Att kunna förändra liv genom att prata om det.

Jag ska vara ärlig och öppen. Det är jag alltid med er läsare. Och det är inte alltid helt lätt. Att våga vara öppen med det mest privata i ens liv är inte enkelt. Det kan vara jävligt tungt ibland.

Även om jag alltid är öppen av en anledning, för att lyfta och problematisera ett ämne, så kommer det alltid med en baksida. Den baksidan utgörs främst av alla de elaka ord och kommentarer jag får ta emot.

Som jag har skrivit förut har jag aldrig fått motta så vidriga påhopp som jag fått i samband med #prataomdet. Jag har raderat fruktansvärda och äckliga bloggkommentarer och mejl.

Jag är van. Jag har fått skit så länge jag har skrivit. När man skriver om feministiska och hbt-frågor så blir man automatiskt ständigt påhoppad av idioter.

Men nästan tio år av hemska kommentarer bleknar jämfört med dem som jag har fått i samband med de texter och det arbete jag lagt ner med #prataomdet.

Jag är bra på att inte ta åt mig, men det har varit jävligt tufft emellanåt. Det har aldrig fått mig att tänka på att sluta skriva, men det har gjort att jag har undrat hur mycket jag ska behöva tåla.

Jag delar med mig av egentligen en enda anledning. Att om det bara skulle hjälpa en enda person att känna sig lite mindre ensam, se saker på ett nytt sätt eller få inspiration till förändring genom att läsa en text jag har skrivit så kommer jag att fortsätta dela med mig.

Då biter inte allt hat i världen på mig.

Jag fick en sådan bekräftelse i helgen. Jag fick ett mejl som fick mig att storgråta. Med mejlskrivarens tillåtelse publicerar jag det här.

Jag ser det som ett bevis på att det jag och alla andra i #prataomdet-rörelsen har gjort faktiskt har förändrat människors liv. Att allas vårat mod att prata om det har förändrat människors liv.

Inget slår det.

”Hej Linus

Jag skriver till dig då jag känner att du borde veta vilken förändring du har gjort i mitt liv. Jag känner inte dig, men på ett sätt känns det som att jag gör det genom att läsa dina texter. Så jag vill bara berätta och tacka dig.

Jag följde #prataomdet när det begav sig i vintras. Jag läste många intressanta och tänkvärda texter, men jag kände mig inte personligen träffad av någon av dem. Det var lätt för mig att tänka att det där är deras problem, det rör inte mig. Men så ramlade jag över din text och den träffade mig rakt i hjärtat. Så pass att jag mådde fysiskt illa. För det var mitt liv du beskrev.

Jag har i tre år levt ihop med en man. När vi träffades trodde jag att jag hade träffat mannen jag skulle dela resten av mitt liv med. Jag hade aldrig tidigare varit så kär. Allt gick väldigt fort och redan efter ett halvår flyttade vi ihop i hans lägenhet. Jag vet inte när det började gå snett, men en natt vaknade jag av att han hade penetrerat mig. Analsex kan ju göra jävligt ont om man inte förbereder sig innan, så när han körde in gjorde det ont om fan. Jag skrek och sparkade bort honom. Sprang in i badrummet. Han bankade på dörren och skrek förlåt.

Jag var chockad, satt bara där på toalettstolen och stirrade in i väggen. Jag tänkte sen att jag hade överdrivit, det var väl bara sexigt att vakna upp med att ens kille har sex med en? Det var så jag tänkte. Så jag gick ut och lät honom omfamna mig. Han fick stånd igen och jag lät honom ha sex med mig där mot väggen. Bara fem minuter efter att jag sparkat bort honom. Jag ville det inte, men kände att jag var ”skyldig” honom det. Det gjorde ont, men jag stirrade bara in i väggen.

Precis som du skrev i din text så tänkte jag inte på det som ett övergrepp då. Och även jag fortsatte ha sex med honom när han ville. Jag ville det sällan. Men jag bara gjorde det. Tänkte hela tiden att jag vore en dålig pojkvän om jag inte ställde upp. Sex blev plötsligt inte det minsta lustfyllt. Det hände regelbundet att han hade analsex med mig när jag sov. Jag började sova med ryggen mot väggen, men då bara vände han på mig. Och jag sa ingenting. Bara lät honom.

Så här var det i tre år och jag tänkte knappt på det. Men när jag läste din text var det en lampa som tändes. För det var som att läsa någon beskriva mitt liv. Det var som en våg av känslor kom över mig. Jag satt och grät i timmar. Jag insåg hur jag hade skitit i min egen sexualitet, mitt eget värde för hans skull. Jag hade förlorat mig själv. Din text fick mig att inse det och också att jag ville förändra det.

Efter att ha gråtit och gråtit packade jag en väska och lämnade hans och mitt hem. Jag flyttade in hos en kompis. Det var för tre månader sen nu och jag känner mig bättre än på många år. Det finns mycket kvar att arbeta med hos mig själv och jag måste få tag på bostad och sånt. Men killen är ute ur mitt liv. Han dök upp och skrek några gånger. Jag har inte orkat ta en diskussion om allt det här med honom. Kanske gör jag det en dag, jag vet inte. Vi får se. Jag är bara glad att jag lämnade honom.

Jag vill med detta mejl bara berätta vilken stor skillnad du har gjort för mig. Och jag vill tacka dig för att du vågade skriva din text. Vet inte vad ditt syfte var, men den räddade i alla fall mig ur en dålig relation jag annars troligtvis fortfarande skulle vara kvar i nu. Så tack!

Med vänlig hälsning.

A.”

Tack själv, A. Så jävla stort tack.