Manlighetens skadliga omklädningsrum.

Jag minns min ungdoms omklädningsrum. De var helveten.

För det var den plats där jag ständigt fick veta mitt människovärde. Att det var lika med noll. Jag blev hela tiden påmind om att jag inte levde upp till det som förväntades av mig som kille. Och på den här tiden visste ingen ens att jag var bög.

Jag minns jargongen. De flesta killar minns nog jargongen. Där allt som tolkades feminint attackerades med full styrka. Där homosexualitet var en del av de flesta grova skämt.

Det var ett helvete för såna som mig.

Och den här omklädningsrumsmentaliteten lever vidare. Det är en för många killar viktig del i hur de lär sig att bli ”riktiga” män. Genom att distansera sig från det som uppfattas som kvinnligt.

Alla lär sig att man inte ska spela som kärringar eller fjollor.

Före detta NHL-spelaren Justin Bourne skriver uppriktigt och viktigt om sina erfarenheter av det manliga omklädningsrummet:

”In my days as a hockey player, I did nothing but contribute to hockey’s culture of homophobia and prejudice against gays. I used gay slurs more times than I’d like to admit. Six months after I left my last professional locker room, I felt a twinge of regret, followed by a full-out, stomach punch of regret. And by the time I finished the first draft of this column, I was disgusted with myself.”

Han skriver om vikten av jämlikhet och respekt inom ishockeyn. Att han hoppas att män ska våga spela hockey utan att känna att de tvingas dölja sin sexualitet. För visst finns det det homosexuella hockeyspelare. Men han inser att den förste att göra så måste vara stark.

”And maybe it’s not many, because we’ve driven so many away; players who didn’t want to be teased, shunned, and worse, a target for on-ice violence. Who knows how many great players hung up their skates in favor of some lesser talent, strictly to find acceptance and peace of mind. So it’s time. It’s time to acknowledge we’ve been unfair to the gay community, that the culture of our sport can be misogynistic, homophobic and cruel. More important, it’s time to make a stand that we want it to change.”

Det här är en viktig text. För den är tyvärr väldigt ensam. Alldeles för få sportskribenter, svenska eller utländska, tar upp de här problemen. Troligtvis för att de (o)medvetet är en del av den sportkultur som håller dessa skadliga och könsrollsreproducerande praktiker levande.

Och det är en viktig text då den visar att det går att förändras. Det går att förändras från grabben som drar bögskämt i omklädningsrummet till den som står längst fram i kampen för hbt-rättigheter.

Det är hoppingivande.