vanligt”…
Varifrån får du att bara en femtedel anmäls? Brå säger att mörkertalet _troligtvis_ är _relativt_ stort i de fall _där gärningspersonen är närstående_, vilket är en fjärdedel (7000).
Sen är det problematiskt att jämföra USA, där över 90% fortfarande agar sina barn och där klyftorna är större, med Sverige rakt av.
alex, det är över 28 000 fall av misshandel mot kvinnor som anmäls varje år. det är statistiken. som brå-artikeln skriver sker våldet av olika sorters gärningsmän och kvinnor. det förekommer våld även i lesbiska relationer t ex.
jag tycker att det är alldeles för jävla vanligt med 28 000 anmälda fall per år. visst kan en relativisera hur en vill för att förminska problemet, men fakta kvarstår: 28 000 anmälda fall av kvinnomisshandel. det är alldeles för vanligt för mig.
men du har absolut helt rätt i att brå inte skriver ut att en femtedel inte anmäler. jag har läst det någon annanstans. så det är lika bra att ta bort då det inte kan stödjas med statistik.
och visst finns det kulturella skillnader mellan usa och sverige, men även likheter. det är dock betydligt vanligare i usa med kvinnomisshandel, det är helt sant. men jag jämför dock inte usa och sverige i min text. jag skriver allmänt om kvinnomisshandel och valde att lyfta fram svensk statistik då den känns relevant att veta för de som läser texten.
vet dock inte var du har fått siffran 90 procent agar sina barn, den låter spontant väldigt hög.